Att vårda sina minnen
Det finns händelser i mitt liv som är tunga och svåra att bära med mig. Alltför ofta kommer de tragiska minnena över mig och lägger sig som tunga moln i mitt sinne. Samvetet gnager. Frågorna kommer om och om igen... som jag aldrig får svar på. Även tankar flyger genom huvudet på allt jag hade kunnat gjort för att hjälpa. Jag hade kunnat anstränga mig...
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Kommentarer
Postat av: Den ömma modern
Hej Vintertjejen. Svårt att kommentera!.. Kram och tankar. "Den ömma..."
Trackback
