Sollefteå, Viksjö, Stavreviken 9 juli
Småregnade när jag vaknade. Det var därför det var varmt under natten. Har vid det här laget lärt mig att när det är klart och vackert väder på kvällen så är det svinkallt på nätterna, och när det är gråmulet och regnigt är det varmt på nätterna. Så jag föredrar kalla nätter och får klä på mig ordentligt och vet att det blir fint väder dagen efter, än att det är varmt på natten och grått och trist dagen efter.
Cyklade iväg ett par mil och kom fram till Sollefteå. Träffade på en entusiastisk man som talade varmt om att jag skulle välja att cykla norr om Ångermanälven. Han ville gärna att jag skulle stanna hos honom och hans sambo och fika med dem. Han blev kanske besviken, men det blev för lång omväg för mig att cykla där eftersom jag nu började känna att benen värkte i varje uppförsbacke. Hade behövt vila någon dag, men hade inte ro till det.
Sollefteå var en väldigt gullig stad. Åt god frukost på ett trevligt och billigt fik. Jag skriver ofta om "billiga" ställen, men det visade sig att det blev dyrare än jag trodde från början att cykla denna långa sträcka. Pengarna började tryta vid det här laget. Därför var jag nu tvungen att skynda på cyklingen lite grann.
Träffade en stund senare på en annan (ÄNTLIGEN) cyklist! Det var så underbart att få prata med en annan cykelentusiast! En ung kille från Tyskland. René. Han hade flugit till Nyköping och sedan cyklat därifrån och uppåt. Han skulle vidare till Nordkap. René hade njutit av att cykla ensam hela vägen, men började nu sakna sällskap. Så han tyckte det var synd att vi cyklade åt olika håll. Ja, han måste verkligen ha kännt sig ensam eftersom han ville ha sällskap av en 50-årig "tant", han var själv 28 år. Vi utböt erfarenheter och tips om vägar eftersom jag skulle cykla neråt där han hade varit, och han skulle cykla uppåt där jag hade varit. Mycket bra. Hade själv inte haft något emot lite sällskap, åtminstone när jag tältar helt ensam på nätterna. Är lite rädd emellanåt i urskogarna. Vi böt mailadresser.
Efter den trevliga pratstunden cyklade jag iväg på en liten väg mot Sundsvall. Hemskt mycket tråkig ful skog utan en enda rastplats på hela vägen. Fullt med timmerbilar som ständigt susade förbi. Inte trevligt. Tänkte ta en längre paus i Viksjö. Men det kändes som jag aldrig kom fram. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Varför stämmer inte kartan med verkligheten? Det var hela tiden långa, långa sega uppförsbackar följt av lika långa nerförsbackar. Inget plant alls. Svettades i uppförsbackarna och frös som sjutton i nerförsbackarna. Som ni kanske förstår var landskapet här nere helt annorlunda än i Norrbotten. Renarnas sällskap fanns inte längre. Saknade dem. Någon fin liten sjö då och då och några gulliga byar fick jag vara tacksam över att se. Men det var långt mellan dem.
Till slut kom jag äntligen fram till Viksjö. Och äntligen fick träffa fantastiskt trevliga människor. Stannade och frågade en man som var ute på sin tomt var jag kunde hänga mitt tält på tork eftersom det fortfarande var fuktigt när jag slog ihop det på morgonen. Ja, han erbjöd sig förstås att jag kunde hänga upp det på hans tomt. Sagt och gjort. Hans fru kom ut och hon ville bjuda på kaffe. Blev jätteglad för det för jag jag väldigt kaffesugen. Fick komma in i deras stora hus. Det var så himla himla trevligt att få sitta i köket och fika och prata. Fick bryggkaffe, nybakt bröd med ost och gurka, och kanelbullar. Mmmm... gott gott. Det som jag inte orkade äta upp packade frun ihop till mig som färdkost. Tänk så gulligt och omtänksamt. Hur många hemma där jag bor skulle bjuda in en helt främmande människa i sitt hem och bjuda på fika? Va? De tipsade mig om en nedlagd camping där jag kunde tälta gratis. Bra. De får en stjärna i himlen för sin gästfrihet.
Om ni visste vad det betydde mycket för mig att få detta samtal och fika! Så mycket lättare det var att cykla vidare de två milen till Stavreviken.
Hittade Stavreviken som låg nere vid Indalsälven. Slog upp tältet och kände mig nöjd. Fanns bord och bänkar att sitta på så jag åt resten av smörgåsarna och bullarna där. Ringde och pratade med Paul (min dåvarande) en lång stund och det kändes bra.
Förstod att det skulle bli kallt på natten eftersom det var klar himmel. Klädde på mig ordentligt och somnade mycket nöjd.
Cyklade iväg ett par mil och kom fram till Sollefteå. Träffade på en entusiastisk man som talade varmt om att jag skulle välja att cykla norr om Ångermanälven. Han ville gärna att jag skulle stanna hos honom och hans sambo och fika med dem. Han blev kanske besviken, men det blev för lång omväg för mig att cykla där eftersom jag nu började känna att benen värkte i varje uppförsbacke. Hade behövt vila någon dag, men hade inte ro till det.
Sollefteå var en väldigt gullig stad. Åt god frukost på ett trevligt och billigt fik. Jag skriver ofta om "billiga" ställen, men det visade sig att det blev dyrare än jag trodde från början att cykla denna långa sträcka. Pengarna började tryta vid det här laget. Därför var jag nu tvungen att skynda på cyklingen lite grann.
Träffade en stund senare på en annan (ÄNTLIGEN) cyklist! Det var så underbart att få prata med en annan cykelentusiast! En ung kille från Tyskland. René. Han hade flugit till Nyköping och sedan cyklat därifrån och uppåt. Han skulle vidare till Nordkap. René hade njutit av att cykla ensam hela vägen, men började nu sakna sällskap. Så han tyckte det var synd att vi cyklade åt olika håll. Ja, han måste verkligen ha kännt sig ensam eftersom han ville ha sällskap av en 50-årig "tant", han var själv 28 år. Vi utböt erfarenheter och tips om vägar eftersom jag skulle cykla neråt där han hade varit, och han skulle cykla uppåt där jag hade varit. Mycket bra. Hade själv inte haft något emot lite sällskap, åtminstone när jag tältar helt ensam på nätterna. Är lite rädd emellanåt i urskogarna. Vi böt mailadresser.
Efter den trevliga pratstunden cyklade jag iväg på en liten väg mot Sundsvall. Hemskt mycket tråkig ful skog utan en enda rastplats på hela vägen. Fullt med timmerbilar som ständigt susade förbi. Inte trevligt. Tänkte ta en längre paus i Viksjö. Men det kändes som jag aldrig kom fram. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Varför stämmer inte kartan med verkligheten? Det var hela tiden långa, långa sega uppförsbackar följt av lika långa nerförsbackar. Inget plant alls. Svettades i uppförsbackarna och frös som sjutton i nerförsbackarna. Som ni kanske förstår var landskapet här nere helt annorlunda än i Norrbotten. Renarnas sällskap fanns inte längre. Saknade dem. Någon fin liten sjö då och då och några gulliga byar fick jag vara tacksam över att se. Men det var långt mellan dem.
Till slut kom jag äntligen fram till Viksjö. Och äntligen fick träffa fantastiskt trevliga människor. Stannade och frågade en man som var ute på sin tomt var jag kunde hänga mitt tält på tork eftersom det fortfarande var fuktigt när jag slog ihop det på morgonen. Ja, han erbjöd sig förstås att jag kunde hänga upp det på hans tomt. Sagt och gjort. Hans fru kom ut och hon ville bjuda på kaffe. Blev jätteglad för det för jag jag väldigt kaffesugen. Fick komma in i deras stora hus. Det var så himla himla trevligt att få sitta i köket och fika och prata. Fick bryggkaffe, nybakt bröd med ost och gurka, och kanelbullar. Mmmm... gott gott. Det som jag inte orkade äta upp packade frun ihop till mig som färdkost. Tänk så gulligt och omtänksamt. Hur många hemma där jag bor skulle bjuda in en helt främmande människa i sitt hem och bjuda på fika? Va? De tipsade mig om en nedlagd camping där jag kunde tälta gratis. Bra. De får en stjärna i himlen för sin gästfrihet.
Om ni visste vad det betydde mycket för mig att få detta samtal och fika! Så mycket lättare det var att cykla vidare de två milen till Stavreviken.
Hittade Stavreviken som låg nere vid Indalsälven. Slog upp tältet och kände mig nöjd. Fanns bord och bänkar att sitta på så jag åt resten av smörgåsarna och bullarna där. Ringde och pratade med Paul (min dåvarande) en lång stund och det kändes bra.
Förstod att det skulle bli kallt på natten eftersom det var klar himmel. Klädde på mig ordentligt och somnade mycket nöjd.
Kommentarer
Trackback
