Nikkaluokta - Abisko
Ja så blev det då äntligen av att vi kom iväg på vår planerade skidtur mellan Nikkaluokta och Abisko.
Tog bussen från Arjeplog den 19:e april, var framme i Kiruna vid 20-tiden på kvällen. Tog in på vandrarhemmet mitt i stan och gick och la oss tidigt på kvällen.
Packade ihop våra saker morgonen efter och tog bussen till Nikkaluokta 9.50. Strålande solsken och väldigt väldigt varmt när vi skulle starta vår tur efter lite inhandling i Nikka.
Det var dåligt med snö så vi var beredda på att det skulle vara barmark lite då och då den första etappen till fjällstationen.
Mycket behagligt att ta en fikapaus vid fam Sarris ställe där de kör båten över på sommaren. Här har vi åkt 5-6 km.
Här går det fortfarande bra att åka. Senare delen av sträckan fram till fjällstationen var rätt hopplös med mycket is och däremellan barmark. Svåråkt men gick ju bra ändå. Ser ni Tolpagorni långt bort i bakgrunden?.. den karaktäristiska fjälltoppen som har liksom en kittel högst upp. Den ser man hela vägen från Nikkaluokta och är som en ledstjärna. Ligger ca 1-2 km från fjällstationen.
Nu har vi kommit ännu lite närmre dagens mål. Nu syns Tolpagorni lite bättre.
När vi kom fram till Kebnekaise fjällstation var det väldigt öde där. De hade nyligen haft problem med vinterkräksjukan så nästan ingen vågade bo där. Men jag och André stannade där över natten och hoppades på att inte bli drabbade. Och vi blev inte sjuka. Tror vi var 5 gäster på hela stället så det var väldigt lugnt och skönt där. Satte oss i de mjuka och bekväma fåtöljerna och tog varsin Kungsleden-öl och pratade med några andra som också skidat från Nikka samma dag.
Sov gott på natten. Kom iväg på skidorna vid 9-tiden på onsdagmorgonen. Och vad händer? Jo det var ju så förbannat isigt och halt så första lilla nedförsbacken slant skidorna och jag fick inget fäste så jag ramlade omkull och slog svanskotan rejält. Aj aj aj!!! Hade sedan ont i svanskotan resten av färden till Abisko. Inte kul!
Och André är ju inte världens mest empatiska i sådana lägen. Han kom inte ens fram och undrade hur det gick eller om han skulle hjälpa mig. Nej då. Jag fick allt vackert kravla mig upp själv efter att ha legat på marken en stund och gråtit tills den värsta smärtan gått över. Inte så lätt att komma upp stående igen med ryggsäck och fortfarande ishalka under skidorna. Klart jag klarade det själv men skulle ju kännts bra om André åtminstone visade lite omtanke och kom fram och hjälpte mig upp.
Färden fram till Singistugorna var inget större nöje. Tur vi hade vackert väder. Strålande sol hade vi varenda dag och det är jag tacksam för. Det underlättade verkligen. De första 5 km var det väldigt isigt och halvdåligt med snö. Rastade och tog varsin energikaka.
Det gick mest uppför alla de 14 km fram till Singi och jag var rejält trött när vi kom dit. Tänkte: "hur ska jag klara 12 km till idag?" Ont som sjutton i svanskotan.
Här kommer jag med tunga steg.
Men den sista biten fram till Singi var det jättesköna nerförsbackar. Härligt att få susa nerför och bara njuta. Det var väldigt vackert i Singi. Förra sommaren när jag och Claes vandrade denna sträcka så var vi aldrig fram till Singi för vi tog en genväg upp till ett par små sjöar istället.
Efter en ordentlig vila i solskenet och angenämt möte med stugvärden kände jag mig riktigt pigg och stark. Så vi stakade vidare mot Sälka.
André åkte före och tog en bild på Singi. Vi hade gott om tid på oss att hinna till Sälka så det kändes ju skönt.
Otroligt vilka soliga och härliga dagar vi hade. Snön gnistrade så vit och fjälltopparna vackra runtomkring oss. Det var så väldigt vitt och soligt så solglasögon gick inte att vara utan för då blev man nästan blind.
Kära nån så härligt det ser ut! Jag blev så glad när jag såg det här hundspannet komma emot oss.
Fem Schäferhundar jobbade och drog. Helt fokuserade. Snabbt gick det må ni tro! Jag vill ju så gärna också ha en större hund som kan vara med mig ute på både skidturer, vandringar och cykelturer. Och min längtan blev ju verkligen inte mindre när jag såg det här härliga ekipaget!
Vi såg flera hundspann de andra dagarna också med lite olika hundraser. De flesta hundarna var av Husky-ras. Alaskan Husky, Siberian Husky och Malamute. Och alla hundar vi träffade på såg ut att stortrivas med att dra slädar och pulkor. En Springer Spaniel sprang lös utan att dra någonting och den såg också ut att ha kul i spåret.
De 12 km fram till Sälkastugorna som jag var orolig för hur jag skulle orka gick förvånansvärt lätt. Lättåkt i spåret, varm skön sol och inte så mycket uppförsbackar. André verkade nästan tröttare än jag.
När vi installerat oss i en av stugorna och ätit mat och fått eld i kaminen så kändes allt så bra så bra. Vi valde att bo i stugan där hundar är tillåtet för då fick vi vara helt för oss själva. Jag är ju sån som gärna breder ut mig och tar plats... så jag är nöjd när jag inte behöver ta hänsyn till andra människor och deras prylar. Bastun var igång så vi gick dit. Oooo så skönt med vedeldad bastu!!!
Sov väldans gott på natten.
Kom iväg vid 9-tiden morgonen efter. Lika soligt och härligt igen. Men nu väntade en tuff tur framför oss. Ni som gått eller skidat den här delen av Kungsleden vet ju vad det vill säga att ta sig uppför Tjäktja-passet!!! Det är ingen lek! Och det spelar ingen roll vilket håll man kommer ifrån.
I somras gick jag och Claes leden åt andra hållet och då svor jag över stigningen som är lång och brant. Nu svor jag nog ännu mer innan vi kom upp på toppen. Sista biten fick vi ta av oss skidorna och bära dem istället, var ju nästan omöjligt komma upp annars.
De här två bilderna visar när vi kommit kanske halvvägs upp. Det är väldigt vackert i passet men det var lite svårt fånga det på bild.
Högst upp i passet finns en raststuga strategiskt belägen. Gissa om det var skönt att få vila och dricka kaffe där?
Det som nu kändes skönt var ju att vi resten av hela turen mest skulle ha nerförsåkning. Tjäktja är den högsta punkten av turen från båda håll sett. Härligt... nu var verkligen den enda riktigt jobbiga stigningen gjord.
Ja här kommer jag ner från Tjäktja-passet. Härlig känsla att veta att nu går det nerför ett par tre kilometer!
Dags för André att vara med på bild. Han fick problem med skavsår och trötta fötter. Det är ju faktiskt jobbigare än en ond svanskota. Men jag orkade inte tycka synd om honom. Han fick bita ihop precis som jag fick göra när jag drutta omkull på ändan och gjorde illa mig.
Visst ser det väl underbart härligt ut? Här nere i dalen gassade solen på ordentligt. Varmt och mycket mycket skönt. Jag hade helst rastat en stund och legat och lapat sol, men det var inte André intresserad av.
Den här dagsturen var 2,5 mil lång.
Precis som dagen innan så fick jag mycket krafter efter jag fått vila och dricka kaffe. Så resten av turen fram till Alesjaure gick sådär förunderligt lätt. Men André var väldigt trött när vi kom fram dit.
Vi träffade en massa trevliga människor när vi kom fram till Alesjaure. Kul att utbyta erfarenheter och höra var andra har varit och åkt skidor. Tror vi var de enda som gjorde vår första långtur på skidor. En äldre trevlig man som heter Sixten han har variti iväg på många långa skidturer genom åren. Denna gång åkte 25 mil allt som allt!!! Kära nån! Låter tufft. Jag som kände mig duktig som åkte 11 mil på fyra dagar.
Men jag är väl duktig va?
Vår sista dag klev vi upp kl 5 på morgonen! Denna dag blev det nämligen 3,5 mils åkning. Och det var verkligen skönt att kliva upp så tidigt. Vi visste att det var relativt lätt skidåkning med nästan inga uppförsbackar alls.
Sixten åkte en bit framför oss så vi höll jämn takt med honom. Han skulle åka med samma tåg som vi från Abisko till Kiruna.
Efter ca 1,5 mil bar det av väldigt mycket nerför. Oj oj oj så brant nerför det var! Tur att det i början fanns lössnö att kunna åka ut i och ta ut svängarna ordentligt. Väldigt härligt att susa ner i lössnön! Och strålande sol denna dag också! Jag är så glad och tacksam för att vi hade så vackert väder de här dagarna!
Jag åkte omkull ett par gånger men gjorde mig inte illa som tur var. En av gångerna hade jag svårt komma upp för ena skidan satt fast. Tror ni att André kom och försökte hjälpa mig? Nej då... han stod och bara väntade på att jag skulle ta mig upp själv. ???
När vi kom till Abiskojaure så tog vi en kortare rast och drack kaffe och käkade mackor. Pratade lite med trevliga Sixten.
När vi sedan kom fram på andra sidan sjön var det verkligen inte någon angenäm åkning nåt mer. Fy sjutton! Nu var det återigen snöfattigt precis som i Nikkaluokta. Och dessutom var skoterspåret som vi åkte i väldigt uppkört och guppigt precis exakt hela vägen. Nu svor vi igen.
Bitvis fick vi ta av oss skidorna för det var så mycket barmark. Och så hoppigupp-färd i skoterspåret. Nej det var inget roligt.
När vi så kom fram till Abisko fanns inte en gnutta snö på marken! Så konstigt det kändes... som att det plötsligt var sommar. Vi kom där med värsta skidutrustningen i gassande sol och barmark.
Ser varmt ut va?
Ja, då var vår lilla skidtur slut!
Tog tåget till Kiruna och sov där på vandrarhemmet igen.
Åt en fantastiskt god buffé på restaurangen som tillhör hotellet och vandrarhemmet. Måste ha bytt ägare sedan sist jag åt där för nu var det verkligen klass på maten. Jag åt massor med grönsaker för det hade jag längtat efter.
Mmmm... vilken bra avslutning!
Tog bussen från Arjeplog den 19:e april, var framme i Kiruna vid 20-tiden på kvällen. Tog in på vandrarhemmet mitt i stan och gick och la oss tidigt på kvällen.
Packade ihop våra saker morgonen efter och tog bussen till Nikkaluokta 9.50. Strålande solsken och väldigt väldigt varmt när vi skulle starta vår tur efter lite inhandling i Nikka.
Det var dåligt med snö så vi var beredda på att det skulle vara barmark lite då och då den första etappen till fjällstationen.
Mycket behagligt att ta en fikapaus vid fam Sarris ställe där de kör båten över på sommaren. Här har vi åkt 5-6 km.
Här går det fortfarande bra att åka. Senare delen av sträckan fram till fjällstationen var rätt hopplös med mycket is och däremellan barmark. Svåråkt men gick ju bra ändå. Ser ni Tolpagorni långt bort i bakgrunden?.. den karaktäristiska fjälltoppen som har liksom en kittel högst upp. Den ser man hela vägen från Nikkaluokta och är som en ledstjärna. Ligger ca 1-2 km från fjällstationen.
Nu har vi kommit ännu lite närmre dagens mål. Nu syns Tolpagorni lite bättre.
När vi kom fram till Kebnekaise fjällstation var det väldigt öde där. De hade nyligen haft problem med vinterkräksjukan så nästan ingen vågade bo där. Men jag och André stannade där över natten och hoppades på att inte bli drabbade. Och vi blev inte sjuka. Tror vi var 5 gäster på hela stället så det var väldigt lugnt och skönt där. Satte oss i de mjuka och bekväma fåtöljerna och tog varsin Kungsleden-öl och pratade med några andra som också skidat från Nikka samma dag.
Sov gott på natten. Kom iväg på skidorna vid 9-tiden på onsdagmorgonen. Och vad händer? Jo det var ju så förbannat isigt och halt så första lilla nedförsbacken slant skidorna och jag fick inget fäste så jag ramlade omkull och slog svanskotan rejält. Aj aj aj!!! Hade sedan ont i svanskotan resten av färden till Abisko. Inte kul!
Och André är ju inte världens mest empatiska i sådana lägen. Han kom inte ens fram och undrade hur det gick eller om han skulle hjälpa mig. Nej då. Jag fick allt vackert kravla mig upp själv efter att ha legat på marken en stund och gråtit tills den värsta smärtan gått över. Inte så lätt att komma upp stående igen med ryggsäck och fortfarande ishalka under skidorna. Klart jag klarade det själv men skulle ju kännts bra om André åtminstone visade lite omtanke och kom fram och hjälpte mig upp.
Färden fram till Singistugorna var inget större nöje. Tur vi hade vackert väder. Strålande sol hade vi varenda dag och det är jag tacksam för. Det underlättade verkligen. De första 5 km var det väldigt isigt och halvdåligt med snö. Rastade och tog varsin energikaka.
Det gick mest uppför alla de 14 km fram till Singi och jag var rejält trött när vi kom dit. Tänkte: "hur ska jag klara 12 km till idag?" Ont som sjutton i svanskotan.
Här kommer jag med tunga steg.
Men den sista biten fram till Singi var det jättesköna nerförsbackar. Härligt att få susa nerför och bara njuta. Det var väldigt vackert i Singi. Förra sommaren när jag och Claes vandrade denna sträcka så var vi aldrig fram till Singi för vi tog en genväg upp till ett par små sjöar istället.
Efter en ordentlig vila i solskenet och angenämt möte med stugvärden kände jag mig riktigt pigg och stark. Så vi stakade vidare mot Sälka.
André åkte före och tog en bild på Singi. Vi hade gott om tid på oss att hinna till Sälka så det kändes ju skönt.
Otroligt vilka soliga och härliga dagar vi hade. Snön gnistrade så vit och fjälltopparna vackra runtomkring oss. Det var så väldigt vitt och soligt så solglasögon gick inte att vara utan för då blev man nästan blind.
Kära nån så härligt det ser ut! Jag blev så glad när jag såg det här hundspannet komma emot oss.
Fem Schäferhundar jobbade och drog. Helt fokuserade. Snabbt gick det må ni tro! Jag vill ju så gärna också ha en större hund som kan vara med mig ute på både skidturer, vandringar och cykelturer. Och min längtan blev ju verkligen inte mindre när jag såg det här härliga ekipaget!
Vi såg flera hundspann de andra dagarna också med lite olika hundraser. De flesta hundarna var av Husky-ras. Alaskan Husky, Siberian Husky och Malamute. Och alla hundar vi träffade på såg ut att stortrivas med att dra slädar och pulkor. En Springer Spaniel sprang lös utan att dra någonting och den såg också ut att ha kul i spåret.
De 12 km fram till Sälkastugorna som jag var orolig för hur jag skulle orka gick förvånansvärt lätt. Lättåkt i spåret, varm skön sol och inte så mycket uppförsbackar. André verkade nästan tröttare än jag.
När vi installerat oss i en av stugorna och ätit mat och fått eld i kaminen så kändes allt så bra så bra. Vi valde att bo i stugan där hundar är tillåtet för då fick vi vara helt för oss själva. Jag är ju sån som gärna breder ut mig och tar plats... så jag är nöjd när jag inte behöver ta hänsyn till andra människor och deras prylar. Bastun var igång så vi gick dit. Oooo så skönt med vedeldad bastu!!!
Sov väldans gott på natten.
Kom iväg vid 9-tiden morgonen efter. Lika soligt och härligt igen. Men nu väntade en tuff tur framför oss. Ni som gått eller skidat den här delen av Kungsleden vet ju vad det vill säga att ta sig uppför Tjäktja-passet!!! Det är ingen lek! Och det spelar ingen roll vilket håll man kommer ifrån.
I somras gick jag och Claes leden åt andra hållet och då svor jag över stigningen som är lång och brant. Nu svor jag nog ännu mer innan vi kom upp på toppen. Sista biten fick vi ta av oss skidorna och bära dem istället, var ju nästan omöjligt komma upp annars.
De här två bilderna visar när vi kommit kanske halvvägs upp. Det är väldigt vackert i passet men det var lite svårt fånga det på bild.
Högst upp i passet finns en raststuga strategiskt belägen. Gissa om det var skönt att få vila och dricka kaffe där?
Det som nu kändes skönt var ju att vi resten av hela turen mest skulle ha nerförsåkning. Tjäktja är den högsta punkten av turen från båda håll sett. Härligt... nu var verkligen den enda riktigt jobbiga stigningen gjord.
Ja här kommer jag ner från Tjäktja-passet. Härlig känsla att veta att nu går det nerför ett par tre kilometer!
Dags för André att vara med på bild. Han fick problem med skavsår och trötta fötter. Det är ju faktiskt jobbigare än en ond svanskota. Men jag orkade inte tycka synd om honom. Han fick bita ihop precis som jag fick göra när jag drutta omkull på ändan och gjorde illa mig.
Visst ser det väl underbart härligt ut? Här nere i dalen gassade solen på ordentligt. Varmt och mycket mycket skönt. Jag hade helst rastat en stund och legat och lapat sol, men det var inte André intresserad av.
Den här dagsturen var 2,5 mil lång.
Precis som dagen innan så fick jag mycket krafter efter jag fått vila och dricka kaffe. Så resten av turen fram till Alesjaure gick sådär förunderligt lätt. Men André var väldigt trött när vi kom fram dit.
Vi träffade en massa trevliga människor när vi kom fram till Alesjaure. Kul att utbyta erfarenheter och höra var andra har varit och åkt skidor. Tror vi var de enda som gjorde vår första långtur på skidor. En äldre trevlig man som heter Sixten han har variti iväg på många långa skidturer genom åren. Denna gång åkte 25 mil allt som allt!!! Kära nån! Låter tufft. Jag som kände mig duktig som åkte 11 mil på fyra dagar.
Men jag är väl duktig va?
Vår sista dag klev vi upp kl 5 på morgonen! Denna dag blev det nämligen 3,5 mils åkning. Och det var verkligen skönt att kliva upp så tidigt. Vi visste att det var relativt lätt skidåkning med nästan inga uppförsbackar alls.
Sixten åkte en bit framför oss så vi höll jämn takt med honom. Han skulle åka med samma tåg som vi från Abisko till Kiruna.
Efter ca 1,5 mil bar det av väldigt mycket nerför. Oj oj oj så brant nerför det var! Tur att det i början fanns lössnö att kunna åka ut i och ta ut svängarna ordentligt. Väldigt härligt att susa ner i lössnön! Och strålande sol denna dag också! Jag är så glad och tacksam för att vi hade så vackert väder de här dagarna!
Jag åkte omkull ett par gånger men gjorde mig inte illa som tur var. En av gångerna hade jag svårt komma upp för ena skidan satt fast. Tror ni att André kom och försökte hjälpa mig? Nej då... han stod och bara väntade på att jag skulle ta mig upp själv. ???
När vi kom till Abiskojaure så tog vi en kortare rast och drack kaffe och käkade mackor. Pratade lite med trevliga Sixten.
När vi sedan kom fram på andra sidan sjön var det verkligen inte någon angenäm åkning nåt mer. Fy sjutton! Nu var det återigen snöfattigt precis som i Nikkaluokta. Och dessutom var skoterspåret som vi åkte i väldigt uppkört och guppigt precis exakt hela vägen. Nu svor vi igen.
Bitvis fick vi ta av oss skidorna för det var så mycket barmark. Och så hoppigupp-färd i skoterspåret. Nej det var inget roligt.
När vi så kom fram till Abisko fanns inte en gnutta snö på marken! Så konstigt det kändes... som att det plötsligt var sommar. Vi kom där med värsta skidutrustningen i gassande sol och barmark.
Ser varmt ut va?
Ja, då var vår lilla skidtur slut!
Tog tåget till Kiruna och sov där på vandrarhemmet igen.
Åt en fantastiskt god buffé på restaurangen som tillhör hotellet och vandrarhemmet. Måste ha bytt ägare sedan sist jag åt där för nu var det verkligen klass på maten. Jag åt massor med grönsaker för det hade jag längtat efter.
Mmmm... vilken bra avslutning!
Kommentarer
Postat av: Kristina
Hejsan!
En fin skidtur har ni haft förstår jag.Elva mil, det var minsann inte dåligt. Provar o lägga in en länk till min blogg här, hoppas det funkar.
Hälsa så gott o massor med varma kramizar!
http://blogg.aftonbladet.se/11890
Postat av: Den ömma ......
Just nu läst om er skidfärd. Förstår att det var en del besvärligheter men bilderna är lysande. Du är duktig på det oxå! kram
Trackback
