Slutirutan

I lördags hade jag en sån där perfekt dag. Vaknade tidigt på morgonen och lyssnade på Naturmorgon på P1 och drack kaffe i sängen.
Tog sedan på mig turskidorna och ryggsäck, och lilla hunden Tiffany fick följa med ut i skidspåret. Åkte ca 3 km med hunden springande brevid och det gick riktigt bra för henne att hänga med. Tiffany är ju ändå 10 år men man skulle kunna tro att hon är unghund för hon tycks orka väldigt mycket. "Sådan matte sådan hund" heter det ju.
Sedan var det dags att göra en liten test... jag stoppade ner hunden i ryggsäcken för att kolla om hon accepterade att sitta kvar där medan  jag åkte skidor. Alltså... hon gillade det inte så speciellt, men hon satt kvar de återstående 2 kilometrarna! Bra då vet jag det... då kan jag ta med henne när jag ska ge mig iväg på längre turer. Ibland är det lite jobbigt att lämna henne hemma ensam, så det är bra att hon kan föja med så slipper jag känna mig stressad över det.



När vi var nästan hemma så ringer min mobil. Jag fick skjuts till Galtispouda! Så glad jag blev!!!
Så jag bara böt skidutrustning helt enkelt. Gav hunden mat och tog med mig grejer för några timmar i slalombackarna.

Så sedan åkte jag nerför backarna på Galtis... ooo så härligt!
Tog liften upp på toppen... å kära nån... vad händer? Jo, det är så fruktansvärt tjock dimma däruppe så jag såg bara ett par meter framför mig! Ingen annan människa fanns där... bara jag. Åt vilket håll skulle jag åka? Såg i stort sett ingenting! Eftersom jag med mycket möda kunde se ett par meter framför mig så försökte jag följa pistspåren. De hade ju faktiskt pistat backarna på morgonen och spåren kunde jag alltså följa. Och neråt gick det i alla fall. Men ni kan ju tänka er att stå på ett par skidor och famla i mörkret! När jag kom lite längre ner så blev sikten bättre, men jag visste knappt var jag var nånstans. Men huvudsaken var att jag kunde se något i alla fall. Ja kära nån... det är inte första gången det händer. Har gjort liknande i Sälen för några år sedan, men då hade jag åtminstone sonen som sällskap så då kändes det lättare. Nu var jag rätt utsatt kände jag eftersom jag var helt ensam och aldrig hade varit där högst upp förut!
Sedan fortsatte jag åka högst uppifrån. Var ju rätt kul att åka i blindo tyckte jag sedan. Lite spänning är ju kul!

Imorgon är det lönedag så då ska jag åka till "storstan" Arvidsjaur så jag kan handla lite skidkläder på Intersport.

Ha det bra allihop!!! PUSS OCH KRAM!!!

Här kommer en liten uppdatering. De flesta av er som följt mig här på bloggen har antagligen gett upp läsandet och det kan jag förstå eftersom det inte blir mycket bloggande nuför tiden.
Har kommit helt av mig när jag inte sett till att skaffa bredband hemma. Men är nog på gång snart tror jag.

Hur som helst så trivs jag för det mesta alldeles förträffligt här uppe. Har i alla fall inte längtat tillbaks till det grå trista Uppland en enda gång än så länge. Underbart med snön och kylan här uppe. Njuter varenda dag av långa promenader och skidåkning. Har hittat ett annat skidspår (än det som finns utanför mig) ett par km längre bort som är mycket roligare och skönare att åka i. Visat sig att de flesta Arjeplogsborna åker i just det spåret som ligger på Renberget.

Har hunnit besöka Galtispouda för ett par veckor sedan och åkt nerför backarna där. Det var mycket mycket härligt. Utförsåkning är ändå det allra roligaste jag vet. Skulle åkt dit i helgen som var också men hoppade in och jobbade extra då den nattsköterskan blev akut sjuk. Hjälper ju gärna till om jag kan som den äkta Florence Nightingale jag är!
Men nästa helg ska jag se till att ordna skjuts så jag kan susa nerför backarna igen.



En av mina medarbetare på natten är en Samisk kvinna och det är så roligt att ha fått kontakt med henne. Jag är jätteintresserad av Samisk kultur på alla sätt. Så vi har suttit på nätterna och pratat mycket, jag har tusen frågor och hon svarar gärna på allt. Så förra tisdagen fick jag följa med Ingegerd och hennes man på renskiljning. Det var oerhört spännande och fantastiskt härligt att få vara bland tusentals renar och hjälpa till. Hade bara tänkt vara med och titta på men det blev så att jag högg in och hjälpte till så gott jag kunde. Ni kan inte ana så stort och mäktigt det kändes för mig att få vara med om detta!
Först gick vi i den stora inhängnaden där de kastade lasso och fångade in kalvarna som inte blivit märkta än. (Har tagit bilder på hela denna dag, men kan inte få med de här eftersom jag lånar dator på biblioteket och kan inte lägga in bilderna från mobilen här men ni får hålla tillgodo med en annan bild jag hittade).  Efter kalvmärkningen var det dags för skiljningen. Då motades några hundra renar åt gången in i en mittring. Varje sameby hade varsin fålla med grind dit man drog sina egna renar. Och sånt har jag aldrig sett förut. Så efter ett tag när jag förstod hur det funkade så började jag hjälpa till att hugga tag i renarnas horn och dra dem till vår fålla. Fantastiskt. Känner mig stolt att jag var till nån nytta om än i liten skala. Fast det var inte lätt att hinna med och se märkningen i öronen snabbt och sen försöka kasta sig över renen så jag lät Ingegerd titta efter märkningen och gjorde sen som hon sa åt mig. Sedan medan renen hölls still i hornen vid grinden så stog Ingegerd beredd med vaccinationssprutan och efter ett stick i nackskinnet så släpptes renen in i "vår" fålla. Så fortsatte det så hela dagen. Det var flera tusen renar som skulle skiljas och vaccineras, och några till slakt. Så jag var med och drog flera hundra kilo ren den dagen. Vi hade en stor eld tänd inne i vår fålla där vi värmde mat och kokade kaffe. Det var helt underbart att få vara ute från tidig morgon till sen kväll. Sist av allt när vaccineringen och skiljningen var klar så var det slakt. Jag tänkte att jag skulle slippa vara med och se det. Men Ingegerd tog så glatt med mig bort till stället där de slaktade. Och jag bet ihop och följde med. Oj oj oj... fattar inte att jag klarade av det! Tittade på 4 av deras renar som slaktades. Allt ifrån att de skar huvet av renen så blodet forsade ut på marken... till att renen las upp på rygg på en ställning och bröstkorgen sågades itu och inälvorna togs ur... till bakbenen skars av... till renen hängdes upp och mer blod rann ut... till renen flåddes och skinnet las ut på marken!!! Fattar ni att jag klarade av att se allt detta utan att svimma? Men jag tänkte hela tiden att renarna hade haft ett bra liv och sedan avlivades snabbt. Och dessutom är det ju Samernas levebröd. Inte kan de ha allt detta hårda och krävande arbete bara för skojs skull. Klart att renarna ska slaktas, det vet jag ju. Så jag stog pall för hela proceduren. Någon av renarna som slaktades hade jag själv dragit fram till fållan för slaktdjuren. Ja, ja sånt är livet. Är i alla fall glad att jag fått vara med om detta. Och det har gett mersmak för Samernas liv. Vill följa med på mer av deras arbete. I vår ska de flyttas till sommarbetet och det blir långt långt långt. Ska se till att jag kan vara med på det då.
Tycker Sameslöjd är fantastiskt fint också, så Ingegerd ska lära mig lite sånt hantverk. Ska sy mig en renskinnsväska, så nu ska jag inhandla allt vad jag behöver till det och så ska jag få hjälp av Ingegerd så det blir snyggt och bra.


Ungefär så här såg det ut. Lika många renar och lika mäktigt i verkligheten som på bilden.

Ja, det var allt för denna gång. Får väl se framöver hur mycket bloggande det blir. Är nöjd med livet här uppe och är ute så mycket jag kan. Så skönt att vara utomhus här uppe, mår väldigt bra av det.

Ha det så bra allihop!!!!