Nikkaluokta - Abisko
Tog bussen från Arjeplog den 19:e april, var framme i Kiruna vid 20-tiden på kvällen. Tog in på vandrarhemmet mitt i stan och gick och la oss tidigt på kvällen.
Packade ihop våra saker morgonen efter och tog bussen till Nikkaluokta 9.50. Strålande solsken och väldigt väldigt varmt när vi skulle starta vår tur efter lite inhandling i Nikka.
Det var dåligt med snö så vi var beredda på att det skulle vara barmark lite då och då den första etappen till fjällstationen.
Mycket behagligt att ta en fikapaus vid fam Sarris ställe där de kör båten över på sommaren. Här har vi åkt 5-6 km.
Här går det fortfarande bra att åka. Senare delen av sträckan fram till fjällstationen var rätt hopplös med mycket is och däremellan barmark. Svåråkt men gick ju bra ändå. Ser ni Tolpagorni långt bort i bakgrunden?.. den karaktäristiska fjälltoppen som har liksom en kittel högst upp. Den ser man hela vägen från Nikkaluokta och är som en ledstjärna. Ligger ca 1-2 km från fjällstationen.
Nu har vi kommit ännu lite närmre dagens mål. Nu syns Tolpagorni lite bättre.
När vi kom fram till Kebnekaise fjällstation var det väldigt öde där. De hade nyligen haft problem med vinterkräksjukan så nästan ingen vågade bo där. Men jag och André stannade där över natten och hoppades på att inte bli drabbade. Och vi blev inte sjuka. Tror vi var 5 gäster på hela stället så det var väldigt lugnt och skönt där. Satte oss i de mjuka och bekväma fåtöljerna och tog varsin Kungsleden-öl och pratade med några andra som också skidat från Nikka samma dag.
Sov gott på natten. Kom iväg på skidorna vid 9-tiden på onsdagmorgonen. Och vad händer? Jo det var ju så förbannat isigt och halt så första lilla nedförsbacken slant skidorna och jag fick inget fäste så jag ramlade omkull och slog svanskotan rejält. Aj aj aj!!! Hade sedan ont i svanskotan resten av färden till Abisko. Inte kul!
Och André är ju inte världens mest empatiska i sådana lägen. Han kom inte ens fram och undrade hur det gick eller om han skulle hjälpa mig. Nej då. Jag fick allt vackert kravla mig upp själv efter att ha legat på marken en stund och gråtit tills den värsta smärtan gått över. Inte så lätt att komma upp stående igen med ryggsäck och fortfarande ishalka under skidorna. Klart jag klarade det själv men skulle ju kännts bra om André åtminstone visade lite omtanke och kom fram och hjälpte mig upp.
Färden fram till Singistugorna var inget större nöje. Tur vi hade vackert väder. Strålande sol hade vi varenda dag och det är jag tacksam för. Det underlättade verkligen. De första 5 km var det väldigt isigt och halvdåligt med snö. Rastade och tog varsin energikaka.
Det gick mest uppför alla de 14 km fram till Singi och jag var rejält trött när vi kom dit. Tänkte: "hur ska jag klara 12 km till idag?" Ont som sjutton i svanskotan.
Här kommer jag med tunga steg.
Men den sista biten fram till Singi var det jättesköna nerförsbackar. Härligt att få susa nerför och bara njuta. Det var väldigt vackert i Singi. Förra sommaren när jag och Claes vandrade denna sträcka så var vi aldrig fram till Singi för vi tog en genväg upp till ett par små sjöar istället.
Efter en ordentlig vila i solskenet och angenämt möte med stugvärden kände jag mig riktigt pigg och stark. Så vi stakade vidare mot Sälka.
André åkte före och tog en bild på Singi. Vi hade gott om tid på oss att hinna till Sälka så det kändes ju skönt.
Otroligt vilka soliga och härliga dagar vi hade. Snön gnistrade så vit och fjälltopparna vackra runtomkring oss. Det var så väldigt vitt och soligt så solglasögon gick inte att vara utan för då blev man nästan blind.
Kära nån så härligt det ser ut! Jag blev så glad när jag såg det här hundspannet komma emot oss.
Fem Schäferhundar jobbade och drog. Helt fokuserade. Snabbt gick det må ni tro! Jag vill ju så gärna också ha en större hund som kan vara med mig ute på både skidturer, vandringar och cykelturer. Och min längtan blev ju verkligen inte mindre när jag såg det här härliga ekipaget!
Vi såg flera hundspann de andra dagarna också med lite olika hundraser. De flesta hundarna var av Husky-ras. Alaskan Husky, Siberian Husky och Malamute. Och alla hundar vi träffade på såg ut att stortrivas med att dra slädar och pulkor. En Springer Spaniel sprang lös utan att dra någonting och den såg också ut att ha kul i spåret.
De 12 km fram till Sälkastugorna som jag var orolig för hur jag skulle orka gick förvånansvärt lätt. Lättåkt i spåret, varm skön sol och inte så mycket uppförsbackar. André verkade nästan tröttare än jag.
När vi installerat oss i en av stugorna och ätit mat och fått eld i kaminen så kändes allt så bra så bra. Vi valde att bo i stugan där hundar är tillåtet för då fick vi vara helt för oss själva. Jag är ju sån som gärna breder ut mig och tar plats... så jag är nöjd när jag inte behöver ta hänsyn till andra människor och deras prylar. Bastun var igång så vi gick dit. Oooo så skönt med vedeldad bastu!!!
Sov väldans gott på natten.
Kom iväg vid 9-tiden morgonen efter. Lika soligt och härligt igen. Men nu väntade en tuff tur framför oss. Ni som gått eller skidat den här delen av Kungsleden vet ju vad det vill säga att ta sig uppför Tjäktja-passet!!! Det är ingen lek! Och det spelar ingen roll vilket håll man kommer ifrån.
I somras gick jag och Claes leden åt andra hållet och då svor jag över stigningen som är lång och brant. Nu svor jag nog ännu mer innan vi kom upp på toppen. Sista biten fick vi ta av oss skidorna och bära dem istället, var ju nästan omöjligt komma upp annars.
De här två bilderna visar när vi kommit kanske halvvägs upp. Det är väldigt vackert i passet men det var lite svårt fånga det på bild.
Högst upp i passet finns en raststuga strategiskt belägen. Gissa om det var skönt att få vila och dricka kaffe där?
Det som nu kändes skönt var ju att vi resten av hela turen mest skulle ha nerförsåkning. Tjäktja är den högsta punkten av turen från båda håll sett. Härligt... nu var verkligen den enda riktigt jobbiga stigningen gjord.
Ja här kommer jag ner från Tjäktja-passet. Härlig känsla att veta att nu går det nerför ett par tre kilometer!
Dags för André att vara med på bild. Han fick problem med skavsår och trötta fötter. Det är ju faktiskt jobbigare än en ond svanskota. Men jag orkade inte tycka synd om honom. Han fick bita ihop precis som jag fick göra när jag drutta omkull på ändan och gjorde illa mig.
Visst ser det väl underbart härligt ut? Här nere i dalen gassade solen på ordentligt. Varmt och mycket mycket skönt. Jag hade helst rastat en stund och legat och lapat sol, men det var inte André intresserad av.
Den här dagsturen var 2,5 mil lång.
Precis som dagen innan så fick jag mycket krafter efter jag fått vila och dricka kaffe. Så resten av turen fram till Alesjaure gick sådär förunderligt lätt. Men André var väldigt trött när vi kom fram dit.
Vi träffade en massa trevliga människor när vi kom fram till Alesjaure. Kul att utbyta erfarenheter och höra var andra har varit och åkt skidor. Tror vi var de enda som gjorde vår första långtur på skidor. En äldre trevlig man som heter Sixten han har variti iväg på många långa skidturer genom åren. Denna gång åkte 25 mil allt som allt!!! Kära nån! Låter tufft. Jag som kände mig duktig som åkte 11 mil på fyra dagar.
Men jag är väl duktig va?
Vår sista dag klev vi upp kl 5 på morgonen! Denna dag blev det nämligen 3,5 mils åkning. Och det var verkligen skönt att kliva upp så tidigt. Vi visste att det var relativt lätt skidåkning med nästan inga uppförsbackar alls.
Sixten åkte en bit framför oss så vi höll jämn takt med honom. Han skulle åka med samma tåg som vi från Abisko till Kiruna.
Efter ca 1,5 mil bar det av väldigt mycket nerför. Oj oj oj så brant nerför det var! Tur att det i början fanns lössnö att kunna åka ut i och ta ut svängarna ordentligt. Väldigt härligt att susa ner i lössnön! Och strålande sol denna dag också! Jag är så glad och tacksam för att vi hade så vackert väder de här dagarna!
Jag åkte omkull ett par gånger men gjorde mig inte illa som tur var. En av gångerna hade jag svårt komma upp för ena skidan satt fast. Tror ni att André kom och försökte hjälpa mig? Nej då... han stod och bara väntade på att jag skulle ta mig upp själv. ???
När vi kom till Abiskojaure så tog vi en kortare rast och drack kaffe och käkade mackor. Pratade lite med trevliga Sixten.
När vi sedan kom fram på andra sidan sjön var det verkligen inte någon angenäm åkning nåt mer. Fy sjutton! Nu var det återigen snöfattigt precis som i Nikkaluokta. Och dessutom var skoterspåret som vi åkte i väldigt uppkört och guppigt precis exakt hela vägen. Nu svor vi igen.
Bitvis fick vi ta av oss skidorna för det var så mycket barmark. Och så hoppigupp-färd i skoterspåret. Nej det var inget roligt.
När vi så kom fram till Abisko fanns inte en gnutta snö på marken! Så konstigt det kändes... som att det plötsligt var sommar. Vi kom där med värsta skidutrustningen i gassande sol och barmark.
Ser varmt ut va?
Ja, då var vår lilla skidtur slut!
Tog tåget till Kiruna och sov där på vandrarhemmet igen.
Åt en fantastiskt god buffé på restaurangen som tillhör hotellet och vandrarhemmet. Måste ha bytt ägare sedan sist jag åt där för nu var det verkligen klass på maten. Jag åt massor med grönsaker för det hade jag längtat efter.
Mmmm... vilken bra avslutning!
En glimt av paradiset
Tog bilen ut till stugan på Lillön. På med skidorna och så packa fika och kall dryck i ryggsäcken. Sedan låg hela Hornavans vidder till förfogande för oss. Det var bara bestämma riktning och sedan åka så länge vi hade lust. Det var så underbart så jag nästan tappade andan! Vilken frihetskänsla... vilken skönhet... vilken upplevelse! Alltså jag kan verkligen inte i ord beskriva lyckoruset.
Blå himmel, nästan vindstilla, perfekt snö att åka på. Kunde inte varit bättre.
Här syns Galtis i bakgrunden.
Andrés vanliga pose. Snart får du hitta på nåt roligare älskling... göra ett hopp i luften... eller?
En pytte ö sticker upp. Den tillhör säkert en bit av åsarna som ligger där och som vi följde när vi åkte på vår tur denna dag. Skoterspår syns överallt också men konstigt nog såg vi inte till en enda skoter just då när vi var ute och åkte. Annars är ju Hornavan ett skotertätt område eftersom folk gärna åker och pimplar stora feta Abborrar, Öringar och Rödingar för att sedan grilla eller röka. Mums!
Kolla så grunt! Här var inte isen så tjock minsann.
Det gick ändå att åka med skidorna nära snökanten. Blev lite sugen på ett dopp. Solen värmde ju riktigt bra. Men lite besvärligt hade det nog varit både att ta sig i och upp tror jag.
Vattnet alldeles klart. När man tittade ner under isen så syntes det att det blev djupt rätt tvärt.
Många skoterolyckor händer vid sådana här ställen. Svårt hinna se öppet vatten innan det är för sent.
När jag åkte där på mina skidor och njöt av Guds fantastiska natur och tittade upp på den blå himlen och den efterlängtade solen... då pirrade det i hela kroppen och jag tänkte "Det här måste vara Paradiset"
Fram till den här speciella vårvinterårstiden ligger snön jämnt och fint över hela sjön och när det sedan blir några dagars blidväder så packas snön ihop och sjunker ner och blir så tung så då ser sjön mer ut som ett månlandskap med alla stenar som plötsligt tittar fram. Har aldrig sett något liknande tidigare. Det är därför som det nu är så perfekt att åka skidor. Går hur lätt som helst. Man bara susar fram.
Det är stora sprickor runt stenarna. Ser ut som det är stenarna som försökt tränga sig upp men det är snön som sjunkigt ihop.
Hej hej André. När André blir varm så drar han alltid upp mössan som en liten topp högst upp på huvet. Ser verkligen lustigt ut. Men jag tycker han är söt när han gör så. Varför tar du inte av dig mössan istället raring?
Vi åkte upp på en del av åskanten där det fanns en liten plätt barmark som vi kunde sitta på och njuta av vårt medhavda fika. Mmmm så gott det smakade. Och fin utsikt däruppifrån ut över Hornavan och med små fjäll på andra sidan.
Visst ser vi fina ut i våra nya mössor? Min en "Bula" och Andrés en "Haglöfs".
Och en liten solskenspuss blev det också...
Jaha, efter lite fika och lite pussar så drog vi iväg tillbaks mot stugan igen. Härligt härligt.
När vi närmade oss Lillön såg grannarna oss. Två av deras söner kom åkandes på skotern och mötte oss och frågade om vi ville ha lite nykokt kaffe. Hela familjen satt ute i solen och hade gjort upp en eld. Så vi tackade ja förstås. Mina grannar är de bästa grannar man kan tänka sig. Hur trevliga som helst.
Så här skönt har lilla Smilla det i solen på renskinnet.
Hon tittade upp ett litet ögonblick för att se vilka som kom, sen la hon ner huvet igen.
Den andra hunden Bina passar alltid på att bli klappad och kliad när hon får besök.
Barnen körde mest skoter förstås. Det finns nog inte en unge här uppe som inte älskar att åka skoter.
Ja, det var en riktigt riktigt härlig dag vi hade.
Eftersom jag hade min cykel kvar ute i stugan så tog jag den och cyklade de 11 kilometrarna in till Arjeplog. Det var väldigt skönt att äntligen få cykla på barmark och slippa snön. Jag cyklade ikapp några renar som sprang på vägen.
Föraren i bilen såg väldigt sur ut när hon körde förbi renarna. Många här uppe är ju så ilskna på renar. Mina fina kompisar vek snabbt av vägen och in i skogen efter bilen passerat. Det är nog lugnast att de håller sig ifrån vägarna.
På kvällen satt André på sommardäcken på min cykel så nu rullar cykeln så lätt på asfalten. Men det har varit fantastiskt praktiskt att ha kunnat cyklat hela vintern tack vare dubbdäcken.
Dagen efter var det ännu varmare ute så då tog jag skidorna från Skeppsviken i Arjeplog och åkte ut till stugan. Det blev så varmt att jag åkte i bara linne och skidbyxor. Hade varit mer lagom att ha shorts men inte trodde jag att det skulle vara så himla varmt!
Det är inte riktigt klokt så härligt det är här i Arjeplog!
Dasset
En liten titt genom mina superbra glasögon som funkar utmärkt både i sol, snö och regn. Den här morgonen när jag cyklade ut till Lillön var det lite duggregn.
Jag vet inte riktigt varför men jag har en märklig förkärlek till utedass. Alltså inte om de är smutsiga och fullt med spindlar och andra småkryp förstås. Utan dass som är rena och sådär ombonade och gulliga.
Dessutom tycker jag om att sitta på dass och filosofera medan jag gör det jag ska. Jag t o m föredrar utedass framför vanliga toaletter. Det var inte ens besvärligt under den mörkaste och minst sagt svinkallaste perioden i vintras. Med frigolitsits att sitta på så är det inga problem med kylan.
Jag vet att jag inte är som andra... eller som vissa säger till mig här uppe... "du är inte riktigt iordning".
Vilken härlig morgon jag vaknade upp till! Dags att gå på dass...
En spegel måste jag ha på dass. Jag är en riktig spegelapa. Har förresten fått spegeln av min bror Klas för många år sedan. Jag tror inte han ens kommer ihåg att han gett mig den.
Lite ljus måste jag ha för mysfaktorns skull. Den gula glada solen på väggen har jag köpt på Kreta.
Den söta bilden med änglar köpte jag på Panduro i somras när jag och f d svärmor var och frossade bland alla fantastiska saker de har där. Den här bilden fanns bland arken som är till Scrapbooking. Så råkade jag ha en passande ram och satte upp den på en hedervärd plats på dasset.
På andra sidan har jag hängt upp den klassiska konstgjorda blomman som hör till dasshistoriens begynnelse. Krukan fick jag i morsdags present 1989. Fast med en äkta blomma i förstås. Snäckskalen har någon av mina barn gett mig för länge sedan. Vem vill inte ha snäckskal att pryda sitt utedass med?
Sitter oftast med öppen dörr och tittar ut över sjön och kanske ser och hör mina älskade fåglar som har blivit mitt stora sällskap ute på Lillön.
Så här ser dörrn ut inifrån. Gardinen har jag sytt av tygservetter som är köpta i Vietnam.
Ja, så nu har ni fått en liten historia om mitt utedass som jag tycker mycket om.
Dans
Innan jag flyttade från Enköping så dansade jag folkdans. När jag gick i låg-mellanstadiet dansade jag folkdans och tyckte det var jätteroligt.
Och så var jag ju tokig i hästar förstås. Och så spelade jag piano ett tag. Det var de tre intressena som jag kommer ihåg var speciellt roligt och givande.
Hästintresset har hållt i sig och flickorna och jag hade ett par hästar ett tag. Har tillgång till hästar här också och ska iväg och rida så fort det blir lite varmare.
Piano spelar jag nästan aldrig men ser jag ett piano så kliar det i fingrarna minsann, men svårt spela när det inte hållts igång.
Folkdansen tog jag ju upp igen ett år innan jag flyttade till Arjeplog och det var verkligen verkligen superkul. Midsommaraftonen innan jag flyttade hade vi i Folkdansgillet uppvisning i och runt Enköping och det var bland det roligaste jag gjort. Saknar Folkdansen väldigt väldigt mycket. Och alla trevliga människor jag träffade där saknar jag också. Om någon av er kollar min blogg ibland så hälsa alla danskompisarna så jättemycket från mig! STOR KRAM!
Nu i alla fall så är det så att André som jag träffade i höstas, han har tävlingsdansat i Bugg. Så när han höll i en danskurs här i Arjeplog så deltog jag och lärde mig bugga hyggligt bra. Egentligen är ju all dans rolig tycker jag. Så nu får jag passa på att ha privatlektioner med André så ofta jag orkar.
På söndagar i hans vardagsrum så slår vi klackarna i taket må ni tro! Då spelar vi Playtones, Zekes, Flamingokvintetten, Torgny Melins m m.
Blir full i skratt åt mig själv att jag lyssnar på sån musik, men jag tycker numera att det är jättebra musik och nästan det enda jag lyssnar på nuför tiden. Tur att jag är anpassningsbar och för den delen alltid försöker vara öppen för att få uppleva så mycket som möjligt.
Önskar jag var så här proffsig och lika snygg också för den delen! Men det är inte långt ifrån....eller hur? Fniss!!!
Försöker få fart på fötterna allt vad jag kan precis som den här tjejen. Men det är så mycket att hålla reda på! Skam den som ger sig. Ser fram emot att komma ut på logdans och annat här uppe i sommar. Och ju duktigare jag blir desto mer blir jag uppbjuden så klart.
Kolla in mina nya dansskor! Snygga va?
Jag premiärdansade i dem på långfredagen. Då åkte jag och André till Sorsele och svängde våra lurviga. Till min förvåning blev jag uppbjuden väldigt mycket. Så tydligen är jag redan rätt duktig då?
Jag är verkligen inte van vid sån där dansbandsmiljö och en massa dansnördar men jag vänjer mig snart. För jag vill bli duktig.
Så André får fortsätta traggla med mig i vardagsrummet. När jag nu har en expert vid min sida så måste jag utnyttja det så klart.
Vi har redan kollat vad det finns för ställen att åka till i sommar. Bl a Pite havsbad har dans varje tisdag i augusti. Och så blir det även dans i Arjeplog när den traditionella"Silveryran" anordnas i juli.
Ja det är roligt med livet här uppe. Jag har förändrats och det känns bara bra.
Stortrivs fortfarande och kan inte tänka mig flytta härifrån.
Några skidturer
Tack vare skoterspåren kan man åka långa turer på skidor på ett enkelt sätt. Det har vi gjort André och jag lite då och då under vintern. Tyvärr har det varit väldigt kallt nästan hela vintern här uppe så det har varit svårt att komma ut på längre turer. Det är inte ett dugg njutbart att åka skidor i 25 minus eller ännu kallare. Och har det ibland varit varmare ute så har det blåst jättemycket eller snöat så man blivit igenmurad med snö i ansiktet.
Emellanåt har jag varit väldigt uppgiven den här vintern... kylan, blåsten och snöstormarna har tagit hårt på mig.
Men så fort det varit hyggligt bra väder har vi passat på. Här kommer lite bilder på några av turerna.
André i början på dagens etapp.
Den här dagen tog vi turskidorna i skoterspåret västerut till en början och det gick ju bra. Här har vi inte hunnit så långt än och jag är fortfarande på bra humör... Men...
Här har jag börjat tröttna. Blåsigt och inte så skönt. André får ju för sig ibland att vi ska vika av från spåret ut i lösa snön där vi inte vet var vi kommer fram... och han tror alltid att det ska gå lätt och bra. Och jag kan säga att så blir det inte. Efter den här jättelånga backen uppför tog jag av mig skidorna och bar dem sista biten. Jättesur var jag! Mest för att jag fick snö in i skorna och blev våt om fötterna. Efter denna tur har jag haft på mig damaskerna varenda gång för att slippa bli irriterad. Jag är inte så rolig när jag ilsknar till. Och det har nog André märkt. Fast jag försöker skärpa till mig för hur det än är så är det ju ingen som tvingar mig ut på skidorna.
Solen försöker titta fram genom molnen.
Nästa gång vädret tillät en längre skidtur tog vi skoterspåret mot Akkilis. Soligt men en aning blåsigt. Vi åkte fram till Ullaksjön, ca 1 mil. Där stannade vi och drack kaffe hos Andrés kusin och hennes man som har ett mycket fint hus alldeles vid sjön. 
Innan vi gick in och drack kaffe tog jag kort på den fina hunden som skulle iväg och åka skoter. Såg så gulligt ut när han fick sitta längst fram på skotern med Viktors armar om sig på sidorna.
Snart startklara inför färden upp på Akkilis.
Fina killar! Ha en skön tur! Här uppe är det väldigt vanligt att folk har stora hundar. Och de lever mest utomhus året runt. Den här hunden vill knappt vara inomhus... oavsett väder.
Efter den välbehövliga kaffepausen skidade vi tillbaks till Arjeplog. På tillbakavägen kändes det genast lite skönare för då hade vi vinden i ryggen. Det gör stor skillnad hur vinden ligger på.
Dagen efter var det verkligen strålande solsken och så gott som vindstilla. Då tog vi bilen till Jäkkvik, ca 6 mil mot Norge. André är uppväxt i Jäkkvik. Otroligt vackert. Många har byggt stugor där. Fler och fler Norrmän bygger "stugor" stora som villor i Jäkkvik för det är ju bra mycket billigare att bygga i Sverige och Jäkkvik ligger hyggligt nära Norgegränsen.
Det var många som var ute och utnyttjade den härliga soliga dagen. Många familjer på skotrar med matsäck som stack iväg på dagstur tillsammans.
En skymt av Peljekaise dit vi styrde vår färd denna dag.
Första skoterekipaget som ska upp samma väg som vi. 
Pust pust... nu har vi kommit upp så långt på Peljekaise som vi tänkt. Kändes fantastiskt.
Det går att åka högre upp men det var bara kalfjäll kvar resten av vägen och det blåste rätt friskt däruppe så det fick räcka så här långt.
Utsikt åt andra hållet. Min mobilkamera kan ju inte ta bra bilder när det gäller sådana här avstånd. Men här är i alla fall vy mot Norgesidan.
André njuter också av utsikten. Stugan vi ska rasta i syns lite i bakgrunden.
Nerför Peljekaise gick det undan kan jag lova. Ett tag var jag riktigt rädd. Jag täntke att ramlar jag nu så får helikoptern komma och hämta mig för då kan jag nog inte röra varken armar eller ben. Men jag lyckades stå på benen hela vägen ner fast det var nog mer tur än skicklighet på vissa sträckor.
En riktigt härlig dag fick vi. Ångrade bara att vi inte tog med slalomskidorna också för det fanns tid över till att åka i backarna som finns på en annan del av Peljekaise och som vi passerade. Ja så kan det gå när jag inte gör som jag tänker. För på morgonen fanns faktiskt tanken att åka både turskidor och slalom men jag trodde vi skulle vara så trötta efter turåkningen att vi inte skulle orka nåt mer. Men vi båda hade mycket ork kvar. Får hoppas vi hinner åka till Jäkkvik och åka slalom en annan fin dag innan säsongen är slut.
Här är ett par bilder jag tog på vägen hem till André från jobbet en morgon. Mars är ju då ljuset kommer med buller och bång här uppe. Det är så väldigt väldigt markant just det där med ljuset. Först är det bara mörkt mörkt mörkt hela december, januari och februari. Och så rätt vad det är så är det bara ljust ljust ljust. Härligt underbart vackert... obeskrivbart. Finns liksom inte ord för hur fantastiskt livgivande det känns då.
Ingen annan del i Sverige har det här härliga ljusfenomenet. Men många som inte upplevt detta verkar inte vilja fatta vad jag pratar om. Kom upp och se själva då!
Bron på Kyrkholmen. Här är vattnet så strömt att det aldrig blir is under vintern.
Wilmer på besök
Yngsta sonen Wilmer kom på besök i början på mars. Det blev vi glada för både jag, Hampus och Sebastian.
Vi åkte skidor förstås... både utför och på längden. 
Här kommer de tågandes... Wilmer och Hampus. Heja heja!
Wilmer tyckte det var rätt jobbigt att staka sig igenom spåret den här dagen. Men några dagar senare sa han att det egentligen var skönt att vara ute i naturen och åka skidor. Just precis här där jag tog kort hade vi inte hunnit till spåret och skogen än.
Här i backarna på Galtis känner sig killarna mer hemma. Sebastian och Wilmer åkte Snowboard, och jag och Hampus åkte skidor.
Vi var även ute i min stuga ett par dagar och pimplade och åkte skoter. Umgicks med grannarna och deras barn gjorde vi också.
Det var väl inte det bästa vädret den veckan Wilmer var här men det var i alla fall inte 25-30 minus som det var någon vecka innan han kom. Några soliga fina dagar var det också så Arjeplog fick visa upp sin bästa sida för Wilmer.
