Istjakk
Ja det är bara att fortsätta bestiga berg här omkring. Denna dag var det Istjakk-toppen som var målet.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Kommentarer
Postat av: Den ömma modern
Hej Naturtjejen.
Lika kul att läsa din blogg. Spänande att se vad du/ni hittar på för äventyr. Glömt att ringa om mattorna. Jättefina!! Tacka "kvinnan" så mycket från oss!! Ring när du inte jobbar eller sover. Kram - "Den ömma..."
Postat av: Den ömma modern
Vet ej om du fick mitt inlägg. Hur kan man kolla det?
Trackback
