Sundsvall, Hassela 10 juli
Var mycket kallt på natten, men jag hade klätt mig ordentligt så jag sov gott. Vackert väder när jag vaknade. Gick ner till Indalsälven och badade naken. Bästa jag vet att få bada naken alldeles ensam. Enorm frihetskänsla. Satt sedan i solen och värmde mig. Vägen gick precis ovanför men det var så mycket träd emellan så ingen kunde se mig. Möjligtvis om någon satt med kikare, men struntsamma... är inte pryd.
Cyklade iväg rätt tidigt mot Sundsvall. Chansade på att kunna cykla på E4:an, men hann bara några kilometer så kom polisen! Jag visste att jag egentligen inte fick cykla där, men det går snabbare än att cykla småvägarna. Ja, det var bara att lyda polisen och ta mig ifrån E4:an in i Timrå. Därifrån cyklade jag gamla E4:an som naturligtvis var hemskt jobbig med branta backar. Att cykla den långa vägen genom Lappland och Ångermanland var inte speciellt ansträngande jämfört med trakterna kring Sundsvall. Långa långa backar uppför och långa långa backar nerför. Värre än när jag cyklade från Sollefteå till Stavreviken. Kändes helt hopplöst. Svårt att klä sig rätt eftersom de långa uppförsbackarna blev hemskt svettiga och med värkande ben, och de långa nerförsbackarna frös jag så jag nästan blev blå av kylan.
Kom till Sundsvall med värkande trötta ben. Hungrig. Åt en bautapizza. Och det var väldigt bra att jag stoppade i mig mycket kalorier och energi. Svårt hålla vikten (uppe) när jag gör av med så mycket energi. Ville inte tappa vikt för jag vet att jag blir så svag både fysiskt och psykiskt då.
Hade egentligen tänkt att jag skulle cykla ända till Delsbo. Det hade gått bra i normala fall. Hade ju cyklat 12 - 13 mil på en och samma dag emellanåt utan större problem. Men nu kände jag att benen var rätt slut. Bestämde mig därför att 5 mil fick räcka, dvs till Hassela. Jag var i Hassela förra sommaren och visste att det finns en fin lugn camping där.
Vägen till Hassela var utan tvekan den absolut jobbigaste sträckan. Tog hur lång tid som helst att cykla. Fick gå med cykeln uppför de flesta backar. Grät ett par gånger av utmattning och förtvivlan. Fanns inget njutbart alls på den sträckan. Vid det här laget var jag också urless på all skog. Tur att jag visste att Hassela är ett jättefint och gulligt samhälle. Och att campingen är en pärla med mycket trevliga stugvärdar. Det var min tröst på vägen.
Mitt ute i skogen kom det plötsligt en man på racercykel! Blev nästan rädd för jag hade inte sett en enda människa på hela vägen. Inte ens de byar jag cyklade igenom. Helt dött. Vi stannade och pratade lite. Jag talade om hur hemskt jobbigt jag tyckte sträckan mellan Sundsvall och Hassela var. Tänkte nog hela tiden att jag var klen och kände mig usel som inte orkade uppför alla backar. MEN... denna vältränade man bekräftade min upplevelse. Han förstod att det nästan var hopplöst för mig att cykla med tung packning uppför alla dessa backar. Han peppade mig och gav mig uppmuntrande ord. Tack för det! Sedan kändes det lättare i sinnet att cykla vidare. Har även hört nu efteråt av andra att det är hemskt backigt i trakterna kring Sundsvall.
Kom till slut fram till Hassela camping kl 19.30. Vilken tid det tog att cykla! Hur skulle jag orkat ända till Delsbo som jag hade tänkt? Tydligen fruktansvärda backar även på vägen dit.
Det var lika trevligt och välkomnande att komma till denna camping nu som förra sommaren. Det är så himla varm och mysig stämning där. Jag hörde husvagnscamparna prata och skratta. De spelade boule och umgicks både barn och vuxna. Alla såg glada och nöjda ut. Det värmer så gott inombords att se och höra sådant. Kändes tryggt att vara där.
Stugvärden hälsade mig välkommen och visade mig runt och informerade om campingen. Han erbjöd mig att få sova i köket om det blev för kallt på natten. Det sa han flera gånger. Gästfrihet är något som de är experter på i hela Norra Sverige. Och de litar på sina gäster.
Den fina bastun på Hassela camping
Efter jag slagit upp tältet och duschat och bytt om satte jag mig i köket och åt mat. Ringde till pappa. Kände att det skulle bli en plåga att ta mig igenom resten av Hälsingland med mina värkande ben. Vi bestämde att han skulle hämta mig i Hudiksvall dagen efter. Jag hade visserligen kunnat stanna i Hassela ett par dagar och vilat upp mig. Men tror ändå det skulle blivit hemskt jobbigt att fortsätta dessa hemska backar i Hälsingland. Skulle inte kunnat njuta av landskapet då. Rätt meningslöst.
Men efter jag bestämt det med pappa så kändes det plötsligt tomt och sorgset att lämna denna spännande och fantastiska cykeltur. Blev vemodig. Tänk vad jag lärt mig mycket. Hur nära jag kommit mig själv. Att umgås med sig själv är en konst. Alla tankar och funderingar över livet. Andligheten i mig så naturlig och stark. En sak som jag var förvånad över var att jag inte längtade hem en enda gång. Inte ens nu när jag bestämde mig för att bara cykla 5 mil till.
Fast jag visste att det skulle bli kallt under natten så ville jag absolut sova i tältet eftersom det var sista natten på min cykeltur. Och det blev verkligen kallt. Men med långkalsonger, vindbyxor, polotröja, jacka och skidstrumpor som krävs för dessa nätter då det bara är ett par plusgrader så är det inga problem. Så jag sov gott i mitt lilla tält.
Cyklade iväg rätt tidigt mot Sundsvall. Chansade på att kunna cykla på E4:an, men hann bara några kilometer så kom polisen! Jag visste att jag egentligen inte fick cykla där, men det går snabbare än att cykla småvägarna. Ja, det var bara att lyda polisen och ta mig ifrån E4:an in i Timrå. Därifrån cyklade jag gamla E4:an som naturligtvis var hemskt jobbig med branta backar. Att cykla den långa vägen genom Lappland och Ångermanland var inte speciellt ansträngande jämfört med trakterna kring Sundsvall. Långa långa backar uppför och långa långa backar nerför. Värre än när jag cyklade från Sollefteå till Stavreviken. Kändes helt hopplöst. Svårt att klä sig rätt eftersom de långa uppförsbackarna blev hemskt svettiga och med värkande ben, och de långa nerförsbackarna frös jag så jag nästan blev blå av kylan.
Kom till Sundsvall med värkande trötta ben. Hungrig. Åt en bautapizza. Och det var väldigt bra att jag stoppade i mig mycket kalorier och energi. Svårt hålla vikten (uppe) när jag gör av med så mycket energi. Ville inte tappa vikt för jag vet att jag blir så svag både fysiskt och psykiskt då.
Hade egentligen tänkt att jag skulle cykla ända till Delsbo. Det hade gått bra i normala fall. Hade ju cyklat 12 - 13 mil på en och samma dag emellanåt utan större problem. Men nu kände jag att benen var rätt slut. Bestämde mig därför att 5 mil fick räcka, dvs till Hassela. Jag var i Hassela förra sommaren och visste att det finns en fin lugn camping där.
Vägen till Hassela var utan tvekan den absolut jobbigaste sträckan. Tog hur lång tid som helst att cykla. Fick gå med cykeln uppför de flesta backar. Grät ett par gånger av utmattning och förtvivlan. Fanns inget njutbart alls på den sträckan. Vid det här laget var jag också urless på all skog. Tur att jag visste att Hassela är ett jättefint och gulligt samhälle. Och att campingen är en pärla med mycket trevliga stugvärdar. Det var min tröst på vägen.
Mitt ute i skogen kom det plötsligt en man på racercykel! Blev nästan rädd för jag hade inte sett en enda människa på hela vägen. Inte ens de byar jag cyklade igenom. Helt dött. Vi stannade och pratade lite. Jag talade om hur hemskt jobbigt jag tyckte sträckan mellan Sundsvall och Hassela var. Tänkte nog hela tiden att jag var klen och kände mig usel som inte orkade uppför alla backar. MEN... denna vältränade man bekräftade min upplevelse. Han förstod att det nästan var hopplöst för mig att cykla med tung packning uppför alla dessa backar. Han peppade mig och gav mig uppmuntrande ord. Tack för det! Sedan kändes det lättare i sinnet att cykla vidare. Har även hört nu efteråt av andra att det är hemskt backigt i trakterna kring Sundsvall.
Kom till slut fram till Hassela camping kl 19.30. Vilken tid det tog att cykla! Hur skulle jag orkat ända till Delsbo som jag hade tänkt? Tydligen fruktansvärda backar även på vägen dit.
Det var lika trevligt och välkomnande att komma till denna camping nu som förra sommaren. Det är så himla varm och mysig stämning där. Jag hörde husvagnscamparna prata och skratta. De spelade boule och umgicks både barn och vuxna. Alla såg glada och nöjda ut. Det värmer så gott inombords att se och höra sådant. Kändes tryggt att vara där.
Stugvärden hälsade mig välkommen och visade mig runt och informerade om campingen. Han erbjöd mig att få sova i köket om det blev för kallt på natten. Det sa han flera gånger. Gästfrihet är något som de är experter på i hela Norra Sverige. Och de litar på sina gäster.
Den fina bastun på Hassela camping
Efter jag slagit upp tältet och duschat och bytt om satte jag mig i köket och åt mat. Ringde till pappa. Kände att det skulle bli en plåga att ta mig igenom resten av Hälsingland med mina värkande ben. Vi bestämde att han skulle hämta mig i Hudiksvall dagen efter. Jag hade visserligen kunnat stanna i Hassela ett par dagar och vilat upp mig. Men tror ändå det skulle blivit hemskt jobbigt att fortsätta dessa hemska backar i Hälsingland. Skulle inte kunnat njuta av landskapet då. Rätt meningslöst.
Men efter jag bestämt det med pappa så kändes det plötsligt tomt och sorgset att lämna denna spännande och fantastiska cykeltur. Blev vemodig. Tänk vad jag lärt mig mycket. Hur nära jag kommit mig själv. Att umgås med sig själv är en konst. Alla tankar och funderingar över livet. Andligheten i mig så naturlig och stark. En sak som jag var förvånad över var att jag inte längtade hem en enda gång. Inte ens nu när jag bestämde mig för att bara cykla 5 mil till.
Fast jag visste att det skulle bli kallt under natten så ville jag absolut sova i tältet eftersom det var sista natten på min cykeltur. Och det blev verkligen kallt. Men med långkalsonger, vindbyxor, polotröja, jacka och skidstrumpor som krävs för dessa nätter då det bara är ett par plusgrader så är det inga problem. Så jag sov gott i mitt lilla tält.
Kommentarer
Trackback
