Spanien
Dottern Fanny och hennes pojkvän Raúl bor i Sevilla. Jag har varit och hälsat på dem ett par gånger för två år sedan.
Ska verkligen försöka åka ner igen i maj nästa år för då fyller Fanny 25 år.
Jag är så glad för att Fanny trivs så bra och att hon har så fin pojkvän.
Fanny har nyss fått reda på att hon kommit in på en författarutbildning här i Sverige... fast den är på distans så hon kan bo kvar i Sevilla ändå för det skulle tydligen inte vara några träffar. Fanny är jätteglad för det, och jag också. Fanny har alltid varit duktig att skriva och tycker det är roligt. Gymnasieutbildningen gjorde hon på Grafiskt utbildningscenter i Uppsala och gick ut med bra betyg.
Efter gymnasiet flyttade hon till Uppsala och började jobba på restaurang i Stockholm med urusel lön men nånstans måste man ju börja och hon trivdes ändå rätt bra.
Sedan fick hon jobb på Arlanda på ett av caféerna där. Café var mycket roligare att jobba på än restaurang tyckte hon. Fanny skulle säkert gärna ha gått utbildning till Barista men det fanns inte tid till det just då.
Där på Arlanda-caféet träffade hon i alla fall två superfina tjejkompisar som heter Elsa och Alicia och en killkompis som heter Samuel. För första gången på jättelänge fick hon riktiga vänner att umgås och ha roligt med. Fanny mådde verkligen jättebra och fick ett liv hon trivdes med där i Uppsala.
Men så kom hon på att hon ville plugga spanska. Man kan göra det utomlands och få studiemedel genom CSN. Helst ville hon plugga i Mexico men där kunde man inte få CSN-pengar så det fick bli Sevilla i Spanien. Fanny hade tänkt åka dit ensam men hon lyckades övertala Elsa att följa med. Och tänk så lyckat det blev! De två trivdes ypperligt tillsammans där nere. Hyrde ett rum tillsammans och skolan låg i närheten.
Dessutom träffade både Fanny och Elsa sina kärlekar där! Så himla gulligt. Både Fanny och Elsa är fortfarande tillsammans med spanjorerna de träffade.
Och när jag träffar Fanny och Raúl tillsammans så känns det verkligen som äkta och ärlig kärlek. Så jag hoppas det varar livet ut.
Här kommer lite Spanienbilder. Både från när jag var där och från nu i påskas.
Så här varmt och skönt var det i påskas hos dem. Fanny ser glad och nöjd ut. Så söt och fin hon är min lilla flicka! Älskar dig!!!
Och här är lilla Raúl. Han är alltid glad och trevlig. Och han pratar väldigt väldigt mycket. Ingen blyghet här inte. Skönt att han kan vara så avslappnad med mig som ändå är hans (förhoppningsvis) blivande svärmor.
Se vilket kärlekspar!
Här är första gången jag träffade Raúl. Då var han lite mer avvaktande och försynt. Men det gick fort över.
Här sitter jag på mitt favoritcafé och intar mitt morgonkaffe. Jag bodde ju på vandrarhem och vaknade tidigare än Fanny så jag brukade gå och dricka lite kaffe och vänta på att Fanny skulle vakna. Sedan gick vi och åt goda men onyttiga chorros. Kommer inte ihåg hur det stavas men uttalas i alla fall så som jag skrivit. Det är nåt slags bröd som är fritterat och som man sedan doppar i söt choklad. Mums vilken god frukost!
Den här dagen åkte vi till kusten och badade. Jag var överlycklig att vara där och ville helst inte åka därifrån alls. Fanny ville knappt bada för hon tyckte det var för kallt i vattnet.
Men jag älskar att bada och det var verkligen inte kallt i vattnet. Minst 20 grader. Detta var i Maj 2008. Jag badade så mycket jag kunde de få timmarna vi var där. Skulle gärna återkomma dit igen.
Fanny längtar efter att hennes familj kommer och hälsar på. Det är bara jag och hennes syster Evelina från familjen som hälsat på än så länge. Men det ska bli fler besök av mig i alla fall.
Man får göra sina prioriteringar ibland och när hon fyller 25 år har hon högsta prioritet.
Ska verkligen försöka åka ner igen i maj nästa år för då fyller Fanny 25 år.
Jag är så glad för att Fanny trivs så bra och att hon har så fin pojkvän.
Fanny har nyss fått reda på att hon kommit in på en författarutbildning här i Sverige... fast den är på distans så hon kan bo kvar i Sevilla ändå för det skulle tydligen inte vara några träffar. Fanny är jätteglad för det, och jag också. Fanny har alltid varit duktig att skriva och tycker det är roligt. Gymnasieutbildningen gjorde hon på Grafiskt utbildningscenter i Uppsala och gick ut med bra betyg.
Efter gymnasiet flyttade hon till Uppsala och började jobba på restaurang i Stockholm med urusel lön men nånstans måste man ju börja och hon trivdes ändå rätt bra.
Sedan fick hon jobb på Arlanda på ett av caféerna där. Café var mycket roligare att jobba på än restaurang tyckte hon. Fanny skulle säkert gärna ha gått utbildning till Barista men det fanns inte tid till det just då.
Där på Arlanda-caféet träffade hon i alla fall två superfina tjejkompisar som heter Elsa och Alicia och en killkompis som heter Samuel. För första gången på jättelänge fick hon riktiga vänner att umgås och ha roligt med. Fanny mådde verkligen jättebra och fick ett liv hon trivdes med där i Uppsala.
Men så kom hon på att hon ville plugga spanska. Man kan göra det utomlands och få studiemedel genom CSN. Helst ville hon plugga i Mexico men där kunde man inte få CSN-pengar så det fick bli Sevilla i Spanien. Fanny hade tänkt åka dit ensam men hon lyckades övertala Elsa att följa med. Och tänk så lyckat det blev! De två trivdes ypperligt tillsammans där nere. Hyrde ett rum tillsammans och skolan låg i närheten.
Dessutom träffade både Fanny och Elsa sina kärlekar där! Så himla gulligt. Både Fanny och Elsa är fortfarande tillsammans med spanjorerna de träffade.
Och när jag träffar Fanny och Raúl tillsammans så känns det verkligen som äkta och ärlig kärlek. Så jag hoppas det varar livet ut.
Här kommer lite Spanienbilder. Både från när jag var där och från nu i påskas.
Så här varmt och skönt var det i påskas hos dem. Fanny ser glad och nöjd ut. Så söt och fin hon är min lilla flicka! Älskar dig!!!
Och här är lilla Raúl. Han är alltid glad och trevlig. Och han pratar väldigt väldigt mycket. Ingen blyghet här inte. Skönt att han kan vara så avslappnad med mig som ändå är hans (förhoppningsvis) blivande svärmor.
Se vilket kärlekspar!
Här är första gången jag träffade Raúl. Då var han lite mer avvaktande och försynt. Men det gick fort över.
Här sitter jag på mitt favoritcafé och intar mitt morgonkaffe. Jag bodde ju på vandrarhem och vaknade tidigare än Fanny så jag brukade gå och dricka lite kaffe och vänta på att Fanny skulle vakna. Sedan gick vi och åt goda men onyttiga chorros. Kommer inte ihåg hur det stavas men uttalas i alla fall så som jag skrivit. Det är nåt slags bröd som är fritterat och som man sedan doppar i söt choklad. Mums vilken god frukost!
Den här dagen åkte vi till kusten och badade. Jag var överlycklig att vara där och ville helst inte åka därifrån alls. Fanny ville knappt bada för hon tyckte det var för kallt i vattnet.
Men jag älskar att bada och det var verkligen inte kallt i vattnet. Minst 20 grader. Detta var i Maj 2008. Jag badade så mycket jag kunde de få timmarna vi var där. Skulle gärna återkomma dit igen.
Fanny längtar efter att hennes familj kommer och hälsar på. Det är bara jag och hennes syster Evelina från familjen som hälsat på än så länge. Men det ska bli fler besök av mig i alla fall.
Man får göra sina prioriteringar ibland och när hon fyller 25 år har hon högsta prioritet.
Jägaren Wilmer
Första veckan i juni var jag och André ner till Enköping, Uppsala och Stockholm.
Hektiska dagar att hinna med allt.
Första dagen tog vi med Wilmer till Västerås och köpte födelsedagspresent i förskott åt honom. Han fyller 18 år nu i juni.
Då var vi in och besökte en friluftsaffär. Och Wilmer han är så himla rolig ibland... han hittade roliga kläder och klädde på sig.
Kolla här:
Kamoflagekläder för jägare.
Rasta-dreads och jägarkostym...
Det fanns ett tält och en eldplats där så Wilmer satte sig och rörde i Murrikan.
Jag hittade en snygg hatt som jag satte på hans huvud. Och nu har han fått på sig kamoflagebyxor också.
Nu blev det fulländat med yxan i högsta hugg också. Skulle förstås haft ett gevär att hålla i men det fanns det inget.
Synd bara att inte Wilmer är speciellt friluftsintresserad eller jaktintresserad. Jag vill ju så gärna att alla mina barn ska följa med mig på olika friluftsturer sommar som vinter. Men det är svårt få dem till det.
Skidåkning går bra när det gäller utförsåkning. Men jag vill ju ha med dem på turåkning också.
Och på sommrarna vandring och cykelturer skulle vara fantastiskt roligt.
Tänk alla mina barn och deras pojk- och flickvänner... vilket gäng det skulle bli!
Micke provligger ett liggunderlag på samma ställe. Han ska iväg med ett kompisgäng och vandra i Sarek i midsommar och en vecka framåt så han behöver ett bra underlag. Micke älskar friluftsliv i alla former... hoppas det smittar av sig på Evelina så småningom.
I alla fall så fick Wilmer sina födelsedagspresenter men inte i någon friluftsaffär utan det blev fina hörlurar till datorn och en "hängstol" att ha i taket i sitt rum där han kan sitta och spela tv-spel. Han har börjat köpa på sig en massa tv-spel på second hand, lite kultspel o dy.
Mer bilder och berättande om vår vecka där nere i "södern" kommer när André har lagt in bilderna från sin kamera.
Hektiska dagar att hinna med allt.
Första dagen tog vi med Wilmer till Västerås och köpte födelsedagspresent i förskott åt honom. Han fyller 18 år nu i juni.
Då var vi in och besökte en friluftsaffär. Och Wilmer han är så himla rolig ibland... han hittade roliga kläder och klädde på sig.
Kolla här:
Kamoflagekläder för jägare.
Rasta-dreads och jägarkostym...
Det fanns ett tält och en eldplats där så Wilmer satte sig och rörde i Murrikan.
Jag hittade en snygg hatt som jag satte på hans huvud. Och nu har han fått på sig kamoflagebyxor också.
Nu blev det fulländat med yxan i högsta hugg också. Skulle förstås haft ett gevär att hålla i men det fanns det inget.
Synd bara att inte Wilmer är speciellt friluftsintresserad eller jaktintresserad. Jag vill ju så gärna att alla mina barn ska följa med mig på olika friluftsturer sommar som vinter. Men det är svårt få dem till det.
Skidåkning går bra när det gäller utförsåkning. Men jag vill ju ha med dem på turåkning också.
Och på sommrarna vandring och cykelturer skulle vara fantastiskt roligt.
Tänk alla mina barn och deras pojk- och flickvänner... vilket gäng det skulle bli!
Micke provligger ett liggunderlag på samma ställe. Han ska iväg med ett kompisgäng och vandra i Sarek i midsommar och en vecka framåt så han behöver ett bra underlag. Micke älskar friluftsliv i alla former... hoppas det smittar av sig på Evelina så småningom.
I alla fall så fick Wilmer sina födelsedagspresenter men inte i någon friluftsaffär utan det blev fina hörlurar till datorn och en "hängstol" att ha i taket i sitt rum där han kan sitta och spela tv-spel. Han har börjat köpa på sig en massa tv-spel på second hand, lite kultspel o dy.
Mer bilder och berättande om vår vecka där nere i "södern" kommer när André har lagt in bilderna från sin kamera.
Morgonstund
Oooo så härligt med ljuset, barmark, vågskvalp, grönska (så sakteliga), värme (nåja ibland)!!!
Vintern var kall, blåsig och fruktansvärt mycket snö, nästan vargavinter. Den var långt mer bister än förra vintern då jag flyttade upp.
Jag som älskar vinter och snö fick så jag teg denna vinter. Det var verkligen svårt komma ut på skidorna både på tur och i backarna för kylans skull. Visst går det att åka skidor i 25 minusgrader men det finns ingen njutning över huvudtaget kan jag säga. Och visst går det att åka skidor med snön som yr runt huvudet och blåsten som kryper in innanför kläderna men det är inte kul.
Gränsen går vid 20 minus. Måtte nästa vinter bli lite skonsammare...
Men nu är det sommar och jag försöker ta till vara på varenda dag för sommaren är kort här uppe.
Underbart med ljuset dygnet runt, det är det allra bästa med sommaren här uppe!
Vill helst inte sova alls. Men det är så illa tvunget förstås.
Det konstiga är att jag sover så himla bra i detta ljus. När jag jobbat på natten och ska sova på dagen så vill jag inte ens ha persiennerna nerdragna.
Nej, fönstret öppet så jag får in den sköna luften och persiennerna uppe så jag får in ljuset.
Nu är det riktigt riktigt skönt med mina cykelturer på mornarna ut till stugan. Nästan ensam på vägen, bara någon enstaka bil kör förbi. Tyst och skönt, endast fåglarna, vågskvalp och vindens sus i träden. Mmmm... va jag njuter i min ensamhet...
På vägen från jobbet cyklar jag sakta och insuper hela atmosfären. Lugnet här uppe gör mig till en lugnare människa. Tiden står still när jag är ensam på min cykel eller i stugan.
Solen speglar sig i vattnet. Känns som solen njuter av att visa sig och värma oss frusna själar här i Norr. Den gör allting så vackert.
Framme på min lilla ö. Svårt gå in och sova när det är så fantastiskt skönt ute. Undrar om andra känner likadant?
Ännu igen... tiden står still och jag njuter i stunden.
Vintern var kall, blåsig och fruktansvärt mycket snö, nästan vargavinter. Den var långt mer bister än förra vintern då jag flyttade upp.
Jag som älskar vinter och snö fick så jag teg denna vinter. Det var verkligen svårt komma ut på skidorna både på tur och i backarna för kylans skull. Visst går det att åka skidor i 25 minusgrader men det finns ingen njutning över huvudtaget kan jag säga. Och visst går det att åka skidor med snön som yr runt huvudet och blåsten som kryper in innanför kläderna men det är inte kul.
Gränsen går vid 20 minus. Måtte nästa vinter bli lite skonsammare...
Men nu är det sommar och jag försöker ta till vara på varenda dag för sommaren är kort här uppe.
Underbart med ljuset dygnet runt, det är det allra bästa med sommaren här uppe!
Vill helst inte sova alls. Men det är så illa tvunget förstås.
Det konstiga är att jag sover så himla bra i detta ljus. När jag jobbat på natten och ska sova på dagen så vill jag inte ens ha persiennerna nerdragna.
Nej, fönstret öppet så jag får in den sköna luften och persiennerna uppe så jag får in ljuset.
Nu är det riktigt riktigt skönt med mina cykelturer på mornarna ut till stugan. Nästan ensam på vägen, bara någon enstaka bil kör förbi. Tyst och skönt, endast fåglarna, vågskvalp och vindens sus i träden. Mmmm... va jag njuter i min ensamhet...
På vägen från jobbet cyklar jag sakta och insuper hela atmosfären. Lugnet här uppe gör mig till en lugnare människa. Tiden står still när jag är ensam på min cykel eller i stugan.
Solen speglar sig i vattnet. Känns som solen njuter av att visa sig och värma oss frusna själar här i Norr. Den gör allting så vackert.
Framme på min lilla ö. Svårt gå in och sova när det är så fantastiskt skönt ute. Undrar om andra känner likadant?
Ännu igen... tiden står still och jag njuter i stunden.
Sebastian och Hampus
Två av mina söner bor här i Arjeplog, Sebastian och Hampus. Det är jag väldigt glad för. Det känns tryggt och bra att ha dem här. De har inte så många kompisar men de har varandra att umgås med.
Ingen av dem kanske blir någon långvarig Arjeplogsbo men jag är glad så länge det varar.
Hampus brukar komma och äta middag med mig och André lite då och då. Några skidturer på Galtis blev det tillsammans i vintras och en enda gång åkte han långfärdsskidor.
Ska försöka locka med honom ut i spåret i vinter igen men han är svårflörtad.
Förra helgen fick jag med Hampus på en liten dagsutflykt som var helt enastående härlig. Vi gick till en raststuga lagom högt upp på ett fjäll som heter Peljekajse. Visar bilder från det snart.
Hampus i soffan hos André. Jag ville ta en bild av honom att ha i mobilen som kontaktbild när han ringer mig eller jag ringer honom. Därför försöker han se lite lagom glad/allvarlig ut.
Sebastian har flickvän här i Arjeplog så han är ännu svårare att få med ut nu för tiden. Förra året så här dags var jag och Sebastian iväg och fiskade en hel del. Det var mycket roligt.
Nu har Sebastian stuckit iväg till Nederländerna och jobbar åt en kompis på restaurang över sommaren.
Sebastian i kyrkan samma dag han flög ner till Stockholm och Enköping. Och sedan vidare till Nederländerna.
Sebastian hade inte besökt Arjeplogs fantastiska kyrka någon gång så då tog jag med honom dit och där tände vi ett ljus för hans pappa.
En liten bild tillsammans med flickvännen ville jag också ha.
Sebastian hade solat solarium dagen innan så det är därför han ser lite rosaröd ut om kinderna. Det var jag som sa att han skulle göra det för att inte vara helt likblek när han kom till kompisen i Nederländerna. Hoppas färgen blev lite mer "beige" efter ett par dar.
Sebastian har inte hört av sig till mig någonting sedan han stack iväg men enligt flickvännen trivs han och jobbar hårt på restaurangen. Så det är väl som det ska då.
Men visst skulle det kännas bra i modershjärtat om han ville höra av sig även till mig.
Önskar honom allt gott där nere. Och ser fram emot få se honom till hösten igen.
Så blev det med Joey
Det är säkert någon som undrar hur det gick med hunden Joey?
Ja det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt medveten om att han kom från en stor hundgård med en massa andra hundkompisar. Och jag försökte verkligen förbereda mig att det skulle bli en hel del jobb att få honom att trivas både ute i stugan och hos André.
Men det blev inte så bra start och jag blev rätt skakad första dygnet.
Han var första natten hos André för jag jobbade den natten. Joey var rädd för precis allting, både bilar, människor och även hundar. Vi fick minimera hans promenader för att få honom att vänja sig vid alla ljud. Arjeplog är ju väldigt litet men det var för mycket ljud ändå för lilla Joey.
Nåväl han vande sig ändå rätt snabbt.
Andra dagen tog jag med Joey ut till stugan. Trodde det skulle bli lugnt och skönt men han var rädd även där. Grannen har två tikar som är jättesnälla och fast han hälsade på dem lugnt och fint så var han ändå så rädd att gå förbi dem när vi gick på promenad. Och jag måste ju gå över deras tomt för att kunna gå på promenad.
Det är klart det fanns is kvar på sjön då så vi gick mycket ute på isen så han kunde slappna av lite grann.
Men så rätt var det var när vi gått en skön promenad på 1 och en halv timme ute på isen och skulle gå in i huset så blev han rädd för nånting och kastade sig bakåt och kom då ur halsbandet. Stack iväg i full rulle ut på isen och grannhundarna gjorde honom sällskap! Och vad får han syn på därute? Jo tre renar. Dem började han jaga förstås.
Ja, som tur var så hade grannen en skoter som jag fick låna och åkte så fort jag kunde för att åtminstone få bort honom från renarna.
Lyckades få bort Joey från renarna och drev honom med skotern mot stugan. Men han vek av in i skogen... och jag efter med skotern... men det var lönlöst till slut för han var så klart snabbare att springa i skogen än jag kunde köra skotern bland alla träd och stenar.
Inte nog med detta... att Joey var rädd för allt... och såklart saknade tryggheten i flocken... och nu sprang omkring i skogarna... och jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle få tag på honom...
Jamen då dyker Norrlands mest otrevligaste idiotiska gubbjävel upp på skoter från ingenstans. Först tänkte jag att "va bra, nu får jag hjälp". Men nej... utan att han ens frågar vad som hänt och utan att han ens vet vem jag är så skäller han ut mig som en vettvillig galning för att jag har hunden lös! Inte bara en normal utskällning utan det värsta jag nånsin varit med om. Och som sagt utan att han ens vet vad som hänt!
Nu efteråt har jag hört av många människor att han alltid varit sån här idiot.
Tack så mycket för det... för det hjälpte ju jättemycket! Precis vad jag behövde just då!
Som tur var fanns det en man och en kvinna boende lite längre bort som hjälpte mig få tag på Joey. De hade hört honom stå och skälla uppe på ett berg så vi tog oss fram så långt det gick på varsin skoter. Till slut efter ytterligare en timme lyckades jag locka till mig Joey med hjälp av blodpudding och korv som jag hade i en hink. Tack snälla ni som hjälpte mig fram till Joey!
Efter den här händelsen var det inte så roligt att gå på promenader längre. Jag var livrädd hela tiden att Joey skulle smita.
Det var hemskt påfrestande att vara på helspänn hela tiden. Efter varje promenad var jag helt slut när jag kom tillbaks.
Tur att Joey ändå är världens snällaste hund. Siberian Husky är kända för att vara enastående snälla hundar.
Det är klart att det för varje dag gick lättare och lättare med allting. Men jag var så uppskrämd efter hans rymning så jag kände att jag inte orkade kämpa så mycket med honom.
Jag vet att man inte ska ge upp så lätt och jag vet också att allt skulle funka med tiden. Men jag tyckte så hemskt synd om Joey som så uppenbart saknade sina hundkompisar. Det var lite för stor omställning och jag kunde inte föreställa mig allt detta från början.
Innan vi lämnade tillbaks Joey så hade vi i alla fall en väldigt skön dag tillsammans. Jag, Joey och grannen Lisa och hennes minsta pojkar och hennes ena hund tog oss en skidtur ut på sjön i flera timmar. Då fick Joey ha sitt dragsele på sig och jobbade med mig bakom sig. Då stortrivdes Joey minsann. Och jag också.
Det känns mycket skönt att vi fick den härliga dagen tillsammans innan vi skildes åt.
Här får ni se några härliga bilder på Joey som hans ägare skickat till mig. Det är så här han trivs som bäst!
Ser ni han där bak?
Och vem ser gladast ut? Jo, Joey. Vilken fart!
Jag smälter direkt när jag ser Huskyhundar. De är ju fantastiska. Lilla älskade Joey så söt du är!
Snö och vinter och kyla det är toppen det eller hur?
Inte lika fartfylld bild. Är nog skönt med lite lugnare tempo ibland.
Alltså han är en otroligt vacker hund! Älskade lilla vän! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...
Tord och Monika som har alla dessa fantastiska Siberian Husky hundar kör ju så klart hundspann med turister. Jag har tänkt ta med min familj på hundspanntur om jag får besök i vinter. Kolla in deras hemsida: www.lapplandsdrag.com
Det var verkligen med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaks honom. Och gissa om han blev glad när han kom till gården med alla gamla kompisar?!? Det var härligt att se.
Jag vet att han har det bra nu och det är ändå viktigast.
Men visst känner jag mig lite misslyckad... ville ju så gärna och så mycket.
Nu har jag nyss kommit hem från Stockholms-Uppsala-Enköpings-besök så nu har jag lilla Tiffany med mig upp till Arjeplog. Det är jätte jätte kul ha henne tillbaks! Hon verkar också lika nöjd!
Ja det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt medveten om att han kom från en stor hundgård med en massa andra hundkompisar. Och jag försökte verkligen förbereda mig att det skulle bli en hel del jobb att få honom att trivas både ute i stugan och hos André.
Men det blev inte så bra start och jag blev rätt skakad första dygnet.
Han var första natten hos André för jag jobbade den natten. Joey var rädd för precis allting, både bilar, människor och även hundar. Vi fick minimera hans promenader för att få honom att vänja sig vid alla ljud. Arjeplog är ju väldigt litet men det var för mycket ljud ändå för lilla Joey.
Nåväl han vande sig ändå rätt snabbt.
Andra dagen tog jag med Joey ut till stugan. Trodde det skulle bli lugnt och skönt men han var rädd även där. Grannen har två tikar som är jättesnälla och fast han hälsade på dem lugnt och fint så var han ändå så rädd att gå förbi dem när vi gick på promenad. Och jag måste ju gå över deras tomt för att kunna gå på promenad.
Det är klart det fanns is kvar på sjön då så vi gick mycket ute på isen så han kunde slappna av lite grann.
Men så rätt var det var när vi gått en skön promenad på 1 och en halv timme ute på isen och skulle gå in i huset så blev han rädd för nånting och kastade sig bakåt och kom då ur halsbandet. Stack iväg i full rulle ut på isen och grannhundarna gjorde honom sällskap! Och vad får han syn på därute? Jo tre renar. Dem började han jaga förstås.
Ja, som tur var så hade grannen en skoter som jag fick låna och åkte så fort jag kunde för att åtminstone få bort honom från renarna.
Lyckades få bort Joey från renarna och drev honom med skotern mot stugan. Men han vek av in i skogen... och jag efter med skotern... men det var lönlöst till slut för han var så klart snabbare att springa i skogen än jag kunde köra skotern bland alla träd och stenar.
Inte nog med detta... att Joey var rädd för allt... och såklart saknade tryggheten i flocken... och nu sprang omkring i skogarna... och jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle få tag på honom...
Jamen då dyker Norrlands mest otrevligaste idiotiska gubbjävel upp på skoter från ingenstans. Först tänkte jag att "va bra, nu får jag hjälp". Men nej... utan att han ens frågar vad som hänt och utan att han ens vet vem jag är så skäller han ut mig som en vettvillig galning för att jag har hunden lös! Inte bara en normal utskällning utan det värsta jag nånsin varit med om. Och som sagt utan att han ens vet vad som hänt!
Nu efteråt har jag hört av många människor att han alltid varit sån här idiot.
Tack så mycket för det... för det hjälpte ju jättemycket! Precis vad jag behövde just då!
Som tur var fanns det en man och en kvinna boende lite längre bort som hjälpte mig få tag på Joey. De hade hört honom stå och skälla uppe på ett berg så vi tog oss fram så långt det gick på varsin skoter. Till slut efter ytterligare en timme lyckades jag locka till mig Joey med hjälp av blodpudding och korv som jag hade i en hink. Tack snälla ni som hjälpte mig fram till Joey!
Efter den här händelsen var det inte så roligt att gå på promenader längre. Jag var livrädd hela tiden att Joey skulle smita.
Det var hemskt påfrestande att vara på helspänn hela tiden. Efter varje promenad var jag helt slut när jag kom tillbaks.
Tur att Joey ändå är världens snällaste hund. Siberian Husky är kända för att vara enastående snälla hundar.
Det är klart att det för varje dag gick lättare och lättare med allting. Men jag var så uppskrämd efter hans rymning så jag kände att jag inte orkade kämpa så mycket med honom.
Jag vet att man inte ska ge upp så lätt och jag vet också att allt skulle funka med tiden. Men jag tyckte så hemskt synd om Joey som så uppenbart saknade sina hundkompisar. Det var lite för stor omställning och jag kunde inte föreställa mig allt detta från början.
Innan vi lämnade tillbaks Joey så hade vi i alla fall en väldigt skön dag tillsammans. Jag, Joey och grannen Lisa och hennes minsta pojkar och hennes ena hund tog oss en skidtur ut på sjön i flera timmar. Då fick Joey ha sitt dragsele på sig och jobbade med mig bakom sig. Då stortrivdes Joey minsann. Och jag också.
Det känns mycket skönt att vi fick den härliga dagen tillsammans innan vi skildes åt.
Här får ni se några härliga bilder på Joey som hans ägare skickat till mig. Det är så här han trivs som bäst!
Ser ni han där bak?
Och vem ser gladast ut? Jo, Joey. Vilken fart!
Jag smälter direkt när jag ser Huskyhundar. De är ju fantastiska. Lilla älskade Joey så söt du är!
Snö och vinter och kyla det är toppen det eller hur?
Inte lika fartfylld bild. Är nog skönt med lite lugnare tempo ibland.
Alltså han är en otroligt vacker hund! Älskade lilla vän! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...
Tord och Monika som har alla dessa fantastiska Siberian Husky hundar kör ju så klart hundspann med turister. Jag har tänkt ta med min familj på hundspanntur om jag får besök i vinter. Kolla in deras hemsida: www.lapplandsdrag.com
Det var verkligen med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaks honom. Och gissa om han blev glad när han kom till gården med alla gamla kompisar?!? Det var härligt att se.
Jag vet att han har det bra nu och det är ändå viktigast.
Men visst känner jag mig lite misslyckad... ville ju så gärna och så mycket.
Nu har jag nyss kommit hem från Stockholms-Uppsala-Enköpings-besök så nu har jag lilla Tiffany med mig upp till Arjeplog. Det är jätte jätte kul ha henne tillbaks! Hon verkar också lika nöjd!
