Så blev det med Joey
Det är säkert någon som undrar hur det gick med hunden Joey?
Ja det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt medveten om att han kom från en stor hundgård med en massa andra hundkompisar. Och jag försökte verkligen förbereda mig att det skulle bli en hel del jobb att få honom att trivas både ute i stugan och hos André.
Men det blev inte så bra start och jag blev rätt skakad första dygnet.
Han var första natten hos André för jag jobbade den natten. Joey var rädd för precis allting, både bilar, människor och även hundar. Vi fick minimera hans promenader för att få honom att vänja sig vid alla ljud. Arjeplog är ju väldigt litet men det var för mycket ljud ändå för lilla Joey.
Nåväl han vande sig ändå rätt snabbt.
Andra dagen tog jag med Joey ut till stugan. Trodde det skulle bli lugnt och skönt men han var rädd även där. Grannen har två tikar som är jättesnälla och fast han hälsade på dem lugnt och fint så var han ändå så rädd att gå förbi dem när vi gick på promenad. Och jag måste ju gå över deras tomt för att kunna gå på promenad.
Det är klart det fanns is kvar på sjön då så vi gick mycket ute på isen så han kunde slappna av lite grann.
Men så rätt var det var när vi gått en skön promenad på 1 och en halv timme ute på isen och skulle gå in i huset så blev han rädd för nånting och kastade sig bakåt och kom då ur halsbandet. Stack iväg i full rulle ut på isen och grannhundarna gjorde honom sällskap! Och vad får han syn på därute? Jo tre renar. Dem började han jaga förstås.
Ja, som tur var så hade grannen en skoter som jag fick låna och åkte så fort jag kunde för att åtminstone få bort honom från renarna.
Lyckades få bort Joey från renarna och drev honom med skotern mot stugan. Men han vek av in i skogen... och jag efter med skotern... men det var lönlöst till slut för han var så klart snabbare att springa i skogen än jag kunde köra skotern bland alla träd och stenar.
Inte nog med detta... att Joey var rädd för allt... och såklart saknade tryggheten i flocken... och nu sprang omkring i skogarna... och jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle få tag på honom...
Jamen då dyker Norrlands mest otrevligaste idiotiska gubbjävel upp på skoter från ingenstans. Först tänkte jag att "va bra, nu får jag hjälp". Men nej... utan att han ens frågar vad som hänt och utan att han ens vet vem jag är så skäller han ut mig som en vettvillig galning för att jag har hunden lös! Inte bara en normal utskällning utan det värsta jag nånsin varit med om. Och som sagt utan att han ens vet vad som hänt!
Nu efteråt har jag hört av många människor att han alltid varit sån här idiot.
Tack så mycket för det... för det hjälpte ju jättemycket! Precis vad jag behövde just då!
Som tur var fanns det en man och en kvinna boende lite längre bort som hjälpte mig få tag på Joey. De hade hört honom stå och skälla uppe på ett berg så vi tog oss fram så långt det gick på varsin skoter. Till slut efter ytterligare en timme lyckades jag locka till mig Joey med hjälp av blodpudding och korv som jag hade i en hink. Tack snälla ni som hjälpte mig fram till Joey!
Efter den här händelsen var det inte så roligt att gå på promenader längre. Jag var livrädd hela tiden att Joey skulle smita.
Det var hemskt påfrestande att vara på helspänn hela tiden. Efter varje promenad var jag helt slut när jag kom tillbaks.
Tur att Joey ändå är världens snällaste hund. Siberian Husky är kända för att vara enastående snälla hundar.
Det är klart att det för varje dag gick lättare och lättare med allting. Men jag var så uppskrämd efter hans rymning så jag kände att jag inte orkade kämpa så mycket med honom.
Jag vet att man inte ska ge upp så lätt och jag vet också att allt skulle funka med tiden. Men jag tyckte så hemskt synd om Joey som så uppenbart saknade sina hundkompisar. Det var lite för stor omställning och jag kunde inte föreställa mig allt detta från början.
Innan vi lämnade tillbaks Joey så hade vi i alla fall en väldigt skön dag tillsammans. Jag, Joey och grannen Lisa och hennes minsta pojkar och hennes ena hund tog oss en skidtur ut på sjön i flera timmar. Då fick Joey ha sitt dragsele på sig och jobbade med mig bakom sig. Då stortrivdes Joey minsann. Och jag också.
Det känns mycket skönt att vi fick den härliga dagen tillsammans innan vi skildes åt.
Här får ni se några härliga bilder på Joey som hans ägare skickat till mig. Det är så här han trivs som bäst!
Ser ni han där bak?
Och vem ser gladast ut? Jo, Joey. Vilken fart!
Jag smälter direkt när jag ser Huskyhundar. De är ju fantastiska. Lilla älskade Joey så söt du är!
Snö och vinter och kyla det är toppen det eller hur?
Inte lika fartfylld bild. Är nog skönt med lite lugnare tempo ibland.
Alltså han är en otroligt vacker hund! Älskade lilla vän! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...
Tord och Monika som har alla dessa fantastiska Siberian Husky hundar kör ju så klart hundspann med turister. Jag har tänkt ta med min familj på hundspanntur om jag får besök i vinter. Kolla in deras hemsida: www.lapplandsdrag.com
Det var verkligen med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaks honom. Och gissa om han blev glad när han kom till gården med alla gamla kompisar?!? Det var härligt att se.
Jag vet att han har det bra nu och det är ändå viktigast.
Men visst känner jag mig lite misslyckad... ville ju så gärna och så mycket.
Nu har jag nyss kommit hem från Stockholms-Uppsala-Enköpings-besök så nu har jag lilla Tiffany med mig upp till Arjeplog. Det är jätte jätte kul ha henne tillbaks! Hon verkar också lika nöjd!
Ja det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt medveten om att han kom från en stor hundgård med en massa andra hundkompisar. Och jag försökte verkligen förbereda mig att det skulle bli en hel del jobb att få honom att trivas både ute i stugan och hos André.
Men det blev inte så bra start och jag blev rätt skakad första dygnet.
Han var första natten hos André för jag jobbade den natten. Joey var rädd för precis allting, både bilar, människor och även hundar. Vi fick minimera hans promenader för att få honom att vänja sig vid alla ljud. Arjeplog är ju väldigt litet men det var för mycket ljud ändå för lilla Joey.
Nåväl han vande sig ändå rätt snabbt.
Andra dagen tog jag med Joey ut till stugan. Trodde det skulle bli lugnt och skönt men han var rädd även där. Grannen har två tikar som är jättesnälla och fast han hälsade på dem lugnt och fint så var han ändå så rädd att gå förbi dem när vi gick på promenad. Och jag måste ju gå över deras tomt för att kunna gå på promenad.
Det är klart det fanns is kvar på sjön då så vi gick mycket ute på isen så han kunde slappna av lite grann.
Men så rätt var det var när vi gått en skön promenad på 1 och en halv timme ute på isen och skulle gå in i huset så blev han rädd för nånting och kastade sig bakåt och kom då ur halsbandet. Stack iväg i full rulle ut på isen och grannhundarna gjorde honom sällskap! Och vad får han syn på därute? Jo tre renar. Dem började han jaga förstås.
Ja, som tur var så hade grannen en skoter som jag fick låna och åkte så fort jag kunde för att åtminstone få bort honom från renarna.
Lyckades få bort Joey från renarna och drev honom med skotern mot stugan. Men han vek av in i skogen... och jag efter med skotern... men det var lönlöst till slut för han var så klart snabbare att springa i skogen än jag kunde köra skotern bland alla träd och stenar.
Inte nog med detta... att Joey var rädd för allt... och såklart saknade tryggheten i flocken... och nu sprang omkring i skogarna... och jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle få tag på honom...
Jamen då dyker Norrlands mest otrevligaste idiotiska gubbjävel upp på skoter från ingenstans. Först tänkte jag att "va bra, nu får jag hjälp". Men nej... utan att han ens frågar vad som hänt och utan att han ens vet vem jag är så skäller han ut mig som en vettvillig galning för att jag har hunden lös! Inte bara en normal utskällning utan det värsta jag nånsin varit med om. Och som sagt utan att han ens vet vad som hänt!
Nu efteråt har jag hört av många människor att han alltid varit sån här idiot.
Tack så mycket för det... för det hjälpte ju jättemycket! Precis vad jag behövde just då!
Som tur var fanns det en man och en kvinna boende lite längre bort som hjälpte mig få tag på Joey. De hade hört honom stå och skälla uppe på ett berg så vi tog oss fram så långt det gick på varsin skoter. Till slut efter ytterligare en timme lyckades jag locka till mig Joey med hjälp av blodpudding och korv som jag hade i en hink. Tack snälla ni som hjälpte mig fram till Joey!
Efter den här händelsen var det inte så roligt att gå på promenader längre. Jag var livrädd hela tiden att Joey skulle smita.
Det var hemskt påfrestande att vara på helspänn hela tiden. Efter varje promenad var jag helt slut när jag kom tillbaks.
Tur att Joey ändå är världens snällaste hund. Siberian Husky är kända för att vara enastående snälla hundar.
Det är klart att det för varje dag gick lättare och lättare med allting. Men jag var så uppskrämd efter hans rymning så jag kände att jag inte orkade kämpa så mycket med honom.
Jag vet att man inte ska ge upp så lätt och jag vet också att allt skulle funka med tiden. Men jag tyckte så hemskt synd om Joey som så uppenbart saknade sina hundkompisar. Det var lite för stor omställning och jag kunde inte föreställa mig allt detta från början.
Innan vi lämnade tillbaks Joey så hade vi i alla fall en väldigt skön dag tillsammans. Jag, Joey och grannen Lisa och hennes minsta pojkar och hennes ena hund tog oss en skidtur ut på sjön i flera timmar. Då fick Joey ha sitt dragsele på sig och jobbade med mig bakom sig. Då stortrivdes Joey minsann. Och jag också.
Det känns mycket skönt att vi fick den härliga dagen tillsammans innan vi skildes åt.
Här får ni se några härliga bilder på Joey som hans ägare skickat till mig. Det är så här han trivs som bäst!
Ser ni han där bak?
Och vem ser gladast ut? Jo, Joey. Vilken fart!
Jag smälter direkt när jag ser Huskyhundar. De är ju fantastiska. Lilla älskade Joey så söt du är!
Snö och vinter och kyla det är toppen det eller hur?
Inte lika fartfylld bild. Är nog skönt med lite lugnare tempo ibland.
Alltså han är en otroligt vacker hund! Älskade lilla vän! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...
Tord och Monika som har alla dessa fantastiska Siberian Husky hundar kör ju så klart hundspann med turister. Jag har tänkt ta med min familj på hundspanntur om jag får besök i vinter. Kolla in deras hemsida: www.lapplandsdrag.com
Det var verkligen med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaks honom. Och gissa om han blev glad när han kom till gården med alla gamla kompisar?!? Det var härligt att se.
Jag vet att han har det bra nu och det är ändå viktigast.
Men visst känner jag mig lite misslyckad... ville ju så gärna och så mycket.
Nu har jag nyss kommit hem från Stockholms-Uppsala-Enköpings-besök så nu har jag lilla Tiffany med mig upp till Arjeplog. Det är jätte jätte kul ha henne tillbaks! Hon verkar också lika nöjd!
Kommentarer
Trackback
