Bilder
I loved it!!!!
STORFORSEN
ÄLVSBYN FRÅN HUNDBERGET
Viss skillnad på "cyklar" måste jag medge!
Kommer tillbaks till Älvsbyn om ett par veckor igen!
SEE YOU SOON!!!
Älvsbyn
Sov tills jag bara hade 5 minuter kvar till landningen. Vacker vy över Bottenviken och in över till Luleå. Kändes helt underbart att vara däruppe igen. Men jag måste tillägga att jag saknade min cykel. En cykeltur är ändå en helt annan sak när man får använda sin fysik och kämpa på lite och känna att musklerna arbetar och flåset kommer igång och därmed sinnena kommer till sin rätt. Helt annan upplevelse.
På de milen från flyget till Älvsbyn tittade jag mig omkring förnöjt och tog ett djupt andetag och kände och tänkte att nu är jag där jag vill vara. Om ni bara visste hur skönt det är med lugnet där uppe. Jag kände det till och med fast jag satt i en bil.
Efter att ha vilat några timmar var det dags att göra någonting. Och jag är fortfarande förvånad över att jag lät mig övertalas att åka motorcykel... har haft lite skräckscenarion angående motorcyklar då jag åkt med dårar som blåst på alldleles för fort och gjort livsfarliga omkörningar så jag trott min sista stund var kommen. Men eftersom jag nu är en människa som helst vill vistas utomhus så måste jag säga att jag är glad att vi tog motorcykeln istället för bilen. Så himla skönt att känna att jag inte var instängd.
Ja ni ser vilken välputsad och komfortabel MC jag fick åka
Mmmm... så skönt att åka iväg och se bygden. Norrbotten! Bara känslan att vara där! Och jag var hos en tvättäkta norrbottning, ingen tvekan om den saken. Han var stolt över sitt landskap.
På lördagen åkte vi iväg (på mitt initiativ) med motorcykeln istället för bil en lång tur.
Var till Storforsen som var så mäktigt så mäktigt. Vi stod där och såg, hörde dånet av forsen och kände den enorma kraften. Bra med en personlig guide. Satte oss och åt medhavd matsäck på en av de utsökta rastplatserna vid forsen.
Åkte sedan vidare och njöt av naturen och fler forsar. Var till en kallkälla som var mäkta imponerande. Svårt förklara i text hur den var. Tog heller inga kort där för det var svårt få fram bilder på botten av källan. Det var botten som var det intressanta där det med fin nästan vit sand virvlade upp och renade vattnet som kom underifrån.
Drack vattnet ur källan, och vattnet var precis lika utsökt gott som då jag besökte Kebenekaise och drack vattnet därifrån. Den som inte druckit vatten ur en sådan källa eller från forsarna däruppe i norr kan int ens föreställa sig hur gott det är.
Storforsen! Kan ni känna eller ens förstå naturens krafter!
Ja, sedan åkte vi en lång runda tillbaks till huset . Såg renar! Å vad jag har saknat dem. Och nu fick jag se flera stycken lite då och då när vi åkte omkring. Går tyvärr inte ta kort på dem med min mobilkamera eftersom jag inte kan komma tillräckligt nära innan de springer iväg. Trötta och hungriga när vi kom tillbaks till huset, men det gick lätt att åtgärda.
Samma dag jag skulle åka tillbaks hem hade jag några timmar på mig att få se lite andra vyer. Jag ville upp i ett berg och se ut över landskapet. Sagt och gjort... vi åkte till Hundberget. Jag ville helst åka motorcykel dit, men det blev bil. Inte tokigt att åka i en skön Mercedez heller. (vet inte om jag stavat rätt). Klättrade en lagom bit upp och kom fram till en perfekt platå att njuta utsikten ifrån. Så härligt att andas in luften däruppifrån! Och tänk så långt man kan se ut över landskapet fast vi ändå inte var så särskilt högt upp. Se själva och njut.
Älvsbyn från Hundberget.
Ja, inte var det roligt att åka därifrån kan jag säga.
Men nu när jag varit och bott hos en Norrbottning så märkte jag något som jag inte riktigt var beredd på. Kära nån så stor kulturskillnad! Jämförelsevis kände jag mig så väldigt mycket "storstadsmänniska".
Fast jag bor i en liten stad som Enköping kände jag ändå vilken milsvidd skillnad det var. Jag har ju tidigare bott flera år i Stockholm, och jag jobbar nu i Stockholm och älskar verkligen Stockholm. Kan inte hjälpas, men Stockholm är en stor kärlek! Jag som tycker det är jobbigt att bo i en liten stad som Enköping för att jag känner mig iakttagen och människorna här vet det mesta om de flesta. Men småorterna och småstäderna däruppe i norr då? Ja, ni kan ju bara föreställa er. Det är en sak att cykla genom Norrland som turist, men en helt annan sak att bo i en av småorterna och försöka bli accepterad och smälta in i kulturen där.
Ja, jag fick lite att tänka på kan jag säga. Vi får se hur det blir med Arjeplog där jag sökt jobb. Jag måste nog tänka både en och två gånger.
Men jag är glad och tacksam för de dagar jag fick uppleva i Älvsbyn. Tack!
Älvsbyn imorgon... Arjeplog kanske senare!
I morse ringde de från Arjeplogs kommun och ville att jag ska komma upp på anställningsintervju där. Bengt som han heter som ringde sa att de var väldigt intresserade av mig. Jag låg mycket bra till bland alla sökande.
Jag blev så himla glad! Nu måste jag bara ordna så jag kan komma upp dit så fort som möjligt för att träffa min eventuella arbetsgivare!!!!!
Cykeltur i Arjeplog Skotertur i Arjeplog
Ja, någonstans i Arjeplog. Vackert i alla fall.
Kanske jag snart får säga: ARJEPLOG HERE I COME!!!!
Älvsbyn... snart kommer jag!
Det är hit jag ska på fredag. Är framme i Luleå 10.00 och sedan är det bara några mil till Älvsbyn. Ska njuta varje sekund och ta många bilder. Ska bli härligt och spännande. Få känna det lugnet och andas den atmosfären som finns där och som jag aldrig känner här nere.
Undrar om jag verkligen är upplänning i blodet? Måste finnas någonting bakåt i släkten som funnits däruppe eftersom jag har så stark dragning dit. Ja, jag hinner ju inte direkt släktforska på de få dagar som är kvar innan jag åker upp. Men det skulle vara intressant att veta.
Önskar er alla det bästa i livet mina vänner... som vanligt ska vi tänka goda tankar om varandra och tacka för allt gott!
Min underbara familj som hjälpt,stöttat och uppmuntrat under cyklingen
Äldsta sonen Sebastian som gärna själv åker till Norrland och fiskar
Äldsta dottern Evelina som gilllar sin mammas bedrifter men skulle inte själv komma på tanken att cykla.
Yngsta dottern Fanny som bor i Sevilla med pojkvännen Raúl. De är båda imponerade av min tur.
"Mellansonen" Hampus höll ordning på lillebror under min cykeltur. Hampus följer med mig till Arjeplog!!!!
Yngsta sonen Wilmer säger inte så mycket men jag vet att han är stolt över sin mamma.
Mamma och pappa som jag älskar och som höll kontakt och höll koll på att jag mådde bra uppe i "Norr"
Självklart var det fler personer i min närhet som höll kontakt med mig och som jag är tacksam över att de engagerade sig i min cykling.
Min vän Paul ringde och sms-ade varje dag. En annan god vän Janne höll också kontakt via mobilen. Mammas man Trygve höll koll på kartan och kom med många bra förslag på vilken väg jag skulle ta för att få se vackra platser.
Det är roligt att så många läst min blogg och uppskattat det jag berättat och visat bilder på.
Tack alla för ert deltagande. Ni har alla funnits i mina tankar och mitt hjärta.
Och till er alla tänk på detta:
"Kärleken är det enda som blir större när man slösar med det!"
"För mycket av det goda kan vara underbart!"
"Vänlighet och kärlek är smittsammare än någon sjukdom!"
En önskedröm
"Jag vill bort från vardagsslitet och tonårstrots. Jag vill bort från psykiatrins tröghet och viss bakåtsträvan.
Jag vill upp till midnattssolen och fjällbons gästfria hus.
Jag vill fiska i ljusa kvällar när fjällsjön är spegelblank och springa på kalfjällets hällar.
Jag vill fånga i sextonvarvsnäten min öring och röding och sik och lyssna till riphannens läten i närmaste vindstilla vik.
Jag vill se hur snöbollen blommar och plocka en fjällfiol och höra skriken av lommar i nätternas strålande sol.
Jag vill höra en blåhake sjunga i fjällbjörkens grönskande ris och skrämmas av uppflugen klunga av ripor i morgonens dis.
Och jag vill dansa med kolbäckens karlar på Laisaliden i kväll och känna att här vill jag stanna bland skogar och sjöar och fjäll."
Jag läste dessa rader i Svenska Dagbladet i morse av någon som heter Anders Karlén. Blev berörd av orden. Jag gjorde om texten lite grann efter min vardag och person. Det är så jag känner som i texten. Lite naivt kanske men ändå äkta.
Känner en olidlig tomhet nu här hemma efter upplevelserna uppe i Norr. Har faktiskt sökt jobb i Arjeplog som jag redan skrivit om. Många som hört det förfasar sig och varnar mig för allt möjligt som kommer bli hemskt jobbigt där uppe. Men jag känner så starkt att jag måste våga chansa. Vad är livet till för? Enköping finns väl kvar om jag vill tillbaks? Kommer att flytta upp till Norr så fort jag bara kan. Det jag har svårt att lämna här är så klart mina (hel- och halvvuxna) barn, föräldrar, mina folkdansvänner och några arbetskamrater. Men det är verkligen inte svårt eller dyrt att ta flyget upp för de som vill träffa mig. Och lika lätt för mig att komma ner och hälsa på.
Om en vecka exakt ska jag upp till Älvsbyn och hälsa på en vän. Jag längtar så jag knappt kan bärga mig en hel vecka. Vill åka upp på en gång! Ska bli så underbart att få komma till Norrbotten så det finns inte ord att beskriva.
Jag hade tänkt cykla till Älvsbyn när jag var i Gällivare men blev rekommenderad av en man att ta vägen till Jokkmokk och sedan Arvidsjaur. Så nu är jag väldigt glad att jag blivit bjuden upp till Älvsbyn och få uppleva det som jag från början hade tänkt på cykelturen.
Måste säga att jag har en hel del tur att råka träffa rätt människor.
Berättar om Älvsbyn när jag kommer tillbaks. Skulle gärna ha cykeln med mig dit upp men den får stanna hemma.
Ingen norrlandsbild men en bild där jag ser rätt nöjd ut.
Första serien bilder
Fagerdala, Värmdö och lite annat
Väl framme på Värmdö var det soligt och skönt igen. Så himla skönt att få komma till Värmdö istället för till min tråkiga lägenhet i Enköping. Min lilla svarta pudel som pappa och mamma omväxlande tagit hand om blev överlycklig att se mig. Lycklig så hon höll på att svimma!
När vi kom fram var det kväll. Vi åt en utsökt god middag med gott vin... jag, pappa, hans särbo och pappas bror. Vi hade jättetrevligt.
Jag berättade om min cykeltur och visade bilder. Men kvällen räckte så klart inte till att berätta allt.
Min älskade Paul skulle kommit ut dit under helgen men hörde inte av sig förrän söndagen. Det blev början till slutet för vår del. Är ledsen för det. Hade honom som stöd och uppmuntran under cykelturen i alla fall och det var skönt.
Stannade hos pappa på landet några dagar och tog det lugnt så det inte blev alltför abrupt att komma hem till vardagen med städning, matlagning, disk och tjat på tonåringar.
På kvällen låg jag och tänkte på allt jag upplevt. Alla människor, djur, fantastisk natur, t o m de milslånga skogarnas lugn där jag sjöng och trallade för att få milen att gå fortare. Alla ödehus som såg ledsna ut. Varför vill ingen bo där? Jag vill, men inte när de nästan fallit ihop. Varför inte hyra ut husen innan de faller samman?
Måste få berätta att jag igår skickade in en anställningsansökan som nattsjuksköterska i Arjeplog! Får jag jobbet flyttar jag så fort som möjligt. Om ni bara visste vilken längtan jag har upp till denna fantastiska del av Sverige. Kanske jag förskönar och idylliserar, men jag måste få chansa. Om det inte funkar däruppe så kan jag väl i all sin dar flytta ner igen!
Som en vän sa lite sarkastiskt till mig igår: Ja, jag kan förstå om du flyttade till norrlands kust, men Arjeplog förstår jag inte att man flyttar till. Tack för den uppmuntran. Hade inte spelat någon roll vilken stad jag hade sökt jobb i så hade det varit fel. Men visst. Jag kan leva resten av mitt liv i Enköping som jag vantrivs i, och dö här. För att andra tycker Enköping är så toppen! Men då dör min själ före min kropp. Jag har inget socialt umgänge här. I Norra delen av sverige kan jag åtminstone åka skidor hela vintern utan att oroa mig för att snön försvinner, jag kan pimpla på vintern, fiska på sommaren, vill lära mig flugfiske. Naturen går inte ens att jämföra. Ursäkta att jag tycker om Norrland, Lappland, Norrbotten, Väserbotten, Jämtland.
Jag vill chansa, jag vill våga. Vad kan bli sämre än här? Närheten till Stockholm är det enda som känns som jag kommer sakna. Älskar verkligen Stockholm. Men omöjligt för mig att flytta dit. Vill inte bo i förort 1 ½ - 2 timmar utanför. Kan då lika gärna bo här där det tar lika lång tid att pendla till jobbet som från en förort. Hyra andrahandslägenhet? Ja det har jag försökt, men måste då betala 100 tusen kronor. Aldrig i livet. Har inte ens de pengarna.
Ja det blev lite mer filosofiska tankar och kanske ointressant babbel.
Men jag har redan börjat planera för nästa cykeltur och nästa och nästa.
Mina föräldrar som ställer upp så mycket de kan! Jag älskar er!
Hudiksvall 11 juli
Vackert väder när jag vaknade. Tog tid på mig att packa ihop mina saker. Gick ner till sjön och tittade ut över den. Njöt av stillheten och dröjde mig kvar vid stranden. Många tankar for genom huvudet, tänkte på alla upplevelser jag haft från Kiruna och ner, alla underbara möten med människor, alla ensama stunder i skogen och sjöar och älvar där känslan av total befrielse infunit sig. 
Att fått leva i naturen alldeles ensam utan andra ljud än trädens sus, fåglars sjungande, forsarnas brus, de stilla sjöarnas troslka skönhet, renarnas vackra väna uppenbarelse, rävarnas söta pigga uppsyn, älgarnas stolthet. Jag är evinnerligt tacksam att ha fått uppleva det.
Och när det varit tungt och kännts hopplöst emellanåt så har jag försökt stilla mig och tänkt: Ta det lugnt, ingen panik, ta en kilometer i taget så ordnar det sig. Ibland har jag stannat och bett en bön... och faktiskt straxt efter det har det hänt något positivt såsom ett trevligt möte med en inspirerande människa eller helt plötsligt en gudomligt vacker plats att hämta andan och känna friden strömma genom kroppen... som en skänk från ovan. Oförglömligt.'
I min lite vemodiga sinnesstämning ringde jag och pratade med Paul som i sådana lägen är förstående och ett utmärikt stöd. (Psykiater som han är). Annars tycker han mest att jag är galen och manisk. (vi har tyvärr ingen kontakt längre)
Tog adjö av campingvärden. Jag talade om för honom vilken fantastisk camping de har där i Hassela. Hade aldrig hittat dit om det inte var för jag varit där året innan. Trevligt och välkomnande bemötande. Familjärt och varm stämning. Hoppas innerligt att sådana där små pärlor kommer finnas kvar i framtiden. Vi är många som avskyr dessa stora "flerstjärniga" supermoderna campingar med fullt av aktiviteter och tjusiga pooler, vattenrutschbanor, dyra stugor och all möjlig bekvämlighet för dessa rastlösa turister som inte kan njuta av stillhet, ensamhet och natur. Och där barnen ska ha allt serverat i form av så mycket aktiviteter som möjligt.
Vi andra som har en kravfylld och stressig vardag med jobb och påfrestande tonåringar behöver lugn och stillhet på semestern. Vi behöver campingar som Hassela, Piilijärvi, Rännuddens camping i Norsjö, Måviken i närheten av Mjällom, Höga Kusten. Det finns andra ställen jag också kan räkna upp. För oss som behöver lugn och kunna sjunka in i meditiation... För oss som vill umgås med oss själva... För oss som vill ha tystnad från stans buller... För oss som vill slippa datorer och tv... För oss som vill slippa stressen att altid finnas tillgängliga dygnet runt... För oss som vill uppleva att vi är ett med naturen.
Nu har jag och min cykel snart gjort sitt för denna gång.
Cyklade så småningom iväg mot Hudiksvall. Cyklade utefter Hasselasjön en lång bit. Vacker natur och kunde njuta. Alltså inte bara skog och skog. Växlande omgivningar vilket var tacksamt. Backarna fortfarande jobbiga men inte lika långa och sega. När jag kommit halvvägs till Bergsjö var det vägarbeten flera kilometer. Fick gå med cykeln hela den vägen. Tog en väldig tid eftersom jag var tvungen att gå väldigt sakta med cykeln. Asfalten var uppbruten och där låg istället stora stenar! Inte grovt grus, utan verkigen stora stenar. Ville inte ha punka på cykeln den sista biten av min sträcka. Fick jag inte heller. Det fanns 50- och 70-skyltar utmed "sten"vägen! Hur kan man tro att någon bil ens kunde köra i 50?! Bilarna snarare kröp i 20 för annars stänkte stenbumlingarna upp och förstörde lacken och lyktor och rutor på bilarna. Och vem vill det? Men tack vägverket för att ni satte upp 50- och 70-skyltar ifall det skulle finnas någon dåre som ville köra fortare än 70. I så fall skulle den dåren hamnat i diket eller krocka pga krossad framruta och därmed inte skulle kunna se något!!!
Nåväl, jag tog det lugnt, kunde inte annat göra.
När jag kom fram till Bergsjö slog jag mig ner vid en vacker liten park nere vid en å eller mindre fors. Kom inte ihåg namnet. Åt min matsäck. Såg en liten flicka hoppa på stenarna i forsen. Såg livsfarligt ut. Undrar om hennes föräldrar visste om det. Innan jag åkte därifrån hade hon hoppat tillbaks till torra land.
Fortsatte den backiga och rätt tråkiga vägen fram till Hudiksvall. Hudiksvall var sig likt. Gullig stad med vatten som sträcker sig nästan ända upp till centrum.
Pappa kom och jag blev glad att se honom. Stor stor kram! Tack snälla älskade pappa för att du hämtade mig. Du ställer alltid upp när du kan.
Eftersom jag fortfarande inte hade någon längtan hem så följde jag med pappa hem till Värmdö.
Berättar mer om resan dit och hans fina ställe där. Och om reflextioner
Sundsvall, Hassela 10 juli
Cyklade iväg rätt tidigt mot Sundsvall. Chansade på att kunna cykla på E4:an, men hann bara några kilometer så kom polisen! Jag visste att jag egentligen inte fick cykla där, men det går snabbare än att cykla småvägarna. Ja, det var bara att lyda polisen och ta mig ifrån E4:an in i Timrå. Därifrån cyklade jag gamla E4:an som naturligtvis var hemskt jobbig med branta backar. Att cykla den långa vägen genom Lappland och Ångermanland var inte speciellt ansträngande jämfört med trakterna kring Sundsvall. Långa långa backar uppför och långa långa backar nerför. Värre än när jag cyklade från Sollefteå till Stavreviken. Kändes helt hopplöst. Svårt att klä sig rätt eftersom de långa uppförsbackarna blev hemskt svettiga och med värkande ben, och de långa nerförsbackarna frös jag så jag nästan blev blå av kylan.
Kom till Sundsvall med värkande trötta ben. Hungrig. Åt en bautapizza. Och det var väldigt bra att jag stoppade i mig mycket kalorier och energi. Svårt hålla vikten (uppe) när jag gör av med så mycket energi. Ville inte tappa vikt för jag vet att jag blir så svag både fysiskt och psykiskt då.
Hade egentligen tänkt att jag skulle cykla ända till Delsbo. Det hade gått bra i normala fall. Hade ju cyklat 12 - 13 mil på en och samma dag emellanåt utan större problem. Men nu kände jag att benen var rätt slut. Bestämde mig därför att 5 mil fick räcka, dvs till Hassela. Jag var i Hassela förra sommaren och visste att det finns en fin lugn camping där.
Vägen till Hassela var utan tvekan den absolut jobbigaste sträckan. Tog hur lång tid som helst att cykla. Fick gå med cykeln uppför de flesta backar. Grät ett par gånger av utmattning och förtvivlan. Fanns inget njutbart alls på den sträckan. Vid det här laget var jag också urless på all skog. Tur att jag visste att Hassela är ett jättefint och gulligt samhälle. Och att campingen är en pärla med mycket trevliga stugvärdar. Det var min tröst på vägen.
Mitt ute i skogen kom det plötsligt en man på racercykel! Blev nästan rädd för jag hade inte sett en enda människa på hela vägen. Inte ens de byar jag cyklade igenom. Helt dött. Vi stannade och pratade lite. Jag talade om hur hemskt jobbigt jag tyckte sträckan mellan Sundsvall och Hassela var. Tänkte nog hela tiden att jag var klen och kände mig usel som inte orkade uppför alla backar. MEN... denna vältränade man bekräftade min upplevelse. Han förstod att det nästan var hopplöst för mig att cykla med tung packning uppför alla dessa backar. Han peppade mig och gav mig uppmuntrande ord. Tack för det! Sedan kändes det lättare i sinnet att cykla vidare. Har även hört nu efteråt av andra att det är hemskt backigt i trakterna kring Sundsvall.
Kom till slut fram till Hassela camping kl 19.30. Vilken tid det tog att cykla! Hur skulle jag orkat ända till Delsbo som jag hade tänkt? Tydligen fruktansvärda backar även på vägen dit.
Det var lika trevligt och välkomnande att komma till denna camping nu som förra sommaren. Det är så himla varm och mysig stämning där. Jag hörde husvagnscamparna prata och skratta. De spelade boule och umgicks både barn och vuxna. Alla såg glada och nöjda ut. Det värmer så gott inombords att se och höra sådant. Kändes tryggt att vara där.
Stugvärden hälsade mig välkommen och visade mig runt och informerade om campingen. Han erbjöd mig att få sova i köket om det blev för kallt på natten. Det sa han flera gånger. Gästfrihet är något som de är experter på i hela Norra Sverige. Och de litar på sina gäster.
Den fina bastun på Hassela camping
Efter jag slagit upp tältet och duschat och bytt om satte jag mig i köket och åt mat. Ringde till pappa. Kände att det skulle bli en plåga att ta mig igenom resten av Hälsingland med mina värkande ben. Vi bestämde att han skulle hämta mig i Hudiksvall dagen efter. Jag hade visserligen kunnat stanna i Hassela ett par dagar och vilat upp mig. Men tror ändå det skulle blivit hemskt jobbigt att fortsätta dessa hemska backar i Hälsingland. Skulle inte kunnat njuta av landskapet då. Rätt meningslöst.
Men efter jag bestämt det med pappa så kändes det plötsligt tomt och sorgset att lämna denna spännande och fantastiska cykeltur. Blev vemodig. Tänk vad jag lärt mig mycket. Hur nära jag kommit mig själv. Att umgås med sig själv är en konst. Alla tankar och funderingar över livet. Andligheten i mig så naturlig och stark. En sak som jag var förvånad över var att jag inte längtade hem en enda gång. Inte ens nu när jag bestämde mig för att bara cykla 5 mil till.
Fast jag visste att det skulle bli kallt under natten så ville jag absolut sova i tältet eftersom det var sista natten på min cykeltur. Och det blev verkligen kallt. Men med långkalsonger, vindbyxor, polotröja, jacka och skidstrumpor som krävs för dessa nätter då det bara är ett par plusgrader så är det inga problem. Så jag sov gott i mitt lilla tält.
Sollefteå, Viksjö, Stavreviken 9 juli
Cyklade iväg ett par mil och kom fram till Sollefteå. Träffade på en entusiastisk man som talade varmt om att jag skulle välja att cykla norr om Ångermanälven. Han ville gärna att jag skulle stanna hos honom och hans sambo och fika med dem. Han blev kanske besviken, men det blev för lång omväg för mig att cykla där eftersom jag nu började känna att benen värkte i varje uppförsbacke. Hade behövt vila någon dag, men hade inte ro till det.
Sollefteå var en väldigt gullig stad. Åt god frukost på ett trevligt och billigt fik. Jag skriver ofta om "billiga" ställen, men det visade sig att det blev dyrare än jag trodde från början att cykla denna långa sträcka. Pengarna började tryta vid det här laget. Därför var jag nu tvungen att skynda på cyklingen lite grann.
Träffade en stund senare på en annan (ÄNTLIGEN) cyklist! Det var så underbart att få prata med en annan cykelentusiast! En ung kille från Tyskland. René. Han hade flugit till Nyköping och sedan cyklat därifrån och uppåt. Han skulle vidare till Nordkap. René hade njutit av att cykla ensam hela vägen, men började nu sakna sällskap. Så han tyckte det var synd att vi cyklade åt olika håll. Ja, han måste verkligen ha kännt sig ensam eftersom han ville ha sällskap av en 50-årig "tant", han var själv 28 år. Vi utböt erfarenheter och tips om vägar eftersom jag skulle cykla neråt där han hade varit, och han skulle cykla uppåt där jag hade varit. Mycket bra. Hade själv inte haft något emot lite sällskap, åtminstone när jag tältar helt ensam på nätterna. Är lite rädd emellanåt i urskogarna. Vi böt mailadresser.
Efter den trevliga pratstunden cyklade jag iväg på en liten väg mot Sundsvall. Hemskt mycket tråkig ful skog utan en enda rastplats på hela vägen. Fullt med timmerbilar som ständigt susade förbi. Inte trevligt. Tänkte ta en längre paus i Viksjö. Men det kändes som jag aldrig kom fram. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Varför stämmer inte kartan med verkligheten? Det var hela tiden långa, långa sega uppförsbackar följt av lika långa nerförsbackar. Inget plant alls. Svettades i uppförsbackarna och frös som sjutton i nerförsbackarna. Som ni kanske förstår var landskapet här nere helt annorlunda än i Norrbotten. Renarnas sällskap fanns inte längre. Saknade dem. Någon fin liten sjö då och då och några gulliga byar fick jag vara tacksam över att se. Men det var långt mellan dem.
Till slut kom jag äntligen fram till Viksjö. Och äntligen fick träffa fantastiskt trevliga människor. Stannade och frågade en man som var ute på sin tomt var jag kunde hänga mitt tält på tork eftersom det fortfarande var fuktigt när jag slog ihop det på morgonen. Ja, han erbjöd sig förstås att jag kunde hänga upp det på hans tomt. Sagt och gjort. Hans fru kom ut och hon ville bjuda på kaffe. Blev jätteglad för det för jag jag väldigt kaffesugen. Fick komma in i deras stora hus. Det var så himla himla trevligt att få sitta i köket och fika och prata. Fick bryggkaffe, nybakt bröd med ost och gurka, och kanelbullar. Mmmm... gott gott. Det som jag inte orkade äta upp packade frun ihop till mig som färdkost. Tänk så gulligt och omtänksamt. Hur många hemma där jag bor skulle bjuda in en helt främmande människa i sitt hem och bjuda på fika? Va? De tipsade mig om en nedlagd camping där jag kunde tälta gratis. Bra. De får en stjärna i himlen för sin gästfrihet.
Om ni visste vad det betydde mycket för mig att få detta samtal och fika! Så mycket lättare det var att cykla vidare de två milen till Stavreviken.
Hittade Stavreviken som låg nere vid Indalsälven. Slog upp tältet och kände mig nöjd. Fanns bord och bänkar att sitta på så jag åt resten av smörgåsarna och bullarna där. Ringde och pratade med Paul (min dåvarande) en lång stund och det kändes bra.
Förstod att det skulle bli kallt på natten eftersom det var klar himmel. Klädde på mig ordentligt och somnade mycket nöjd.
