Tillbaks till Nikkaluokta 28 juni
Tältet i Tarfaladalen
Gick upp vid 7-tiden. Var så tacksam över att få vara helt ensam ute i den vackra bedårande fjällnaturen. Kokade kaffe på mitt nyinköpta Primuskök. Tack vare mannen på planet som gav mig goda råd så köpte jag ett pyttelitet Primuskök. Tack för dina goda råd! Det är så bra att få praktiska tips av erfarna vildmarksmänniskor. Satt där och drack mitt kaffe och bara njöt av fjällen, naturen och ensamheten. Var glad att jag slapp vakna upp med en massa människor omkring mig. Hur kan ensamhet vara så skönt?
Lämnade tält och lite annat kvar och gick sedan vidare på Tarfalaleden. Skönt att slippa ha hela packningen med mig de sista kilometrarna fram till stugan. Forsen dånade, fjällväggarna reste sig omkring mig, renarna gick stillsamt och betade. Helt fantastiskt skönt. Inte en människa någonstans. Allt var bedårande vackert. Hade inte tålamod att stanna vid mitt mål utan jag vände tillbaks nästan omgående. Men visst var det en fantastisk vy jag fick uppleva! Trodde tyvärr inte det gick att ta några bra bilder med min mobilkamera så jag tog rätt sparsamt med kort under min cykeltur. Det visar sig nu när jag lagt in bilderna i datorn att det är en väldigt bra kamera jag har i mobilen. Men upplevelserna och bilderna finns starkt bevarat i mitt huvud och hjärta. Gick så tillbaks utefter den mäktiga forsen och fjällväggarna på båda sidor där det rann... eller rättare sagt sprutade och stupade vatten högt uppifrån och ner i forsen... och de enda levande varelser förutom jag var de vackra renarna. Tror det är en av de mest gripande upplevelser jag varit med om. Förutom när jag fött mina fantastiska barn förstås, men det är en annan sak.
När jag kom tillbaks till tältet så hade inte det torkat från nattdaggen ännu. Så jag packade ihop alla mina saker och hängde tältet över några små pyttebjörkar. Solen värmde så skönt ner över fjälltoppen. Jag la mig på liggunderlaget i bara trosorna och gassade mig. Tack än en gång Gud för fantastisk upplevelse. Jag är fortfarande förvånad över att jag kan njuta så fullständigt över att få vara ensam. Är det normalt? Fast jag saknade förstås kontakten med barnen och mamma. Ingen täckning på mobilen så jag kunde inte ens skicka sms. Det var lite stressande men ändå nyttigt att inte alltid finnas tillgänglig.
När jag så började min långa och tunga vandring tillbaks till Nikkaluokta så undrade jag för mig själv... hur orkade jag igår? Först cykla 6,5 mil, sedan dra och släpa cykeln 4-5 km, sedan ytterligare med jobbig packning på ryggen gå 11 km till dalen. Kan inte förstå nu efteråt. Alla orkar vi mer än vi tror. Sitter i hjärnkontoret.
Ja, tillbakavägen var precis lika jobbig som ditvägen. När jag släpade cykeln de sista kilometrarna över stock och sten och smala spångar så mötte jag ett skånskt par. Mannen tog upp sin kamera och tog kort på mig för han trodde knappt sina ögon att han mötte en "cyklist"! Ha ha! När jag till slut kom fram till Nikkaluokta så insåg jag att jag skulle spara på krafterna. Stannade kvar och tältade där över natten. Att cykla tillbaks till Kiruna direkt skulle bli alltför mödosamt. Slog upp tältet. Duschade. Och gick sedan in på restaurangen och drack öl. Det skånska paret satt där och vi hade en mycket trevlig pratstund. De hade tagit helikoptern och flög över hela Kebenekaise, Abisko och ännu mer. Det var deras sätt att få naturupplevelse. Vi är alla olika, men huvudsaken det känns rätt det vi gör.
Om jag hade orkat hålla mig vaken skulle jag förmodligen fått upplevt midnattssolen. Det var väldigt synd att jag för trött. Kallt på natten, bara några plusgrader. Sov gott ändå.
