Aigert - Serve
Upp tidigt på morgonen. Trött i kroppen och inte speciellt taggad inför nästa etapp som var 2 mil. Hade glömt hur turen såg ut på kartan så jag tänkte att ja, ja, det är väl lite uppför till en början och sedan kuperat uppför och nerför. Men ack vad jag bedrog mig!
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Kommentarer
Trackback
