Skotertur på Hornavan.
Skotertur tidigt tidigt på morgonen... killarna ska komma hem med fisk till middan har de lovat!
Jag fick också prova lite grann innan de stack iväg.
Killarna trötta innan de gav sig iväg.... men de piggnade nog på sig fort i kylan.
Sådär ja... nu är packningen med... Lycka till med både skoterkörningen och fisket!
Jajamen!!!! En skaplig Röding fick Sebastian upp. Duktigt gjort!
Nu ber Sebastian mig att skynda mig på för han är både trött, frusen och hungrig.
Han ser verkigen ut som en äkta Norrlänning tycker jag! 
Jag hade gjort iordning massor med Palt innan de kom hem. Och vi åt Palten med smör och lingon, med god aptit. Det var ur-gott! 
Naturligtvis åt vi den utsökta Rödingen efter Palten hade sjunkigt undan i magen. Gudomligt god Röding.
Katten Klas. Gänget. Jag på väg hem. Härlig dag på Galtis!
Förra veckan var jag ner och hälsade på i Stockholm och Uppsala. Fruktansvärt väder så jag ville helst inte vara ute alls. Alltså jag tycker mycket om snö så jag ska egentligen inte klaga. Men luften där nere är så fuktig och rå så det är ingen njutning över huvud taget att vara utomhus.
Det var så klart jättekul att träffa familjen och ett par av mina f d jobbarkompisar.
Min familj betyder väldigt mycket för mig. Nu när det är så långt emellan oss så får jag panik ibland när jag tänker på hur sällan vi kommer träffas.
Jag förstår om mina barn känner sig övergivna av mig som bara packa ihop mina saker och flytta iväg 100 mil. Jag hade en speciell relation till var och en av barnen och vi älskade att träffa varandra. Barnen har ju ingen annan förälder än mig heller att få tröst hos när livet känns hårt och orättvist. Sin mamma och pappa ska man ju ha när livet känns hårt. Och även dela glädjestunder med. Och jag är då den enda de har kvar.... och bor så långt bort så det går inte bara komma över spontant för att få prata ut när behov finns.
Men jag får göra så gott jag kan ändå. Förmodligen kommer inte jag bo kvar i lappland hela mitt liv. Fast just nu vill jag inget hellre än att bo här. Men om fem år? Hur känner jag då? Då kan allt vara annorlunda. Jag är ju trots allt en rastlös person som vill ut och se mig omkring då och då.
Resan ner till Uppland var nödvändig för att kunna lägga mycket bakom mig. Jag vill definitivt inte flytta tillbaks... inte ens till Stockholm som är enda alternativet om jag ska neråt igen.
Det var helt fantastiskt skönt att komma tillbaks till Arjeplog, den klara kalla luften och vita snön som knarrar under fötterna när man går. Och så belönades jag med Norrsken första kvällen när jag kom tillbaks. Stockholm bara blaskade och slaskade det under fötterna. Och snön var mest smutsig.
Men efter besöket i Stockholm känns det mycket skönt att kunna lägga det gamla bakom mig. Mitt f d jobb på Karolinska och Danderyd hade jag saknat så fruktansvärt mycket så det kändes jobbigt emellanåt, men nu känns det inte så längre. Jag var inte till gamla jobbet och hälsa på men känner nu ändå som att jag känslomässigt är färdig med det och kan gå vidare. Gå vidare över huvud taget med livet här uppe utan någon tanke eller känsla av att vilja tillbaks ner. (Bara barnen som jag har dåligt samvete för ibland)
Så nu trivs jag ännu mer i Arjeplog än tidigare. Nu när jag inte ens vill tillbaks till gamla jobbet så uppskattar jag även nya jobbet mer.
Mina nya arbetskamrater är verkligen lätta att samarbeta med. Sååå himla skönt att slippa höra gnäll varenda gång jag kommer till jobbet som det var på förra arbetet. När jag nu tänker tillbaks så var det faktiskt alltid alltid någon som gnällde och förstörde stämningen... Vissa mentalskötare tror de vet allt bättre än både sjuksköterskor och läkare! Märkligt! Fast de gnäller oavbrutet så stannar de ändå kvar på samma ställe som de tycker är så förskräckligt dåligt... Varför det? Det var tur att det fanns så många (framför allt timvikarier) som kunde lätta upp stämningen och som jag hade många trevliga och intressanta samtal med på nätterna när det var lugnt.
Nu är det faktiskt aldrig gnäll när jag kommer till jobbet, och jag känner mig uppskattad av varenda en här. När det kommer in akut-fall med ambulans och jag känner mig stressad så har jag fullt stöd av både undersköterskorna och jourläkaren (som jag måste väcka upp hastigt och abrupt många gånger). Det gör att det aldrig känns tungt att komma hit. Gud så skönt!
Blev inte många bilder tagna när jag var ner. De blev så mörka och suddiga för det var så disigt och molnigt hela tiden och min mobilkamera tycker inte om det. Men katten Klas som min bror Klas har hos sig ute på landet blev ju bra bilder på i alla fall.
Gamla gänget och jag. Min avskedspresent den vita mössan har jag haft stor anvädning av i Arjeplog. Många många fina minnen har jag från de här människorna. (särskilt Pär av flera anledningar) Men det är nu ett avslutat kapitel. Ingen kom och hälsade på mig heller fast flera förstås sa att de ABSOLUT skulle komma. Jag är van att de flesta är stora i orden men har liten verkstad. Ja, hejdå på er allihop!
Som vanligt träffade jag på trevliga människor på hemresan. En Göteborgare och en från Wales. De skulle upp till Arjeplog och hämta varsin långtradare som var färdigtestade och skulle köras till Göteborg. Vi pratade förstås om hur vackert det är i Norrland, och att Arjeplog är väldigt speciellt. Naturen är så gott som oslagbar. Men det måste upplevas och jag är väldigt glad att jag fått förmånen att bo här. Göteborgaren var så lustig så han tog flera kort på både mig och hunden när vi låg och sov. Med min mobil!
Äldsta sonen kom upp till mig några dagar innan jag åkte till Stockholm, och han är fortfarande kvar. Och så kom en kompis till honom upp och hälsade på några dagar också. Så i söndags var vi till Galtis och åkte skidor och Snowboard. Det var strålande sol och ett par plusgrader. Så himla härligt! Tog lite bilder förstås.
Här på vägen upp i liften.
Närmar oss toppen.
Sebastian gör sig klar för åkningen....
Stoffa är beredd....
Jag och Sebastian högst upp på Galtis.
Stoffa landar efter ett hopp i backen...
Slutet på dagen. Vi hade förstås jättekul alla tre. Roligt för mig att få sällskap ibland när jag åker skidor.
Nu ska jag hem och sova några timmar. Sedan ska väl Sebastian och jag försöka hitta på något trevligt för det är min födelsedag idag!
Det var så klart jättekul att träffa familjen och ett par av mina f d jobbarkompisar.
Min familj betyder väldigt mycket för mig. Nu när det är så långt emellan oss så får jag panik ibland när jag tänker på hur sällan vi kommer träffas.
Jag förstår om mina barn känner sig övergivna av mig som bara packa ihop mina saker och flytta iväg 100 mil. Jag hade en speciell relation till var och en av barnen och vi älskade att träffa varandra. Barnen har ju ingen annan förälder än mig heller att få tröst hos när livet känns hårt och orättvist. Sin mamma och pappa ska man ju ha när livet känns hårt. Och även dela glädjestunder med. Och jag är då den enda de har kvar.... och bor så långt bort så det går inte bara komma över spontant för att få prata ut när behov finns.
Men jag får göra så gott jag kan ändå. Förmodligen kommer inte jag bo kvar i lappland hela mitt liv. Fast just nu vill jag inget hellre än att bo här. Men om fem år? Hur känner jag då? Då kan allt vara annorlunda. Jag är ju trots allt en rastlös person som vill ut och se mig omkring då och då.
Resan ner till Uppland var nödvändig för att kunna lägga mycket bakom mig. Jag vill definitivt inte flytta tillbaks... inte ens till Stockholm som är enda alternativet om jag ska neråt igen.
Det var helt fantastiskt skönt att komma tillbaks till Arjeplog, den klara kalla luften och vita snön som knarrar under fötterna när man går. Och så belönades jag med Norrsken första kvällen när jag kom tillbaks. Stockholm bara blaskade och slaskade det under fötterna. Och snön var mest smutsig.
Men efter besöket i Stockholm känns det mycket skönt att kunna lägga det gamla bakom mig. Mitt f d jobb på Karolinska och Danderyd hade jag saknat så fruktansvärt mycket så det kändes jobbigt emellanåt, men nu känns det inte så längre. Jag var inte till gamla jobbet och hälsa på men känner nu ändå som att jag känslomässigt är färdig med det och kan gå vidare. Gå vidare över huvud taget med livet här uppe utan någon tanke eller känsla av att vilja tillbaks ner. (Bara barnen som jag har dåligt samvete för ibland)
Så nu trivs jag ännu mer i Arjeplog än tidigare. Nu när jag inte ens vill tillbaks till gamla jobbet så uppskattar jag även nya jobbet mer.
Mina nya arbetskamrater är verkligen lätta att samarbeta med. Sååå himla skönt att slippa höra gnäll varenda gång jag kommer till jobbet som det var på förra arbetet. När jag nu tänker tillbaks så var det faktiskt alltid alltid någon som gnällde och förstörde stämningen... Vissa mentalskötare tror de vet allt bättre än både sjuksköterskor och läkare! Märkligt! Fast de gnäller oavbrutet så stannar de ändå kvar på samma ställe som de tycker är så förskräckligt dåligt... Varför det? Det var tur att det fanns så många (framför allt timvikarier) som kunde lätta upp stämningen och som jag hade många trevliga och intressanta samtal med på nätterna när det var lugnt.
Nu är det faktiskt aldrig gnäll när jag kommer till jobbet, och jag känner mig uppskattad av varenda en här. När det kommer in akut-fall med ambulans och jag känner mig stressad så har jag fullt stöd av både undersköterskorna och jourläkaren (som jag måste väcka upp hastigt och abrupt många gånger). Det gör att det aldrig känns tungt att komma hit. Gud så skönt!
Blev inte många bilder tagna när jag var ner. De blev så mörka och suddiga för det var så disigt och molnigt hela tiden och min mobilkamera tycker inte om det. Men katten Klas som min bror Klas har hos sig ute på landet blev ju bra bilder på i alla fall.
Gamla gänget och jag. Min avskedspresent den vita mössan har jag haft stor anvädning av i Arjeplog. Många många fina minnen har jag från de här människorna. (särskilt Pär av flera anledningar) Men det är nu ett avslutat kapitel. Ingen kom och hälsade på mig heller fast flera förstås sa att de ABSOLUT skulle komma. Jag är van att de flesta är stora i orden men har liten verkstad. Ja, hejdå på er allihop!
Som vanligt träffade jag på trevliga människor på hemresan. En Göteborgare och en från Wales. De skulle upp till Arjeplog och hämta varsin långtradare som var färdigtestade och skulle köras till Göteborg. Vi pratade förstås om hur vackert det är i Norrland, och att Arjeplog är väldigt speciellt. Naturen är så gott som oslagbar. Men det måste upplevas och jag är väldigt glad att jag fått förmånen att bo här. Göteborgaren var så lustig så han tog flera kort på både mig och hunden när vi låg och sov. Med min mobil!
Äldsta sonen kom upp till mig några dagar innan jag åkte till Stockholm, och han är fortfarande kvar. Och så kom en kompis till honom upp och hälsade på några dagar också. Så i söndags var vi till Galtis och åkte skidor och Snowboard. Det var strålande sol och ett par plusgrader. Så himla härligt! Tog lite bilder förstås.
Här på vägen upp i liften.
Närmar oss toppen.
Sebastian gör sig klar för åkningen....
Stoffa är beredd....
Jag och Sebastian högst upp på Galtis.
Stoffa landar efter ett hopp i backen...
Slutet på dagen. Vi hade förstås jättekul alla tre. Roligt för mig att få sällskap ibland när jag åker skidor.
Nu ska jag hem och sova några timmar. Sedan ska väl Sebastian och jag försöka hitta på något trevligt för det är min födelsedag idag!
