Låååång härlig skidtur och lite pimpling
Igår morse packade jag matsäck och en massa grejer för en skid- och pimpeltur med Sebastian.
Det gäller att inte glömma något. Jag hade jobbat på natten så hjärnan var väl inte precis på toppnivå men jag fick med mig allt jag behövde i alla fall.
Ryggsäck, fjällpulka, skidor, renskinn m m och Nanok... och så Sebastian.
Soligt men väldigt blåsigt ute. Vi hade ordentligt med kläder på oss och med oss så vi behövde inte frysa fastän vindarna var rätt hårda.
Åkte ett par mil med bilen och parkerade den alldeles nere vid sjökanten ute på Rebakudden. Därute på Hornavan är det så pass djupt vatten att det är stor chans att få Röding. Och Röding är min favoritfisk, förutom Harr, men Harr fiskar man när isen smält och måste ätas direkt man fått upp den annars smakar den dåligt.
Nanok fick dra pulkan packad med ved och isborr och annat skrymmande.
Vi hittade inte riktigt fram till det ställe vi hade tänkt oss så vi stannade först på ett ställe och borrade hål. Fick ingen fisk.
Jag tog på skidorna och Nanok fick springa lös ute på sjön... jag var tvungen åka och kolla var sjutton den där viken var dit vi skulle. Det var härligt åka skidor utan packning och Nanok var överlycklig och sprang som en galning över hela Hornavan.
Medan jag och Nanok var iväg på vår upptäckstur så tröttnade Sebastian och packade ihop alla grejerna och kopplade fast pulkan bakom sig och kom ifatt oss.
Och så åkte vi vidare längre och längre bort. Sebastian var enträgen och gav sig inte förrän vi kom dit vi hade tänkt oss... och det var jäääättelångt bort. Mycket längre än vi kom ihåg.
Vi stannade vid en hög toppig ö strax före den viken vi till slut hittade fram till. Här visste vi att det garanterat finns Röding. Det som var bra att stanna vid ön var att vi fick lä ifrån blåsten. Det var jätteskönt. Gjorde upp eld på en gång för vi var väldigt kaffesugna. Sebastian hade dragit tung packning väldigt långt så han var rätt trött när vi kom fram.
Mmm va gott det var med kaffe. Men vi fick dricka den snabbt i kåsorna för det kallnade snabbt. Var nog närmare 10 minusgrader ute.
Sebastian borrade hål i isen och satt sig med sitt pimpelspö... och det tog inte många minuter innan han fick upp en Röding! Vi visste det! Här ute finns det garanterat Röding.
Jag rensade fisken och kastade den på elden och Sebastian fick äta upp sin välförtjänta Röding. Jag tog en liten smakbit också men tyckte Sebastian skulle få avnjuta det mesta av fisken.
Tyvärr tog det så lång tid att komma så här långt ut på sjön så vi hade inte tid fiska nåt mer. Sebastian skulle iväg och jobba. Men jag njöt av skidturen så det gjorde inte så mycket att jag knappt hann fiska nåt. Huvudsaken Sebastian fick upp ett smaskigt byte.
Längst bort över sjön ser man Akkilis. Akkilispuoda är så stort och långt så den syns överallt var man än är i Arjeplog. Precis som Galtispuoda. Det är så härligt med våra berg och fjäll så nära.
Nanok börjar bli trött efter allt spring så hon kom till ro och la sig till rätta på renskinnet.
Det var så skön grop vi hittade i snön där vi kunde slå läger.
På tillbakavägen fick Nanok dra pulkan hela tiden. Sebastian hade dragit den nog långt redan. Nu när vi äntligen kommit till rätt ställe så förstod vi att vi kunde åka skidor på den stora skoter-farleden. Då gick det desto lättare än när vi åkte ut till "fiskestället" för då åkte vi liksom på måfå och inte i skoterspåret. Snön var ömsom mjuk och ömsom isig utanför leden så det var mycket jobbigare. Så nu på tillbakavägen var det inte fullt lika jobbigt.
Men jag kan lova att resten av dagen och kvällen var jag helt helt slut i kroppen. Sebastian var också trött men han var tvungen att jobba. Han jobbar som personlig assistent och det är rätt lugnt arbete där som tur är.
Just nu håller jag och André på att packa för fullt för imorgon ska vi och Nanok iväg på skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan, ca 8 mil.
Det gäller att inte glömma något. Jag hade jobbat på natten så hjärnan var väl inte precis på toppnivå men jag fick med mig allt jag behövde i alla fall.
Ryggsäck, fjällpulka, skidor, renskinn m m och Nanok... och så Sebastian.
Soligt men väldigt blåsigt ute. Vi hade ordentligt med kläder på oss och med oss så vi behövde inte frysa fastän vindarna var rätt hårda.
Åkte ett par mil med bilen och parkerade den alldeles nere vid sjökanten ute på Rebakudden. Därute på Hornavan är det så pass djupt vatten att det är stor chans att få Röding. Och Röding är min favoritfisk, förutom Harr, men Harr fiskar man när isen smält och måste ätas direkt man fått upp den annars smakar den dåligt.
Nanok fick dra pulkan packad med ved och isborr och annat skrymmande.
Vi hittade inte riktigt fram till det ställe vi hade tänkt oss så vi stannade först på ett ställe och borrade hål. Fick ingen fisk.
Jag tog på skidorna och Nanok fick springa lös ute på sjön... jag var tvungen åka och kolla var sjutton den där viken var dit vi skulle. Det var härligt åka skidor utan packning och Nanok var överlycklig och sprang som en galning över hela Hornavan.
Medan jag och Nanok var iväg på vår upptäckstur så tröttnade Sebastian och packade ihop alla grejerna och kopplade fast pulkan bakom sig och kom ifatt oss.
Och så åkte vi vidare längre och längre bort. Sebastian var enträgen och gav sig inte förrän vi kom dit vi hade tänkt oss... och det var jäääättelångt bort. Mycket längre än vi kom ihåg.
Vi stannade vid en hög toppig ö strax före den viken vi till slut hittade fram till. Här visste vi att det garanterat finns Röding. Det som var bra att stanna vid ön var att vi fick lä ifrån blåsten. Det var jätteskönt. Gjorde upp eld på en gång för vi var väldigt kaffesugna. Sebastian hade dragit tung packning väldigt långt så han var rätt trött när vi kom fram.
Mmm va gott det var med kaffe. Men vi fick dricka den snabbt i kåsorna för det kallnade snabbt. Var nog närmare 10 minusgrader ute.
Sebastian borrade hål i isen och satt sig med sitt pimpelspö... och det tog inte många minuter innan han fick upp en Röding! Vi visste det! Här ute finns det garanterat Röding.
Jag rensade fisken och kastade den på elden och Sebastian fick äta upp sin välförtjänta Röding. Jag tog en liten smakbit också men tyckte Sebastian skulle få avnjuta det mesta av fisken.
Tyvärr tog det så lång tid att komma så här långt ut på sjön så vi hade inte tid fiska nåt mer. Sebastian skulle iväg och jobba. Men jag njöt av skidturen så det gjorde inte så mycket att jag knappt hann fiska nåt. Huvudsaken Sebastian fick upp ett smaskigt byte.
Längst bort över sjön ser man Akkilis. Akkilispuoda är så stort och långt så den syns överallt var man än är i Arjeplog. Precis som Galtispuoda. Det är så härligt med våra berg och fjäll så nära.
Nanok börjar bli trött efter allt spring så hon kom till ro och la sig till rätta på renskinnet.
Det var så skön grop vi hittade i snön där vi kunde slå läger.
På tillbakavägen fick Nanok dra pulkan hela tiden. Sebastian hade dragit den nog långt redan. Nu när vi äntligen kommit till rätt ställe så förstod vi att vi kunde åka skidor på den stora skoter-farleden. Då gick det desto lättare än när vi åkte ut till "fiskestället" för då åkte vi liksom på måfå och inte i skoterspåret. Snön var ömsom mjuk och ömsom isig utanför leden så det var mycket jobbigare. Så nu på tillbakavägen var det inte fullt lika jobbigt.
Men jag kan lova att resten av dagen och kvällen var jag helt helt slut i kroppen. Sebastian var också trött men han var tvungen att jobba. Han jobbar som personlig assistent och det är rätt lugnt arbete där som tur är.
Just nu håller jag och André på att packa för fullt för imorgon ska vi och Nanok iväg på skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan, ca 8 mil.
Tack alla fina!
Det är så roligt att få kommentarer på min blogg. Vet ju att det är en hel del människor som läser bloggen. Men just när jag får kommentarer så känns det mer påtagligt och extra roligt!
Så nu när jag nyss gick in och kollade kommentarer så blev jag glatt överraskad. Mamma Fanny och moster Kristina är trogna "kommentatorer" om jag får uttrycka det så och jag blir lika glad varje gång.
Efter min senaste tråkiga upplevelse av rasism här uppe så har jag varit väldigt ledsen och uppgiven. Har tänkt mycket på alla otroligt fina vänner, grannar och arbetskamrater som är invandrare från alla möjliga länder. Blir hemskt illa berörd av de hårda ord jag hört här i Arjeplog.
Härom dagen fastnade mina tankar på en speciell familj som bodde granne med mig i Enköping på den senaste adressen där. En Bosnisk jättegullig familj. De var alltid glada och trevliga och hjälpsamma på alla sätt. Deras yngsta dotter Asia var ofta hos oss och det var så roligt. Hon kom in och umgicks både med Hampus och Wilmer... men satt även och pratade ofta med mig. Det värmer inombords när jag tänker på henne och hennes familj.
Så nu när jag kollade kommentarerna så hade Asia skrivit där!!! Gud så glad jag blev!!!
Asia... hoppas du har det bra och hälsa din familj så hjärtligt från mig och säg att jag saknar er allihop. Önskar er allt gott!
Och tack alla ni andra som läser min blogg och skriver små kommentarer. Det är alltid roligt att se att jag fått kommentarer!
Älskar er allihop... mina fina nära och kära!
Så nu när jag nyss gick in och kollade kommentarer så blev jag glatt överraskad. Mamma Fanny och moster Kristina är trogna "kommentatorer" om jag får uttrycka det så och jag blir lika glad varje gång.
Efter min senaste tråkiga upplevelse av rasism här uppe så har jag varit väldigt ledsen och uppgiven. Har tänkt mycket på alla otroligt fina vänner, grannar och arbetskamrater som är invandrare från alla möjliga länder. Blir hemskt illa berörd av de hårda ord jag hört här i Arjeplog.
Härom dagen fastnade mina tankar på en speciell familj som bodde granne med mig i Enköping på den senaste adressen där. En Bosnisk jättegullig familj. De var alltid glada och trevliga och hjälpsamma på alla sätt. Deras yngsta dotter Asia var ofta hos oss och det var så roligt. Hon kom in och umgicks både med Hampus och Wilmer... men satt även och pratade ofta med mig. Det värmer inombords när jag tänker på henne och hennes familj.
Så nu när jag kollade kommentarerna så hade Asia skrivit där!!! Gud så glad jag blev!!!
Asia... hoppas du har det bra och hälsa din familj så hjärtligt från mig och säg att jag saknar er allihop. Önskar er allt gott!
Och tack alla ni andra som läser min blogg och skriver små kommentarer. Det är alltid roligt att se att jag fått kommentarer!
Älskar er allihop... mina fina nära och kära!
Marsväder
Det är märkligt att solen och ljuset kommer sådär plötsligt i mars?J!
Ja, ljuset märks tydligt redan i slutet av januari, men i mars är det precis som att dra ifrån en ridå och bakom ridån är det fullständiga ljuset och solen som säger: "hej, här är vi... vi kommer alltid i mars!"
Ute i stugan mår vi som fisken i vattnet, jag och hundarna. Den här dagen var jag ut ett par timmar på isen och pimplade. Nanok var som tokig och sprang fram och tillbaks och var jättebusig. Grannungarna åkte skoter för fullt så Nanok sprang mellan mig och skotrarna och visste inte riktigt var det var roligast att vara.
Ingen fisk fick jag men härligt var det på isen i vårsolen!
Det var inte många minuter hon låg stilla hos mig. Jag blir så glad när jag ser Nanok leva upp och hela hon utstrålar lycka ute i det fria.
Tiffany håller sig mer stillsamt hos mig. Jag hade lagt ut en renfäll som vi kunde sitta på och ha det skönt.
Dagen efter åkte jag skidor i skoterspåret ut på Hornavan. Både Nanok och Tiffany sprang med. Nanok lycklig och sprudlande glad och hoppande och skuttande överallt , och Tiffany lunkande bakom mina skidor.
Såhär lugnt låg Nanok i soffan vid mina fötter efter skidturen. Myshund!
Och Tiffany kurade också ihop sig.
Senare på kvällen blev det dags att tända eld i kaminen. Måste brassa på elden på kvällarna ordentligt så stugan håller sig varm till morgonen. Fast det är ändå aldrig mer än 15 grader inne när jag vaknar men det räcker. Kommer nog alltid att minnas den kvällen, natten och morgonen då det bara var 5 grader i stugan! Allt som är varmare än det klagar jag inte över.
Ja, ljuset märks tydligt redan i slutet av januari, men i mars är det precis som att dra ifrån en ridå och bakom ridån är det fullständiga ljuset och solen som säger: "hej, här är vi... vi kommer alltid i mars!"
Ute i stugan mår vi som fisken i vattnet, jag och hundarna. Den här dagen var jag ut ett par timmar på isen och pimplade. Nanok var som tokig och sprang fram och tillbaks och var jättebusig. Grannungarna åkte skoter för fullt så Nanok sprang mellan mig och skotrarna och visste inte riktigt var det var roligast att vara.
Ingen fisk fick jag men härligt var det på isen i vårsolen!
Det var inte många minuter hon låg stilla hos mig. Jag blir så glad när jag ser Nanok leva upp och hela hon utstrålar lycka ute i det fria.
Tiffany håller sig mer stillsamt hos mig. Jag hade lagt ut en renfäll som vi kunde sitta på och ha det skönt.
Dagen efter åkte jag skidor i skoterspåret ut på Hornavan. Både Nanok och Tiffany sprang med. Nanok lycklig och sprudlande glad och hoppande och skuttande överallt , och Tiffany lunkande bakom mina skidor.
Såhär lugnt låg Nanok i soffan vid mina fötter efter skidturen. Myshund!
Och Tiffany kurade också ihop sig.
Senare på kvällen blev det dags att tända eld i kaminen. Måste brassa på elden på kvällarna ordentligt så stugan håller sig varm till morgonen. Fast det är ändå aldrig mer än 15 grader inne när jag vaknar men det räcker. Kommer nog alltid att minnas den kvällen, natten och morgonen då det bara var 5 grader i stugan! Allt som är varmare än det klagar jag inte över.
Wilmer och Anton
Det var så jätte-jätte-jätte roligt att ha Wilmer och Anton här en hel vecka!
Vi hade det hur mysigt som helst.
Veckan innan de kom hit var det fruktansvärt kallt här uppe. Men första veckan i mars då de kom hit var det milt och soligt mest hela tiden. Vilken tur!
På vägen till flygplatsen utanför Luleå så köpte jag en ny (fast ändå begagnad) snowboard och skor till Wilmer som var mycket prisvärt och bra. Och så slank jag in på en sportaffär också och köpte nya täckbyxor och tröja.
Och Wilmer blev mycket nöjd och glad över alltihop!
Här är de! Coola killarna från Enköping!
Båda med snygga brädor och Burton-brallor. Wilmer lånade en buff av mig till sitt långa hår. Råkade ha en som matchade brallorna.
Jag köpte 3-dagars liftkort åt dem på Galtis. Men Anton blev lite för trött i kroppen andra dagen så han stannade i sängen. Wilmer var egentligen också lite för sliten för att åka andra dagen men han hängde med oss andra ändå.
Här poserar han så brädan syns lite bättre. Det var verkligen ett fynd med en fräsch Salomon-bräda och Burton-skor för 1200 kr tillsammans.
Startklar för att åka nerför backen... Kul hade vi den här dagen!
Och så måste jag ju ha en bild på lilla Wilmer och mig tillsammans. Min lilla sötnos!
Storebrorsan Sebastian hängde också med den här dagen. Bilden är tagen allra allra högst upp på Galtis. Där har de inte haft pistat tidigare så det var lite spännande åka där. Men det blåste så förskräcligt så det gick nästan inte att stå still, och i början nerför backen trodde jag att jag skulle blåsa iväg på baksidan av Galtis. Men som vanligt kul med utmaningar.
Tog ett par bilder i "blindo" utöver vyn från backen. Det blåste så hemskt och solen lös så starkt så jag såg ingenting i mobilkameran när jag tog kort.
Wilmers lilla huvud syns i ena hörnet.
Matrast i en av vindskydden. I solen gick det bra att sitta ute men det var på gränsen att det var för kallt. vi hade mitt renskinn att sitta på. Ellenor tyckte det gick mycket bättre åka skidor denna dag mot gången innan då hon inte hade stått i backarna på många år.
En av kvällarna gick vi ut på restaurangen Harrys och åt och umgicks. Här har vi mina favoritkillar! Hampus ser så liten ut jämfört med de andra men han och Wilmer är ju nästan jämnstora i verkligheten.
Wilmer och Anton hittade varsin rolig mössa på Presentstugan. Jag köpte också en rolig mössa som Antons mamma fick när de kom hem. Undrar om hon uppskattade den? Har inte hört nåt.
Wilmer och Anton skjutsade varandra på min fina röda spark.
Näst sista dagen killarna var här så åkte vi till Jäkkvik och åkte i backarna där. Det var kul komma till nåt nytt ställe och åka på. Vi tyckte alla att det var riktigt roliga backar. Vi tog med mat och ved och renskinn så vi satt ute i solen och grillade mackor i ett sånt där smörgås-järn. Blev mycket gott.
Om ni undrar varför Wilmer sitter med sin arm inne i sjalen så kan jag berätta att han efter bara tredje åket i backen ramlade... och bröt handleden! Det visste vi inte riktigt när vi satt och åt. Men han hade rejält ont och jag såg att det troligtvis var ett brott som måste åtgärdas.
Så efter vi kom hem från Jäkkvik så fick Wilmer och jag åka iväg till Sunderbyns sjukhus (utanför Luleå, ca 25 mil) för att först röntga och sedan gipsa hans underarm. Fy så drygt att sitta i taxi så många timmar!
Men det kunde varit värre. Allt gick ju bra i alla fall.
Sista kvällen! Grabbarna fick ligga i Andrés bäddsoffa och kolla på film och käka godis tills de somnade.
Dagen efter gick bussen 6.50! Usch så hemskt det var både för dem och mig att kliva upp. Men det gick ändå förvånansvärt bra.
Tyvärr blev det en väldigt lång dag på olika bussar och tåg innan de var hemma i Enköping igen.
Det blev totalt hel-fel när Wilmers pappa skulle boka resan hit och tillbaks. Hur det nu gick till?
Nästa gång bokar jag resan åt dem så det blir lätt och smidigt.
Hoppas vi ses snart igen!
Älskar er!
Vi hade det hur mysigt som helst.
Veckan innan de kom hit var det fruktansvärt kallt här uppe. Men första veckan i mars då de kom hit var det milt och soligt mest hela tiden. Vilken tur!
På vägen till flygplatsen utanför Luleå så köpte jag en ny (fast ändå begagnad) snowboard och skor till Wilmer som var mycket prisvärt och bra. Och så slank jag in på en sportaffär också och köpte nya täckbyxor och tröja.
Och Wilmer blev mycket nöjd och glad över alltihop!
Här är de! Coola killarna från Enköping!
Båda med snygga brädor och Burton-brallor. Wilmer lånade en buff av mig till sitt långa hår. Råkade ha en som matchade brallorna.
Jag köpte 3-dagars liftkort åt dem på Galtis. Men Anton blev lite för trött i kroppen andra dagen så han stannade i sängen. Wilmer var egentligen också lite för sliten för att åka andra dagen men han hängde med oss andra ändå.
Här poserar han så brädan syns lite bättre. Det var verkligen ett fynd med en fräsch Salomon-bräda och Burton-skor för 1200 kr tillsammans.
Startklar för att åka nerför backen... Kul hade vi den här dagen!
Och så måste jag ju ha en bild på lilla Wilmer och mig tillsammans. Min lilla sötnos!
Storebrorsan Sebastian hängde också med den här dagen. Bilden är tagen allra allra högst upp på Galtis. Där har de inte haft pistat tidigare så det var lite spännande åka där. Men det blåste så förskräcligt så det gick nästan inte att stå still, och i början nerför backen trodde jag att jag skulle blåsa iväg på baksidan av Galtis. Men som vanligt kul med utmaningar.
Tog ett par bilder i "blindo" utöver vyn från backen. Det blåste så hemskt och solen lös så starkt så jag såg ingenting i mobilkameran när jag tog kort.
Wilmers lilla huvud syns i ena hörnet.
Matrast i en av vindskydden. I solen gick det bra att sitta ute men det var på gränsen att det var för kallt. vi hade mitt renskinn att sitta på. Ellenor tyckte det gick mycket bättre åka skidor denna dag mot gången innan då hon inte hade stått i backarna på många år.
En av kvällarna gick vi ut på restaurangen Harrys och åt och umgicks. Här har vi mina favoritkillar! Hampus ser så liten ut jämfört med de andra men han och Wilmer är ju nästan jämnstora i verkligheten.
Wilmer och Anton hittade varsin rolig mössa på Presentstugan. Jag köpte också en rolig mössa som Antons mamma fick när de kom hem. Undrar om hon uppskattade den? Har inte hört nåt.
Wilmer och Anton skjutsade varandra på min fina röda spark.
Näst sista dagen killarna var här så åkte vi till Jäkkvik och åkte i backarna där. Det var kul komma till nåt nytt ställe och åka på. Vi tyckte alla att det var riktigt roliga backar. Vi tog med mat och ved och renskinn så vi satt ute i solen och grillade mackor i ett sånt där smörgås-järn. Blev mycket gott.
Om ni undrar varför Wilmer sitter med sin arm inne i sjalen så kan jag berätta att han efter bara tredje åket i backen ramlade... och bröt handleden! Det visste vi inte riktigt när vi satt och åt. Men han hade rejält ont och jag såg att det troligtvis var ett brott som måste åtgärdas.
Så efter vi kom hem från Jäkkvik så fick Wilmer och jag åka iväg till Sunderbyns sjukhus (utanför Luleå, ca 25 mil) för att först röntga och sedan gipsa hans underarm. Fy så drygt att sitta i taxi så många timmar!
Men det kunde varit värre. Allt gick ju bra i alla fall.
Sista kvällen! Grabbarna fick ligga i Andrés bäddsoffa och kolla på film och käka godis tills de somnade.
Dagen efter gick bussen 6.50! Usch så hemskt det var både för dem och mig att kliva upp. Men det gick ändå förvånansvärt bra.
Tyvärr blev det en väldigt lång dag på olika bussar och tåg innan de var hemma i Enköping igen.
Det blev totalt hel-fel när Wilmers pappa skulle boka resan hit och tillbaks. Hur det nu gick till?
Nästa gång bokar jag resan åt dem så det blir lätt och smidigt.
Hoppas vi ses snart igen!
Älskar er!
Att vårda sina minnen
Det finns händelser i mitt liv som är tunga och svåra att bära med mig. Alltför ofta kommer de tragiska minnena över mig och lägger sig som tunga moln i mitt sinne. Samvetet gnager. Frågorna kommer om och om igen... som jag aldrig får svar på. Även tankar flyger genom huvudet på allt jag hade kunnat gjort för att hjälpa. Jag hade kunnat anstränga mig...
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Kallt och vintrigt... underbart!
Hade inte varit ute i stugan på väldans länge så det var helt obeskrivbart skönt att komma ut dit med hundarna! Var där 14 till 19 februari.
Men det var såklart den kallaste veckan denna vinter! Mellan 25-30 minus varje dag. Hade 5 grader inne i stugan när jag kom... gjorde ordning mat åt mig och André till kvällen för det var ju alla hjärtans dag. Vi satt och åt med ytterkläderna på. Jag trodde det skulle bli varmare efter några timmar när elementen varit på för fullt... men icke.
Blev jätteglad för de här örhängena jag fick av André! Han vet vad jag tycker om.
André fick en vit Lindeberg-mössa med öronlappar av mig som blev välanvänd resten av februari.
När jag vaknade morgonen efter trodde jag knappt mina ögon när jag såg att inomhustermometern fortfarande stod på 5 grader! Tur att jag är Stålkvinnan!
Fick låna en kupévärmare av grannarna så jag fick upp lite värme. Resten av veckan eldade jag i kaminen för fullt så jag slapp frysa nåt mer.
Och du Fanny! Nu vet jag hur man gör för att det inte ska ryka in när jag eldar. T-röd ska man använda först att elda med för att rökgången ska bli uppvärmd och sedan kan man brassa på med ved hur mycket som helst. Bra att jag vet det nu!
Det är så urmysigt sitta i stugan på kvällarna med tända ljus överallt. Vilken stämning jag har där alldeles för mig själv... och hundarna förstås.
Nanok stortrivs med att kunna springa ute hur mycket hon vill. Det går aldrig ha henne lös någonannanstans än därute... konstigt... men otroligt skönt att inte vara orolig utan det är bara att släppa ut och in henne genom dörren på hennes villkor.
Tiffany trivs på ett helt annat sätt därute. Hon ligger helst inne i sängen eller soffan och latar sig.
Fastän Nanok var ute och sprang mest hela dagarna så gick vi ändå en promenad varje dag. Jag ville ju också röra på mig och inte bara sitta i stugan.
Den här bautastenen ligger vid sidan av vägen mitt bland träden. Blir alldeles fascinerad över när jag ser stenbumblingar så här... tänker på hur de kom dit från början. För hur länge sedan då? Skulle vilja kunna se det på film hur det gick till.
På andra sidan vägen syns en vik av Hornavan. Solen försöker ta sig igenom slöjmolnen. En kall och härlig dag. Den här vägen bort till Sakkavare har jag gått många gånger, den är så lagom lång, drygt 2 km så det blir nästan 5 km fram och tillbaks till stugan.
Några kvällar var hundarna och jag in och umgicks med grannarna. Busiga Findus var mest i farten men någon gång ibland kan han ligga stilla så då passade jag på att ta ett kort.
Ikväll ska jag och hundarna ut till stugan igen. Ska verkligen bli härligt igen. Nu är ju den värsta kylan överstökad för den här säsongen. Mars och April är de månader vi njuter av mest här uppe. Kallt på nätterna och sol och varmt på dagarna. Mmmm...
Wilmer och Anton har varit här en vecka och åkte tillbaks till Enköping idag. Saknar dem redan! Visar bilder från det alldeles snart.
Kommer att gråta när jag är ute i stugan i kväll. Men det är skönt få vara ensam när jag saknar...
Men det var såklart den kallaste veckan denna vinter! Mellan 25-30 minus varje dag. Hade 5 grader inne i stugan när jag kom... gjorde ordning mat åt mig och André till kvällen för det var ju alla hjärtans dag. Vi satt och åt med ytterkläderna på. Jag trodde det skulle bli varmare efter några timmar när elementen varit på för fullt... men icke.
Blev jätteglad för de här örhängena jag fick av André! Han vet vad jag tycker om.
André fick en vit Lindeberg-mössa med öronlappar av mig som blev välanvänd resten av februari.
När jag vaknade morgonen efter trodde jag knappt mina ögon när jag såg att inomhustermometern fortfarande stod på 5 grader! Tur att jag är Stålkvinnan!
Fick låna en kupévärmare av grannarna så jag fick upp lite värme. Resten av veckan eldade jag i kaminen för fullt så jag slapp frysa nåt mer.
Och du Fanny! Nu vet jag hur man gör för att det inte ska ryka in när jag eldar. T-röd ska man använda först att elda med för att rökgången ska bli uppvärmd och sedan kan man brassa på med ved hur mycket som helst. Bra att jag vet det nu!
Det är så urmysigt sitta i stugan på kvällarna med tända ljus överallt. Vilken stämning jag har där alldeles för mig själv... och hundarna förstås.
Nanok stortrivs med att kunna springa ute hur mycket hon vill. Det går aldrig ha henne lös någonannanstans än därute... konstigt... men otroligt skönt att inte vara orolig utan det är bara att släppa ut och in henne genom dörren på hennes villkor.
Tiffany trivs på ett helt annat sätt därute. Hon ligger helst inne i sängen eller soffan och latar sig.
Fastän Nanok var ute och sprang mest hela dagarna så gick vi ändå en promenad varje dag. Jag ville ju också röra på mig och inte bara sitta i stugan.
Den här bautastenen ligger vid sidan av vägen mitt bland träden. Blir alldeles fascinerad över när jag ser stenbumblingar så här... tänker på hur de kom dit från början. För hur länge sedan då? Skulle vilja kunna se det på film hur det gick till.
På andra sidan vägen syns en vik av Hornavan. Solen försöker ta sig igenom slöjmolnen. En kall och härlig dag. Den här vägen bort till Sakkavare har jag gått många gånger, den är så lagom lång, drygt 2 km så det blir nästan 5 km fram och tillbaks till stugan.
Några kvällar var hundarna och jag in och umgicks med grannarna. Busiga Findus var mest i farten men någon gång ibland kan han ligga stilla så då passade jag på att ta ett kort.
Ikväll ska jag och hundarna ut till stugan igen. Ska verkligen bli härligt igen. Nu är ju den värsta kylan överstökad för den här säsongen. Mars och April är de månader vi njuter av mest här uppe. Kallt på nätterna och sol och varmt på dagarna. Mmmm...
Wilmer och Anton har varit här en vecka och åkte tillbaks till Enköping idag. Saknar dem redan! Visar bilder från det alldeles snart.
Kommer att gråta när jag är ute i stugan i kväll. Men det är skönt få vara ensam när jag saknar...
