Vart tog renarna vägen?
Häromdagen var jag och Hampus iväg med min Samiska arbetskamrat för att få vara med på Sarvslakt.
Det var en härlig höstdag. Ingegerd hämtade oss tidigt och sedan åkte vi iväg på grusvägarna till Rävudden och därifrån gick vi 4-5 km upp till fjälls.
En riktigt skön promenad var det i solskenet. Ingegerd gick före oss med vana steg både på och utanför stigarna där hon säkert känner igen varenda trädrot och sten. 
Hampus tittar frestande ner på de härliga blåbären som det fanns förvånansvärt mycket av.
Alla tre plockade vi och åt blåbären som var söta och goda. Förargligt att vi inte hade någon liten burk eller påse att plocka med oss hem i.
När vi kom upp på fjället hittade vi på Ingegerds man John-Erik och de andra som skulle vara med på slakten. Men snopet nog hade de inte hittat några renar just där så det blev ingen slakt den dagen.
Det var lite synd att inte Hampus fick vara med och se renarna på nära håll. Även fast det är lite otäckt att se på slakten är det ändå en upplevelse att få ta del av Samernas jobb och vardag.
Mannen till vänster heter Erik och är John-Eriks pappa. Han är en beundransvärd man. 83 år och är fortfarande otroligt rask i benen. På vintern när de flyttar renarna till olika betesmarker så åker Erik skidor medan de andra åker skoter! Och han är kvick på sina skidor må ni tro. Och denna dag var det ändå en vandring på en mil för att försöka hitta renarna. De andra "gubbarna" åkte fyrhjuling, men Erik han gick på sina två ben.
Det var en fin eld som gjorts upp och där kokades det kaffe i "sotepannorna".
Vi var alla lite småhungriga så det smakade gott med matsäcken vi hade med oss. Så himla gott det smakar med mat och kaffe ute i naturen.
Hampus satt nöjd och åt matsäcken i solskenet. Och lyssnade på lapparnas historier om allt möjligt. Fast Hampus har lite svårt att förstå språket här uppe. Jag har vant mig med alla konstiga ord men Hampus hänger inte alltid med och ser lite frågande ut ibland.
Jag vet inte riktigt vad Per-Anders gör här? Håller han något i sin hand eller vad?
Efter vi ätit färdigt så gick vi en annan väg tillbaks till bilen. När vi kom dit så fick vi höra att det synts renar en bit bort. Så vi åkte dit, men när vi kom fram hade renarna försvunnit. Typiskt.
Dagen efter så samlades flera tusen renar ihop med hjälp av helikopter. Då blev den riktigt stora Sarvslakten av. Hade gärna tagit med mig Hampus på det men det fanns ingen möjlighet.
Hoppas vi får tillfälle att vara med på någon renskiljning och kalvmärkning framöver.
Jurun
Efter bara ett par dagar åkte jag och en god vän, som jag lärt känna här uppe som tycker lika mycket om friluftsliv som jag, iväg långt på Silvervägen mot Norge. Jag hade inte tidigare åkt så långt åt det hållet och satt och häpnades av landskapet. Svårt att beskriva hur det ser ut eftersom det "som vanligt" är så förunderligt bildskönt med höga fjälltoppar blandat med både små och stora sjöar. Låter så enahanda och fjuttigt när jag ska försöka berätta om de vackra och bildsköna vyerna som erbjuds och ständigt gör mig alldeles yr och lycklig inombords.
Det skrivs och berättas så mycket om den klassiska delen av Kungsleden som jag gick mellan Abisko och Kebnekaise vilken jag tycker är överreklamerad. Naturen och fjällvärlden här i Arjeplog är minst tio gånger vackrare. Så alla ni som överväldigas av naturen och fjällen utmed Abisko - Keb... ni har verkligen missat något om ni inte varit och sett er här omkring! Även vandringen uppe i Treriksröset var mer sevärt och mer upplevelserikt än den berömda klassiska leden.
Hur som helst så parkerade vi bilen efter många mils bilfärd på en parkeringsplats. Tog våra ryggsäckar och gick iväg. Det kändes härligt att åter vara ute på vandring. Och vilken skillnad på leder! Inte en massa hemska stora stenar överallt som det var uppe i Abisko... en ren fröjd att gå! Och bara hälften så tung packning på ryggen. Det var så oerhört lätt att gå så jag blev förvånad när vi var framme vid Jurun som var målet. Trodde vi bara hade gått ett par kilometer när vi gått 8!
Otroligt behaglig vandring till Jurun. Och jökelforsen vi kom fram till hade en nästan exotisk färg på vattnet. Det var liksom medelhavsliknande. Väldigt inbjudande. Men det var kallt i luften och såklart iskallt i vattnet som forsade fruktansvärt starkt och hårt. Så det blev inget badande för min del denna gång.
Vädret var kanske inte det allra bästa de här två dagarna vi vandrade, men det var ändå skönt att vara ute i Guds fria och vackra natur.
Och inte behövde vi försöka hitta något bra ställe att vada över forsen. Det var skönt att det fanns en hängbro.
Vi slog upp tälten och åt mat i raststugan. Sedan gick vi iväg utan packning och njöt av omgivningarna kring forsen och sjön.
Lite fint strilande vattendrag fanns det på många ställen utefter vår härliga vandring.
En fin pytteliten sjö låg skönt inbäddad i den grönskande naturen.
Jökelforsen var oerhört fascinerande att gå utefter. Jag förundrades mycket över färgen på vattnet... och hur starka krafter en fors kan ha.
Hittade många fina ställen som var lämpliga att gå i och bada ifrån. Måste verkligen ta mig tillbaks nästa sommar när det är varmt och soligt några dagar så jag får njuta mer av denna förunderliga fors.
Vädret var lite grått och mulet de här dagarna så det blev bara bilder på en massa vatten. Men jag var så väldigt fascinerad över forsen och sjöarna utmed leden så jag glömde nästan bort allt annat.
På natten kan jag säga att jag höll på att frysa ihjäl. Det blev frost! Fy så hemskt att ligga vaken hela natten och bara vänta på att det skulle bli morgon och lite varmare.
André som låg i sitt tält bredvid och frös han också... tyckte att det var så tyst från mitt tält så han tänkte "undrar om hon frusit ihjäl... vad ska jag säga till Sebastian och Hampus när jag kommer tillbaks?"
Ja, vad skulle jag göra när jag låg som en isbit i mitt tält? Kunde inte annat göra än att ligga där och bita ihop. Eller vad?
Men vi fick en skön vandring tillbaks efter vi tinat upp och druckit varmt kaffe i raststugan.
Precis när vi kom tillbaks till bilen började det regna riktigt ordentligt. Vilken tur vi hade som slapp vandra i det.
