Slutirutan

Fagerdala, Värmdö och lite annat

På vägen från Hudiksvall till Stockholm fullkomligen vräkte regnet ner. Det var det jag befarade skulle komma till Hassela och vägen ner till Delsbo och det ville jag verkligen inte vara med om. Men vägen från Hassela till Hudiksvall var det strålande solsken. Så regnet kom väl dit senare vad vet jag.

Väl framme på Värmdö var det soligt och skönt igen. Så himla skönt att få komma till Värmdö istället för till min tråkiga lägenhet i Enköping. Min lilla svarta pudel som pappa och mamma omväxlande tagit hand om blev överlycklig att se mig. Lycklig så hon höll på att svimma!
När vi kom fram var det kväll. Vi åt en utsökt god middag med gott vin... jag, pappa, hans särbo och pappas bror. Vi hade jättetrevligt.
Jag berättade om min cykeltur och visade bilder. Men kvällen räckte så klart inte till att berätta allt.

Min älskade Paul skulle kommit ut dit under helgen men hörde inte av sig förrän söndagen. Det blev början till slutet för vår del. Är ledsen för det. Hade honom som stöd och uppmuntran under cykelturen i alla fall och det var skönt.

Stannade hos pappa på landet några dagar och tog det lugnt så det inte blev alltför abrupt att komma hem till vardagen med städning, matlagning, disk och tjat på tonåringar.

På kvällen låg jag och tänkte på allt jag upplevt. Alla människor, djur, fantastisk natur, t o m de milslånga skogarnas lugn där jag sjöng och trallade för att få milen att gå fortare. Alla ödehus som såg ledsna ut. Varför vill ingen bo där? Jag vill, men inte när de nästan fallit ihop. Varför inte hyra ut husen innan de faller samman?



Måste få berätta att jag igår skickade in en anställningsansökan som nattsjuksköterska i Arjeplog! Får jag jobbet flyttar jag så fort som möjligt. Om ni bara visste vilken längtan jag har upp till denna fantastiska del av Sverige. Kanske jag förskönar och idylliserar, men jag måste få chansa. Om det inte funkar däruppe så kan jag väl i all sin dar flytta ner igen!
Som en vän sa lite sarkastiskt till mig igår: Ja, jag kan förstå om du flyttade till norrlands kust, men Arjeplog förstår jag inte att man flyttar till. Tack för den uppmuntran. Hade inte spelat någon roll vilken stad jag hade sökt jobb i så hade det varit fel. Men visst. Jag kan leva resten av mitt liv i Enköping som jag vantrivs i, och dö här. För att andra tycker Enköping är så toppen! Men då dör min själ före min kropp. Jag har inget socialt umgänge här. I Norra delen av sverige kan jag åtminstone åka skidor hela vintern utan att oroa mig för att snön försvinner, jag kan pimpla på vintern, fiska på sommaren, vill lära mig flugfiske. Naturen går inte ens att jämföra. Ursäkta att jag tycker om Norrland, Lappland, Norrbotten, Väserbotten, Jämtland.

Jag vill chansa, jag vill våga. Vad kan bli sämre än här? Närheten till Stockholm är det enda som känns som jag kommer sakna. Älskar verkligen Stockholm. Men omöjligt för mig att flytta dit. Vill inte bo i förort 1 ½  - 2 timmar utanför. Kan då lika gärna bo här där det tar lika lång tid att pendla till jobbet som från en förort. Hyra andrahandslägenhet? Ja det har jag försökt, men måste då betala 100 tusen kronor. Aldrig i livet. Har inte ens de pengarna.

Ja det blev lite mer filosofiska tankar och kanske ointressant babbel.

Men jag har redan börjat planera för nästa cykeltur och nästa och nästa.


Mina föräldrar som ställer upp så mycket de kan! Jag älskar er!