Viterskalet - Hemavan
Efter en god natts sömn gick vi upp kl 6 och var piggare än nånsin. Kom iväg på skidorna redan 7.30. Sa tack och hej till stugvärdarna.
Det första Nanok gör när vi släpper iväg henne med pulkan är att hoppa fram till en Lämmel som springer uppe på snön... och snabbt hugga tänderna i den och döda den. Ett skarpt piiip!! hördes och sen var den tyst och död. Ja ja det var hemskt... och till ingen nytta eftersom Nanok ändå inte hade tänkt äta den. Vad skulle den uppe på snön att göra just då?
Denna dag var det i stort sett bara utförsåkning. Startade på drygt 800 m ö h, och slutade dagen i Hemavan på knappt 500 m ö h. Dagsturens längd var 11 km men kändes som hälften så lång.
Nanok krånglade lite då och då så det var tur vi hade gott om tid på oss till bussen som vi skulle ta till Storuman.
Vi åkte i skoterspåret hela vägen ner och fick ploga med skidorna så det tog ordentligt på krafterna i benen må jag säga.
Det är inte helt riskfritt att åka skidor där det är så hårt trafikerat med skotrar. Detta såg vi på ett ställe:
Denna unga tjej dog i en skoterolycka. Det var rätt öppen terräng och fri sikt men ändå hände det förfärliga. Föräldrarna fick detta minnesmonument uppsatt på platsen där hon dog.
Vi tyckte nog att alla skoterförare vi mötte eller blev omkörda av var väldigt försiktiga och saktade ner farten. Så vi kom helskinnade och intakta fram till Hemavan en hel timme innan bussen skulle gå.
Tog fram renfällen och satte oss på en bänk som så lägligt stod till förfogande utanför ICA. Drack kaffe och åt nyinköpt färskt bröd. Mums!
Nanok tyckte tydligen att det där stället var vår alldeles egna privata sfär... hon ylade och skällde om någon närmade sig bänken.
Det var bra för henne att komma hem till Arjeplog på eftermiddagen så hon kunde bli sig själv och anpassa sig till civilisationen igen.
Ja denna 8 mil långa skidtur tog två dagar längre än vad vi tänkt från början men det var bra att vi tog det så lugnt ändå. Annars hade jag nog varit avskräckt från fler långturer framöver.
Det första Nanok gör när vi släpper iväg henne med pulkan är att hoppa fram till en Lämmel som springer uppe på snön... och snabbt hugga tänderna i den och döda den. Ett skarpt piiip!! hördes och sen var den tyst och död. Ja ja det var hemskt... och till ingen nytta eftersom Nanok ändå inte hade tänkt äta den. Vad skulle den uppe på snön att göra just då?
Denna dag var det i stort sett bara utförsåkning. Startade på drygt 800 m ö h, och slutade dagen i Hemavan på knappt 500 m ö h. Dagsturens längd var 11 km men kändes som hälften så lång.
Nanok krånglade lite då och då så det var tur vi hade gott om tid på oss till bussen som vi skulle ta till Storuman.
Vi åkte i skoterspåret hela vägen ner och fick ploga med skidorna så det tog ordentligt på krafterna i benen må jag säga.
Det är inte helt riskfritt att åka skidor där det är så hårt trafikerat med skotrar. Detta såg vi på ett ställe:
Denna unga tjej dog i en skoterolycka. Det var rätt öppen terräng och fri sikt men ändå hände det förfärliga. Föräldrarna fick detta minnesmonument uppsatt på platsen där hon dog.
Vi tyckte nog att alla skoterförare vi mötte eller blev omkörda av var väldigt försiktiga och saktade ner farten. Så vi kom helskinnade och intakta fram till Hemavan en hel timme innan bussen skulle gå.
Tog fram renfällen och satte oss på en bänk som så lägligt stod till förfogande utanför ICA. Drack kaffe och åt nyinköpt färskt bröd. Mums!
Nanok tyckte tydligen att det där stället var vår alldeles egna privata sfär... hon ylade och skällde om någon närmade sig bänken.
Det var bra för henne att komma hem till Arjeplog på eftermiddagen så hon kunde bli sig själv och anpassa sig till civilisationen igen.
Ja denna 8 mil långa skidtur tog två dagar längre än vad vi tänkt från början men det var bra att vi tog det så lugnt ändå. Annars hade jag nog varit avskräckt från fler långturer framöver.
Kommentarer
Trackback
