Sebastians riktiga dag!
Ja det var ju den 27 april 1981 kl 05.22 i Kristianstad som den lilla krabaten kom till världen.
Så det blev lite mer 30-års firande just den 27:e.
Här står födelsedagsbarnet i köket och gör iordning avocados.
Firandet den riktiga dagen blev sent på kvällen. Sebastian slutade jobba kl 21, så vi fanns på plats strax därefter.
Både jag och Sebastian hade köpt Champagne. Här öppnas den första flaskan. Urgoda båda sorterna!!! Tänk att det är så gott med torr Champagne?! Farligt gott.
Skål på 30-års dagen!!!
Sebastian ville bli fotograferad med mössa på sig för hans hår har vuxit sig oregerligt. Han ska klippa sig så nära inpå Spanienresan som möjligt... och dit åker vi 7 maj.
Här visar Sebastian upp sina två Haglöfs-säckar som han fick av sin familj.
Tack alla snälla människor som var med och samlade pengar så jag kunde köpa två jättebra ryggsäckar till Sebastian! Skrev alla namn på födelsedagskortet!
Tack vare att André hjälpte mig att få tag i den stora ryggsäcken till ett bra pris så kunde jag köpa den andra mindre också.
Sebastian var nämligen bekymrad över hur stor ryggsäck han ville ha... gärna en stor rymlig när han är ute och vandrar och fiskar... men som ändå inte skulle vara för stor och klumpig om han bara skulle iväg över en helg och hälsa på vänner. Så nu räckte pengarna till både och. Perfekt.
André gav Sebastian frilufs-kaffepanna och stekpanna. Bra på fisketurerna framöver.
En god flaska whiskey av Hampus.
Sebastians mormor skickade en inramad målning som hon och Sebastian gjort tillsammans ute på Rävsten (utanför Gräsö) 1989. Fina minnen har vi i familjen från Rävsten. Vi vill alla tillbaks dit men det tycks aldrig bli av synd nog.
Sebastians gulliga farmor skickade kort och 500 kr... som alltid är lika välkommet varje födelsedag.
En god flaska rödvin från Evelina och Micke.
Ett hjärta från Ellenor. Dock inte hennes eget... det har hon redan gett?! Nu blev det en läckerhet som vi tycker här uppe nämligen renhjärta. Låter hemskt men är verkligen gott när det är rökt och/eller torkat. Ellenor gav Sebastian en receptbok också. Han tycker ju om att laga god mat.
30-års cigarr hade Sebastian köpt till sig själv.
Ute på altanen med både Champagne och Whiskey och Cigarr! Ja 30 år fyller man bara en gång.
Tack för ikväll båda två!
Det var gott med avocado och räkor, och utsökta ostar, och Champagne och allt annat!!!
Jag har inte räknat upp alla presenter Sebastian fått men han var väldigt nöjd med alltihop!
I Sevilla väntar ännu mer...
Så det blev lite mer 30-års firande just den 27:e.
Här står födelsedagsbarnet i köket och gör iordning avocados.
Firandet den riktiga dagen blev sent på kvällen. Sebastian slutade jobba kl 21, så vi fanns på plats strax därefter.
Både jag och Sebastian hade köpt Champagne. Här öppnas den första flaskan. Urgoda båda sorterna!!! Tänk att det är så gott med torr Champagne?! Farligt gott.
Skål på 30-års dagen!!!
Sebastian ville bli fotograferad med mössa på sig för hans hår har vuxit sig oregerligt. Han ska klippa sig så nära inpå Spanienresan som möjligt... och dit åker vi 7 maj.
Här visar Sebastian upp sina två Haglöfs-säckar som han fick av sin familj.
Tack alla snälla människor som var med och samlade pengar så jag kunde köpa två jättebra ryggsäckar till Sebastian! Skrev alla namn på födelsedagskortet!
Tack vare att André hjälpte mig att få tag i den stora ryggsäcken till ett bra pris så kunde jag köpa den andra mindre också.
Sebastian var nämligen bekymrad över hur stor ryggsäck han ville ha... gärna en stor rymlig när han är ute och vandrar och fiskar... men som ändå inte skulle vara för stor och klumpig om han bara skulle iväg över en helg och hälsa på vänner. Så nu räckte pengarna till både och. Perfekt.
André gav Sebastian frilufs-kaffepanna och stekpanna. Bra på fisketurerna framöver.
En god flaska whiskey av Hampus.
Sebastians mormor skickade en inramad målning som hon och Sebastian gjort tillsammans ute på Rävsten (utanför Gräsö) 1989. Fina minnen har vi i familjen från Rävsten. Vi vill alla tillbaks dit men det tycks aldrig bli av synd nog.
Sebastians gulliga farmor skickade kort och 500 kr... som alltid är lika välkommet varje födelsedag.
En god flaska rödvin från Evelina och Micke.
Ett hjärta från Ellenor. Dock inte hennes eget... det har hon redan gett?! Nu blev det en läckerhet som vi tycker här uppe nämligen renhjärta. Låter hemskt men är verkligen gott när det är rökt och/eller torkat. Ellenor gav Sebastian en receptbok också. Han tycker ju om att laga god mat.
30-års cigarr hade Sebastian köpt till sig själv.
Ute på altanen med både Champagne och Whiskey och Cigarr! Ja 30 år fyller man bara en gång.
Tack för ikväll båda två!
Det var gott med avocado och räkor, och utsökta ostar, och Champagne och allt annat!!!
Jag har inte räknat upp alla presenter Sebastian fått men han var väldigt nöjd med alltihop!
I Sevilla väntar ännu mer...
Påsk och 30-års firande
Det var ett fantastiskt väder vi hade över påsken!
På långfredagens eftermiddag packade vi bilen full av mat, paket, skidor, hundar m m.
Åkte tillsammans med Hampus, Sebastian och Ellenor till en stor Kåta en liten bit utanför Arvidsjaur.
På kvällen åt vi lite påskmat och umgicks en stund.
Hampus, Sebastian och Ellenor gick iväg senare och badade bastu hos en granne som Ellenor är släkt med. Jag och André och hundarna bäddade åt oss i kåtan och somnade gott.
Morgonen efter, alltså påskafton var det varmt och soligt ute redan klockan 7. Fantastiskt härligt att kunna ta med oss kaffe och frukost ut och bara njuta i det härliga vädret.
Halv 9 tog jag skidorna och Nanok med mig på en lång alldeles otroligt skön tur på ca en mil. Solen värmde så gott och Nanok drog gladeligen mig på skarsnön. Lätt för henne att springa på och lätt för skidorna att glida på. Perfekt.
Sedan åkte vi in till Arvidsjaur en sväng och handlade och gick in på ett nygammalt fik.
När vi kom tillbaks till kåtan så hade Ellenors mamma med sin man och yngsta son anlänt.
Vi fixade fint och dukade långbord i kåtan.
Vi skulle inte bara fira påsk tillsammans utan även fira Sebastians 30-års dag. Det blev väldigt lyckat.
Jag gjorde iordning för en tipspromenad utomhus... där frågorna handlade om Sebastian.
Här ser vi deltagarna vid första frågan. Mycket huvudbry blev det men det var meningen också.
Det var 7 frågor sammanlagt. Och så skrev jag längst ner på varje lapp hur de skulle ta sig till nästa fråga.
Inte helt oväntat blev det Hampus och Ellenor som kom på delad förstaplats. Så de fick dela på priset som var en god ägglikör. Men de delade med sig av drickat till resten av församlingen under kvällen.
Det ser kanske inte så skönt ut med all snö ute men det var verkligen väldigt varmt. Skillnaden här uppe mot södra sverige är att det inte blir sådär grönt och med små vårblommor som spirar i vårvärmen. Nej här är det bara brunt och trist så därför kunde snön lika gärna ligga vit och fin lite längre. Men när blommorna och träden väl sätter fart i juni så är färgerna desto mer intensiva här och håller sig så länge och blir inte utblommat på samma sätt som neråt landet.
Presentbordet
De flesta presenter öppnades här, men några sparades till självaste födelsedagen 27 april.
Vi åt den goda påskmaten innan paketöppnandet. Bland annat hade Sebastian själv gjort flera utsökt goda sillar. Det har blivit hans specialitet. Mums! Det var det godaste av allt tycker jag.
Här håller Sebastian upp en tavla som jag scrap-bookat med fotografier på honom från olika händelser i hans liv. Det var lite svårt välja ut foton för jag hade så många fina och från så många speciella händelser, men det blev bra till slut.
Påskgodis fick han också.
En bonuspresent i form av begagnat lättviktstält.
Här provar Sebastian den presenten som han uttryckligen önskat sig... Haglöfs ryggsäck på 65 liter. Stefan tynger ner den för att Sebastian ska känna hur den känns med lite vikt. Men vi får hoppas att Sebastian slipper ha Stefan i ryggsäcken hädanefter.
En prinstårta med 30 ljus i. Det är väl nästan tradition i vår familj med hemmagjord prins- eller prinsesstårta.
Här är han prinsen med tårtan!
Och så blåser han ut alla 30 ljusen! Det blev tyvärr inget kort på när vi sedan placerade tårtan på mitt specialtårtfat som är ett spelande och blinkande tårtfat. Det är egentligen fruktansvärt fult och hemskt, men jag tycker det är roligt med hemska saker ibland. Den spelade Happy birthday JÄTTEHÖGT och blinkade JÄTTEMYCKET...
Efter all mat och tårta och firande satte vi oss ute vid eldstaden. Grannens lilla kille hade gjort en så fin träbåt med grönt segel. Han hade haft den nere vid det stora vattnet och lekt med. Nu fick den ligga i en liten pöl. Den var så gullig.
Och så dags för gruppfotografering. Sebastian i mitten och vi andra bredvid. Jag satte på mig min cerisa tröja eftersom det började skymma ute så då var ju nästan allt mörkt.
Sedan stack alla iväg och badade bastu igen... utom jag och André. Vi kanske var lite tråkiga men vi visste att det skulle bli mycket alkohol och vi orkade inte med det.
Dagen var bra och vi var alla nöjda...
Än en gång:
GRATTIS SEBASTIAN!!!!!
På långfredagens eftermiddag packade vi bilen full av mat, paket, skidor, hundar m m.
Åkte tillsammans med Hampus, Sebastian och Ellenor till en stor Kåta en liten bit utanför Arvidsjaur.
På kvällen åt vi lite påskmat och umgicks en stund.
Hampus, Sebastian och Ellenor gick iväg senare och badade bastu hos en granne som Ellenor är släkt med. Jag och André och hundarna bäddade åt oss i kåtan och somnade gott.
Morgonen efter, alltså påskafton var det varmt och soligt ute redan klockan 7. Fantastiskt härligt att kunna ta med oss kaffe och frukost ut och bara njuta i det härliga vädret.
Halv 9 tog jag skidorna och Nanok med mig på en lång alldeles otroligt skön tur på ca en mil. Solen värmde så gott och Nanok drog gladeligen mig på skarsnön. Lätt för henne att springa på och lätt för skidorna att glida på. Perfekt.
Sedan åkte vi in till Arvidsjaur en sväng och handlade och gick in på ett nygammalt fik.
När vi kom tillbaks till kåtan så hade Ellenors mamma med sin man och yngsta son anlänt.
Vi fixade fint och dukade långbord i kåtan.
Vi skulle inte bara fira påsk tillsammans utan även fira Sebastians 30-års dag. Det blev väldigt lyckat.
Jag gjorde iordning för en tipspromenad utomhus... där frågorna handlade om Sebastian.
Här ser vi deltagarna vid första frågan. Mycket huvudbry blev det men det var meningen också.
Det var 7 frågor sammanlagt. Och så skrev jag längst ner på varje lapp hur de skulle ta sig till nästa fråga.
Inte helt oväntat blev det Hampus och Ellenor som kom på delad förstaplats. Så de fick dela på priset som var en god ägglikör. Men de delade med sig av drickat till resten av församlingen under kvällen.
Det ser kanske inte så skönt ut med all snö ute men det var verkligen väldigt varmt. Skillnaden här uppe mot södra sverige är att det inte blir sådär grönt och med små vårblommor som spirar i vårvärmen. Nej här är det bara brunt och trist så därför kunde snön lika gärna ligga vit och fin lite längre. Men när blommorna och träden väl sätter fart i juni så är färgerna desto mer intensiva här och håller sig så länge och blir inte utblommat på samma sätt som neråt landet.
Presentbordet
De flesta presenter öppnades här, men några sparades till självaste födelsedagen 27 april.
Vi åt den goda påskmaten innan paketöppnandet. Bland annat hade Sebastian själv gjort flera utsökt goda sillar. Det har blivit hans specialitet. Mums! Det var det godaste av allt tycker jag.
Här håller Sebastian upp en tavla som jag scrap-bookat med fotografier på honom från olika händelser i hans liv. Det var lite svårt välja ut foton för jag hade så många fina och från så många speciella händelser, men det blev bra till slut.
Påskgodis fick han också.
En bonuspresent i form av begagnat lättviktstält.
Här provar Sebastian den presenten som han uttryckligen önskat sig... Haglöfs ryggsäck på 65 liter. Stefan tynger ner den för att Sebastian ska känna hur den känns med lite vikt. Men vi får hoppas att Sebastian slipper ha Stefan i ryggsäcken hädanefter.
En prinstårta med 30 ljus i. Det är väl nästan tradition i vår familj med hemmagjord prins- eller prinsesstårta.
Här är han prinsen med tårtan!
Och så blåser han ut alla 30 ljusen! Det blev tyvärr inget kort på när vi sedan placerade tårtan på mitt specialtårtfat som är ett spelande och blinkande tårtfat. Det är egentligen fruktansvärt fult och hemskt, men jag tycker det är roligt med hemska saker ibland. Den spelade Happy birthday JÄTTEHÖGT och blinkade JÄTTEMYCKET...
Efter all mat och tårta och firande satte vi oss ute vid eldstaden. Grannens lilla kille hade gjort en så fin träbåt med grönt segel. Han hade haft den nere vid det stora vattnet och lekt med. Nu fick den ligga i en liten pöl. Den var så gullig.
Och så dags för gruppfotografering. Sebastian i mitten och vi andra bredvid. Jag satte på mig min cerisa tröja eftersom det började skymma ute så då var ju nästan allt mörkt.
Sedan stack alla iväg och badade bastu igen... utom jag och André. Vi kanske var lite tråkiga men vi visste att det skulle bli mycket alkohol och vi orkade inte med det.
Dagen var bra och vi var alla nöjda...
Än en gång:
GRATTIS SEBASTIAN!!!!!
Renbergsloppet 2 april
Känns lite märkligt att skriva om Renbergsloppet nu när snön nästan smält bort och solen står högt på himlen... men här kommer det...
Sebastian tränade hårt inför Renbergsloppet och det blev väldigt lyckat.
Kändes som förr i tiden när han var yngre och jag var och tittade och hejade vid olika tävlingsevenemang. Det har varit både Hockey, fotboll, innebandy, handboll, Tae Kwondo... och nu skidåkning.
Det var en alldeles för varm dag så många hade svårt med vallning av skidorna. Mycket klister i spannet behövdes så Sebastian stod och strök på sina skidor alldeles innan starten.
Jag var mer stressad än Sebastian när han stod där med sina skidor.
Bra blev det till slut.
Starten närmade sig och adrenalinet steg i kroppen på både Sebastian och mig. Kändes som han skulle vara med i en superviktig tävling. Jag vet ju hur hårt han tränat och satt press på sig själv.
Alla startande i 15 km klassen börjar ta plats. Både skejtare och klassiska åkare tillsammans annars hade det blivit alldeles för tunnt med åkare.
Pang! Startskottet... och alla är iväg!
Sedan återstod det bara att vänta minst 45 minuter. Sebastian hade tidigare åkt 15 km på 63 minuter så jag tänkte att kom han under det så borde han vara nöjd.
Jag hade tidigare tänkt ställa upp i tävlingen denna dag men avstod både för att jag har rätt usla löparskidor och så nyss hemkommen från den 8 mil långa turen till fjälls. Mina benmuskler och motivationsandan var inte redo för att tävla.
Ja! Där kommer nr 103! Bra att Sebstian hade orange jacka så det var lätt att urskilja honom. Speakern ropar att Sebastian Borén är näste man på ingång! Endast några skejtare har kommit före honom i denna klass.
Helt fokuserad i spurten!
Och över mållinjen... på tiden 57.06! Bravo bravo bravo....
Jättetrött! Och jättenöjd! Endast tre skejtare hann före. Alltså först bland de klassiska åkarna. Träningen gav bra resultat.
Av med skidorna och på med medaljen
Det tog ett tag att hämta andan och få ner pulsen.
Förutom medaljen fick Sebastian ett presentkort på Harrys restaurang... 500 kr. Inte fy skam.
Jag var löjligt stolt över min son!
Sebastian tränade hårt inför Renbergsloppet och det blev väldigt lyckat.
Kändes som förr i tiden när han var yngre och jag var och tittade och hejade vid olika tävlingsevenemang. Det har varit både Hockey, fotboll, innebandy, handboll, Tae Kwondo... och nu skidåkning.
Det var en alldeles för varm dag så många hade svårt med vallning av skidorna. Mycket klister i spannet behövdes så Sebastian stod och strök på sina skidor alldeles innan starten.
Jag var mer stressad än Sebastian när han stod där med sina skidor.
Bra blev det till slut.
Starten närmade sig och adrenalinet steg i kroppen på både Sebastian och mig. Kändes som han skulle vara med i en superviktig tävling. Jag vet ju hur hårt han tränat och satt press på sig själv.
Alla startande i 15 km klassen börjar ta plats. Både skejtare och klassiska åkare tillsammans annars hade det blivit alldeles för tunnt med åkare.
Pang! Startskottet... och alla är iväg!
Sedan återstod det bara att vänta minst 45 minuter. Sebastian hade tidigare åkt 15 km på 63 minuter så jag tänkte att kom han under det så borde han vara nöjd.
Jag hade tidigare tänkt ställa upp i tävlingen denna dag men avstod både för att jag har rätt usla löparskidor och så nyss hemkommen från den 8 mil långa turen till fjälls. Mina benmuskler och motivationsandan var inte redo för att tävla.
Ja! Där kommer nr 103! Bra att Sebstian hade orange jacka så det var lätt att urskilja honom. Speakern ropar att Sebastian Borén är näste man på ingång! Endast några skejtare har kommit före honom i denna klass.
Helt fokuserad i spurten!
Och över mållinjen... på tiden 57.06! Bravo bravo bravo....
Jättetrött! Och jättenöjd! Endast tre skejtare hann före. Alltså först bland de klassiska åkarna. Träningen gav bra resultat.
Av med skidorna och på med medaljen
Det tog ett tag att hämta andan och få ner pulsen.
Förutom medaljen fick Sebastian ett presentkort på Harrys restaurang... 500 kr. Inte fy skam.
Jag var löjligt stolt över min son!
Viterskalet - Hemavan
Efter en god natts sömn gick vi upp kl 6 och var piggare än nånsin. Kom iväg på skidorna redan 7.30. Sa tack och hej till stugvärdarna.
Det första Nanok gör när vi släpper iväg henne med pulkan är att hoppa fram till en Lämmel som springer uppe på snön... och snabbt hugga tänderna i den och döda den. Ett skarpt piiip!! hördes och sen var den tyst och död. Ja ja det var hemskt... och till ingen nytta eftersom Nanok ändå inte hade tänkt äta den. Vad skulle den uppe på snön att göra just då?
Denna dag var det i stort sett bara utförsåkning. Startade på drygt 800 m ö h, och slutade dagen i Hemavan på knappt 500 m ö h. Dagsturens längd var 11 km men kändes som hälften så lång.
Nanok krånglade lite då och då så det var tur vi hade gott om tid på oss till bussen som vi skulle ta till Storuman.
Vi åkte i skoterspåret hela vägen ner och fick ploga med skidorna så det tog ordentligt på krafterna i benen må jag säga.
Det är inte helt riskfritt att åka skidor där det är så hårt trafikerat med skotrar. Detta såg vi på ett ställe:
Denna unga tjej dog i en skoterolycka. Det var rätt öppen terräng och fri sikt men ändå hände det förfärliga. Föräldrarna fick detta minnesmonument uppsatt på platsen där hon dog.
Vi tyckte nog att alla skoterförare vi mötte eller blev omkörda av var väldigt försiktiga och saktade ner farten. Så vi kom helskinnade och intakta fram till Hemavan en hel timme innan bussen skulle gå.
Tog fram renfällen och satte oss på en bänk som så lägligt stod till förfogande utanför ICA. Drack kaffe och åt nyinköpt färskt bröd. Mums!
Nanok tyckte tydligen att det där stället var vår alldeles egna privata sfär... hon ylade och skällde om någon närmade sig bänken.
Det var bra för henne att komma hem till Arjeplog på eftermiddagen så hon kunde bli sig själv och anpassa sig till civilisationen igen.
Ja denna 8 mil långa skidtur tog två dagar längre än vad vi tänkt från början men det var bra att vi tog det så lugnt ändå. Annars hade jag nog varit avskräckt från fler långturer framöver.
Det första Nanok gör när vi släpper iväg henne med pulkan är att hoppa fram till en Lämmel som springer uppe på snön... och snabbt hugga tänderna i den och döda den. Ett skarpt piiip!! hördes och sen var den tyst och död. Ja ja det var hemskt... och till ingen nytta eftersom Nanok ändå inte hade tänkt äta den. Vad skulle den uppe på snön att göra just då?
Denna dag var det i stort sett bara utförsåkning. Startade på drygt 800 m ö h, och slutade dagen i Hemavan på knappt 500 m ö h. Dagsturens längd var 11 km men kändes som hälften så lång.
Nanok krånglade lite då och då så det var tur vi hade gott om tid på oss till bussen som vi skulle ta till Storuman.
Vi åkte i skoterspåret hela vägen ner och fick ploga med skidorna så det tog ordentligt på krafterna i benen må jag säga.
Det är inte helt riskfritt att åka skidor där det är så hårt trafikerat med skotrar. Detta såg vi på ett ställe:
Denna unga tjej dog i en skoterolycka. Det var rätt öppen terräng och fri sikt men ändå hände det förfärliga. Föräldrarna fick detta minnesmonument uppsatt på platsen där hon dog.
Vi tyckte nog att alla skoterförare vi mötte eller blev omkörda av var väldigt försiktiga och saktade ner farten. Så vi kom helskinnade och intakta fram till Hemavan en hel timme innan bussen skulle gå.
Tog fram renfällen och satte oss på en bänk som så lägligt stod till förfogande utanför ICA. Drack kaffe och åt nyinköpt färskt bröd. Mums!
Nanok tyckte tydligen att det där stället var vår alldeles egna privata sfär... hon ylade och skällde om någon närmade sig bänken.
Det var bra för henne att komma hem till Arjeplog på eftermiddagen så hon kunde bli sig själv och anpassa sig till civilisationen igen.
Ja denna 8 mil långa skidtur tog två dagar längre än vad vi tänkt från början men det var bra att vi tog det så lugnt ändå. Annars hade jag nog varit avskräckt från fler långturer framöver.
Syter - Viterskalet
Härligt... ännu en morgon då jag får känna mig pigg och utvilad!
Började åkningen med en jättestigning direkt från stugdörren, från 700 m ö h till 1000 m på 3-4 km! Men nu när jag var så utvilad kändes det inte så förskräckligt jobbigt. Och så visste jag att det inte skulle bli något mer uppför den dagen. Nanok var tapper och drog pulkan själv uppför de där kilometrarna. Dagens skidetapp var 12 km.
Sedan gick det brant nerför 1 km. Och då drog Nanok iväg snabbt med pulkan. Trodde hon skulle vänta på oss när det planade ut men det gjorde hon inte.
Tittade ut över snövidderna... och såg Nanok som en liten liten prick mitt ute i ingenstans. Ja det var bara att åka efter henne så hon kom inom hörhåll. Ropade och visslade... så när jag kom lite närmare henne så hörde hon mig och kom springandes på en gång. Hon var jättetrött! Det var ju varmt och soligt även denna dag.
Nanok fick stilla sig en stund och vara fast i kopplet så hon fick återhämta sig. Vi delade på en enerigkaka hon och jag.
Åkte vidare och njöt av resten av dagen i solgasset. Mäktigt åka mellan sytertopparna som höjde sig mot himlen på båda sidor om leden.
Och rätt vad det var hade Nanok försvunnit med pulkan igen!? Jaha, det var bara att leta rätt på hennes spår och följa det tills vi hittade henne.
Ha ha ha... hon hade hittat en raststuga och stog där och väntade med pulkan :)
Ja vi stannade där och drack kaffe i solen mot stugväggen. Var jätteskönt. Men Nanok fick vara bunden i kopplet igen för idag var hon ovanligt olydig.
Efter dessa soliga dagar var vi ordentligt solbruna i ansiktena. Här poserar André för att jag sagt han skulle det. Annars är inte han den som står sitter eller ligger och solar. Friskt brun blir man i ansiktet ändå när solen är framme hela dagarna.
Kom fram till Viterskalstugorna rätt tidigt på eftermiddagen. Härligt att kunna ta det lugnt och vara ordentligt utvilad på morgnarna.
En fönsterbild... kaffe, whiskey, stearinljus och vintetra. Det blev en varsin liten irish coffee och ca 1,5 glas vin varje kväll med tända ljus och eldsprakande kamin. Det gjorde gott innanför västen...
Började åkningen med en jättestigning direkt från stugdörren, från 700 m ö h till 1000 m på 3-4 km! Men nu när jag var så utvilad kändes det inte så förskräckligt jobbigt. Och så visste jag att det inte skulle bli något mer uppför den dagen. Nanok var tapper och drog pulkan själv uppför de där kilometrarna. Dagens skidetapp var 12 km.
Sedan gick det brant nerför 1 km. Och då drog Nanok iväg snabbt med pulkan. Trodde hon skulle vänta på oss när det planade ut men det gjorde hon inte.
Tittade ut över snövidderna... och såg Nanok som en liten liten prick mitt ute i ingenstans. Ja det var bara att åka efter henne så hon kom inom hörhåll. Ropade och visslade... så när jag kom lite närmare henne så hörde hon mig och kom springandes på en gång. Hon var jättetrött! Det var ju varmt och soligt även denna dag.
Nanok fick stilla sig en stund och vara fast i kopplet så hon fick återhämta sig. Vi delade på en enerigkaka hon och jag.
Åkte vidare och njöt av resten av dagen i solgasset. Mäktigt åka mellan sytertopparna som höjde sig mot himlen på båda sidor om leden.
Och rätt vad det var hade Nanok försvunnit med pulkan igen!? Jaha, det var bara att leta rätt på hennes spår och följa det tills vi hittade henne.
Ha ha ha... hon hade hittat en raststuga och stog där och väntade med pulkan :)
Ja vi stannade där och drack kaffe i solen mot stugväggen. Var jätteskönt. Men Nanok fick vara bunden i kopplet igen för idag var hon ovanligt olydig.
Efter dessa soliga dagar var vi ordentligt solbruna i ansiktena. Här poserar André för att jag sagt han skulle det. Annars är inte han den som står sitter eller ligger och solar. Friskt brun blir man i ansiktet ändå när solen är framme hela dagarna.
Kom fram till Viterskalstugorna rätt tidigt på eftermiddagen. Härligt att kunna ta det lugnt och vara ordentligt utvilad på morgnarna.
En fönsterbild... kaffe, whiskey, stearinljus och vintetra. Det blev en varsin liten irish coffee och ca 1,5 glas vin varje kväll med tända ljus och eldsprakande kamin. Det gjorde gott innanför västen...
Tärnasjö - Syter
Oj så skönt att vakna utvilad och ha krafter!
Men magen var fortfarande orolig, stressen märks där som vanligt på mig. Magen talar alltid om för mig när jag har nån slags inre stress.
Vi tog det väldigt lugnt på morgonen eftersom det nu var 14 km med mycket flack skidåkning. Som vanligt var det ca 20 minusgrader på natten men framåt 9 på morgonen hade temperaturen stigit till bara 8-10 minus. Kom iväg 10.30.
Nanok hade det så lätt med sin pulka den här dagen så hon remmade iväg väldigt väldigt långt före oss. Första 7-8 kilometrarna var på Tärnasjön och solen lös starkt på himlen. Inte ett moln syntes.
Ett gäng skotrar (19 st) mötte oss på sjön och en av dem stannade och tog kort på Nanok med sin pulka. Resten av skidturen fram till Hemavan var hemskt trafikerad av skotrar. Inte så kul men jag förstår att de vill åka den här sträckan för den är verkligen vacker. Och många tar sina skotrar ut på Tärnasjön för att fiska Röding vilket det finns väldigt gott om.
Mmm... vilken härlig dag! Här hade det där skotergänget vi tidigare mött gjort en perfekt snöbänk att sitta på. Helt i lä och med solen gassande. Det var gott med kaffe och macka.
Såhär dags på dagen var det bara 4-5 minusgrader. Nästan så snön var lite för lös i spåret.
Efter den pausen hade vi ca 5 km kvar som var kuperat och slutligen fram till Syterstugan gick det bara uppför men vi hade så mycket krafter så det kändes inte jobbigt.
Kom fram tidigt på eftermiddagen. Tog det lugnt och hade det skönt i stugan. Nanok var ute och spårade Lämlar som sjutton runt omkring. Det fanns jättemånga! Fick hålla lite koll på henne så hon inte drog iväg i sin iver...
Men magen var fortfarande orolig, stressen märks där som vanligt på mig. Magen talar alltid om för mig när jag har nån slags inre stress.
Vi tog det väldigt lugnt på morgonen eftersom det nu var 14 km med mycket flack skidåkning. Som vanligt var det ca 20 minusgrader på natten men framåt 9 på morgonen hade temperaturen stigit till bara 8-10 minus. Kom iväg 10.30.
Nanok hade det så lätt med sin pulka den här dagen så hon remmade iväg väldigt väldigt långt före oss. Första 7-8 kilometrarna var på Tärnasjön och solen lös starkt på himlen. Inte ett moln syntes.
Ett gäng skotrar (19 st) mötte oss på sjön och en av dem stannade och tog kort på Nanok med sin pulka. Resten av skidturen fram till Hemavan var hemskt trafikerad av skotrar. Inte så kul men jag förstår att de vill åka den här sträckan för den är verkligen vacker. Och många tar sina skotrar ut på Tärnasjön för att fiska Röding vilket det finns väldigt gott om.
Mmm... vilken härlig dag! Här hade det där skotergänget vi tidigare mött gjort en perfekt snöbänk att sitta på. Helt i lä och med solen gassande. Det var gott med kaffe och macka.
Såhär dags på dagen var det bara 4-5 minusgrader. Nästan så snön var lite för lös i spåret.
Efter den pausen hade vi ca 5 km kvar som var kuperat och slutligen fram till Syterstugan gick det bara uppför men vi hade så mycket krafter så det kändes inte jobbigt.
Kom fram tidigt på eftermiddagen. Tog det lugnt och hade det skönt i stugan. Nanok var ute och spårade Lämlar som sjutton runt omkring. Det fanns jättemånga! Fick hålla lite koll på henne så hon inte drog iväg i sin iver...
Serve - Tärnasjö
Kroppen och knoppen var inte redo för en dags skidtur igen denna morgon. Magen var orolig och tog tid att få lugn.
Träffade både skånekillen och stugvärden innan avfärd. Båda sa att vi skulle få en fin och skön skidtur denna dag till Tärnasjöstugan. Lät hoppfullt men jag var ändå skeptisk. Tänkte att de där skidentusiasterna tycker alltid att det är så fint och lättåkt hur som helst... men de fick rätt.
14 km var denna härliga sträcka.
Skånekillen hade studerat kartan och bestämde sig för att inte åka samma väg som vi när han skulle mot Ammarnäs. Man kan nämligen åka sjövägen ända till Ammarnäs och slipper då de besvärliga stigningarna till Aigert. Det går skoterled utmed sjön och är såklart flackt hela vägen. Han blev nog avskräckt när han såg och hörde oss kvällen innan. Det var trevligt att träffa på en ung skåning som var fascinerad över fjällvärlden och som i 10 års tid tog skidorna upp varje vinter. Inte ofta jag träffar på skåningar som turister här uppe.
Ja så åkte vi så sakteliga iväg på skidorna. Nanok fick dra pulkan själv de resterande dagarna till Hemavan. Det dröjde inte länge förrän vi kom till en rejäl uppförsbacke och benen blev trötta på en gång! Vi fick peppa Nanok jättemycket för att hon skulle dra pulkan uppför... hon måste lära sig. Det gick bra och resten av dagen var det inget problem, hon drog gladeligen och var jätteduktig.
Från och med Serve och resten av milen till Hemavan hade vi lättåkta skoterspår att åka i. Det underlättade för Nanok också för då visste hon hela tiden vart vi skulle. Så hon sprang oftast långt långt i förväg med pulkan, och sedan stod hon och väntade in oss när hon tyckte vi var för långsamma. Vilken lättnad allt var med åkningen den här dagen. Verkligen allt funkade bra.
Det var soligt och jätteskönt ute. Vi hade faktiskt fantastiskt skönt väder varenda dag, sol och några minusgrader. Det var ca 20 minusgrader varenda natt och redan framåt 9 på morgonen var temperaturen bara 5-6 minus. Fantastiskt härligt! Några minus måste det vara annars blir det för svettigt att åka skidor med packning. Det var bara sträckan mellan Aigert och Serve som det var lite kallare men inte så konstigt när vi var så högt upp nästan hela tiden. Det var ändå mest sol även då.
Den här bilden ser också ut att vara bara snööken men det var det inte denna sträcka. Den här bilden togs för att det var så vacker vy ut över fjälltopparna mot himlen. Otroligt bildskönt men syns inte så bra på bilden tyvärr.
Efter den första stigningen var det utför en bra bit och sedan var det lite upp och nerför en bra bit, och slutligen flera kilometer utför tills vi kom till Tärnasjön. Där åkte vi utefter strandkanten fram till stugan. Vilken lättnad att det var en behaglig och lättåkt tur denna dag! Vi var framme kl 15. I vanliga fall hade vi nog åkt vidare till nästa stuga efter lite rastning men vi tänkte att det är klokare att stanna i Tärnasjö och vila upp oss ordentligt. Det var otroligt soligt och varmt så både vi och andra gäster satt ute på bron och gassade oss i solen. Vad skönt att humöret och välbefinnandekänslan infunnit sig!
Nanok fick springa lös ute och hon skötte sig utomordentligt bra.
På kvällen brassade vi på eld i bastun och badade där och skrubbade oss rena. Ingen annan av gästerna ville vara med?
En av männen som övernattade där hade åkt skidor längre nerifrån än Hemavan och hans slutliga mål var Abisko. Vilken långtur! Han hade både ryggsäck och pulka med sig för han skulle vissa sträckor vara tvungen att tälta. Det finns inte STF-stugor bitvis. Blir så imponerad av dessa eldsjälar. Han hade gott om tid på sig och skulle ta det lugnt och njuta av naturen vilket jag tycker är så man ska planera sin tur.
Jag blir verkligen inte imponerad av dem som på nåt vis ska göra långa turer och så ska det vara på så snabb tid som möjligt! Varför? Vad får man ut av det? Duktighetsdiplom?
Jag var väldigt nöjd med att vi bestämde oss för att övernatta i varje stuga istället för att hasta vidare och vara helt slut på kvällarna. Det fick vi nog av de två första dagarna.
Ingen prestige finns hos mig i alla fall att åka så snabbt som möjligt.
Träffade både skånekillen och stugvärden innan avfärd. Båda sa att vi skulle få en fin och skön skidtur denna dag till Tärnasjöstugan. Lät hoppfullt men jag var ändå skeptisk. Tänkte att de där skidentusiasterna tycker alltid att det är så fint och lättåkt hur som helst... men de fick rätt.
14 km var denna härliga sträcka.
Skånekillen hade studerat kartan och bestämde sig för att inte åka samma väg som vi när han skulle mot Ammarnäs. Man kan nämligen åka sjövägen ända till Ammarnäs och slipper då de besvärliga stigningarna till Aigert. Det går skoterled utmed sjön och är såklart flackt hela vägen. Han blev nog avskräckt när han såg och hörde oss kvällen innan. Det var trevligt att träffa på en ung skåning som var fascinerad över fjällvärlden och som i 10 års tid tog skidorna upp varje vinter. Inte ofta jag träffar på skåningar som turister här uppe.
Ja så åkte vi så sakteliga iväg på skidorna. Nanok fick dra pulkan själv de resterande dagarna till Hemavan. Det dröjde inte länge förrän vi kom till en rejäl uppförsbacke och benen blev trötta på en gång! Vi fick peppa Nanok jättemycket för att hon skulle dra pulkan uppför... hon måste lära sig. Det gick bra och resten av dagen var det inget problem, hon drog gladeligen och var jätteduktig.
Från och med Serve och resten av milen till Hemavan hade vi lättåkta skoterspår att åka i. Det underlättade för Nanok också för då visste hon hela tiden vart vi skulle. Så hon sprang oftast långt långt i förväg med pulkan, och sedan stod hon och väntade in oss när hon tyckte vi var för långsamma. Vilken lättnad allt var med åkningen den här dagen. Verkligen allt funkade bra.
Det var soligt och jätteskönt ute. Vi hade faktiskt fantastiskt skönt väder varenda dag, sol och några minusgrader. Det var ca 20 minusgrader varenda natt och redan framåt 9 på morgonen var temperaturen bara 5-6 minus. Fantastiskt härligt! Några minus måste det vara annars blir det för svettigt att åka skidor med packning. Det var bara sträckan mellan Aigert och Serve som det var lite kallare men inte så konstigt när vi var så högt upp nästan hela tiden. Det var ändå mest sol även då.
Den här bilden ser också ut att vara bara snööken men det var det inte denna sträcka. Den här bilden togs för att det var så vacker vy ut över fjälltopparna mot himlen. Otroligt bildskönt men syns inte så bra på bilden tyvärr.
Efter den första stigningen var det utför en bra bit och sedan var det lite upp och nerför en bra bit, och slutligen flera kilometer utför tills vi kom till Tärnasjön. Där åkte vi utefter strandkanten fram till stugan. Vilken lättnad att det var en behaglig och lättåkt tur denna dag! Vi var framme kl 15. I vanliga fall hade vi nog åkt vidare till nästa stuga efter lite rastning men vi tänkte att det är klokare att stanna i Tärnasjö och vila upp oss ordentligt. Det var otroligt soligt och varmt så både vi och andra gäster satt ute på bron och gassade oss i solen. Vad skönt att humöret och välbefinnandekänslan infunnit sig!
Nanok fick springa lös ute och hon skötte sig utomordentligt bra.
På kvällen brassade vi på eld i bastun och badade där och skrubbade oss rena. Ingen annan av gästerna ville vara med?
En av männen som övernattade där hade åkt skidor längre nerifrån än Hemavan och hans slutliga mål var Abisko. Vilken långtur! Han hade både ryggsäck och pulka med sig för han skulle vissa sträckor vara tvungen att tälta. Det finns inte STF-stugor bitvis. Blir så imponerad av dessa eldsjälar. Han hade gott om tid på sig och skulle ta det lugnt och njuta av naturen vilket jag tycker är så man ska planera sin tur.
Jag blir verkligen inte imponerad av dem som på nåt vis ska göra långa turer och så ska det vara på så snabb tid som möjligt! Varför? Vad får man ut av det? Duktighetsdiplom?
Jag var väldigt nöjd med att vi bestämde oss för att övernatta i varje stuga istället för att hasta vidare och vara helt slut på kvällarna. Det fick vi nog av de två första dagarna.
Ingen prestige finns hos mig i alla fall att åka så snabbt som möjligt.
Aigert - Serve
Upp tidigt på morgonen. Trött i kroppen och inte speciellt taggad inför nästa etapp som var 2 mil. Hade glömt hur turen såg ut på kartan så jag tänkte att ja, ja, det är väl lite uppför till en början och sedan kuperat uppför och nerför. Men ack vad jag bedrog mig!
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Ammarnäs - Aigert
Söndag 27 mars kom vi alltså iväg till Ammarnäs. Blev lite krånglig resa dit eftersom vi var tvungna parkera bilen i Storuman. Kändes lite märkligt att först åka hela den långa vägen till Storuman och sedan behöva ta bussen tillbaks till Sorsele där vi redan passerat med bilen.
Eftersom skidturen avslutades i Hemavan och vi skulle ta bussen därifrån så blev Storuman bästa stället att ha bilen på.
Vi kom fram till Ammarnäs kl 15.00.
På med våra ryggsäckarna och på med pulkan på Nanok. Kom iväg på Kungsleden 15.30. Tiffany fick stanna hemma hos Hampus annars skulle det ta dubbelt så lång tid att åka 8 mil.
Vi hade tänkt att åka ungefär lika långt varje dag som vi gjorde när vi åkte mellan Nikka och Abisko... men vi insåg rätt snabbt att den här sträckan var mer krävande så vi slog ner på takten som tur var annars hade det inte ens varit njutbart.
Jaha, 8 km till Aigertstugan skulle bli väldigt mycket uppför, det visste vi så det var bara att ta det lugnt. Kan ju ändå inte ta så hemskt lång tid tänkte vi. Men kära nån!!! Mestadelen var ju för sjutton fruktansvärt... som en vägg att klättra uppför med skidor på.
Vi kom fram till Aigert 18.30 och jag var helt slut och gråtfärdig. Det var inte så man kunde ÅKA skidor precis utan det var till att GÅ med skidorna uppför uppför uppför. Är inte riktigt klokt att 8 km ska ta så lång tid!
Det var oerhört vackert högt däruppe. Jag tappade nästan andan av åsynen av de snövita vidderna. Tyst och helt stilla.
Så här såg det ut när jag öppnade dörren från vår stuga.
Tittade man till höger var stugvärdens byggnad där. Med fler sovrum för gäster och med en liten butik.
Iskallt var det i vårt rum så André tände brasa på en gång. STF-stugorna har väldigt bra kaminer så rummet värmdes upp fort. Så är det överallt.
Det var himlans gott med mat efter den hemska turen upp.
Nanok var väldigt nöjd med att få mat och sedan lägga sig på renfällen som vi hade med oss.
Eftersom skidturen avslutades i Hemavan och vi skulle ta bussen därifrån så blev Storuman bästa stället att ha bilen på.
Vi kom fram till Ammarnäs kl 15.00.
På med våra ryggsäckarna och på med pulkan på Nanok. Kom iväg på Kungsleden 15.30. Tiffany fick stanna hemma hos Hampus annars skulle det ta dubbelt så lång tid att åka 8 mil.
Vi hade tänkt att åka ungefär lika långt varje dag som vi gjorde när vi åkte mellan Nikka och Abisko... men vi insåg rätt snabbt att den här sträckan var mer krävande så vi slog ner på takten som tur var annars hade det inte ens varit njutbart.
Jaha, 8 km till Aigertstugan skulle bli väldigt mycket uppför, det visste vi så det var bara att ta det lugnt. Kan ju ändå inte ta så hemskt lång tid tänkte vi. Men kära nån!!! Mestadelen var ju för sjutton fruktansvärt... som en vägg att klättra uppför med skidor på.
Vi kom fram till Aigert 18.30 och jag var helt slut och gråtfärdig. Det var inte så man kunde ÅKA skidor precis utan det var till att GÅ med skidorna uppför uppför uppför. Är inte riktigt klokt att 8 km ska ta så lång tid!
Det var oerhört vackert högt däruppe. Jag tappade nästan andan av åsynen av de snövita vidderna. Tyst och helt stilla.
Så här såg det ut när jag öppnade dörren från vår stuga.
Tittade man till höger var stugvärdens byggnad där. Med fler sovrum för gäster och med en liten butik.
Iskallt var det i vårt rum så André tände brasa på en gång. STF-stugorna har väldigt bra kaminer så rummet värmdes upp fort. Så är det överallt.
Det var himlans gott med mat efter den hemska turen upp.
Nanok var väldigt nöjd med att få mat och sedan lägga sig på renfällen som vi hade med oss.
Hemma igen
Vi är hemma från vår skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan.
Har inte lagt in bilderna än men blir alldeles snart.
Vi kom hem i fredags och jag har sedan dess längtat ut till stugan. Känner mig grinig och otålig nu och vill bara få komma ut dit och vara i tystnaden.
Eftersom jag inte har någon egen bil så kan jag inte bara sticka dit hur som helst. Men nu när det är tillräckligt med barmark så kan jag börja cykla med hundarna. Tiffany i korgen och Nanok kopplad till cykeln och springandes bredvid. Premiärcykling till stugan blir nu på morgonen efter jag jobbat klart.
Får hålla tummarna att det inte börjar snöa innan jag hinner iväg med packning och hundar.
Det går såklart att åka skidor till stugan men jag ska ha en del packning med så jag tror det är bättre att cykla. Vet inte om det är smartast men jag gör så nu i alla fall.
I lördags var Sebastian med på Renbergsloppet. Han åkte 15 km klassisk skidåkning på 57.06! Mycket bra gjort. Sebastian har ju bara tränat skidåkning den här vintern. Tror senaste gången han åkte längdskidor var när han gjorde lumpen i Boden då han var 19-20 år. Renbergsloppet hade olika längder man kunde välja mellan. De enda som åkte snabbare än Sebastian var de som åkte skejtskidor. Bland de klassiska åkarna kom Sebastian först. Jag hade själv tänkt åka någon av sträckorna på tävlingen men backade ur dels för jag har rätt dåliga löparskidor och sedan förstod jag att jag skulle vara väldigt trött i benen efter de 8 milen till fjälls.
Bilder kommer snart här på bloggen från båda skidturerna.
Nu måste jag bara få komma ut och andas lantluft och vara i stillheten. Det får väl bli så att jag skaffar egen bil...
Har inte lagt in bilderna än men blir alldeles snart.
Vi kom hem i fredags och jag har sedan dess längtat ut till stugan. Känner mig grinig och otålig nu och vill bara få komma ut dit och vara i tystnaden.
Eftersom jag inte har någon egen bil så kan jag inte bara sticka dit hur som helst. Men nu när det är tillräckligt med barmark så kan jag börja cykla med hundarna. Tiffany i korgen och Nanok kopplad till cykeln och springandes bredvid. Premiärcykling till stugan blir nu på morgonen efter jag jobbat klart.
Får hålla tummarna att det inte börjar snöa innan jag hinner iväg med packning och hundar.
Det går såklart att åka skidor till stugan men jag ska ha en del packning med så jag tror det är bättre att cykla. Vet inte om det är smartast men jag gör så nu i alla fall.
I lördags var Sebastian med på Renbergsloppet. Han åkte 15 km klassisk skidåkning på 57.06! Mycket bra gjort. Sebastian har ju bara tränat skidåkning den här vintern. Tror senaste gången han åkte längdskidor var när han gjorde lumpen i Boden då han var 19-20 år. Renbergsloppet hade olika längder man kunde välja mellan. De enda som åkte snabbare än Sebastian var de som åkte skejtskidor. Bland de klassiska åkarna kom Sebastian först. Jag hade själv tänkt åka någon av sträckorna på tävlingen men backade ur dels för jag har rätt dåliga löparskidor och sedan förstod jag att jag skulle vara väldigt trött i benen efter de 8 milen till fjälls.
Bilder kommer snart här på bloggen från båda skidturerna.
Nu måste jag bara få komma ut och andas lantluft och vara i stillheten. Det får väl bli så att jag skaffar egen bil...
