Slutirutan

Tack vare skoterspåren kan man åka långa turer på skidor på ett enkelt sätt. Det har vi gjort André och jag lite då och då under vintern. Tyvärr har det varit väldigt kallt nästan hela vintern här uppe så det har varit svårt att komma ut på längre turer. Det är inte ett dugg njutbart att åka skidor i 25 minus eller ännu kallare. Och har det ibland varit varmare ute så har det blåst jättemycket eller snöat så man blivit igenmurad med snö i ansiktet.
Emellanåt har jag varit väldigt uppgiven den här vintern... kylan, blåsten och snöstormarna har tagit hårt på mig.
Men så fort det varit hyggligt bra väder har vi passat på. Här kommer lite bilder på några av turerna.


André i början på dagens etapp.
Den här dagen tog vi turskidorna i skoterspåret västerut till en början och det gick ju bra. Här har vi inte hunnit så långt än och jag är fortfarande på bra humör... Men...


Här har jag börjat tröttna. Blåsigt och inte så skönt. André får ju för sig ibland att vi ska vika av från spåret ut i lösa snön där vi inte vet var vi kommer fram... och han tror alltid att det ska gå lätt och bra. Och jag kan säga att så blir det inte. Efter den här jättelånga backen uppför tog jag av mig skidorna och bar dem sista biten. Jättesur var jag! Mest för att jag fick snö in i skorna och blev våt om fötterna. Efter denna tur har jag haft på mig damaskerna varenda gång för att slippa bli irriterad. Jag är inte så rolig när jag ilsknar till. Och det har nog André märkt. Fast jag försöker skärpa till mig för hur det än är så är det ju ingen som tvingar mig ut på skidorna.


Solen försöker titta fram genom molnen.

Nästa gång vädret tillät en längre skidtur tog vi skoterspåret mot Akkilis. Soligt men en aning blåsigt. Vi åkte fram till Ullaksjön, ca 1 mil. Där stannade vi och drack kaffe hos Andrés kusin och hennes man som har ett mycket fint hus alldeles vid sjön. 
Innan vi gick in och drack kaffe tog jag kort på den fina hunden som skulle iväg och åka skoter. Såg så gulligt ut när han fick sitta längst fram på skotern med Viktors armar om sig på sidorna.

Snart startklara inför färden upp på Akkilis.

Fina killar! Ha en skön tur! Här uppe är det väldigt vanligt att folk har stora hundar. Och de lever mest utomhus året runt. Den här hunden vill knappt vara inomhus... oavsett väder.

Efter den välbehövliga kaffepausen skidade vi tillbaks till Arjeplog. På tillbakavägen kändes det genast lite skönare för då hade vi vinden i ryggen. Det gör stor skillnad hur vinden ligger på.


Dagen efter var det verkligen strålande solsken och så gott som vindstilla. Då tog vi bilen till Jäkkvik, ca 6 mil mot Norge. André är uppväxt i Jäkkvik. Otroligt vackert. Många har byggt stugor där. Fler och fler Norrmän bygger "stugor" stora som villor i Jäkkvik för det är ju bra mycket billigare att bygga i Sverige och Jäkkvik ligger hyggligt nära Norgegränsen.
Det var många som var ute och utnyttjade den härliga soliga dagen. Många familjer på skotrar med matsäck som stack iväg på dagstur tillsammans.

En skymt av Peljekaise dit vi styrde vår färd denna dag.

Första skoterekipaget som ska upp samma väg som vi.

Pust pust... nu har vi kommit upp så långt på Peljekaise som vi tänkt. Kändes fantastiskt. 
Det går att åka högre upp men det var bara kalfjäll kvar resten av vägen och det blåste rätt friskt däruppe så det fick räcka så här långt.

Utsikt åt andra hållet. Min mobilkamera kan ju inte ta bra bilder när det gäller sådana här avstånd. Men här är i alla fall vy mot Norgesidan.

André njuter också av utsikten. Stugan vi ska rasta i syns lite i bakgrunden.

Nerför Peljekaise gick det undan kan jag lova. Ett tag var jag riktigt rädd. Jag täntke att ramlar jag nu så får helikoptern komma och hämta mig för då kan jag nog inte röra varken armar eller ben. Men jag lyckades stå på benen hela vägen ner fast det var nog mer tur än skicklighet på vissa sträckor.

En riktigt härlig dag fick vi. Ångrade bara att vi inte tog med slalomskidorna också för det fanns tid över till att åka i backarna som finns på en annan del av Peljekaise och som vi passerade. Ja så kan det gå när jag inte gör som jag tänker. För på morgonen fanns faktiskt tanken att åka både turskidor och slalom men jag trodde vi skulle vara så trötta efter turåkningen att vi inte skulle orka nåt mer. Men vi båda hade mycket ork kvar. Får hoppas vi hinner åka till Jäkkvik och åka slalom en annan fin dag innan säsongen är slut.


Här är ett par bilder jag tog på vägen hem till André från jobbet en morgon. Mars är ju då ljuset kommer med buller och bång här uppe. Det är så väldigt väldigt markant just det där med ljuset. Först är det bara mörkt mörkt mörkt hela december, januari och februari. Och så rätt vad det är så är det bara ljust ljust ljust. Härligt underbart vackert... obeskrivbart. Finns liksom inte ord för hur fantastiskt livgivande det känns då.
Ingen annan del i Sverige har det här härliga ljusfenomenet. Men många som inte upplevt detta verkar inte vilja fatta vad jag pratar om. Kom upp och se själva då!

Bron på Kyrkholmen. Här är vattnet så strömt att det aldrig blir is under vintern.