Nu är det nära
Ni får alla tänka på mig och önska att allt går bra.
Måste bara berätta att jag och mitt folkdanslag dansade på 6 olika festplatser i och runt Enköping på midsommarafton. Det var det roligaste jag gjort på länge! Jag är så himla glad att jag återupptagit mitt barndoms intresse. Jag sprudlade av glädje varje gång vi visade upp våra inövade danser. Det var äkta lycka som kom inifrån och ut i hela kroppen och sinnet. Bifogar en bild av mig i folkdräkt.
Sista natten jag jobbade innan semestern så tog jag en fin bild på mig och min underbara arbetskamrat Mona. Hon är en stark kvinna som jag tycker mycket om.
Nästa gång jag skriver är jag förhoppningsvis välbehållen och mår bra uppe i Norrland.... fast nu känns det främmande. Är så himla nervös.
Glad i hjärtat!
Idag blev jag så glad på min cykeltur! Skulle cykla 3 mil, men kändes lite fjuttigt så det blev 5-6 mil. När jag cyklade på småvägarna ute på landet mot Härkeberga så kom det en MC-förare som höjde handen och hälsade. Blev jag glad! Det har hänt tidigare att sportcyklister hälsat, och det känns så himla bra. Gemenskap.
Senare på färden så kom en grupp cyklister, som jag tror var i 70-års åldern, de var ca 10 st. Då höjde jag vänsterhanden i luften och hälsade på dem allihop, hela långa raden. De hälsade glatt tillbaks. Kanske de blev förvånade... men vi ska väl hålla ihop alla vi som färdas på två hjul?! Blev glad i hjärtat av både motorcykelkillen och de glada pensionärerna.
Sedan besökte jag Härkeberga kyrka, gick in och satte mig och stillade mig en stund. Jag älskar små gamla kyrkor. Egentligen alla kyrkor, men de här små kyrkorna på landet är det något speciellt med.
Känner mig nära Gud... och skänker alltid en tanke åt de människor som stått mig nära och som inte finns här längre. Just då en dag tidigare hade min ena sons kompis gått bort väldigt tragiskt. Polisen (eller) dykarna hade hittat honom drunknad. Fast jag just då inte riktigt visste vem eller hur så bad jag en bön för den pojken i kyrkan. När jag kom hem från cykelturen hörde jag att det var en vän som jag mycket väl kände till som förlorat sin son, så jag bad för en pojke jag mycket väl visste vem det var fast jag just då inte visste det. Hade bett lika innerligt och djupt hur som helst.
Hoppas det är så här vackert där du nu är lilla Sebastian!
Fortsatte cykla till Hacksta och blev varm i hjärtat när jag cyklade förbi underbara vackra små stugor alldeles inbäddade i grönska. När jag kom till Veckholm var det slut på det roliga. Blev blåsigt och kallt. Men det var en alldeles otroligt fin början och då orkar man med det jobbiga.
Ha det bra alla mina vänner... och tänk på att vi ska ägna oss åt att älska, skratta och gråta - det håller oss friska!
10 dagar kvar
En bild tagen idag.... nu är vi i startgroparna... jag och min cykel!
Jag har mycket kvar att ordna med... känns hemskt!
Men jag har cykel, hjälm och flygbiljett till Kiruna... resten får väl ordna sig.
Det jag tänker på som ger mig hopp och styrka är att Stålfarfar 66 år gammal lyckades cykla från Haparanda till Ystad på en oväxlad cykel och han orkade! Han fick inte vara med i "Sverigeloppet" för övre åldersgräns var 40, men han cyklade utom tävlan... och vann!!! Ett helt dygn före de andra. Sådana historier älskar jag. Folk som har drömmar och genomför dem trots andras kritik och negativism och den hemska Jantelagen. Han läkarundersöktes under loppet och det visade sig att han var kärnfrisk.
Sina sista cykelturer gjorde han efter att han fyllt 100 år. Han blev 102 år. Hans fru maria blev 105. (källa Wikipedia)
Så jag är fortfarande rena ungdomen och ska väl klara en hälften så lång cykeltur som han!! Och dessutom med en toppenbra cykel!
Jag och min cykel.
Jag är oerhört imponerad av människors prestationer med enkla medel än de som ståtar med pengar och dyra utrustningar.
När han kom till Ystad blev han buren i gullstol!
Gustaf Håkansson som han egentligen hette gjorde många cykelturer utomlands också. 1959 cyklade han till Jerusalem för att besöka de heliga platserna.
Det ni gott folk... det imponerar på mig!
15 dagar kvar
Nedräkningen börjar.... 15 dagar kvar. Vet fortfarande inte hur många mil det kommer att bli sammanlagt. Kiruna och hem till Uppland... eller så långt jag orkar. Har aldrig cyklat längre än 10 mil, och nu ska jag cykla den sträckan varje dag tills jag är hemma. Ingen prestige finns från min sida utan jag cyklar i min egen takt.
Längtar upp till Norrbotten fast jag aldrig varit så långt upp förut. Men naturen och tystnaden lockar mig oerhört. Har lite orosmoment som stör mig men försöker tänka att allt ordnar sig. Jag kan vara väldigt organisatorisk och sortera osv när det verkligen behövs. Är inte heller rädd att ta kontakt med folk och be om hjälp. Inte rädd att göra bort mig.
Ska bli befriande att få göra en sådan här äventyrscykling alldeles för mig själv. Ingen att ta hänsyn till, ingen att kompromissa med, ingen att tjafsa med när man har olika åsikter eller olika behov. Skönt. Stanna var jag vill. Cykla så fort eller långt jag vill. Men tror också jag kommer känna mig väldigt ensam ibland. Men det hör till. Allt kan inte bara vara roligt och gå som en dans när man ger sig in på okänt vatten.
Men hörni... vad är livet till för? Ska allt vara säkert? Nej, jag har ju kommit till den sidan av livet att jag vet att jag inte kommer leva för evigt och att slutet närmar sig med en hiskelig fart. Kan låta skrämmande, tråkigt och negativt.... men är sant. Och bara jag kan välja vad jag gör av resten av mitt liv.
Jag tackar Gud för livet!
Välkomna åter!
