Sista nattpasset innan flytten
Har senaste veckan varit fullkomligt slut och känslorna helt upp och ner. Igår kväll åkte jag till jobbet för sista gången på arbetet i Stockholm. Det finns mycket jag kan berätta om den arbetsplatsen... från början till slut. Men tror inte det är så intressant för er som inte varit inblandade i hela historien där. Kan säga att jag egentligen inte var särskilt intresserad av att börja arbeta där från början utan tog jobbet i stort sett för att - dels att jag kan psykiatrisvängen rätt bra - och sedan att det var ett nattjobb. Men med tiden så har arbetskamraterna betytt allt mer för mig... fast det ärligt talat även varit lite upp och ner med det emellanåt också. Men till slut så har det mesta blivit utrett och bra och jag har verkligen trivts förträffligt. Så igår natt kände jag att gråten satt i halsen vid flera tillfällen, och jag fick verkligen skärpa till mig.
Skriver inte så mycket mer om det, visar bilder på dem jag arbetade sista natten med.
Stort tack till er båda för de här åren!
Jättetack till dig också!
De här killarna har kämpat med mig och mina kollegor i många besvärliga situationer. Vissa nätter har varit mycket mycket jobbiga. Men många nätter har vi också hunnit prata om både livet, och hur drabbade vissa människor är för vi har arbetat med väldigt utsatta plågade människor som vi försökt hjälpa så mycket vi bara kunnat. Alla har vi gjort vårt bästa för att patienterna ska få bästa vården.
Att vara nattarbetare är verkligen speciellt.
Skriver inte så mycket mer om det, visar bilder på dem jag arbetade sista natten med.
Stort tack till er båda för de här åren!
Jättetack till dig också!
De här killarna har kämpat med mig och mina kollegor i många besvärliga situationer. Vissa nätter har varit mycket mycket jobbiga. Men många nätter har vi också hunnit prata om både livet, och hur drabbade vissa människor är för vi har arbetat med väldigt utsatta plågade människor som vi försökt hjälpa så mycket vi bara kunnat. Alla har vi gjort vårt bästa för att patienterna ska få bästa vården.
Att vara nattarbetare är verkligen speciellt.
Flyttbestyr
Hej alla ni som hänger med här på min blogg!
Detta kanske är det sista inlägget innan flytten. Åker upp fredag tidigt på morgonen. Räknar med att köra hela tiden förutom lite matuppehåll, rasta hunden, och sträcka på oss lite.
Håll tummarna att ingenting obehagligt händer på vägen upp. Jag är så förskräckligt nervös inför flytten så ni kan inte ana! I natt sov jag hyggligt bra... men ändå inte bra.
Trodde inte det skulle kännas så hemskt att lämna mina arbetskamrater som det just nu känns. Har verkigen panikångest! De senaste nätterna jag jobbat har det kännts hemskt att veta att jag snart inte är kvar på avd. Och likadant när jag kliver av på T-centralen och känner Stockholmsbruset och myllret! Stockholm känns nästan värst att lämna.
Jag vet att Stockholm finns kvar... men förbaskat långt bort om jag spontant vill dit som jag ibland gjort nu här nere. Älskar åka ensam till Stockholm och gå i "mina kvarter! Men nu är det slut på det. Usch så bedrövligt.
Men nu måste jag tänk positivt. Längtar till Arjeplog och snön där. Blir skidåkning så fort jag bara hinner. Ska på adventsfirande i Pingstkyrkan på söndagen! Det ni! Jag har tagit reda på en hel del evenemang som händer däruppe och ska försöka slänga mig i i allt jag tycker är intressant och är nyfken på. Det finns ett gym, spinning och simhall. Så det är väl (efter skidåkningen förstås) bland det första jag ska bekanta mig med. Saknar min träning SÅÅÅÅ mycket!
Här får ni se lite fina bilder från denna helg då min mamma varit och hjälpt mig med allt möjligt inför flytten. Hon har faktiskt mest städat och gnott som en galning, och det är jag tacksam för. Jag är inte alls lika duktig och noggrann som hon när det gäller städning så det är bra att hon alltid varit bra på det.
Jag har ägnat mig åt att måla om i hela hallen och köket för att hyresvärden inte accepterade den färgen som var där innan. Så nu blir det helvitt istället. Skulle inte jag vilja ha i nästan hela hemmet, men det är en färg de accepterar så då så.....
Provisoriskt lyse i hallen när jag målade.
Så fint det är med kartonger och allt möjligt annat! Nej, fy sjutton. Men det syns att jag jobbat på bra i alla all.
Min lilla "Clas Olsson" skivspelare har fått hängt med hela tiden för jag älskar att lyssna på mina gamla LP-skivor.
Min mamma i full fart som vanligt. Spis och ugn såg som det var helt nytt efter hennes rengöring. Tack älskade mamma för du hjälper mig! Ovärderligt!!!!!
Och jag är en hejare på att måla! Jobbigt men det blev fint. Fast alldeles för vitt i min smak. Men hyresvärden blir ju nöjd.
Detta kanske är det sista inlägget innan flytten. Åker upp fredag tidigt på morgonen. Räknar med att köra hela tiden förutom lite matuppehåll, rasta hunden, och sträcka på oss lite.
Håll tummarna att ingenting obehagligt händer på vägen upp. Jag är så förskräckligt nervös inför flytten så ni kan inte ana! I natt sov jag hyggligt bra... men ändå inte bra.
Trodde inte det skulle kännas så hemskt att lämna mina arbetskamrater som det just nu känns. Har verkigen panikångest! De senaste nätterna jag jobbat har det kännts hemskt att veta att jag snart inte är kvar på avd. Och likadant när jag kliver av på T-centralen och känner Stockholmsbruset och myllret! Stockholm känns nästan värst att lämna.
Jag vet att Stockholm finns kvar... men förbaskat långt bort om jag spontant vill dit som jag ibland gjort nu här nere. Älskar åka ensam till Stockholm och gå i "mina kvarter! Men nu är det slut på det. Usch så bedrövligt.
Men nu måste jag tänk positivt. Längtar till Arjeplog och snön där. Blir skidåkning så fort jag bara hinner. Ska på adventsfirande i Pingstkyrkan på söndagen! Det ni! Jag har tagit reda på en hel del evenemang som händer däruppe och ska försöka slänga mig i i allt jag tycker är intressant och är nyfken på. Det finns ett gym, spinning och simhall. Så det är väl (efter skidåkningen förstås) bland det första jag ska bekanta mig med. Saknar min träning SÅÅÅÅ mycket!
Här får ni se lite fina bilder från denna helg då min mamma varit och hjälpt mig med allt möjligt inför flytten. Hon har faktiskt mest städat och gnott som en galning, och det är jag tacksam för. Jag är inte alls lika duktig och noggrann som hon när det gäller städning så det är bra att hon alltid varit bra på det.
Jag har ägnat mig åt att måla om i hela hallen och köket för att hyresvärden inte accepterade den färgen som var där innan. Så nu blir det helvitt istället. Skulle inte jag vilja ha i nästan hela hemmet, men det är en färg de accepterar så då så.....
Provisoriskt lyse i hallen när jag målade.
Så fint det är med kartonger och allt möjligt annat! Nej, fy sjutton. Men det syns att jag jobbat på bra i alla all.
Min lilla "Clas Olsson" skivspelare har fått hängt med hela tiden för jag älskar att lyssna på mina gamla LP-skivor.
Min mamma i full fart som vanligt. Spis och ugn såg som det var helt nytt efter hennes rengöring. Tack älskade mamma för du hjälper mig! Ovärderligt!!!!!
Och jag är en hejare på att måla! Jobbigt men det blev fint. Fast alldeles för vitt i min smak. Men hyresvärden blir ju nöjd.
Utekväll med några arbetskamrater
I lördags kväll var jag och några arbetskamrater ute i Stockholm och hade kul. Vi spelade disco-bowling först. Jag hade tappat tekniken helt, men skärpte till mig efter ett tag och det gick något bättre.
Sedan fortsatte vi till några krogar. Det var feststämning hel kvällen och natten. Men som vanligt drack jag mer än vad som var nyttigt. Men nu har jag fått min dos tills jag flyttar.
Försökte ta kort med min mobilkamera, men det är ingen idé att ha in bilderna här för det var för mörkt så allt blev bara grynigt. Men när jag själv tittar på bilderna blir jag fnissig eftersom jag vet hur kvällen förlöpte!
Alla hade vi trevligt i alla fall.
Fast inga detaljer här på bloggen...
En av killarna hade riktig kamera med sig så han ska maila dem till mig snart. Då får ni se hur kul vi hade.
Fick en urfin mössa av dem som jag är jätteglad för. Den matchar mina Helly Hansen kängor alldeles utmärkt.
Tack mina älskade arbetskamrater för den!
Bilder både på den och oss andra kommer senare.
Bifogar lite andra bilder från avdelningen på några av mina arbetskamrater som jag kommer sakna oerhört mycket.
Ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Får hemsk panik emellanåt!
Vi har både arbetat tillsammans och haft några tuffa träningspass på gymmet ihop! Tack för den här tiden!
Mycket trevlig kollega! Tack du också för den här tiden!
En av killarna som var med ut på krogsvängen och som ska skicka bilder till mig. Tack både för din kommentar på min blogg och för att vi haft en bra tid tillsammans på jobbet!
Här har vi faktiskt en mästerfotograf! Jag kontaktar dig när jag ska köpa kamera uppe i Arjeplog! Stort tack för tiden tillsammans på jobbet!
Den här mannen har berättat många enastående historier på jobbet! Mycket allmänbildad och sådant imponerar på mig. Tack för tiden tillsammans. Och tack för att du skjutsat mig till tåget på mornarna!
Det kommer mer! Har några nätter kvar på nuvarande jobbet.
Och så kommer krogbilderna. Ska bli intressant... även för mig! Får väl se vad som kan publiceras här!
Sedan fortsatte vi till några krogar. Det var feststämning hel kvällen och natten. Men som vanligt drack jag mer än vad som var nyttigt. Men nu har jag fått min dos tills jag flyttar.
Försökte ta kort med min mobilkamera, men det är ingen idé att ha in bilderna här för det var för mörkt så allt blev bara grynigt. Men när jag själv tittar på bilderna blir jag fnissig eftersom jag vet hur kvällen förlöpte!
Alla hade vi trevligt i alla fall.
Fast inga detaljer här på bloggen...
En av killarna hade riktig kamera med sig så han ska maila dem till mig snart. Då får ni se hur kul vi hade.
Fick en urfin mössa av dem som jag är jätteglad för. Den matchar mina Helly Hansen kängor alldeles utmärkt.
Tack mina älskade arbetskamrater för den!
Bilder både på den och oss andra kommer senare.
Bifogar lite andra bilder från avdelningen på några av mina arbetskamrater som jag kommer sakna oerhört mycket.
Ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Får hemsk panik emellanåt!
Vi har både arbetat tillsammans och haft några tuffa träningspass på gymmet ihop! Tack för den här tiden!
Mycket trevlig kollega! Tack du också för den här tiden!
En av killarna som var med ut på krogsvängen och som ska skicka bilder till mig. Tack både för din kommentar på min blogg och för att vi haft en bra tid tillsammans på jobbet!
Här har vi faktiskt en mästerfotograf! Jag kontaktar dig när jag ska köpa kamera uppe i Arjeplog! Stort tack för tiden tillsammans på jobbet!
Den här mannen har berättat många enastående historier på jobbet! Mycket allmänbildad och sådant imponerar på mig. Tack för tiden tillsammans. Och tack för att du skjutsat mig till tåget på mornarna!
Det kommer mer! Har några nätter kvar på nuvarande jobbet.
Och så kommer krogbilderna. Ska bli intressant... även för mig! Får väl se vad som kan publiceras här!
Yippiiiiiii....!?!?!?
Ska jag våga ropa hej och yippi än? Ja, jag måste chansa på det.
Det har varit många turer fram och tillbaks senaste tiden när det gäller mitt boende. (och annat som jag inte skrivit om här... vissa tråkiga saker skriver jag inte om)
I alla fall... Haft kontakt med en man ett litet tag nu som svarat på min "Blocketannons" och som har ett hus att hyra ut i Arjeplog. Det lustiga är att han tydligen nyligen varit tillsammans med den kvinnan som först hörde av sig till mig om att få hyra hus av henne men som inte blev av, och nu harde här två separerat och vill bli av med sina hus. Ja, världen är liten det vet vi allihop fast det kan va svårt förstå ibland. Och hur litet är då inte Arjeplog? ännu svårare att förstå faktiskt tycker jag.
Ja, fast jag inte ens flyttat upp ännu så har jag redan fått en dos "skvaller" om man får säga så. Fast det är i alla fall inget elakt utan fakta med deras separation. Men ändå... jag är som sagt inte uppflyttad än.
Så nu i alla fall,så vill mannen hyra ut sitt hus till mig. Den mannen har flyttat ifrån Arjeplog in i ett hus i Stockfors som ligger en bit utanför Älvsbyn. Och vet ni? Om ni går tillbaks i min blogg och läser om när jag var på Westernridning med Malin... så var det just i Stockfors. Anders som jag träffade ett tag då... hans dotter Malin och hennes familj bor just i Stockfors. Så nu bor den här mannen granne med Malin och Magnus och deras barn. Vilket sammanträffande. Och jättekul. För Malin och jag kommer ha fortsatt kontakt. Hon är en pärla!
Så nu i kväll pratade jag jättelänge med mannen som jag ska få hyra huset av. Vi pratade om... jaa... vad pratade vi inte om? Det är ju så kul och trivsamt att prata med människor som jag känner att jag får sådär naturligt bra kontakt med. Och det blir liksom aldrig tyst för det finns plötsligt så himla mycket att prata om. Älskar sådana människor och möten! Och där det inte blir en massa (ursäkta) fåniga uttjatade skämt som man hört i hundra år. Eller töntiga klyschor om manligt och kvinligt. Avskyr det.
Fick mycket tips och information om Arjeplog bl a. Och jag lyssnade på hans planer för framtiden... och han lyssnade på mina framtidsplaner. Kändes som vi pratade samma språk (förutom svenskan då förstås, hi hi). Och vi hade en hel del gemensamt och mycket åsikter om alla möjligheter som frilufsare uppe i Norrland.
Så nu alla mina älskade underbara och högt värdefulla vänner och familj!!!
Ni som gillar snö och skidåkning, snowboard, pulka, rulla runt i snön, bygga snögrottor, uppleva norrsken m m... kom upp i vinter och bo hos mig!!!
Och ni som gillar fiske av alla de slag, (flugfiske vill jag själv lära mig), vandra natursköna stigar upp och ner för berg och utmed vatten och forsar, cykla, träffa björnar, bo i grottor, få kompisrävar, se midnattssolen och få en hundraprocentigt avkopplande miljö... kom ni också till mig så blir jag glad.
Jag har även gått diverse grundkurser i massage, Reiki, meditation av olika slag, tyda drömmar (genom ett visst tänk), se auror, vad sägs om det? Så jag tror vi skulle kunna ha lite kombi-upplevelser tillsammans i lappland.
Charlottas specialare heter det "kittet"...
Mitt hus?
Härligt va? Kom och prova!
Detta är Arjeplog! Är det inte lockande?
Det har varit många turer fram och tillbaks senaste tiden när det gäller mitt boende. (och annat som jag inte skrivit om här... vissa tråkiga saker skriver jag inte om)
I alla fall... Haft kontakt med en man ett litet tag nu som svarat på min "Blocketannons" och som har ett hus att hyra ut i Arjeplog. Det lustiga är att han tydligen nyligen varit tillsammans med den kvinnan som först hörde av sig till mig om att få hyra hus av henne men som inte blev av, och nu harde här två separerat och vill bli av med sina hus. Ja, världen är liten det vet vi allihop fast det kan va svårt förstå ibland. Och hur litet är då inte Arjeplog? ännu svårare att förstå faktiskt tycker jag.
Ja, fast jag inte ens flyttat upp ännu så har jag redan fått en dos "skvaller" om man får säga så. Fast det är i alla fall inget elakt utan fakta med deras separation. Men ändå... jag är som sagt inte uppflyttad än.
Så nu i alla fall,så vill mannen hyra ut sitt hus till mig. Den mannen har flyttat ifrån Arjeplog in i ett hus i Stockfors som ligger en bit utanför Älvsbyn. Och vet ni? Om ni går tillbaks i min blogg och läser om när jag var på Westernridning med Malin... så var det just i Stockfors. Anders som jag träffade ett tag då... hans dotter Malin och hennes familj bor just i Stockfors. Så nu bor den här mannen granne med Malin och Magnus och deras barn. Vilket sammanträffande. Och jättekul. För Malin och jag kommer ha fortsatt kontakt. Hon är en pärla!
Så nu i kväll pratade jag jättelänge med mannen som jag ska få hyra huset av. Vi pratade om... jaa... vad pratade vi inte om? Det är ju så kul och trivsamt att prata med människor som jag känner att jag får sådär naturligt bra kontakt med. Och det blir liksom aldrig tyst för det finns plötsligt så himla mycket att prata om. Älskar sådana människor och möten! Och där det inte blir en massa (ursäkta) fåniga uttjatade skämt som man hört i hundra år. Eller töntiga klyschor om manligt och kvinligt. Avskyr det.
Fick mycket tips och information om Arjeplog bl a. Och jag lyssnade på hans planer för framtiden... och han lyssnade på mina framtidsplaner. Kändes som vi pratade samma språk (förutom svenskan då förstås, hi hi). Och vi hade en hel del gemensamt och mycket åsikter om alla möjligheter som frilufsare uppe i Norrland.
Så nu alla mina älskade underbara och högt värdefulla vänner och familj!!!
Ni som gillar snö och skidåkning, snowboard, pulka, rulla runt i snön, bygga snögrottor, uppleva norrsken m m... kom upp i vinter och bo hos mig!!!
Och ni som gillar fiske av alla de slag, (flugfiske vill jag själv lära mig), vandra natursköna stigar upp och ner för berg och utmed vatten och forsar, cykla, träffa björnar, bo i grottor, få kompisrävar, se midnattssolen och få en hundraprocentigt avkopplande miljö... kom ni också till mig så blir jag glad.
Jag har även gått diverse grundkurser i massage, Reiki, meditation av olika slag, tyda drömmar (genom ett visst tänk), se auror, vad sägs om det? Så jag tror vi skulle kunna ha lite kombi-upplevelser tillsammans i lappland.
Charlottas specialare heter det "kittet"...
Mitt hus?
Härligt va? Kom och prova!
Detta är Arjeplog! Är det inte lockande?
Vill ha er kvar! - och spanienbilder!
Alla mina vänner, familj, arbetskamrater, folkdanskompisar, grannar och andra som läser min blogg... eller ni som inte gjort det än. (blir svårt nå fram till er som inte läser här inne förstås)
Alla ni i alla fall vill jag fortsätta ha kontakt med på ett eller annat sätt framöver.
Så nu uppmanar jag er alla att antingen här i bloggen (under kommentarer) skriva er mailadress (som de flesta har nuför tiden). Eller gå in på min mailadress. Här på bloggen kan ju alla läsa allt som skrivs, om det nu inte är så att ni skriver en kommentar och ber mig att inte visa den synligt i bloggen. Det går att ha kvar kommentaren så att bara jag kan läsa den. Jag kan hela tiden välja om kommentarerna ska synas eller inte för andra.
Men på min mail är det ju bara jag som ser det ni skrivit.
Skicka gärna bilder också.
Och ni som inte skapat någon egen blogg... gör det!!! Det är verkligen roligt.
Innan jag skapade denna blogg så hade jag en annan blogg genom tidningen Metro. Men jag hade inget riktigt bra tema på den bloggen, så den är jag sällan in och skriver på. Dessutom är det ju många Metrobloggare som tillhör de där "populära och mest lästa" bloggarna. Så min blogg där är verkligen i skymundan. Fast det händer då och då att okända människor skrivit kommentarer. Jag tar där ofta upp hur usel psykiatrin är, från politikers och lednings-håll ff a.
Och vad är det för typ av bloggar och typ av människor där på Metrobloggen? Jo det är nästan uteslutande "modebloggare" och "dejt-sex-bloggare" som är väldigt unga och som skriver i min mening ytliga inlägg. Visst tycker jag också om mode och kärlek osv. Många inlägg är från unga killar och tjejer som skriver hur hårt de festat kvällen innan och hur fulla de blev. JÄTTEINTRESSANT! Men kära nån, sättet att skriva på är definitivt inte imponerande. Kan inte förstå hur "blondinbella" och Alex Schulz... nånting. kan va så populära! Carolina Gynning kan jag däremot tycka skriver väldigt självutlämnade och om allmänmänskliga problem och glädjeämnen. Men så klart inte alltid. Säga vad man vill om henne, men om man jämför Carolinas sätt att uttrycka sig och ämnen hon tar upp och att hon inte bara skriver om hur snygg och bra hon är utan även lämnar ut känsliga och sårbara punkter hos sig själv... ja, jämför det med de andra mode-sex-fest-blondinbloggarna och (den sämsta av alla)... Alex!!! Hur kan han ha blivit så populär?
Men som sagt var... prova på att starta egen blogg. Hur enkelt som helst. Googla fram "blogg" så får ni många svar. Jag valde den som jag tycker är enklast att registrera sig hos och den heter bara www.blogg.se. Och sedan står det steg för steg hur man gör för att skapa en blogg. Jättekul för vänner och familjen att läsa. Och jag blir jätteglad om jag får många bloggsidor att läsa. Det är roligare att läsa en blogg än ha kontakt via mail.
Genom en blogg får man ju läsa mer om vad som hänt, och vänners och familjens vardagsliv, kanske semestrar, och ibland vill man skriva om lite elände man stått ut med på t ex jobbet, sina barn, sitt ex m m. Skönt få skriva av sig lite. Och ännu bättre i sådant deprimerande läge... att någon/några skrivit kommentar och ger lite uppmuntrande stöttning. Lite uppdaterade bilder över vad ni gör är alltid roligt. Ni som är lite äldre och känner att ni inte klarar det här med datorer så bra har väl alltid något barn eller barnbarn som kan hjälpa er. Jättelätt och jättekul när man kommer underfund med det.
Om ni inte väljer bli bloggare så snälla snälla snälla... skicka er mailadress i alla fall!!!!!
Här får ni min mailadress: [email protected] (jag heter Charlotta som förstanamn fast en del kallar mig Eva) Vill helst heta Charlotta framöver. I Norrland heter jag Charlotta av alla. Har alltid tyckt mer om Charlotta än Eva faktiskt.
Till mitt folkdansgäng!!! Lova skicka bilder när ni har era fina folkdräkter på er och har uppvisningar. Ni är så vackra i era folkdräkter... så ansträng er för min skull och skicka mycket bilder från uppvisningarna.
Om det funkar så planerar jag in att komma och titta på er nästa midsommar! Fast risk finns väl att jag försöker hoppa in bland er och dansa jag också. Lite "Kermits" och annat som jag redan kan!?
Tack och hej för denna gång. Nu vet ni mina önskemål... och det kan ni väl ställa upp på?
Varma kramar från mig till er alla!
Har inget med inlägget att göra. Jag var i Sevilla och hälsade på yngsta dottern. Just nu längtar jag ihäl mig efter henne!
Underbar dag dottern och jag hade när vi åkte till Cadiz som ligger vid kusten.
Visst är de ett vackert par? Jag är hur glad som helst att de fann varandra! Pojkvännen är den mest omtänksamma och positiva kille för min dotter. Gör vad som helst för att Fanny ska ha det bra hos honom. Han är jättenyfiken på Sverige och vill helst jobba och bo här ett tag. Och Arjeplog är något han absolut vill till för han kan inte fatta hur man kan leva där på vintern med 20 - 30 minusgrader och flera meter snö. Men han är sådan obotlig optimist så det finns inget som hindrar honom, och jag lovar att vi alla tre kommer ha väldans kul i backarna. Och om det inte blir alltför kallt blir det några timmars pimpling också. Han är kock så om vi fångar någon fisk så blir det utsökt mat till middag.
Fanny höll sig mest på land den dagen vi var i Cadiz. Det var i maj och precis lagom varmt både i luften och vattnet tyckte jag. Men Fanny tyckte det var ok uppe på land där det var 25 grader i luften. I vattnet var det 20-22 grader... och då vägrar hon bada. Jag badade så mycket jag bara kunde under den eftermiddagen och kvällen vi var där. Underbart vatten och underbar sandstrand. Och själva Cadiz som stad var mycket gullig och mycket trevliga människor.
Ja det blev en salig blandning på detta inlägg. Först tjat om blogg- och mailadresser.
Och sedan plötsligt bilder från Spanien.
Jag längtar ju både upp till Arjeplog och snön... och till Sevilla till min älskade lilla Fanny och hennes fina pojkvän!
Ha det bra alla... och glöm inte skicka mig era mailadresser... eller bloggadresser!
Hasta luego!
Alla ni i alla fall vill jag fortsätta ha kontakt med på ett eller annat sätt framöver.
Så nu uppmanar jag er alla att antingen här i bloggen (under kommentarer) skriva er mailadress (som de flesta har nuför tiden). Eller gå in på min mailadress. Här på bloggen kan ju alla läsa allt som skrivs, om det nu inte är så att ni skriver en kommentar och ber mig att inte visa den synligt i bloggen. Det går att ha kvar kommentaren så att bara jag kan läsa den. Jag kan hela tiden välja om kommentarerna ska synas eller inte för andra.
Men på min mail är det ju bara jag som ser det ni skrivit.
Skicka gärna bilder också.
Och ni som inte skapat någon egen blogg... gör det!!! Det är verkligen roligt.
Innan jag skapade denna blogg så hade jag en annan blogg genom tidningen Metro. Men jag hade inget riktigt bra tema på den bloggen, så den är jag sällan in och skriver på. Dessutom är det ju många Metrobloggare som tillhör de där "populära och mest lästa" bloggarna. Så min blogg där är verkligen i skymundan. Fast det händer då och då att okända människor skrivit kommentarer. Jag tar där ofta upp hur usel psykiatrin är, från politikers och lednings-håll ff a.
Och vad är det för typ av bloggar och typ av människor där på Metrobloggen? Jo det är nästan uteslutande "modebloggare" och "dejt-sex-bloggare" som är väldigt unga och som skriver i min mening ytliga inlägg. Visst tycker jag också om mode och kärlek osv. Många inlägg är från unga killar och tjejer som skriver hur hårt de festat kvällen innan och hur fulla de blev. JÄTTEINTRESSANT! Men kära nån, sättet att skriva på är definitivt inte imponerande. Kan inte förstå hur "blondinbella" och Alex Schulz... nånting. kan va så populära! Carolina Gynning kan jag däremot tycka skriver väldigt självutlämnade och om allmänmänskliga problem och glädjeämnen. Men så klart inte alltid. Säga vad man vill om henne, men om man jämför Carolinas sätt att uttrycka sig och ämnen hon tar upp och att hon inte bara skriver om hur snygg och bra hon är utan även lämnar ut känsliga och sårbara punkter hos sig själv... ja, jämför det med de andra mode-sex-fest-blondinbloggarna och (den sämsta av alla)... Alex!!! Hur kan han ha blivit så populär?
Men som sagt var... prova på att starta egen blogg. Hur enkelt som helst. Googla fram "blogg" så får ni många svar. Jag valde den som jag tycker är enklast att registrera sig hos och den heter bara www.blogg.se. Och sedan står det steg för steg hur man gör för att skapa en blogg. Jättekul för vänner och familjen att läsa. Och jag blir jätteglad om jag får många bloggsidor att läsa. Det är roligare att läsa en blogg än ha kontakt via mail.
Genom en blogg får man ju läsa mer om vad som hänt, och vänners och familjens vardagsliv, kanske semestrar, och ibland vill man skriva om lite elände man stått ut med på t ex jobbet, sina barn, sitt ex m m. Skönt få skriva av sig lite. Och ännu bättre i sådant deprimerande läge... att någon/några skrivit kommentar och ger lite uppmuntrande stöttning. Lite uppdaterade bilder över vad ni gör är alltid roligt. Ni som är lite äldre och känner att ni inte klarar det här med datorer så bra har väl alltid något barn eller barnbarn som kan hjälpa er. Jättelätt och jättekul när man kommer underfund med det.
Om ni inte väljer bli bloggare så snälla snälla snälla... skicka er mailadress i alla fall!!!!!
Här får ni min mailadress: [email protected] (jag heter Charlotta som förstanamn fast en del kallar mig Eva) Vill helst heta Charlotta framöver. I Norrland heter jag Charlotta av alla. Har alltid tyckt mer om Charlotta än Eva faktiskt.
Till mitt folkdansgäng!!! Lova skicka bilder när ni har era fina folkdräkter på er och har uppvisningar. Ni är så vackra i era folkdräkter... så ansträng er för min skull och skicka mycket bilder från uppvisningarna.
Om det funkar så planerar jag in att komma och titta på er nästa midsommar! Fast risk finns väl att jag försöker hoppa in bland er och dansa jag också. Lite "Kermits" och annat som jag redan kan!?
Tack och hej för denna gång. Nu vet ni mina önskemål... och det kan ni väl ställa upp på?
Varma kramar från mig till er alla!
Har inget med inlägget att göra. Jag var i Sevilla och hälsade på yngsta dottern. Just nu längtar jag ihäl mig efter henne!
Underbar dag dottern och jag hade när vi åkte till Cadiz som ligger vid kusten.
Visst är de ett vackert par? Jag är hur glad som helst att de fann varandra! Pojkvännen är den mest omtänksamma och positiva kille för min dotter. Gör vad som helst för att Fanny ska ha det bra hos honom. Han är jättenyfiken på Sverige och vill helst jobba och bo här ett tag. Och Arjeplog är något han absolut vill till för han kan inte fatta hur man kan leva där på vintern med 20 - 30 minusgrader och flera meter snö. Men han är sådan obotlig optimist så det finns inget som hindrar honom, och jag lovar att vi alla tre kommer ha väldans kul i backarna. Och om det inte blir alltför kallt blir det några timmars pimpling också. Han är kock så om vi fångar någon fisk så blir det utsökt mat till middag.
Fanny höll sig mest på land den dagen vi var i Cadiz. Det var i maj och precis lagom varmt både i luften och vattnet tyckte jag. Men Fanny tyckte det var ok uppe på land där det var 25 grader i luften. I vattnet var det 20-22 grader... och då vägrar hon bada. Jag badade så mycket jag bara kunde under den eftermiddagen och kvällen vi var där. Underbart vatten och underbar sandstrand. Och själva Cadiz som stad var mycket gullig och mycket trevliga människor.
Ja det blev en salig blandning på detta inlägg. Först tjat om blogg- och mailadresser.
Och sedan plötsligt bilder från Spanien.
Jag längtar ju både upp till Arjeplog och snön... och till Sevilla till min älskade lilla Fanny och hennes fina pojkvän!
Ha det bra alla... och glöm inte skicka mig era mailadresser... eller bloggadresser!
Hasta luego!
19 dagar kvar! Mycket tankar och funderingar.
Jag packar och packar... och jag slänger och sorterar... och aldrig tar det slut! Vart kommer allt ifrån? Märkligt att det är samma sak varje gång jag flyttar. Ändå är jag ingen hamster som hela tiden samlar på mig och aldrig slänger. Nej då. Jag avskyr att köpa "bra-ha-saker". Tänker mig alltid för innan jag köper saker och det är ytterst sällan jag impulshandlar.
Men det är klart att den här gången när jag ska flytta så rensar jag och kastar extra mycket saker när det är så långt bort jag flyttar. Vill verkligen inte släpa med mig onödiga saker ända upp till Arjeplog.
Appropå flytt så har psykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Karolinska sjukhuset i Stockholm, där jag jobbar flyttat till Danderyds sjukhus istället. Och flytten dit har varit jättejobbig. Bara en massa krångel hela hela tiden. Varje natt jag kommer och jobbar har de flyttat om alla möjliga grejer så det tar en massa tid och kraft att springa och leta efter till exempel sprutor, omläggningsgrejer, stetoskop, blodtrycksmanchett m m. (stackars patiener)
Snart lämnar jag psykiatrin... känns både skönt och vemodigt. I Arjeplog blir det mer åldringsvård, lite palliativ vård, akutmottagning, ett par Obs-platser, telefonrådgivning. Blir helt annorlunda än det jag är van vid, men också nyttigt att få jobba som sjuksköterska inom andra områden än bara psykiatri.
Men myckte kommer jag ändå sakna... om ni bara visste vad jag har kännt mig betydelsefull för mina patienter många gånger. Det är för patienternas skull jag hållt mig kvar i psykiatrin. Och varje gång jag byter jobb är det pga personalen eller chefen som sprider misstämning som gjort att jag till slut inte stått ut. Men den här gången är det enbart för jag vill upp till Norrland. Trivs med 95 procent av personalen (inräknat fast och timanställd personal), och chefen har jag inte haft problem med.
Det som jag ändå upplever nu som tröttsamt är att det är en tristare stämning när jag kommer på kvällarna och ska börja mit nattpass, och ännu värre på mornarna när viss dagpersonal kommer. Det är nu två avdelningar från Karolinska som slagits samman sedan vi flyttat till Danderyd. Och det är personalen på "den andra" avdelningen som jag tidigare bara jobbade på ibland som ofta ser sura ut och som bara stirrar ner i sitt papper och mungiporna neråt och suckar missnöjt. Urtrist. Har jag gjort något fel? Personalen på "min hemavdelning" uttrycker sig mer konkret om de är missnöjda med något och då är det lättare att hantera, men "den andra sidan" sitter bara och ser allmänt sura ut. Vi på natten försöker se till att allt är i ordning på avdelningen tills dagpersonalen kommer kl 7 på morgonen, men ändå har de tydligen alltid något att se sura ut över. (Inte sjuksköterskorna som tur är, de försöker alltid hålla stämningen uppe och inte gnälla över småsaker).
Fast det verkigen många gånger är oerhört krävande och svårt psykiskt sjuka människor som läggs in hos oss är det lättare att hantera dem än personal som tycker att de "vet bäst", som svärtar ner läkare och sjuksköterskor hela tiden så fort vi inte tycker som skötarna... Så en läkare med 5 -6 års läkarutbildning, och sedan 3-4 års specialistutbildning har alltså mindre kunskaper och kompetens än en mentalskötare som har en gymnasiekompetens!? Det är frustrerande och horribelt. De mentalskötare och undersköterskor som har den inställningen och ständigt gnäller är oftast de som jobbat inom sitt yrke i 20-30 år eller längre. Och som oftast stannat upp i utvecklingen sedan "den gamla goda tiden" då man behandlade psykpatienter med alla möjliga - idag otillåtna medel, och dessutom gav sig på dem fysiskt när de tyckte att patienerna behövde "sättas på plats". Och den "gamla stammen" mentalskötare är väldigt ofta också hemskt nedlåtande mot patienterna. (inte alla, det finns pärlor som absolut beter sig professionellt) Som om patienterna inte lider tillräckligt ändå!?
Nej mitt motto är att man aldrig får glömma att vi alla är människor och alla ska bli behandlade med respekt och med människovärde. Om jag eller någon annan har fördomar eller har svårt för en viss kategori av människor/patiener så krävs det av oss var och en som personal att vi håller det för oss själva. Patienterna som är inlåsta hos oss är ändå hela tiden i underläge och det är en kränkning i sig att komma till en avdelning där alla dörrar är låsta. Så vi som jobbar med dessa sårbara människor har ett oerhört stort ansvar att ta hand om dem så vi inte tillför dem större lidande än det redan är för dem.
Mina 2 nattgäng som jag jobbar växelvis med är det 99 procent som jag verkligen älskar att jobba tillsammans med. Och jag kommer nog aldrig få så roliga, trevliga, lättsamma och professionella medarbetare någon gång igen. Stor saknad kommer det att bli att lämna dem. Ska väl försöka hålla kontakten kvar med dem när jag flyttar upp. Men jag vet hur det brukar bli... det rinner ut i sanden. Det gör inte så mycket, det är helt naturligt. Men mina killar och tjejer kommer verkigen alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta. Jag vet att det är flera stycken av dem som tycker om skidåkning och fiske, så jag får väl göra vad jag kan för att locka upp dem till mig där det bara är en mil till närmsta skidanläggning, och fiskevatten är det gångavstånd till. Sedan finns det några stycken som är jättenyfikna på den delen av Sverige och som aldrig varit där, och jag hoppas nyfikenheten kommer sitta i länge nog så att jag får besök av dem också.
En av mina förebilder Florens Nightingale.
Föddes 1820 i Toscana och dog 1910 i London.
Florence är grundare till det moderna sjuksköterskeyrket genom sin envishet och stora uppoffringar.
Hon är känd för sin stora insats i Krimkriget. Genom bl a bättre hygien sänkte hon dödligheten bland soldaterna med 20 - 30 procent.
I slutet av Krimkriget fick Florence arbetsledande befattning.
Hon blev en nationell hjälte p g a hennes välskötta sjukvård.
1860 grundade Florence skolan "Nightingale school of Nursing".
Hon gjorde sig även känd för sina insatser inom statistiken. Bl a använde hon cirkeldiagram.
Florence var verkligen innovativ i sitt tänkande och hade en enorm drivkraft som vi ska vara glada för idag.
1858 valdes Florence som första kvinna in i "Royal statistical Society".
Jag hyllar verkligen Florence och många andra av dessa modiga kvinnor som uppoffrade sig och vigde sina liv för en sak de brann för och fick slåss med näbbar och klor i ett manssamhälle vi knappt kan föreställa oss idag.
Men det är klart att den här gången när jag ska flytta så rensar jag och kastar extra mycket saker när det är så långt bort jag flyttar. Vill verkligen inte släpa med mig onödiga saker ända upp till Arjeplog.
Appropå flytt så har psykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Karolinska sjukhuset i Stockholm, där jag jobbar flyttat till Danderyds sjukhus istället. Och flytten dit har varit jättejobbig. Bara en massa krångel hela hela tiden. Varje natt jag kommer och jobbar har de flyttat om alla möjliga grejer så det tar en massa tid och kraft att springa och leta efter till exempel sprutor, omläggningsgrejer, stetoskop, blodtrycksmanchett m m. (stackars patiener)
Snart lämnar jag psykiatrin... känns både skönt och vemodigt. I Arjeplog blir det mer åldringsvård, lite palliativ vård, akutmottagning, ett par Obs-platser, telefonrådgivning. Blir helt annorlunda än det jag är van vid, men också nyttigt att få jobba som sjuksköterska inom andra områden än bara psykiatri.
Men myckte kommer jag ändå sakna... om ni bara visste vad jag har kännt mig betydelsefull för mina patienter många gånger. Det är för patienternas skull jag hållt mig kvar i psykiatrin. Och varje gång jag byter jobb är det pga personalen eller chefen som sprider misstämning som gjort att jag till slut inte stått ut. Men den här gången är det enbart för jag vill upp till Norrland. Trivs med 95 procent av personalen (inräknat fast och timanställd personal), och chefen har jag inte haft problem med.
Det som jag ändå upplever nu som tröttsamt är att det är en tristare stämning när jag kommer på kvällarna och ska börja mit nattpass, och ännu värre på mornarna när viss dagpersonal kommer. Det är nu två avdelningar från Karolinska som slagits samman sedan vi flyttat till Danderyd. Och det är personalen på "den andra" avdelningen som jag tidigare bara jobbade på ibland som ofta ser sura ut och som bara stirrar ner i sitt papper och mungiporna neråt och suckar missnöjt. Urtrist. Har jag gjort något fel? Personalen på "min hemavdelning" uttrycker sig mer konkret om de är missnöjda med något och då är det lättare att hantera, men "den andra sidan" sitter bara och ser allmänt sura ut. Vi på natten försöker se till att allt är i ordning på avdelningen tills dagpersonalen kommer kl 7 på morgonen, men ändå har de tydligen alltid något att se sura ut över. (Inte sjuksköterskorna som tur är, de försöker alltid hålla stämningen uppe och inte gnälla över småsaker).
Fast det verkigen många gånger är oerhört krävande och svårt psykiskt sjuka människor som läggs in hos oss är det lättare att hantera dem än personal som tycker att de "vet bäst", som svärtar ner läkare och sjuksköterskor hela tiden så fort vi inte tycker som skötarna... Så en läkare med 5 -6 års läkarutbildning, och sedan 3-4 års specialistutbildning har alltså mindre kunskaper och kompetens än en mentalskötare som har en gymnasiekompetens!? Det är frustrerande och horribelt. De mentalskötare och undersköterskor som har den inställningen och ständigt gnäller är oftast de som jobbat inom sitt yrke i 20-30 år eller längre. Och som oftast stannat upp i utvecklingen sedan "den gamla goda tiden" då man behandlade psykpatienter med alla möjliga - idag otillåtna medel, och dessutom gav sig på dem fysiskt när de tyckte att patienerna behövde "sättas på plats". Och den "gamla stammen" mentalskötare är väldigt ofta också hemskt nedlåtande mot patienterna. (inte alla, det finns pärlor som absolut beter sig professionellt) Som om patienterna inte lider tillräckligt ändå!?
Nej mitt motto är att man aldrig får glömma att vi alla är människor och alla ska bli behandlade med respekt och med människovärde. Om jag eller någon annan har fördomar eller har svårt för en viss kategori av människor/patiener så krävs det av oss var och en som personal att vi håller det för oss själva. Patienterna som är inlåsta hos oss är ändå hela tiden i underläge och det är en kränkning i sig att komma till en avdelning där alla dörrar är låsta. Så vi som jobbar med dessa sårbara människor har ett oerhört stort ansvar att ta hand om dem så vi inte tillför dem större lidande än det redan är för dem.
Mina 2 nattgäng som jag jobbar växelvis med är det 99 procent som jag verkligen älskar att jobba tillsammans med. Och jag kommer nog aldrig få så roliga, trevliga, lättsamma och professionella medarbetare någon gång igen. Stor saknad kommer det att bli att lämna dem. Ska väl försöka hålla kontakten kvar med dem när jag flyttar upp. Men jag vet hur det brukar bli... det rinner ut i sanden. Det gör inte så mycket, det är helt naturligt. Men mina killar och tjejer kommer verkigen alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta. Jag vet att det är flera stycken av dem som tycker om skidåkning och fiske, så jag får väl göra vad jag kan för att locka upp dem till mig där det bara är en mil till närmsta skidanläggning, och fiskevatten är det gångavstånd till. Sedan finns det några stycken som är jättenyfikna på den delen av Sverige och som aldrig varit där, och jag hoppas nyfikenheten kommer sitta i länge nog så att jag får besök av dem också.
En av mina förebilder Florens Nightingale.
Föddes 1820 i Toscana och dog 1910 i London.
Florence är grundare till det moderna sjuksköterskeyrket genom sin envishet och stora uppoffringar.
Hon är känd för sin stora insats i Krimkriget. Genom bl a bättre hygien sänkte hon dödligheten bland soldaterna med 20 - 30 procent.
I slutet av Krimkriget fick Florence arbetsledande befattning.
Hon blev en nationell hjälte p g a hennes välskötta sjukvård.
1860 grundade Florence skolan "Nightingale school of Nursing".
Hon gjorde sig även känd för sina insatser inom statistiken. Bl a använde hon cirkeldiagram.
Florence var verkligen innovativ i sitt tänkande och hade en enorm drivkraft som vi ska vara glada för idag.
1858 valdes Florence som första kvinna in i "Royal statistical Society".
Jag hyllar verkligen Florence och många andra av dessa modiga kvinnor som uppoffrade sig och vigde sina liv för en sak de brann för och fick slåss med näbbar och klor i ett manssamhälle vi knappt kan föreställa oss idag.
Nu ska jag iväg och dansa folkdans för näst sista gången innan ja flyttar.
Ha en riktigt bra kväll allihop!
Ha en riktigt bra kväll allihop!
Skogsdungen - och så lite om kärlek
Idag är det strålande solsken här i Enköping. Tog några fler bilder från min skogsdunge där jag och Tiffany tog en promenad i förmiddags.
Början på promenaden. Dungen kändes ovanligt vacker idag.
En lägligt belägen bänk där jag ofta ser någon sitta och ta igen sig. Kanske efter en långpromenad? Eller bara vill stilla sig en stund i den fina skogsdungen?
Tiffany i sin nya fina "jacka". Passande när det blir snöigt ute så det inte blir snöklumpar i pälsen. Men min lilla pudelflicka blir tyvärr kvar här nere i Uppland när jag flyttar. Till en början i alla fall innan jag har lite bättre ordnat med boende.
På väg ut från skogsdungen. Det är verkligen värt mycket att ha den här lilla rundan att gå, alldeles lagom för Tiffany att hinna både nosa lite här och var, träffa kompisar, och göra sina behov. När jag vill gå längre skogspromenader finns det riktig skog bara 10 minuter längre bort och där finns det ordentliga strövområden och ett elljusspår.
Avslutar detta inlägg med några utvalda kloka rader jag läste i en gammal tidning som jag nu ska kasta, den heter Vi Föräldrar och jag har haft den kvar ända sedan yngsta dottern föddes 1986. Handlar om förhållanden.
"Det är först när vi erkänner att vi behöver varann, att vi vill älska, som livet blir meningsfullt.
Visa på alla sätt hur mycket människor och/eller din partner betyder i ditt liv!
Säg: jag älskar dig just för att du är du, jag behöver dig och du är inte utbytbar mot någon.
Viktigast av allt för en människa är att känna sig älskad.
Tala om kärlekens betydelse.
Våga släppa garden, tappa ansiktet, visa sina ömtåliga punkter, blotta sina sår och konstigheter.
I ett samspelt förhållande måste man tillåta varandra att ha egna intressen, och egna vänner, av båda könen.
Alla bär vi med oss bilder från den egna barndomen av hur ett förhållande ska vara, och ofta tar vi nog bara för givet att den andra bär på samma bild som vi själva. Det bäddar för missförstånd och besvikelser.
Det är viktigt att vara realistisk.
Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka, man befruktar varann på det sättet.
Början på promenaden. Dungen kändes ovanligt vacker idag.
En lägligt belägen bänk där jag ofta ser någon sitta och ta igen sig. Kanske efter en långpromenad? Eller bara vill stilla sig en stund i den fina skogsdungen?
Tiffany i sin nya fina "jacka". Passande när det blir snöigt ute så det inte blir snöklumpar i pälsen. Men min lilla pudelflicka blir tyvärr kvar här nere i Uppland när jag flyttar. Till en början i alla fall innan jag har lite bättre ordnat med boende.
På väg ut från skogsdungen. Det är verkligen värt mycket att ha den här lilla rundan att gå, alldeles lagom för Tiffany att hinna både nosa lite här och var, träffa kompisar, och göra sina behov. När jag vill gå längre skogspromenader finns det riktig skog bara 10 minuter längre bort och där finns det ordentliga strövområden och ett elljusspår.
Avslutar detta inlägg med några utvalda kloka rader jag läste i en gammal tidning som jag nu ska kasta, den heter Vi Föräldrar och jag har haft den kvar ända sedan yngsta dottern föddes 1986. Handlar om förhållanden.
"Det är först när vi erkänner att vi behöver varann, att vi vill älska, som livet blir meningsfullt.
Visa på alla sätt hur mycket människor och/eller din partner betyder i ditt liv!
Säg: jag älskar dig just för att du är du, jag behöver dig och du är inte utbytbar mot någon.
Viktigast av allt för en människa är att känna sig älskad.
Tala om kärlekens betydelse.
Våga släppa garden, tappa ansiktet, visa sina ömtåliga punkter, blotta sina sår och konstigheter.
I ett samspelt förhållande måste man tillåta varandra att ha egna intressen, och egna vänner, av båda könen.
Alla bär vi med oss bilder från den egna barndomen av hur ett förhållande ska vara, och ofta tar vi nog bara för givet att den andra bär på samma bild som vi själva. Det bäddar för missförstånd och besvikelser.
Det är viktigt att vara realistisk.
Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka, man befruktar varann på det sättet.
Lötsjön och Stockholms parker
Var iväg till barnens pappas grav igår innan jag åkte till jobbet. Skulle varit dit i helgen men hade inte tillräckligt med energi så jag var bara hemma istället. Men det kändes mycket bra att åka dit igår och tända ljus och sätta dit blommor. Graven ligger vackert mittemot Lötsjön i Sundbyberg. När vi fortfarande var gifta och barnen var små gick vi runt sjön lite då och då. Mina f d svärföräldrar bodde precis där. Så när vi var och hälsade på dem så tog vi en promenad runt Lötsjön. En alldeles precis lagom promenad. Barnen matade änder och gäss. Fast jag tycker gäss är läskiga när de kommer gungande emot mig så jag höll mig på avstånd.
Det är en så trevlig park med mycket folk i rörelse. Alla möjliga olika människor, ensama människor som går där och kanske sätter sig och tittar ut över sjön, en del par går där omslingrade, och många joggar runt sjön, och äldre människor går lugnt och njuter av sjön och parken, många går promenader med sina hundar. På somrarna är det picknick som gäller och det är något jag verkligen tycker om.
Vi (f d maken och jag) gick också ofta på kyrkogården där han nu ligger begravd. Det är en stor kyrkogård med många fina stigar. Och längst bort på kyrkogården finns det jättemysiga gamla kolonilotter med små ministugor på. Ser nästan ut som dockhus. Var där i somras och tittade, och de var lika söta fortfarande.
Några bildexempel på Lötsjön.
Det som jag tycker mycket om med Stockholms parker över huvud taget är att det alltid är folk i rörelse där. Inte som i småstäder där det mest är tomt på sådana områden. Men det är klart att Stockholms parker är ju väldigt stora och blir som en oas mitt i all stress och trafik som är i resten av stan. Stockholm är alltid levande... aldrig stilla eller dött. Som söndagar i en småstad! Fy så hemskt... helt öde. Nej Stockholm har en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer sakna den stan så enormt mycket. Jag åker rätt ofta dit ensam för jag tycker om att ha mina egna ställen att strosa omkring på. Och njuter... Söndagar i Stockholm är det mycket folk ute på olika kulturella evenemang, då passar man på att göra något trevligt av söndagen och inte bara sitter hemma vid tv-n och käkar hämtpizza och dricker cocacola. För så är det i min tråkhåla till Enköping. Gå ut på restaurang i Enköping på en söndag... ja då sitter man nästan ensam på hela stället. Och det finns kanske max 3 restauranger öppna. Men i Stockholm är det helt annorlunda. Mycket trevligt. Finns många fördelar med storstäder tycker jag.
Humlegården, fantastisk lummig med många promenadstråk.
Vitabergsparken på Söder. En klar favorit.
Vår i Högalidsparken vid Hornstull, annan del av Söder där jag bodde ett tag som ung.
Högalidskyrkan. Min allra närmaste och speciella väninna ligger begravd där, och hennes mamma. Saknaden är stor. Kommer aldrig ha en så nära vän igen.
Nu kommer jag flytta till en ännu mindre ort än Enköping. Men i Arjeplog bor jag mitt i en fantastisk natur där jag har större möjligheter att utöva mina intressen än jag har här nere. Har i många år funderat över om och när jag ska våga flytta upp till norrland. Men visst känns det både spännande och skrämmande. Lämnar ju trygghet och hela min familj när jag ger mig iväg. Och Stockholm! Vad kommer möta mig däruppe förutom den storslagna naturen? Det är bara att försöka ta seden dit jag kommer och hoppas på det bästa.
Det är en så trevlig park med mycket folk i rörelse. Alla möjliga olika människor, ensama människor som går där och kanske sätter sig och tittar ut över sjön, en del par går där omslingrade, och många joggar runt sjön, och äldre människor går lugnt och njuter av sjön och parken, många går promenader med sina hundar. På somrarna är det picknick som gäller och det är något jag verkligen tycker om.
Vi (f d maken och jag) gick också ofta på kyrkogården där han nu ligger begravd. Det är en stor kyrkogård med många fina stigar. Och längst bort på kyrkogården finns det jättemysiga gamla kolonilotter med små ministugor på. Ser nästan ut som dockhus. Var där i somras och tittade, och de var lika söta fortfarande.
Några bildexempel på Lötsjön.
Det som jag tycker mycket om med Stockholms parker över huvud taget är att det alltid är folk i rörelse där. Inte som i småstäder där det mest är tomt på sådana områden. Men det är klart att Stockholms parker är ju väldigt stora och blir som en oas mitt i all stress och trafik som är i resten av stan. Stockholm är alltid levande... aldrig stilla eller dött. Som söndagar i en småstad! Fy så hemskt... helt öde. Nej Stockholm har en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer sakna den stan så enormt mycket. Jag åker rätt ofta dit ensam för jag tycker om att ha mina egna ställen att strosa omkring på. Och njuter... Söndagar i Stockholm är det mycket folk ute på olika kulturella evenemang, då passar man på att göra något trevligt av söndagen och inte bara sitter hemma vid tv-n och käkar hämtpizza och dricker cocacola. För så är det i min tråkhåla till Enköping. Gå ut på restaurang i Enköping på en söndag... ja då sitter man nästan ensam på hela stället. Och det finns kanske max 3 restauranger öppna. Men i Stockholm är det helt annorlunda. Mycket trevligt. Finns många fördelar med storstäder tycker jag.
Humlegården, fantastisk lummig med många promenadstråk.
Vitabergsparken på Söder. En klar favorit.
Vår i Högalidsparken vid Hornstull, annan del av Söder där jag bodde ett tag som ung.
Högalidskyrkan. Min allra närmaste och speciella väninna ligger begravd där, och hennes mamma. Saknaden är stor. Kommer aldrig ha en så nära vän igen.
Nu kommer jag flytta till en ännu mindre ort än Enköping. Men i Arjeplog bor jag mitt i en fantastisk natur där jag har större möjligheter att utöva mina intressen än jag har här nere. Har i många år funderat över om och när jag ska våga flytta upp till norrland. Men visst känns det både spännande och skrämmande. Lämnar ju trygghet och hela min familj när jag ger mig iväg. Och Stockholm! Vad kommer möta mig däruppe förutom den storslagna naturen? Det är bara att försöka ta seden dit jag kommer och hoppas på det bästa.
Mitt hål och mitt träd
När jag går ut med min lilla Tiffany i skogsdungen här utanför så har jag skaffat mig egna små kompisar där. Jag är en väldigt annorlunda människa men skäms inte för det. Tiffany springer utan koppel omkring och nosar och pinkar på sina utvalda ställen. Hon har koll på mig hela tiden var jag går så hon håller sig oftast i närheten. Men det är klart hon känner till varenda sten, träd, stubbe och stigar där så hon känner sig säker där. Och därför har hon inte alltid koll på var jag är. Skulle hon tappa bort mig ropar jag tills hon kommer. Duktig flicka säger jag då.
När hunden går åt sitt håll så går jag och tittar på det som jag vill titta på. Och det är ett hål i marken. Det hålet följer jag alla årstiderna i. Hur det ser ut vinter, vår, sommar, och höst.. Och jag pratar med hålet. Om väder och vind och om hur fint jag tycker hålet är. När det är sommar är det helt torrt i hålet. Och i slutet på sommaren växer det blåbär runt hålet och nästan över hålet. På hösten när regnet kommer blir hålet fullt av vatten, som en liten sjö. På vintern är det alldeles vitt, och vattnet fryser till is. På våren börjar vattnet smälta undan lite grann, och fullt med vitsippor växer runtom.
Ibland när jag har bråttom går jag bara förbi, men måste ändå titta ner i hålet ett par sekunder och säga "hej hålet" Det händer att jag står där länge och tittar, känner hur djupt vattnet är, hur kallt det är. Fantiserar en hel del om det skulle finnas pytte pytte små människor som bodde där. Då skulle de bygga sina små stugor ovanför hålet, och så skulle de ha en stege ner i vattnet. I vattnet skulle det finnas små båtar så de kan ut och fiska på sjön. Och barnen skulle bada i vattnet. På vintern skulle de åka skridskor på vattnet.
Ja det finns mycket mer jag har hittat på om det där hålet. Men tror det räcker med detta.
Efter jag hälsat på hålet går jag vidare genom dungen ner mot järnvägsspåret. Och där finns ett träd som jag tycker om att prata med också. Det är en hög tvillingtall som har grenarna högt ovanför marken men funkar ändå som ett tak åt mig. Där finns en sten precis lagom hög och precis lagom långt ifrån trädet. Och trädets stam har som små gropar i sig på flera ställen runtom. Så jag kan sitta där hur bekvämt som helst lutande mot trädstammen och benen upp på stenen. Har hänt några sköna sommarmornar att jag tagit med mig kaffe dit och satt mig bekvämt lutad mot trädet. Men då använder jag stenen som bord till kaffekoppen. Hunden Tiffany kommer och lägger sig brevid då.
Så nu har jag och Tiffany precis varit ute i den sköna solen och pratat med hålet och tvillingtallen.
Undrar vad jag kommer träffa i Arjeplog?
När hunden går åt sitt håll så går jag och tittar på det som jag vill titta på. Och det är ett hål i marken. Det hålet följer jag alla årstiderna i. Hur det ser ut vinter, vår, sommar, och höst.. Och jag pratar med hålet. Om väder och vind och om hur fint jag tycker hålet är. När det är sommar är det helt torrt i hålet. Och i slutet på sommaren växer det blåbär runt hålet och nästan över hålet. På hösten när regnet kommer blir hålet fullt av vatten, som en liten sjö. På vintern är det alldeles vitt, och vattnet fryser till is. På våren börjar vattnet smälta undan lite grann, och fullt med vitsippor växer runtom.
Ibland när jag har bråttom går jag bara förbi, men måste ändå titta ner i hålet ett par sekunder och säga "hej hålet" Det händer att jag står där länge och tittar, känner hur djupt vattnet är, hur kallt det är. Fantiserar en hel del om det skulle finnas pytte pytte små människor som bodde där. Då skulle de bygga sina små stugor ovanför hålet, och så skulle de ha en stege ner i vattnet. I vattnet skulle det finnas små båtar så de kan ut och fiska på sjön. Och barnen skulle bada i vattnet. På vintern skulle de åka skridskor på vattnet.
Ja det finns mycket mer jag har hittat på om det där hålet. Men tror det räcker med detta.
Efter jag hälsat på hålet går jag vidare genom dungen ner mot järnvägsspåret. Och där finns ett träd som jag tycker om att prata med också. Det är en hög tvillingtall som har grenarna högt ovanför marken men funkar ändå som ett tak åt mig. Där finns en sten precis lagom hög och precis lagom långt ifrån trädet. Och trädets stam har som små gropar i sig på flera ställen runtom. Så jag kan sitta där hur bekvämt som helst lutande mot trädstammen och benen upp på stenen. Har hänt några sköna sommarmornar att jag tagit med mig kaffe dit och satt mig bekvämt lutad mot trädet. Men då använder jag stenen som bord till kaffekoppen. Hunden Tiffany kommer och lägger sig brevid då.
Så nu har jag och Tiffany precis varit ute i den sköna solen och pratat med hålet och tvillingtallen.
Undrar vad jag kommer träffa i Arjeplog?
Sista kvällen med "grabbarna"
Äntligen blev det av... att gå ut och träffa mina gubbar. Ibland så har de mycket tid för mig men ibland kan det gå månader och de är inte alls intresserade att träffa mig. Vad är det med er? Jag vet ju att ni tycker mycket mycket om mig. Men ibland vill de va lite svårtillgängliga.... men till sist hör de av sig i alla fall. Grabbarna och jag har alltid trevligt tillsammans, både när vi seglar på mälaren eller går på krogen "Corner". De verkar uppskatta mig och jag uppskattar deras sällskap oerhört mycket. Roliga intellektuella medelålders män som inte har slutat leka. Och gör det aldrig. De är lättsamma att umgås med för de har hög social kompetens.
En av dem har jag varit tillsammans med för många år sedan... men vi har numera sådan distans till det och har hur roligt som helst när vi träffas. Det är klart at vi frågar lite om föräldrar och syskon hur de mår osv. Men på ett kamratligt plan. Den killen är nog min allra bästa vän. Honom kan jag ringa till i stort sett alla lägen. Inte mitt i natten, och inte om jag har kärleksbekymmer, men allt annat elände som jag ibland råkar ut för kan jag alltid prata med honom om. Och det känns tryggt för det stannar hos honom.
Så över till själva festkvällen då. Jag skulle som vanligt gå hem tidigt, men kom hem 2 på natten. (sent för att vara jag)
Kommer naturligtvis inte ihåg vad bandet heter som spelade på Corner i Enköping. Men det var nog det bästa band jag har hört spela där någonsin. Inte mjäkiga "afterskii-soundet". Nej, det var mycket 80 och 90 tal men hårdrocksvarianten. Och det var hur bra som helst.
Skulle bara stanna en stund och lyssna, men jag stannade tills de slutade spela. Och de få tjejer som fanns där (det är ett gubbställe) flirtade hej vilt med sångaren. Alla tjejer ville troligtvis följa med honom upp på hotellrummet. Märktes så väldigt tydligt. Tjejerna ville helst stå så nära honom att de så småningom stod på scenen och dansade.
Hur det gick sedan vet jag inte för jag tog min följeslagare (cykeln) och cyklade hem till min sköna säng.
Tack Janne och Klas och resten av grabbarna för att jag fick träffa er en sista gång innan Arjeplog! Livet blir annorlunda där.
En av dem har jag varit tillsammans med för många år sedan... men vi har numera sådan distans till det och har hur roligt som helst när vi träffas. Det är klart at vi frågar lite om föräldrar och syskon hur de mår osv. Men på ett kamratligt plan. Den killen är nog min allra bästa vän. Honom kan jag ringa till i stort sett alla lägen. Inte mitt i natten, och inte om jag har kärleksbekymmer, men allt annat elände som jag ibland råkar ut för kan jag alltid prata med honom om. Och det känns tryggt för det stannar hos honom.
Så över till själva festkvällen då. Jag skulle som vanligt gå hem tidigt, men kom hem 2 på natten. (sent för att vara jag)
Kommer naturligtvis inte ihåg vad bandet heter som spelade på Corner i Enköping. Men det var nog det bästa band jag har hört spela där någonsin. Inte mjäkiga "afterskii-soundet". Nej, det var mycket 80 och 90 tal men hårdrocksvarianten. Och det var hur bra som helst.
Skulle bara stanna en stund och lyssna, men jag stannade tills de slutade spela. Och de få tjejer som fanns där (det är ett gubbställe) flirtade hej vilt med sångaren. Alla tjejer ville troligtvis följa med honom upp på hotellrummet. Märktes så väldigt tydligt. Tjejerna ville helst stå så nära honom att de så småningom stod på scenen och dansade.
Hur det gick sedan vet jag inte för jag tog min följeslagare (cykeln) och cyklade hem till min sköna säng.
Tack Janne och Klas och resten av grabbarna för att jag fick träffa er en sista gång innan Arjeplog! Livet blir annorlunda där.
