Kebenekaise 27 juni
Otålig och glad i hågen tog jag sikte på Kebenekaise. Var tvungen att inhandla diverse proviant innan jag kunde cykla iväg vilket gjorde att jag inte kom iväg förrän vid 10. Frustrerande. Varför öppnar affärer så sent? Det är många människor som är lika morgonpigga som jag och vill få handlandet avklarat tidigt. Nåväl... fullt utrustad och med mat i packningen gav jag mig iväg de 6,5 milen till Nikkaluokta. Kallt och blåsigt. Mössa, vantar, tjocka strumpor och vind/regnjacka med ordentligt under. Kändes underbart att äntligen få komma upp på cykeln. När det var 6-7 km kvar till Nikkaluokta stod det på en skylt: YLITJAPPEJOKI.... finns sådana namn? Ja det var många märkliga namn på byarna där längst upp i Lappland och nästan alltid stod det två namn, ett på svenska och ett på samiska. Jag försökte uttala de märkliga namnen men även de svenska namnen var ibland omöjliga att uttala.
Kom fram till nikkaluokta på eftermiddagen. Inte speciellt trött. Det var så härligt att hela tiden se Kebenekaises toppar komma allt närmare när jag cyklade så det var som att ha en morot framför en häst eller åsna... då går det fort. Kände mig glad och euforisk hela vägen. Blev ännu mer euforisk när jag skulle börja vandringen till fjällstationen. MEN. En man jag träffade på i Nikkaluokta sa att det var helt okej att ta med cykeln på den 19 km långa leden till fjällstationen. Hur kan man säga så? De av er som gått den hemska leden vet vad jag talar om. Gör jag aldrig om igen. Var det värsta jag varit med om. Som tur är finns det en båt man kan ta över sjön istället för att gå, då spar man ca 5 km. Jag drog min fullpackade cykel 4-5 km fram till båten. Hur mycket tror ni att jag kunde cykla över alla stora stenar? Några hundra meter. Trodde hela cykeln skulle falla i bitar. Det är inte ens någon idé att försöka beskriva eländet. Väl framme vid båten så kom jag i sista sekunden för det var sista turen över sjön för dagen.
Fick ta cykeln på båten och där hade jag en halvtimme på mig att packa om mina saker så att jag kunde ta med det allra nödvändigaste i ryggsäcken den sista vandringen till fjällstationen, ca 9 km. Olle som körde båten var snäll och tog cykeln tillbaks (och resten av packningen) och ställde allt vid sitt hus. Tur att alla är så trevliga och hjälpsamma här uppe! Jaha... de 9 km var ännu värre att gå än de 4-5 km jag redan gått med cykeln. Tur att jag lämnade den hos Olle. Stenar i stort sett hela vägen... i alla storlekar... och vatten som strilade eller forsade på stora delar av leden. Hur kan man ens kalla det en led? Jag gick non stop. Och det var inte ens vacker natur. Det som naturligtvis var underbart och helt obeskrivbart var ju att se Kebenekaises enorma toppar så nära inpå. Mäktigt. Guds gåva till oss naturälskare.
När jag så kom fram till bron som är ca 1 km från fjällstationen såg jag skyltar som pekade åt 3 olika håll.
1. Till fjällstationen. 2. Tarfala. 3. Nikkaluokta.
Då plötsligt fick jag ny energi. Jag som var helt slut. Hur då? Ja, jag vill påstå att mycket ork sitter i hjärnkontoret. Det var ju just Tarfala som var mitt mål, som mannen på planet hade tipsat mig om. Så jag struntade helt enkelt i att gå till fjällstationen. Vet att det tydligen är fantastiskt fint och påkostat där. Men i det läget orkade jag inte med människor längre. Ville bara få vara ifred. Det var ju därför jag åkte iväg på den här cykelturen, för att slippa umgås eller ens titta på någon annan. Så jag gick iväg mot Tarfala. Egentligen var jag helt fysiskt slut, men jag måste fått krafter ovanifrån. Jag förstår inte själv hur jag orkade gå ytterligare 3 km eftersom terrängen... hör och häpna... blev ännu värre!
I den så kallade "leden" som förstås var belamrad med massor av stenar så fullkomligt forsade vattnet så mycket att det inte ens gick att gå där bitvis. Jag hoppade från sten till sten och ibland höll jag mig i trädgrenar och svingade mig över vattnet. Och emellanåt fick jag gå en bit in bland träd och snår för att inte bli dyngsur om fötterna. Obs! att jag bara hade ett par tunna utslitna gamla träningsskor! Alla andra jag såg däruppe hade rejäla tjusiga vandrarkängor. Visserligen kunde jag hyra kängor på fjällstationen men om jag nu gått i den eländiga terrängen i mina gympadojor så långt så kunde jag lika gärna fortsätta de sista kilometrarna fram till Tarfala stugan utan vandrarkängor. Det var så mycket intryck och upplevelser den där dagen så det är svårt att skriva ner.
Vattnet! Har aldrig druckit så gott vatten som detta fjällvatten. Och vatten fanns ju överallt så det var bara att fylla på vattenflaskan så fort det tog slut. Önskar jag kunde få med mig dunkvis med vatten hem därifrån. Hur kan vatten vara så gott? Också en Gudagåva. Ramlösa och Loka m m kan slänga sig i väggen.
Till slut hittade jag en plats där jag kunde slå upp mitt tält. Tack Gud att jag fick uppleva friden och skönheten alldeles ensam i Tarfaladalen! Somnade ovaggad. Blev mycket kallt på natten och vaknade av att jag frös. Klädde på mig jacka, mössa och skidstrumpor och kröp ner i sovsäcken igen. Sov sedan gott resten av natten.
Zzzzzzzzzz......
