Resele 8 juli
Cyklade lite surmulet iväg mot Junsele 6,7 mil. fanns inte mycket vackert att se utmed vägen förutom när vägen gick intill Ångermanälven. Jag hade hoppats på att vägen skulle gå invid älven mycket mer, men inte då. Handlade i Junsele och det var hett som sjutton där. Solen lös från klarblå himmel. Väckte uppmärksamhet som vanligt. Pratade med en kvinna från Stockholm som var upp till sin barndoms by (eler stad?) Hon varnade mig för björn som hade synts ända invid husen där. Björnar är fina, men jag ville definitivt inte träffa på någon när jag var alldeles ensam ute. Cyklar ju flera mil emellanåt utan att träffa på en enda människa eller ett enda hus.
Cyklade vidare efter en välbehövlig rast. Blir mycket törstig i värmen så jag måste se till att fylla på vatten ordentligt så fort tillfälle bjuds. Sedan cyklade och cyklade och cyklade jag. Kom liksom aldrig fram till de byar som fanns på min karta, bara en massa andra byar som inte fanns med på kartan. Efter 5,5 mil närmade sig kl 21 och jag började titta efter någonstans att slå upp tältet på. Ville inte till någon campingplats. Helt ensam ville jag vara denna natt och följande morgon. Hittade ingen bra plats nere vid älven, den var alltför långt bort från vägen. Efter över 12 mils cykling var jag nu trött.
I rätt ögonblick råkade jag se att det fanns en ödetomt med två halvt förfallna hus på. Gräsmattan var klippt ordentligt upp till husen, men annars var allt annat orört. Jag slog upp tältet och konstaterade att jag inte syntes från vägen. Hörde att det kröp något djur i buskarna men såg ingenting. Jag pratade med djuret och sa att han/hon skulle få lite sällskap under natten.
Efter jag fått ordning på mina saker satte jag mig i lugn och ro och åt mat. Tittade mig omkring och tyckte det var riktigt mysigt där för mig själv.
Sov bra under natten utan att frysa.
Åsele 7 juli
Ringde upp min äldsta dotter Evelina och bad henne blogga åt mig eftersom det nu hade gått 11 dagar sedan jag flög upp med min cykel och inte hade skrivit någonting i bloggen. Pratade även med mamma. Det är så skönt att få prata med min familj om alla mina upplevelser.
Cyklade in till Lycksele och lämnade nyckeln. Handlade mat innan jag gav mig iväg mot Åsele. Mestadelen av den 9 mil långa vägen till Åsele var tråkig. Tappade modet. Kändes tungt. När jag kom fram var jag hemskt trött. Tyvärr hittade jag inget bra ställe att campa på. Hade jag fortsatt förbi Åsele en bit till så hade jag hittat det jag sökte. Men jag var trött och kände mig dämpad. Hade behövt lite uppmuntran i det läget.
Tog in på en urtrist, dålig och dyr camping. Duscharna iskalla! Hittade i o för sig en fin plats att slå upp tältet på alldeles nere vid Ångermanälven. Smorde in mig med djungelolja och kunde sedan sitta ute i den behagliga solvärmen och äta mat.
Lite missnöjd kröp jag in i tältet. Vaknade vid 2-tiden på natten av att jag frös så jag skakade i hela kroppen. Tittade ut från tältet över Ångermanälven. Och det var fantastiskt att se hur tjock rök fullkomligen välde ut över älven! Vackert och trolskt. Kunde dock inte njuta av det vackra i bilden jag såg eftersom jag frös så hemskt. Klädde på mig ordentligt med kläder och kröp ner i sovsäcken igen. Blev varm fort igen och kunde sova vidare.
Lycksele 6 juli
Innan jag cyklade iväg pratade jag med den generösa mannen som ägde campingen. Givande pratstund. Det är så härligt att få så nära kontakt med alla människor. Hoppas vi ses igen!
Cyklade så vidare till Lycksele, ca 7 mil. Frös hela vägen.
När jag kom fram hade solen äntligen trängt sig igenom molnen. Riktigt behagligt. Vid turistinformationen fanns en bauta-camping som var 4-stjärnig. Där ville inte jag vara. Frågade efter vandrarhem. Fanns ett billigt 6 km utanför Lycksele. Hedlundagården. Cyklade iväg ut på landet. Mycket idylliskt med björkallé och hästar som betade i hagar.
När jag kom fram visade det sig att Hedlundagården var en bygdegård belägen alldeles nere vid en sjö. Idylliskt, lugnt och raka motsatsen till den stora 4-stjärniga campingen. Jag har sådan tur hela tiden. Härligt. Ännu bättre var att jag var den enda gästen i bygdegården. Så jag hade en hel bygdegård för mig själv för endast 100 kr!
Installerade mig i rummet. Tittade mig omkring och kände mig mycket nöjd. Efter en skön dusch cyklade jag in till Lycksele. Hittade en trevlig restaurang med god billig mat. Efter en välbehövlig måltid cyklade jag tillbaks till Hedlundagården.
Cyklade långsamt och bara njöt av omgivningarna i den sköna bleka solen. Stannade och pratade lite med hästarna. Jag har pratat en hel del med alla möjliga djur under min cykeltur. Älgar, renar, rävar och nu också hästar. Ingen björn som tur är.
Gick ut på bryggan och tittade ut över den spegelblanka sjön. Fridfullt.
Glommersträsk och Norsjövallen 5 juli
Och när jag så ska gå ut och sätta mig och vila så kommer en känd ståup komiker in genom dörren, vackra persiskan Zinat med sin väninna Helene. Jag gick ut till cykeln och funderade en stund. Sedan bestämde jag mig för att gå tillbaks in för jag ville ha Zinats autograf. Vad sjutton, jag ser kanske aldrig henne igen. Zinat blev jätteglad och köpte ett kort åt mig och skrev på det åt mig. Sedan ville hela sällskapet att jag skulle sätta mig ner och dricka kaffe med dem.
Vad glad jag blev att jag bestämde mig för att gå in igen.
Vi pratade länge och mycket om allt möjligt. Det var ett starkt möte som jag aldrig glömmer. Kom på att jag hade läst i någon tidning där Zinat sagt att hon skaffat ett litet hus i Glommersträsk. Men när jag nu kom dit hade jag glömt det. Men hon kom till hantverkscaféet vacker som en gudinna! Trevlig, rolig, spontan, mänsklig, generös.
Efter ett tag kom en man in som hade som intresse att bevara gamla filmer. Han pratade om alla möjliga udda filmer han lyckats få tag på. Fascinerande man. Otroligt vad folk kan komma på. Fick hans hemsida. Kul.
Mats tog kort på oss både med sin jättebra kamera och sedan med min lilla mobilkamera. Så nu har jag bilder på mig och Zinat och Helene. Det är jätteroligt tycker jag. De gav mig sån oerhörd energi. Det går alltid så lätt att cykla iväg när jag blir så där glad i hjärtat. Hela jag blir uppfylld av kärlek.
Fick följa med Zinat hem till hennes hus och se hur hon hade det. Fantastiskt gulligt och ombonat. Förstår att hon trivs där. Tack Zinat!!!! Du var fantastisk. Du och Helene var så söta ihop. Märktes att ni tyckte om varandra.
Alla jag träffade där på caféet var fantastiskt trevliga. Kändes som vi var en enda familj... om jag får uttrycka det så.
Hoppas ni inte har något emot att jag har med er här på min blogg
Norsjövallen
Kom iväg på min cykel igen så småningom. Småregnigt så jag fick cykla med regncapen på. Kallt var det också. Men det går skapligt bra att cykla i regn och kyla. Värre att tälta och sova i eländet. Träffade på en liten räv som sprang bredvid mig nere i diket en lång stund. Den såg välmående ut. Till slut stannade den och stod och tittade länge efter mig. Han undrade nog vad jag var för en konstig varelse.
Kom till slut fram till en vacker sjö, Norsjön. Där var en camping som var billig att slå upp tältet på. Det som var skönt var att det inte var så mycket folk där. Tycker inte om campingar med massor av folk att trängas med. Usch. Nej det var ett lugnt och skönt ställe. Det som var väldigt väldigt skönt var att det fanns ett jättestort allrum för alla gästerna. Sköna soffor och fåtöljer, flera matplatser, en stor skön soffa vid tv:n och så fanns det ett fullt utrustat kök. Varmt och skönt var det där inne också. Eftersom jag var frusen så satte jag mig därinne i värmen och tog fram min mat och lite vin. Mmmmm.... så skönt jag hade det. Laddade mobilen och studerade mina kartor. När regnet hade öst ner färdigt så gick jag ut och slog upp tältet. Sedan tog jag en skön dusch. Och tillbaks in i allrummet och den sköna soffan. Det var riktigt riktigt kallt ute så jag tänkte att jag sitter väl därinne så länge jag kan.
Mannen som ägde campingen kom in där jag var och vi pratade länge om allt möjligt. Om min cykling förstås. Och om Norrland som vi båda tycker är fantastiskt härligt och vackert. Jag hade ju bara positiva erfarenheter av min upplevelse däruppe, förutom myggen och åskskurarna. Han stannade länge och pratade med mig.
Innan han åkte hem till sig så gav han mig en nyckel till en stuga! "Det blir kallt i natt, bäst du tar en stuga, varsågod". Tänk så generöst!!! Det blev verkligen ruskigt kallt och blåsigt på natten så jag var oerhört tacksam att jag fick sova i en stuga istället för tältet. Vilken gästfrihet.
Sov utmärkt gott på natten förstås.
JAG ÄLSKAR ER ALLA NORRLÄNNINGAR.... TROR JAG FLYTTAR UPP!
Tack!
Tack alla ni som skickat kommentarer. Jättekul att få respons på min resa.
Mats från Klockljung... jag skriver snart om det fantastiska mötet jag hade med dig och de andra i Glommersträsk. Glommersträsk har ett särskilt rum i mitt hjärta.
Jonas från flyget... det var mitt tält du såg i Tarfaladalen. Fanns ingen annan där den morgonen 28 juni. Jag träffade inte på en enda människa på min väg där. Vart var du?
Mamma... tack för du påminde mig om vitaminer m m!!!
Mina döttrar är också flitiga läsare. Tack för era kommentarer!
Några av mina folkdanskollegor har också gett sig tillkänna. Tack till er också. Kul att ni läser.
Tack alla ni andra också. Det känns jätteroligt och är värmande att så många läser min blogg.
Som sagt.... Tack alla. Och det kommer mer. Jag cyklade längre än till Jokkmokk och Arvidsjaur.
Arvidsjaur 4 juli
Kvällsbild över sjön! Bilden ser inbjudande ut tycker jag. Eller hur?
Vaknade tidigt. Stressad över att se myggen utanför tältet. Åt därför frukosten liggandes i tältet. Red Bull och tunnbröd. Inte njutbart men nödvändigt. När jag sedan med min lilla badpackning gick till sjön så kom det inga mygg efter mig, inga broms heller. Det var så tidigt och fortfarande kallt i luften. Klädde av mig och badade naken. Mycket varmare och behagligare temperatur än i Luleälven, säkert 15-16 grader i alla fall. Tyst och stilla och fullkomligt avslappnat och helt underbart plaskade jag omkring i sjön. Kunde tvätta av mig i lugn och ro. Detta är så obeskrivligt njutbart. Livet är härligt!
Sedan kunde jag i lugn och ro göra mig iordning och packa ihop tält och allt annat. Gick naken så länge jag kunde och packade sakerna. Inga mygg och inga broms. Kom iväg på cykeln före 8... då påklädd.
Mycket bra att jag kom iväg så tidigt på morgonen för senare blev det mycket hett ute. Nästan ingen trafik på vägarna. Bara jag, några renar och en älg. Fantastiska kompisar jag har som hälsar mig godmorgon. Denna sträcka var det mycket vägarbeten så jag fick gå långa sträckor med cykeln. Det funka bra eftersom myggen och bromsen lät mig vara ifred så här tidigt på dagen. Ingen stress. När solen började bli het så kom bromsen tillbaks, men jag slog till dem med flugsmällan. Blev så hett ute att jag inte orkade ha hjälmen och solglasögonen på mig, blev svettigt under dem. Måste få luft på kroppen. Struntsamma att det är farligt utan hjälm. Men det kom en eller två bilar i timmen. Solen stekte hett och uppförsbackarna var inte nådiga.
Kom så småningom till Moskosel, ett campingställe. Vrålhungrig. Åt en urgod rökt sik med potatismos till. Stor fisk. Trodde inte jag skulle orka hela, men jag upp allt utom benen och huvudet. Mmmmm.....
Efter Moskosel var vägarbetena slut. Skönt. Fortsatte sedan färden mot Arvidsjaur. Eftersom det var vrålhett ute och inte ville ha samma hemska svettiga dag som gårdagens pina så bestämde jag mig för att underlätta så mycket som möjligt. Så gympadojorna byttes ut mot rosa flipflop, linnet byttes ut mot bikiniöverdel, cykelbyxorna fick vara kvar, hjälmen fick hänga på styret de 4 milen till Arvidsjaur. Helt galet, men värmen höll på att ta kål på mig. De som åkte förbi mig tyckte nog jag var en idiot. Orkade inte bry mig. Gick mycket lättare att cykla halvnaken. De långa uppförsbackarna och envetna bromsarna var lättare att tampas med när jag fick luft över hela kroppen och inte behövde flåsa så hemskt.
I Arvidsjaur var det marknad över hela stan. Massor med folk ute. Jag bestämde mig för att stanna där över natten. Kl var 16.30 och jag var törstig på en öl. Så innan jag letade boende frågade jag efter någonstans att få en kall starköl. Blev hänvisad till ett nyöppnat ställe på en tvärgata. Mycket fräscht och trevligt ställe. Jag väckte uppmärksamhet som vanligt med min cykel. Ägaren blev glad att jag kom och hon frågade mig massor om min cykling. Efter en god öl kändes det genast bättre. Ägaren erbjöd mig ett billigt rum på övervåningen till restaurangen. Å vad skönt att slippa leta. Behövde bara gå uppför trappan så hade jag en hel övervåning för mig själv. Underbart. Duschade varmt länge och väl. Tvättade av mig ordentligt. Tvättade även mina smutskläder och hängde ut dem på tork. Pratade med mina nära och kära en lång stund. Har ju hela tiden så mycket att berätta. Upplevelserna här uppe är så starka och jag träffar på så många fantastiska människor hela tiden.
Gick ner i restaurangen nyduschad och med fräscha kläder. Kände mig fin. Åt grönsallad och tog en öl till. Underbart gott! Gick sedan upp på mitt stora fina rum och laa mig tidigt. Sov så himla gott på natten.
Jokkmokk 3 juli
Vaknade av att det var varmt och fuktigt i tältet. På Kebenekaise och Nikkaluokta frös jag på nätterna i tältet. Kändes lite märkligt att nu svettas istället. Kondensfukt rann på innerväggarna. Vände ut och in på tältet och hängde det på tork. Packade lite saker i ryggsäcken och gick ner till älven för ett morgonbad. Vattnet fortfarande alldleles stilla och det var helt tyst ute. Härligt. Klädde av mig naken, gick ner i älven... och märkte att det var fruktansvärt is is is kallt. Gick inte att bada. Gick ner till knäna och benen värkte så det knappt gick att stå däri. Men jag tvålade in hela kroppen och tvättade håret. Så fick jag skölja av det så gott det gick. Satte mig ner ett ögonblick för att få bort löddret bättre. Så det blev bad till midjan i alla fall. (Fick höra sedan att det var +4 grader i vattnet).
Passade även på därute i det fria att raka benen och andra ställen.. Det var så skön känsla att få stå där vid Lule älv nybadad och naken. Solen värmde lagom skönt på kroppen. Sedan var det gott med frukost. Tältet torkade snabbt och jag kom iväg på cykeln rätt tidigt.
Cyklade ca 2 mil till Jokkmokk och det var i stort sett bara långa uppförsbackar hela vägen. Varmt och jättesvettigt. Solen stekte från en molnfri himmel. Nu slapp jag regnet och det var jag glad för. MEN kära nån vad med Broms det plötsligt kom. De surrade argsinta runt mig och försökte sätta sig och bita på mig. Större broms har jag aldrig sett. Försökte få undan dem, men det var svårt. Fick panik när någon satte sig på mig. Blev av med dem lättare när jag cyklade fort, men det var inte så lätt eftersom det var långa sega uppförsbackar nästan hela vägen. Var tvungen att gå emellanåt. Och hettan gjorde att jag blev svettig och andfådd, och då kom Bromsen på en gång!
När jag kom till Jokkmokk var det bara att försöka få tag i en flugsmällare på en gång. Måste ha något effektivt att få iväg de där köttätarna med! Köpte en röd för 22.50. Bra.
Nu är jag beredd! Min räddning resten av Norrlandsturen.
(så ful jag ser ut)
Stannade ett par timmar i Jokkmokk för att ladda mobilen, och äta något rejält, fylla på vattenflaskorna och handla mat. Och förstås det viktigaste förutom flugsmällan: DJUNGELOLJA.
Cyklade sedan vidare glad i hågen. Efter ett par mil kom jag fram till Norra Polcirkeln. Fantastiskt. Märkligt att jag stod vid norra polcirkeln, Läste på alla skyltar där om hur de räknar år och avstånd. Det var så mycket siffror och uträkningar så det blev för mycket för mig. Förstod inte hur de räknade. Det enklaste som stod där och som gick att förstå var: De båda parallellcirklarna på 66grader33/ nordlig bredd (norra polcirkeln) respektive 66grader33/ sydlig bredd (södra polcirkeln) på jorden. I områdena mellan polcirklarna och respektive poler förekommer under sommaren midnattssol och under vintern middagsmörker. Mer klarar jag inte av att ens försöka förklara för jag förstår inte det inte själv. Någon annan?
När jag stod där vid polcirkeln så kom det några turister och undrade vart jag var på väg. Vi pratade en stund. De skrattade åt min flugsmällare. En av dem tog upp kameran och fotade mig och flugsmällaren. De tyckte det var fantastiskt modigt och starkt av mig att cykla så långt ensam. Känns bra att höra.
Fortsatte den mödosamma cyklingen i hettan och bland irriterande Broms. Uppför uppför uppför. Törstig. Vattnet gick åt alldeles för fort. Måste fylla på vattnet någonstans för att klara några mil till. Flåsade, svettades, benen och ryggen värkte. Vattnet började ta slut. Bromsarna surrade hotande omkring mig. Fy så hemskt det var.
Plötsligt såg jag en skylt där det stod på Tyska och Svenska: Knivslöjd och annat hantverk, konst, café.
Jag var tvungen att ta chansen att få något gott kallt att dricka, plus att fylla på mina vattenflaskor så jag cyklade 1 km in på grusvägen. Kom fram till ett gammalt stationshus där inlandsbanan går förbi.
Kom inraglandes svettig och trött och törstig. Bad om ett stort glas kall coca-cola och kallt vatten i mina flaskor. En tysk stor och skämtsam man och hans dotter bodde där. Coca-Cola? skrattade han. Nej jag är sockersjuk så här finns bara sockerfri dricka. Han hade Cola Zero och det smakade lika bra som vanlig Cola. 5 kr för ett stort stort glas. Lilla dottern som serverade mig och fyllde på mitt vatten fick förstås 10 kr för colan. Hon hjälpte sin pappa där med försäljningen så hon fick en del egna pengar som hon sparade till något ändamål.
Jag stannade där länge och väl. Wolfgang och hans dotter var så oerhört trevliga och bjöd på sig själva. De skrattade och skojade med varandra. Och jag kände att jag var med i gänget liksom. De behandlade mig som jag var en familjemedlem. Kände mig varm inombords av kärlek till dessa två underbara människor. Obeskrivlig känsla av lycka. De gav ett så starkt intryck på mig så jag finner inte ord. Hade gärna flyttat in till dem. Vilket fantastiskt möte! Tacksam att jag fick träffa dessa underbara människor. Köpte en liten sten med hällristning på föreställande en man. Tänker med värme på dessa människor varje gång jag ser den.
Glad i sinnet och hjärtat cyklade jag vidare. Cyklade 5 mil till i hettan och bland broms som kom farandes titt som tätt. Flugsmällan var det bästa inköpet efter djungeloljan. Slog ihjäl dem eller i alla fall halvt ihjäl dem med flugsmällan när de försökte sätta sig på mig. Senare på kvällen efter jag cyklat några mil och det var ödslig skog mest hela vägen började jag titta efter något lämpligt ställe att tälta på. Stannade vid ett café som höll på att stänga. Pratade med en vänlig dansk kvinna som ägde caféet. Hon fick mig lugn och på bättre humör efter alla bromsattackerna och fäktandet efter dem. Kändes som jag varit ute på slagfält. Danskan tipsade mig om en vacker sjö där folk brukar tälta ca 1,5 mil bort. Jag var jättetrött men trampade vidare i alla fall 1,5 mil till.
Nu när det var kväll sänkte sig lugnet och tystnaden över norrland. Det är så härligt. Då blir jag också lugn. Skogen blir trolsk. Träffade på både älgar, renar och rävar tidigt på mornarn och sent på kvällarna. Jag brukade prata med dem. De blev mina kompisar eftersom jag mestadels var ensam på vägarna. Sällan det kom bilar mellan Gällivare och Arvidsjaur.
Vid 21-tiden och 9 mils trampande kom jag så fram till en lugn och fin sjö.
Jag var helt ensam. Väldigt skönt. Eller ensam var jag inte för det var miljoner mygg och några ilskna bromsar. Djungelolja och flugsmällare var det enda som hjälpte. Slog upp mitt tält i rasande fart för myggen stressade mig så hemskt. Hade tänkt sätta mig nere vid sjön och äta välbehövd mat för jag var jättehungrig. Men myggen gjorde det omöjligt att kunna sitta still. Fick äta det allra nödvändigaste.... gåendes. Sedan snabbt borsta tänderna och snabbt in i tältet. Fick ligga som en fånge i tältet och titta ut på den fina sjön. Ja ja, inget att göra åt. Låg och lyssnade på radion tills jag somnade.
Gällivare 2 juli
Kände mig pigg och utvilad och full av energi direkt på morgonen. Packade mina saker i en rasande fart. Här ska cyklas hela dagen oavsett vädret! Tänkte jag. Tackade Tage och Marta så mycket för billig logi och gudomlig mat. Tage berättade en skröna om Piili-Einari som levde där för flera hundra år sedan och som alla i trakten känner till. Tage berättade gärna lite äventyr och annat han eller andra hade gjort. Det var kul att lyssna på. Tipsade mig om lite böcker, tack för det. Hej då Piilijärvi, hoppas vi ses igen!
Cyklade iväg mot Gällivare. Regnet och åskan hann ifatt mig men det var som tur var bara skurar. Åskan fanns bara lite runtomkring mig, men aldrig rakt ovanför. Men jag var ändå lite rädd, för man vet aldrig var det tar vägen. Jag hade tur.
När jag kom till centrum i Gällivare var det mycket folk där. De var verkligen nyfikna på mig. Pekade och log och pratade. Konsum var tydligen ett ställe att samlas på. Det var en grupp äldre herrar som stod där och plirade på mig. När jag kom dit och pratade med dem så sken de upp och då kom hundra frågor. Jag berättade vart jag varit och vart jag skulle iväg till och hur långt. De skrattade och skojade så gott med varandra och med mig. Gav mig tips om vägar och vackra ställen att se. Härligt!!! Ångrar att jag inte tog en bild på dem utanför Konsum. En av herrarna var 84 år och han cyklade dagligen, i alla fall minst 5 km om dagen,och det är bra. Han såg mycket yngre ut och var väldigt spänstig. Jag såg när han cyklade iväg... inget vinglande där inte. Önskar ni glada herrar läste detta nu. Jag blev så glad av att prata med er, ni skojade så friskt.
Cyklade vidare i regnet mot Jokkmokk. Inget vidare behagligt att cykla i regn, men jag måste chansa på att det upphör tills jag ska slå upp tältet. Kan inte stanna bara för regnets skull.
Efter några kilometer träffade jag på en cyklist! Som var på väg uppåt förstås. Efter ytterligare några kilometrar träffade jag på 2 cyklister till. De också på väg uppåt. OCH sedan ännu en cyklist... på väg uppåt.
Cyklade på starka ben hela vägen till Luleälven. Det blev 12-13 mil den dagen sammanlagt. Cyklade efter en väldigt naturskön väg. Visserligen mycket skog, men det var skönt att vara ensam i naturen. Mycket forsar och vattendrag fanns utmed vägen. Gullliga små byar. Men bitvis bara skog, skog, skog. Ödsligt. Porjus var en idyllisk liten ort som jag cyklade igenom. Jag var alldleles för pigg för att tänka mig slå upp tältet där. Annars hade det varit ett fint ställe att stanna på.
Nu började det bli kväll och då sänker det sig ett sådant lugn över norrland. Allt blir tyst och stillsamt. Inga människor och knappt några bilar. Naturen är sådar trolskt. Underbart härligt. När jag cyklade och njöt av tystnaden så plötsligt kom det en ung kille cyklandes. Vi stannade och pratade med varandra. Han var från Tjeckien och hade cyklat ända därifrån! Jag var verkligen imponerad! Han hade varit ute och cyklat ca 1 ½ månad. Skulle vidare upp till Nordkap och sedan över till Finland. Efter det några länder för att slutligen komma hem igen. Vilken cykeltur! Han hade bara fått punka på cykeln en enda gång. Bra. Finns det hopp för att jag klarar mig. Killen var förstås på väg uppåt som alla andra. Skönt med en pratstund på kvällen. Efter regnet i Gällivare så blev det allt ljusare utefter vägen, och sedan lös solen så skönt på himlen resten av kvällen.
LULEÄLVEN
Jag fortsatte cykla genom fantastiskt vackra ställen och däremellan långa sträckor med bara skog. Kände mig riktigt lycklig. Men jag var ute efter att slå upp mitt tält på något lugnt ställe där allemansrätten gäller. Vill inte alltid till campingplatser. När jag slutligen kom fram till den stora Luleälven så såg jag uppifrån vägen att det fanns några husbilar och husvagnar parkerade nere vid älven. Egentligen hade jag mer energi kvar och hade tänkt cykla en bit till, men jag bestämde mig för att stanna vid älven jag också. Det var rätt sent ändå. Och jag ville ju upp tidigt dagen efter.
Slog upp tältet och packade in mina saker där. Tog fram mat och gick ner och satte mig allra längst ner vid älven. Solen var blek och vacker. Underbart att sitta där och äta. Mmm... vilken njutning. Några andra campare stod och fiskade i forsen.
Och plötsligt fanns inga mygg! Var väl för det inte fanns så mycket träd utan det var mest stort och öppet där. Jag saknade verkligen inte myggen!
Somnade gott sent på kvällen. Sov hela natten lugnt och skönt.
Kvar i Piilijärvi 1 juli
Tage fick nöja sig med att fotograferas med älghuvudet. Marta ville inte va me.
Vädret alltför osäkert. Bestämde mig för att stanna kvar i Piilijärvi en natt till. De är så underbara Tage och Marta och det är en skön plats att vara på. Jag passade på att handtvätta all min smutstvätt och hängde upp det ute på klädsträcket. Hotande moln drog förbi hela dagen, men tvätten hann torka i blåsten innan regnet kom. Tog en liten cykeltur i byn. När jag såg baksidan på skylten "Piilijärvi" så var det även egenhändigt skrivet på den skylten under: Välkommen tillbaks! Det var gulligt.
När jag kom tillbaks till campingen visade tage mig deras Kåta. Satte mig därinne för mig själv och mediterade. De hade verkligen gjort Kåtan mysig och inbjudande. Renfällar att sitta på, en stor eldstad i mitten, Marta hade gjort fantastiska Samemålningar runt väggarna och upp mot taket, längst upp hade de lyckats göra en stjärnhimmel av små blinkande lampor. Stämningsfullt. Tittade i deras fotoalbum på renar, mycket vinter och snö, pimpelfiske och turer med renarna.
Eftersom jag inte planerat att stanna där mer än en natt så hade jag dåligt med mat med mig. Frågade om det fanns något att köpa. Då lagade Tage och Mart iordning renskav, sås, lingonsylt, potatismos och sallad åt mig uppe i deras hus. Martas hembakta bröd fick jag också. Gissa om det var gott! Jag är som ni vet vegetarian, men renskav och viltkött kan jag sträcka mig till. Och vilken middag! Det godaste jag nånsin ätit tror jag. Försökte äta upp allt, men det var omöjligt. Ångrade mig sedan att jag inte bad om att få med mig resten av maten dagen efter. Tage och Marta är så trevliga och omtänksamma att de är värda en stjärna i himlen. Godhjärtade människor. Är glad att jag fått träffa dem.
Gick och la mig tidigt. När jag låg i sängen kom ett rejält åskoväder rakt över oss. Kändes som det var krig! Vädret måste bli bättre om jag ska kunna fortsätta på min cykel... lite panik kände jag....
Piilijärvi 30 juni
Gick upp kl 7. Ner till köket och åt en mkt spartansk frukost. Kaffe och 3 riskakor med mjukost på. Kände att jag hade behövt en rejälare frukost, men tänkte inte på att inhandla det igår. Ett äldre par som åt frukost samtidigt som jag dukade upp med grovt bröd, smör och ost, juice och yoghurt. Skulle jag behövt. De var trevliga och berättade att de hyrt bil och var på väg till Abisko. De var genuint intresserade av fåglar och blommor. De såg så fina ut tillsammans. Jag blir glad i hjärtat när jag träffar på par som ser ut att trivas med varandra. Bara sådär behagligt lugna och ostressade. Tror att Gud vill att vi ska leva i harmoni med en partner för människan mår bra av det. Jag har haft min chans men kastade bort den för min egoisms skull. Finns det någon fågelskådare över till mig? Hör av dig i så fall!
Hur som helst så stack jag iväg till turistbyrån när den öppnade. (sent som allt annat). Trodde jag kunde köpa en karta som var mer detaljerad än den jag redan hade. Men icke. Så jag gav mig iväg mot Gällivare på E10:an. Kändes lite otrevligt i början att cykla med så mycket tung trafik som susade förbi. Men jag vande mig rätt fort och tänkte inte på det till slut. Känns lite otryggt att det är så gles bebyggelse här uppe. Inte ett hus på flera mil ibland. Inga affärer, kiosker eller bensinmackar på hur långa sträckor som helst. Gäller att planera hela tiden. Stannade och tog små raster rätt ofta. Svårt hitta bra kiss-platser vid vägen. Och det är tur jag har djungelolja insmord överallt för det är lite stressande att sätta sig och kissa när miljoner mygg kommer attackerandes! Ja, nu vet ni det. Män har det en aning lättare som bara kan slänga ut slangen var som helst. Jag måste gömma mig för att göra mina behov för att inte väcka onödig uppmärksamhet.
Rastplats. Myggen syns inte men de svärmade precis överallt.
Efter 5 mil var jag framme i Svappavaara och där fanns en väg-restaurang. Skönt tänkte jag. Ville gärna dricka kaffe och gå på en toalett utan mygg.. Men vad var det för öppettider? 9 - 13! Hur kan en vägrestaurang ha dessa tider? På de 5 milen jag hade cyklat var detta det första stället att äta på. Vilka avstånd! Ja, ja. Det var soligt och skönt så jag satte mig i utemöblerna och studerade kartan.
Men vädret skiftar snabbt här uppe. När jag cyklade vidare så kom det hotande moln. Och efter en stund kom det störtskurar från hotmolnen. På med regncapen och cyklade vidare. Skrattade åt eländet. Efter ytterligare ett par mil kom jag fram till en skylt som talade om att det fanns camping 3 km in på en liten väg. Bra. Hade ingen lust att fortsätta i regnet. Kom fram till Piilijärvi. Där under skylten "Piilijärvi" hängde en egenhändigt gjord skylt där det stod "Kärlek åt alla" följt av ett hjärta! Blev så full i skratt och glad när jag såg det. Värmde liksom. Vem kom på den idén?
Kom så ner till campingen och det var ett sådant där litet gulligt underbart ställe nere vid en sjö. Lugnt och stillsamt. Tage och Marta Andersson heter de som har campingen. Ett rart äldre par. Fick hyra en stuga för bara 150 kr. Kan varmt rekommendera detta ställe till den som ska upp till Lappland.
Sedan regnade det ordentligt resten av dagen. Skönt att slippa cykla i det.
Duschade och hade bara 2 enkronor till varmvattnet så det blev fullkomligt ISKALLT när jag sköljde av allt schampo och tvål på kroppen. Svårt att bli varm efter det. Men jag satt och kurade i min lilla stuga och hade det mysigt på kvällen.
Denna dag fyllde en mycket god vän till mig 60 år. Jag visste inte det förrän efteråt. Grattade honom några dagar senare. GRATTIS PAUL!!!! Tack för att du fanns under min cykeltur och uppmuntrade mig per telefon.
Retur Kiruna 29 juni
Blev lite suddig bild, men gick inte få bättre än så här. Resten av cykelturen fick jag smörja in hela kroppen med Djungelolja 3 gånger per dag. Då fick jag vara ifred från myggen. Så fort jag klev av cykeln hopade sig myggen och försökte komma åt min kropp. (vem vill inte det?) Men djungeloljan höll dem borta. Blev rätt äckligt kladdigt att smörja in precis hela kroppen 3 gånger om dagen. Som att smörja in sig med matolja. Men vad göra?
Lika underbart som det var att cykla 6,5 mil från Kiruna till Nikkaluokta, lika hemskt jobbigt var det att cykla tillbaks. Kändes som det bara var uppförsbackar. Sista 2 milen regnade det, men det gick bra ändå.
Denna helg var det festival i Kiruna, så hela centrum var fullt med karuseller, lotterier, öltält och scen med uppträdanden. Så när jag kom tillbaks på söndagseftermiddagen var det sönderslagna flaskor över hela stan. Aldrig sett något värre. Gick inte att gå på en enda trottoar utan att kryssa mellan glasskärvor. På ett ställe var det sönderslagna fönsterrutor utefter en hel byggnad. Ja där under den festliga festivalhelgen hade tydligen Kirunaborna fullkomligen gått bärsärkargång av stora mått. Osmakligt. Hur mår ni i Kiruna?
Efter regnskuren den sista biten till Kiruna så ville jag komma in i värmen och lugna ner mig. Fick till slut tag på ett rum på samma vandrarhem jag tidigare bott på. Skönt. Och äntligen kunde jag kontakta mina nära och kära igen!
Skönt att få prata av mig om mina upplevelser. Upp med packningen och sedan en varm skön dusch. Kände mig fräsch igen efter att ha fått bort all djungelolja. Gick och åt på Thai restaurang. Gott, gott. Slevade i mig varenda liten smula.
Efter den behagliga middagen gick jag till vandrarhemmet. Pratade en stund med min rumskompis om Kebenekaise, Kiruna och Finland. Den unga tjejen kom från Finland och skulle nu iväg med en grupp till Kebenekaise. Mycket trevlig. Alla häruppe som jag kom i kontakt med var fantastiskt trevliga, hjälpsamma och tillmötesgående. Och väldigt nyfikna på min cykeltur.
Skönt få sova i en varm säng...
Tillbaks till Nikkaluokta 28 juni
Tältet i Tarfaladalen
Gick upp vid 7-tiden. Var så tacksam över att få vara helt ensam ute i den vackra bedårande fjällnaturen. Kokade kaffe på mitt nyinköpta Primuskök. Tack vare mannen på planet som gav mig goda råd så köpte jag ett pyttelitet Primuskök. Tack för dina goda råd! Det är så bra att få praktiska tips av erfarna vildmarksmänniskor. Satt där och drack mitt kaffe och bara njöt av fjällen, naturen och ensamheten. Var glad att jag slapp vakna upp med en massa människor omkring mig. Hur kan ensamhet vara så skönt?
Lämnade tält och lite annat kvar och gick sedan vidare på Tarfalaleden. Skönt att slippa ha hela packningen med mig de sista kilometrarna fram till stugan. Forsen dånade, fjällväggarna reste sig omkring mig, renarna gick stillsamt och betade. Helt fantastiskt skönt. Inte en människa någonstans. Allt var bedårande vackert. Hade inte tålamod att stanna vid mitt mål utan jag vände tillbaks nästan omgående. Men visst var det en fantastisk vy jag fick uppleva! Trodde tyvärr inte det gick att ta några bra bilder med min mobilkamera så jag tog rätt sparsamt med kort under min cykeltur. Det visar sig nu när jag lagt in bilderna i datorn att det är en väldigt bra kamera jag har i mobilen. Men upplevelserna och bilderna finns starkt bevarat i mitt huvud och hjärta. Gick så tillbaks utefter den mäktiga forsen och fjällväggarna på båda sidor där det rann... eller rättare sagt sprutade och stupade vatten högt uppifrån och ner i forsen... och de enda levande varelser förutom jag var de vackra renarna. Tror det är en av de mest gripande upplevelser jag varit med om. Förutom när jag fött mina fantastiska barn förstås, men det är en annan sak.
När jag kom tillbaks till tältet så hade inte det torkat från nattdaggen ännu. Så jag packade ihop alla mina saker och hängde tältet över några små pyttebjörkar. Solen värmde så skönt ner över fjälltoppen. Jag la mig på liggunderlaget i bara trosorna och gassade mig. Tack än en gång Gud för fantastisk upplevelse. Jag är fortfarande förvånad över att jag kan njuta så fullständigt över att få vara ensam. Är det normalt? Fast jag saknade förstås kontakten med barnen och mamma. Ingen täckning på mobilen så jag kunde inte ens skicka sms. Det var lite stressande men ändå nyttigt att inte alltid finnas tillgänglig.
När jag så började min långa och tunga vandring tillbaks till Nikkaluokta så undrade jag för mig själv... hur orkade jag igår? Först cykla 6,5 mil, sedan dra och släpa cykeln 4-5 km, sedan ytterligare med jobbig packning på ryggen gå 11 km till dalen. Kan inte förstå nu efteråt. Alla orkar vi mer än vi tror. Sitter i hjärnkontoret.
Ja, tillbakavägen var precis lika jobbig som ditvägen. När jag släpade cykeln de sista kilometrarna över stock och sten och smala spångar så mötte jag ett skånskt par. Mannen tog upp sin kamera och tog kort på mig för han trodde knappt sina ögon att han mötte en "cyklist"! Ha ha! När jag till slut kom fram till Nikkaluokta så insåg jag att jag skulle spara på krafterna. Stannade kvar och tältade där över natten. Att cykla tillbaks till Kiruna direkt skulle bli alltför mödosamt. Slog upp tältet. Duschade. Och gick sedan in på restaurangen och drack öl. Det skånska paret satt där och vi hade en mycket trevlig pratstund. De hade tagit helikoptern och flög över hela Kebenekaise, Abisko och ännu mer. Det var deras sätt att få naturupplevelse. Vi är alla olika, men huvudsaken det känns rätt det vi gör.
Om jag hade orkat hålla mig vaken skulle jag förmodligen fått upplevt midnattssolen. Det var väldigt synd att jag för trött. Kallt på natten, bara några plusgrader. Sov gott ändå.
Kebenekaise 27 juni
Otålig och glad i hågen tog jag sikte på Kebenekaise. Var tvungen att inhandla diverse proviant innan jag kunde cykla iväg vilket gjorde att jag inte kom iväg förrän vid 10. Frustrerande. Varför öppnar affärer så sent? Det är många människor som är lika morgonpigga som jag och vill få handlandet avklarat tidigt. Nåväl... fullt utrustad och med mat i packningen gav jag mig iväg de 6,5 milen till Nikkaluokta. Kallt och blåsigt. Mössa, vantar, tjocka strumpor och vind/regnjacka med ordentligt under. Kändes underbart att äntligen få komma upp på cykeln. När det var 6-7 km kvar till Nikkaluokta stod det på en skylt: YLITJAPPEJOKI.... finns sådana namn? Ja det var många märkliga namn på byarna där längst upp i Lappland och nästan alltid stod det två namn, ett på svenska och ett på samiska. Jag försökte uttala de märkliga namnen men även de svenska namnen var ibland omöjliga att uttala.
Kom fram till nikkaluokta på eftermiddagen. Inte speciellt trött. Det var så härligt att hela tiden se Kebenekaises toppar komma allt närmare när jag cyklade så det var som att ha en morot framför en häst eller åsna... då går det fort. Kände mig glad och euforisk hela vägen. Blev ännu mer euforisk när jag skulle börja vandringen till fjällstationen. MEN. En man jag träffade på i Nikkaluokta sa att det var helt okej att ta med cykeln på den 19 km långa leden till fjällstationen. Hur kan man säga så? De av er som gått den hemska leden vet vad jag talar om. Gör jag aldrig om igen. Var det värsta jag varit med om. Som tur är finns det en båt man kan ta över sjön istället för att gå, då spar man ca 5 km. Jag drog min fullpackade cykel 4-5 km fram till båten. Hur mycket tror ni att jag kunde cykla över alla stora stenar? Några hundra meter. Trodde hela cykeln skulle falla i bitar. Det är inte ens någon idé att försöka beskriva eländet. Väl framme vid båten så kom jag i sista sekunden för det var sista turen över sjön för dagen.
Fick ta cykeln på båten och där hade jag en halvtimme på mig att packa om mina saker så att jag kunde ta med det allra nödvändigaste i ryggsäcken den sista vandringen till fjällstationen, ca 9 km. Olle som körde båten var snäll och tog cykeln tillbaks (och resten av packningen) och ställde allt vid sitt hus. Tur att alla är så trevliga och hjälpsamma här uppe! Jaha... de 9 km var ännu värre att gå än de 4-5 km jag redan gått med cykeln. Tur att jag lämnade den hos Olle. Stenar i stort sett hela vägen... i alla storlekar... och vatten som strilade eller forsade på stora delar av leden. Hur kan man ens kalla det en led? Jag gick non stop. Och det var inte ens vacker natur. Det som naturligtvis var underbart och helt obeskrivbart var ju att se Kebenekaises enorma toppar så nära inpå. Mäktigt. Guds gåva till oss naturälskare.
När jag så kom fram till bron som är ca 1 km från fjällstationen såg jag skyltar som pekade åt 3 olika håll.
1. Till fjällstationen. 2. Tarfala. 3. Nikkaluokta.
Då plötsligt fick jag ny energi. Jag som var helt slut. Hur då? Ja, jag vill påstå att mycket ork sitter i hjärnkontoret. Det var ju just Tarfala som var mitt mål, som mannen på planet hade tipsat mig om. Så jag struntade helt enkelt i att gå till fjällstationen. Vet att det tydligen är fantastiskt fint och påkostat där. Men i det läget orkade jag inte med människor längre. Ville bara få vara ifred. Det var ju därför jag åkte iväg på den här cykelturen, för att slippa umgås eller ens titta på någon annan. Så jag gick iväg mot Tarfala. Egentligen var jag helt fysiskt slut, men jag måste fått krafter ovanifrån. Jag förstår inte själv hur jag orkade gå ytterligare 3 km eftersom terrängen... hör och häpna... blev ännu värre!
I den så kallade "leden" som förstås var belamrad med massor av stenar så fullkomligt forsade vattnet så mycket att det inte ens gick att gå där bitvis. Jag hoppade från sten till sten och ibland höll jag mig i trädgrenar och svingade mig över vattnet. Och emellanåt fick jag gå en bit in bland träd och snår för att inte bli dyngsur om fötterna. Obs! att jag bara hade ett par tunna utslitna gamla träningsskor! Alla andra jag såg däruppe hade rejäla tjusiga vandrarkängor. Visserligen kunde jag hyra kängor på fjällstationen men om jag nu gått i den eländiga terrängen i mina gympadojor så långt så kunde jag lika gärna fortsätta de sista kilometrarna fram till Tarfala stugan utan vandrarkängor. Det var så mycket intryck och upplevelser den där dagen så det är svårt att skriva ner.
Vattnet! Har aldrig druckit så gott vatten som detta fjällvatten. Och vatten fanns ju överallt så det var bara att fylla på vattenflaskan så fort det tog slut. Önskar jag kunde få med mig dunkvis med vatten hem därifrån. Hur kan vatten vara så gott? Också en Gudagåva. Ramlösa och Loka m m kan slänga sig i väggen.
Till slut hittade jag en plats där jag kunde slå upp mitt tält. Tack Gud att jag fick uppleva friden och skönheten alldeles ensam i Tarfaladalen! Somnade ovaggad. Blev mycket kallt på natten och vaknade av att jag frös. Klädde på mig jacka, mössa och skidstrumpor och kröp ner i sovsäcken igen. Sov sedan gott resten av natten.
Zzzzzzzzzz......
Framme i Kiruna 26 juni
Ja, inte var det lätt att komma till Arlanda. Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Problem hemma som näranog gjorde att jag avstod. Trots dåligt samvete som gnagde åkte jag iväg ändå. Mamma och min äldsta dotter hjälpte mig med mycket praktiska saker och det är jag väldigt tacksam för.
På planet satt jag bredvid en man som jag pratade med under flygturen. Han berättade mycket fantastiska och spännande turer han gjort såsom bergsklättring uppför världens största berg, cykelturer och skidäventyr. Det var otroligt spännande att höra. Nu skulle han till Kebenekaise med en god vän eller om det kanske var släkting. Han tipsade mig om en vacker led på Kebenekaise. Tack för det!.. jag gick den senare. Hoppas du läser min blogg.
Det kändes väldigt speciellt att komma fram till Lappland. Mäktigt med bergen. Kände lyckopirr i magen. Tog taxi till cykelverkstan. Taxikillen var jättetrevlig och gav mig rabatt på taxituren. Cykelkillen var snäll och tog hand om min cykel på en gång. Gjorde ett perfekt och noggrant jobb med hopmonteringen. Han var superstressad men var ändå så himla trevlig mot mig. Det är jag glad för.
Det var mycket kallare och blåsigare i Kiruna än jag trodde. Så tanken på att börja cykla till Kebenekaise var inte aktuellt längre. Det blev vandrarhem i Kiruna istället. Behövde komplettera min utrustning och gå igenom packningen. Senare på kvällen öste regnet ner så jag var glad att jag inte var ute och cyklade då.
Äntligen här!
Har inte fått något bra tillfälle att komma åt någon dator på vägen här uppe i Norrland. Min dotter skriver ett litet inlägg åt mig nu.
Ni ska bara veta att det här är ett stort äventyr! Tror aldrig att jag har träffat så många fantastiska människor på så kort tid. Var jag än kommer är alla SÅ himla trevliga och hjälpsamma, jag ska berätta mer senare. Norrland är precis så vackert och mäktigt som jag föreställt mig. Människorna är mycket mer generösa än jag kunnat drömma om. Öppna och hjärtliga.
Det har även varit en hel del möda och besvär, men det är för att jag inte visste hur hårt det är att anpassa sig till naturens lagar här uppe. Känner en oerhörd vördnad för livet, naturen och mina medmänniskor. Ni alla som läser min blogg och som följer min resa... håll tummarna för att jag klarar resten av turen. Har hittills cyklat Kiruna-Kebenekaise-Kiruna-Gällivare-Jokkmokk-Arvidsjaur-Lycksele. (Däremellan fantastiska småorter).
Tänk goda tankar och ta till vara på varje dag. Ni alla som läser min blogg finns i mina tankar och i mitt hjärta!
En extra tanke till min äldsta son som inte mådde bra när jag åkte iväg. Har dåligt samvete för att jag tänkte mer på mitt cykeläventyr än stannade hemma hos honom.
Förlåt.
Älskar dig ända in i döden!
