Tidig höstmorgon
Mycket regn har det som sagt kommit här uppe. Det svämmar över i älvar och sjöar.
Men jag måste leva i min egen lilla värld för jag tycker inte det varit så mycket regn som det påstås. Det har kommit 4 ggr mer regn i höst än normalt.
Vägar har blivit förstörda och hindrat trafiken.
Den här vägen tar jag alltid på mornarna efter jobbet. Alltid lika härligt komma ut i friska luften. Förutom Vaukaleden är det här den mest bildsköna vyn i samhället utefter den lilla gångvägen. Den här morgonen var det alldeles stilla och tyst ute.
På andra sidan viken ser man Kyrkholmen. Björkarna speglar sig i vattnet. Jag passerar Kyrkholmen varje gång jag ska till och från jobbet eller byns lilla centrum.
Det lilla röda huset har enligt mig det bästa läget i Arjeplog. I den här lilla viken har en hel del människor dragit upp präktiga Öringar på sommaren. Inte illa att kunna få upp sådana delikatesser utanför husknuten!
Bron som förbinder Kyrkholmen med resten av byn. Bakom ligger Silvervägen.
Uppe på bron. Till vänster om strömmen bakom träden ligger mitt jobb, till höger det lilla söta röda huset. Sådana här sköna mornar har jag ingen brådska hem.
Alla årstider ser de här Björkarna så stolta ut nere vid vattenbrynet. Som de liksom vill visa upp sig. Undrar hur många som tagit kort på dem under åren? Strategiskt placerade.
Den här bilden blev inte riktigt som jag tänkt. Det gamla timrade huset är ett bland de äldsta i Arjeplog och mycket vackert. De fina höstfärgerna på träden tillsammans med huset omgivna av den bleka solen och dimmiga luften var så stämningsfullt. Men helst skulle jag tagit bort soptunnorna och bilen och stolpen med papperskorgen för att fånga stämningen. Och inte såg jag just då att min egen skugga kom med. Kunde blivit en perfekt bild...
Älskade sol! Alltid lika välkommen här uppe. Du sträcker ut dina strålar och smeker vattnet, träden, gräset och min kind. Du värmer så gott på både ut och insidan och gör mig glad.
Här är en härlig vy från Göteborg. Min moster sms:ade mig det här. Vilken fantastisk blå färg på vattnet! Min moster är förmodligen den som är ute och går och ser sig omkring mest av alla i Göteborg. Säg det hon inte sett där? Vilken energi hon har!
Och så avslutar jag det här inlägget med att visa min nya fiol. Eftersom jag inte har möjlighet att dansa folkdans här i Arjeplog så har jag nu återupptagit fiolspelandet istället. Känns andefattigt att inte ha varken spelmansmusik eller folkdans omkring mig.
Längtan blir allt större så jag planerar nu att så småningom flytta till någon annan ort i Norrbotten för att få dansa folkdans.
Kan inte tänka mig att leva utan dans resten av livet. Det har funnits folkdanslag här förut men det ebbade ut för inga yngre var intresserade att ta över när de äldre föll bort. Och att starta upp något här är nästintill omöjligt. Arjeplogarna är verkligen ett trögt släkte när det gäller nya eller nygamla idéer.
Men jag har kollat och hittat flertalet orter i Norrbotten där det finns folkdanslag så när det klaffar med jobb så drar jag vidare.
Men jag måste leva i min egen lilla värld för jag tycker inte det varit så mycket regn som det påstås. Det har kommit 4 ggr mer regn i höst än normalt.
Vägar har blivit förstörda och hindrat trafiken.
Den här vägen tar jag alltid på mornarna efter jobbet. Alltid lika härligt komma ut i friska luften. Förutom Vaukaleden är det här den mest bildsköna vyn i samhället utefter den lilla gångvägen. Den här morgonen var det alldeles stilla och tyst ute.
På andra sidan viken ser man Kyrkholmen. Björkarna speglar sig i vattnet. Jag passerar Kyrkholmen varje gång jag ska till och från jobbet eller byns lilla centrum.
Det lilla röda huset har enligt mig det bästa läget i Arjeplog. I den här lilla viken har en hel del människor dragit upp präktiga Öringar på sommaren. Inte illa att kunna få upp sådana delikatesser utanför husknuten!
Bron som förbinder Kyrkholmen med resten av byn. Bakom ligger Silvervägen.
Uppe på bron. Till vänster om strömmen bakom träden ligger mitt jobb, till höger det lilla söta röda huset. Sådana här sköna mornar har jag ingen brådska hem.
Alla årstider ser de här Björkarna så stolta ut nere vid vattenbrynet. Som de liksom vill visa upp sig. Undrar hur många som tagit kort på dem under åren? Strategiskt placerade.
Den här bilden blev inte riktigt som jag tänkt. Det gamla timrade huset är ett bland de äldsta i Arjeplog och mycket vackert. De fina höstfärgerna på träden tillsammans med huset omgivna av den bleka solen och dimmiga luften var så stämningsfullt. Men helst skulle jag tagit bort soptunnorna och bilen och stolpen med papperskorgen för att fånga stämningen. Och inte såg jag just då att min egen skugga kom med. Kunde blivit en perfekt bild...
Älskade sol! Alltid lika välkommen här uppe. Du sträcker ut dina strålar och smeker vattnet, träden, gräset och min kind. Du värmer så gott på både ut och insidan och gör mig glad.
Här är en härlig vy från Göteborg. Min moster sms:ade mig det här. Vilken fantastisk blå färg på vattnet! Min moster är förmodligen den som är ute och går och ser sig omkring mest av alla i Göteborg. Säg det hon inte sett där? Vilken energi hon har!
Och så avslutar jag det här inlägget med att visa min nya fiol. Eftersom jag inte har möjlighet att dansa folkdans här i Arjeplog så har jag nu återupptagit fiolspelandet istället. Känns andefattigt att inte ha varken spelmansmusik eller folkdans omkring mig.
Längtan blir allt större så jag planerar nu att så småningom flytta till någon annan ort i Norrbotten för att få dansa folkdans.
Kan inte tänka mig att leva utan dans resten av livet. Det har funnits folkdanslag här förut men det ebbade ut för inga yngre var intresserade att ta över när de äldre föll bort. Och att starta upp något här är nästintill omöjligt. Arjeplogarna är verkligen ett trögt släkte när det gäller nya eller nygamla idéer.
Men jag har kollat och hittat flertalet orter i Norrbotten där det finns folkdanslag så när det klaffar med jobb så drar jag vidare.
Istjakk
Ja det är bara att fortsätta bestiga berg här omkring. Denna dag var det Istjakk-toppen som var målet.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Välbmabuoda
Ja det gäller ju att verkligen passa på att utnyttja de regnfria dagarna! Har aldrig varit med om så mycket regn här sedan jag flyttade hit.
Vattnet står ovanligt högt i sjöar och älvar. Nu får det vara nog med regn!
Hursom helst fick vi i helgen en mycket fin topptur upp på Välbmabuodaberget ca 2 mil sydost om Arjeplog. Drygt 800 m över havet.
Vädret var perfekt de timmar de tog att gå upp och så sitta och fika och njuta av utsikten, och sedan gå nerför igen. När vi kom tillbaks till Arjeplog började det regna.
Mycket gammalt träd låg omkullvräkt över stigen. Både stammen och alla grenarna var vridna. Vilket enastående konstverk!
Det var ordentligt brant så det var svettigt minsann att ta sig upp. Här har vi hunnit drygt halvvägs. Man ser bron över till Mellanström lite svagt.
Skönt att det inte fanns några Lämlar, då var Nanok lite lugnare. Båda hundarna tyckte det var en härlig tur. Här bar jag upp Tiffany enbart för hon skulle vara med på en bild. Hon springer ju omkring härs och tvärs hela tiden så det är svårt fånga henne på foto.
Den lilla "pussen" låg så fint inbäddad bland blåbärs- och lingonris.
Sablar att jag glömde kikaren! Hur kunde jag? Vi såg små rovfåglar högt upp i luften men det var omöjligt se vad det kunde vara. Med kikare hade jag säkert kunnat urskilja form och tecken för att sedan med hjälp av fågelbok samt internet få fram vad det var. Vi såg dem lite då och då under hela turen svävande ovanför oss.
Nä nu måste jag ha en kikare liggandes i bilen hädanefter.
Nu har vi nått den ena toppen. Välbmabuoda har tre tätt liggande toppar. Eftersom vi gick en bra bit där det var lite mer flackt fram till toppstugan så ser det egentligen inte högr upp här än den bilden då vi bara var drygt halvvägs upp.
Solen sken så varm och skön. Alltid när jag kommer upp så här på fjälltopparna infinner sig både eufori och en obeskrivbar välbefinnandekänsla. Livet får utan något som helst tvivel en högre mening... hi hi.. i dubbel bemärkelse (som jag annars grubblar så mycket över) Jag tackar Gud varje gång för dessa upplevelser.
Det ser lite dramatiskt ut på himlen men det kändes inte riktigt så. Solen orkade bryta sig igenom molnen... heja solen! heja solen! Tänk om jag ändå kunde förmedla känslan av att stå där uppe! Älskade fjällvärld!
Lite lypsyl med solskyddsfaktor kändes lent på läpparna.
Lustigt nog kom det en annan Arjeplogare upp på toppen strax efter oss. Han hade en liten svart pigg hund med sig, Nemo. Tiffany och lilla Nemo lekte och busade. Nanok ville också vara med men hon kan verkligen inte vara lös någon annanstans än ute i stugan. Hon drar iväg och jagar djur fortare än blixten. Tro mig, vi har provat.
Hon fick busa med mig istället.
En avkopplande fikastund fick vi ner i den här lilla svackan där vi var helt i lä från blåsten.
Och så började Nanok busa igen. Det var väldigt så lekfull hon blev där uppe. Hon mår så himla bra av att få såhär energikrävande promenader. Tror hon skulle behöva bestiga ett berg varje dag för att bli av med lite överskottsenergi.
Så här fint och lugnt låg hon till slut. Vacker liten isbjörn va?
På vägen ner plockade jag en hel del blåbär så nu har jag goda nyttiga blåbär i frysen att ta fram då och då i vinter.
Efter den sköna fjällturen åkte vi till Nelly´s café som öppnade i juli. Har snart druckit alla deras kaffesorter. Mums... gott. Som jag har längtat efter ett café i Arjeplog! Äntligen har vi ett superbra fik!
Vattnet står ovanligt högt i sjöar och älvar. Nu får det vara nog med regn!
Hursom helst fick vi i helgen en mycket fin topptur upp på Välbmabuodaberget ca 2 mil sydost om Arjeplog. Drygt 800 m över havet.
Vädret var perfekt de timmar de tog att gå upp och så sitta och fika och njuta av utsikten, och sedan gå nerför igen. När vi kom tillbaks till Arjeplog började det regna.
Mycket gammalt träd låg omkullvräkt över stigen. Både stammen och alla grenarna var vridna. Vilket enastående konstverk!
Det var ordentligt brant så det var svettigt minsann att ta sig upp. Här har vi hunnit drygt halvvägs. Man ser bron över till Mellanström lite svagt.
Skönt att det inte fanns några Lämlar, då var Nanok lite lugnare. Båda hundarna tyckte det var en härlig tur. Här bar jag upp Tiffany enbart för hon skulle vara med på en bild. Hon springer ju omkring härs och tvärs hela tiden så det är svårt fånga henne på foto.
Den lilla "pussen" låg så fint inbäddad bland blåbärs- och lingonris.
Sablar att jag glömde kikaren! Hur kunde jag? Vi såg små rovfåglar högt upp i luften men det var omöjligt se vad det kunde vara. Med kikare hade jag säkert kunnat urskilja form och tecken för att sedan med hjälp av fågelbok samt internet få fram vad det var. Vi såg dem lite då och då under hela turen svävande ovanför oss.
Nä nu måste jag ha en kikare liggandes i bilen hädanefter.
Nu har vi nått den ena toppen. Välbmabuoda har tre tätt liggande toppar. Eftersom vi gick en bra bit där det var lite mer flackt fram till toppstugan så ser det egentligen inte högr upp här än den bilden då vi bara var drygt halvvägs upp.
Solen sken så varm och skön. Alltid när jag kommer upp så här på fjälltopparna infinner sig både eufori och en obeskrivbar välbefinnandekänsla. Livet får utan något som helst tvivel en högre mening... hi hi.. i dubbel bemärkelse (som jag annars grubblar så mycket över) Jag tackar Gud varje gång för dessa upplevelser.
Det ser lite dramatiskt ut på himlen men det kändes inte riktigt så. Solen orkade bryta sig igenom molnen... heja solen! heja solen! Tänk om jag ändå kunde förmedla känslan av att stå där uppe! Älskade fjällvärld!
Lite lypsyl med solskyddsfaktor kändes lent på läpparna.
Lustigt nog kom det en annan Arjeplogare upp på toppen strax efter oss. Han hade en liten svart pigg hund med sig, Nemo. Tiffany och lilla Nemo lekte och busade. Nanok ville också vara med men hon kan verkligen inte vara lös någon annanstans än ute i stugan. Hon drar iväg och jagar djur fortare än blixten. Tro mig, vi har provat.
Hon fick busa med mig istället.
En avkopplande fikastund fick vi ner i den här lilla svackan där vi var helt i lä från blåsten.
Och så började Nanok busa igen. Det var väldigt så lekfull hon blev där uppe. Hon mår så himla bra av att få såhär energikrävande promenader. Tror hon skulle behöva bestiga ett berg varje dag för att bli av med lite överskottsenergi.
Så här fint och lugnt låg hon till slut. Vacker liten isbjörn va?
På vägen ner plockade jag en hel del blåbär så nu har jag goda nyttiga blåbär i frysen att ta fram då och då i vinter.
Efter den sköna fjällturen åkte vi till Nelly´s café som öppnade i juli. Har snart druckit alla deras kaffesorter. Mums... gott. Som jag har längtat efter ett café i Arjeplog! Äntligen har vi ett superbra fik!
Kunskapsresa
Det finns en hel del mycket intressanta arrangerade turer runt Arjeplog. Jag försöker följa med på det som funkar tidsmässigt med jobb och annat inplanerat.
För två år sedan ordnade Silvermuséet en Kunskapsresa där man åkte uppåt Piteälven norrut. Den resan missade jag totalt synd nog. Då var det ca 10-15 personer som åkte med.
Förra hösten ordnades det en Kunskapsresa 2 som då gick genom Laisdalen. Då åkte jag och André med. Det var otroligt intressant och kunskapsberikande. Vi var 20-25 personer som åkte med. Och det kostade bara 100 kr att åka med!... i en hyrd buss och så var det tre personer från Silvermuséet som var experter inom olika områden. Ändå sa de att betalningen var frivillig! Klart att alla betalade för den otroligt trevliga resan.
I år ordnades alltså en Kunskapsresa 3 som denna gång gick lite längre, nästan ända till Norgegränsen. Och nu var bussen fullsatt. Tror det var bara 4 tomma platser. Kul att det blivit så uppskattat. Med tanke på att det har regnat otroligt mycket här uppe senaste tre veckorna så hade vi väldig tur med vädret. Bara lite småstänk men det gjorde inget för alla hade ordentligt med kläder med sig.
Här står en del av gänget och väntar på guiderna som ska berätta om Stalotomterna i det här området.
Ja här får ni själva läsa vad det är för något. Det är gamla Samiska bosättningar som är placerade på väldigt speciellt sätt. Man vet inte exakt och inte helt säkert varför det var byggt på detta sätt eller varför kåtorna var placerade på rad.
En målning av hur det kunde sett ut.
En av guiderna från Silvermuséet. Hon är otroligt engagerad i den gamla Samiska kulturen.
Här är de två manliga guiderna, en yngre och en äldre.
Medelåldern på de människorna som följer med på dessa resor är såklart hög, mest pensionärer faktiskt. Men det är en och annan 20-åring och 30-åring och några medelålders intresserade också. Mycket trevliga är allihopa och det är huvudsaken. Jag får i alla fall ut väldigt mycket av att följa med på olika arrangerade evenemang. Kunskap om kultur och natur är hur berikande som helst tycker jag. Och när det är så här välutbildade och medryckande guider så kan det inte bli bättre.
Här är en av groparna som tillhör stalotomterna. En slags beredningsplats. Samerna hade ju fångstgropar, eldgropar, förvaringsgropar, beredningsgropar. Man kan se på formen och djupet vad det kunde tänkas varit.
Guiderna från Silvermuséet har varit ute bland alla våra fjäll runt Arjeplog för att inventera gamla bosättningar. Vilket enormt tidskrävande jobb! Arjeplogs kommun är väldigt stort till ytan, som Skåne och Blekinge tillsammans.
På långt håll såg vi att det lyste alldeles klarrött upp på stensluttningen. Dessa underbara höstfärger! Nu i september är det så vackert i naturen här uppe. Det är nu som det är den bästa tiden att fjällvandra. Härlig luft och sprakande färger på berg och i dalar!
Nu är det snart dags att ta plats i bussen efter en mycket lärorik och trevlig heldag. Jag fick plötsligt syn på ett par rovfåglar högt upp i luften. Kunde dock inte urskilja vad det var för någon sort.
Huset man ser bakom träden i bakgrunden är en sån där öppen rast/nöd-stuga man kan använda dygnet runt och året runt. Det har alltid sagts att det spökar i det bortersta rummet. Så en del människor åker dit och sover där bara för att kolla spökerierna. Vete sjutton om jag skulle våga. Var såklart in och kollade rummet innan jag steg på bussen.
Ja så här tror man att kåtorna var byggda ovanpå försänkningarna. Man tror att anledningen till att bosättarna gjorde försänkning var att det blev ordentligt med utrymme invändigt och lätt att bygga kåtan ovanpå. Att det skulle bli varmare eller att det skulle vara lättare hålla bort snön som man skulle kunna tro har man konstaterat att det inte gjorde någon större skillnad.
Det var faktiskt förvånansvärt rymligt inuti måste jag erkänna.
Lite skillnad mot hur Samerna bor nuför tiden må jag säga!
För två år sedan ordnade Silvermuséet en Kunskapsresa där man åkte uppåt Piteälven norrut. Den resan missade jag totalt synd nog. Då var det ca 10-15 personer som åkte med.
Förra hösten ordnades det en Kunskapsresa 2 som då gick genom Laisdalen. Då åkte jag och André med. Det var otroligt intressant och kunskapsberikande. Vi var 20-25 personer som åkte med. Och det kostade bara 100 kr att åka med!... i en hyrd buss och så var det tre personer från Silvermuséet som var experter inom olika områden. Ändå sa de att betalningen var frivillig! Klart att alla betalade för den otroligt trevliga resan.
I år ordnades alltså en Kunskapsresa 3 som denna gång gick lite längre, nästan ända till Norgegränsen. Och nu var bussen fullsatt. Tror det var bara 4 tomma platser. Kul att det blivit så uppskattat. Med tanke på att det har regnat otroligt mycket här uppe senaste tre veckorna så hade vi väldig tur med vädret. Bara lite småstänk men det gjorde inget för alla hade ordentligt med kläder med sig.
Här står en del av gänget och väntar på guiderna som ska berätta om Stalotomterna i det här området.
Ja här får ni själva läsa vad det är för något. Det är gamla Samiska bosättningar som är placerade på väldigt speciellt sätt. Man vet inte exakt och inte helt säkert varför det var byggt på detta sätt eller varför kåtorna var placerade på rad.
En målning av hur det kunde sett ut.
En av guiderna från Silvermuséet. Hon är otroligt engagerad i den gamla Samiska kulturen.
Här är de två manliga guiderna, en yngre och en äldre.
Medelåldern på de människorna som följer med på dessa resor är såklart hög, mest pensionärer faktiskt. Men det är en och annan 20-åring och 30-åring och några medelålders intresserade också. Mycket trevliga är allihopa och det är huvudsaken. Jag får i alla fall ut väldigt mycket av att följa med på olika arrangerade evenemang. Kunskap om kultur och natur är hur berikande som helst tycker jag. Och när det är så här välutbildade och medryckande guider så kan det inte bli bättre.
Här är en av groparna som tillhör stalotomterna. En slags beredningsplats. Samerna hade ju fångstgropar, eldgropar, förvaringsgropar, beredningsgropar. Man kan se på formen och djupet vad det kunde tänkas varit.
Guiderna från Silvermuséet har varit ute bland alla våra fjäll runt Arjeplog för att inventera gamla bosättningar. Vilket enormt tidskrävande jobb! Arjeplogs kommun är väldigt stort till ytan, som Skåne och Blekinge tillsammans.
På långt håll såg vi att det lyste alldeles klarrött upp på stensluttningen. Dessa underbara höstfärger! Nu i september är det så vackert i naturen här uppe. Det är nu som det är den bästa tiden att fjällvandra. Härlig luft och sprakande färger på berg och i dalar!
Nu är det snart dags att ta plats i bussen efter en mycket lärorik och trevlig heldag. Jag fick plötsligt syn på ett par rovfåglar högt upp i luften. Kunde dock inte urskilja vad det var för någon sort.
Huset man ser bakom träden i bakgrunden är en sån där öppen rast/nöd-stuga man kan använda dygnet runt och året runt. Det har alltid sagts att det spökar i det bortersta rummet. Så en del människor åker dit och sover där bara för att kolla spökerierna. Vete sjutton om jag skulle våga. Var såklart in och kollade rummet innan jag steg på bussen.
Ja så här tror man att kåtorna var byggda ovanpå försänkningarna. Man tror att anledningen till att bosättarna gjorde försänkning var att det blev ordentligt med utrymme invändigt och lätt att bygga kåtan ovanpå. Att det skulle bli varmare eller att det skulle vara lättare hålla bort snön som man skulle kunna tro har man konstaterat att det inte gjorde någon större skillnad.
Det var faktiskt förvånansvärt rymligt inuti måste jag erkänna.
Lite skillnad mot hur Samerna bor nuför tiden må jag säga!
Flyttberedda Svalor
Det är lite speciellt att se fåglar som kommer i klungor och sätter sig på hustaken eller träden och liksom "snackar" ihop sig inför flytten söderut.
När sommaren abrupt tog slut här i Arjeplog var det ångestfyllt och jobbigt. Men nu har det gått över och jag är förväntansfull inför vintern och den härliga skidåkningen.
Hoppas vi får en lika vacker och härlig vinter som förra...
Nåväl... en skön dag i augusti fick vi besök av en massa svalor som samlade sig både på tak och träd utanför Andrés lägenhet. Det såg ut som de satt gruppvis i sammanträde och diskuterade hur de skulle lägga upp den långa flygturen ner till Afrika.
Vad jag kunde se i kikaren var det här en Ladusvala för den hade så markant långa stjärtspröt.
Såg även Hussvalor. Undrar om Ladu- och Hus- svalor samflyger till Afrika?
Här ser vi en Hussvala.
Det var inte lätt att ta kort på de här snabbflygande varelserna!
Hoppas det nu gått/går bra med flytten. Undrar hur lång tid det tar för dem att flyga till Afrika?
När sommaren abrupt tog slut här i Arjeplog var det ångestfyllt och jobbigt. Men nu har det gått över och jag är förväntansfull inför vintern och den härliga skidåkningen.
Hoppas vi får en lika vacker och härlig vinter som förra...
Nåväl... en skön dag i augusti fick vi besök av en massa svalor som samlade sig både på tak och träd utanför Andrés lägenhet. Det såg ut som de satt gruppvis i sammanträde och diskuterade hur de skulle lägga upp den långa flygturen ner till Afrika.
Vad jag kunde se i kikaren var det här en Ladusvala för den hade så markant långa stjärtspröt.
Såg även Hussvalor. Undrar om Ladu- och Hus- svalor samflyger till Afrika?
Här ser vi en Hussvala.
Det var inte lätt att ta kort på de här snabbflygande varelserna!
Hoppas det nu gått/går bra med flytten. Undrar hur lång tid det tar för dem att flyga till Afrika?
Eldkväll
Nyligen gjorde Andrés hyresvärd iordning en grill/eldplats på stora gräsmattan mellan husen. Perfekt. Verkligen härligt att kunna sitta och elda på kvällarna.
Vi har grillat mat därute ett par gånger. Det är lite mysigare nu på hösten när det börjar skymma lite på kvällarna.
I helgen som var så tände vi eld och bara satt därute och umgicks med ett par grannar. Verkligen härligt.
Här sitter vi lilla gänget.
Ny bild tas utan blixt. Blev stor skillnad. Ser mysigt ut eller hur?
André satt och höll i kontrollen till kameran och knäppte massor med kort. De här tre var de bästa som togs.
Det ska nog bli fler härliga kvällar vid eldstaden innan vintern anländer.
När snön börjar vräka ner så kommer alltihop snart vara översnöat och inte synas nånting.
Och första snön kommer aldrig senare än andra helgen i oktober. Och för det mesta smälter den inte undan utan ligger kvar. Och så snöar det mer... och mer... och mer. Man kan alltså redan nu börja planera för första skidturen.
Vi har grillat mat därute ett par gånger. Det är lite mysigare nu på hösten när det börjar skymma lite på kvällarna.
I helgen som var så tände vi eld och bara satt därute och umgicks med ett par grannar. Verkligen härligt.
Här sitter vi lilla gänget.
Ny bild tas utan blixt. Blev stor skillnad. Ser mysigt ut eller hur?
André satt och höll i kontrollen till kameran och knäppte massor med kort. De här tre var de bästa som togs.
Det ska nog bli fler härliga kvällar vid eldstaden innan vintern anländer.
När snön börjar vräka ner så kommer alltihop snart vara översnöat och inte synas nånting.
Och första snön kommer aldrig senare än andra helgen i oktober. Och för det mesta smälter den inte undan utan ligger kvar. Och så snöar det mer... och mer... och mer. Man kan alltså redan nu börja planera för första skidturen.
Rökt abborre
Andrés bror är ute och fiskar så ofta han bara kan.
Och mycket fisk får han så nu vet han knappt vad han ska göra med all fisk.
Ja det har blivit att han börjat ge bort fisk till släkt och vänner.
Jag älskar fisk så jag tackar aldrig nej till det.
Två präktiga rökta abborrar fick vi av honom. Aldrig ätit just rökt abborre tidigare så jag blev glad för jag har hört att det ska vara väldans gott.
Och det var det också. Åt upp fiskarna snabbt. Mums så gott!
Här ligger den ena "abbarn" på gamla hushållsvågen. 330 g ungefär. Inte illa.
Många här uppe tycker verkligen mycket om just abborre. Man får ju såna bamsingar här. Uppåt 1 kg är inte ovanligt.
När jag fiskade i Mälaren förr om åren fick jag inte ens 300 g-abborrar. Har aldrig sett så stora abborrar tidigare som här.
Nej nu är klockan 19.00... nu är det dags att spela tennis här bakom Andrés hus. Perfekt att ha tennisplan så nära.
Och mycket fisk får han så nu vet han knappt vad han ska göra med all fisk.
Ja det har blivit att han börjat ge bort fisk till släkt och vänner.
Jag älskar fisk så jag tackar aldrig nej till det.
Två präktiga rökta abborrar fick vi av honom. Aldrig ätit just rökt abborre tidigare så jag blev glad för jag har hört att det ska vara väldans gott.
Och det var det också. Åt upp fiskarna snabbt. Mums så gott!
Här ligger den ena "abbarn" på gamla hushållsvågen. 330 g ungefär. Inte illa.
Många här uppe tycker verkligen mycket om just abborre. Man får ju såna bamsingar här. Uppåt 1 kg är inte ovanligt.
När jag fiskade i Mälaren förr om åren fick jag inte ens 300 g-abborrar. Har aldrig sett så stora abborrar tidigare som här.
Nej nu är klockan 19.00... nu är det dags att spela tennis här bakom Andrés hus. Perfekt att ha tennisplan så nära.
