Gimegolts... för ett par månader sedan
Sebastian hade ju aldrig varit i Gimegolts tidigare. Och det är ju en fantastisk kanjon att skåda! Det är ett sånt där perfekt turistmål. Men tänk att det är så många Arjeplogare som aldrig varit där!!! Blir så himla förvånad många gånger när jag varit och sett otroligt vackra och orginella platser här omkring och så har infödda Arjeplogsbor som bott här hela sina liv inte varit där!?! Konstigt. Jag är nyfiken och otålig hela tiden att få se och upptäcka nya platser både här runt Arjeplog och hela Norrbotten. Vet inte hur jag ska hinna med allt! Finns ju hur många ställen som helst jag vill se...
Ja hur som helst tog jag och André med oss Sebastian till Gimegolts en höstdag. Vi har tidigare under andra årstider tagit med oss Fanny, Mamma, Trygve och Hampus dit.
Ser ni! Jag ryser fortfarande när jag ser bilder därifrån. Så mäktigt och... och... och.... allt möjligt!
Klyftan stupar ner till vänster. Jag och Sebastian står vid vindskyddet (bakvalen som det heter här) och försöker göra upp en eld för vi skulle grilla och koka kaffe.
Vi gick alla tre och hundarna på den här smala kanten. Det var jätteläskigt! Om man skulle ta ett snedsteg så hamnade man antingen i det iskalla vattnet eller ner nån meter i berggolvet. (föredrar det senare) Att ta sig upp ur vattnet är svårt både pga kylan och svårt få tag i nåt att hålla sig i och dra sig upp innan man blir för kall och fryser ihjäl.
Vädret var inte som det brukar vara när vi tidigare varit där. Lite mer dramatiskt ser det ut nu. Det var några minusgrader, och snö och blåst var i antågande, men vi hade tur som slapp det just då. Det var tyst och stilla. Sådär som jag vill ha det.
Lilla Nanok fick stå bunden en stund vid ett träd för jag hade videokameram med mig och filmade och hon röck i kopplet lite för mycket så det var svårt att filma ordentligt. Tiffany fick vi vara noga med att hålla reda på för hon springer ju i full fart fram till kanten och stupet utan att fatta att hon kan ramla ner. En del tycker väl förstås att hon borde vara kopplad men det tycker inte jag. För det mesta går stigen en bra bit innanför stupet men när vi ville ta kort och filma gick vi av från stigen och fram så vi fick bra bilder från själva kanjonen.
Om det inte syns så kan jag tala om att det är jag och Sebastian och lilla Tiffy som sitter där på den läskiga kanten. Jag vågade inte stå upp med Sebastian för då trodde jag vi skulle vingla till och falla. Så det fick bli en sittande bild.
Jag filmade närbild på mossan där det bildats snökristaller som var som underbaraste konstverk!
Ja här tror jag André försöker visa att det liksom är sprickor lite överallt utefter hela kanjonen. Och de där "kammarna" är speciella att se.
Lite längre ifrån.
Wow!!! Den här bilden blev jättebra tycker jag! Vet inte vad andra tycker. Kanske det är annorlunda och tråkigt att se bilderna när man aldrig varit där. Jag är ju så väldigt fascinerad över naturen här uppe så jag blir väl lite tjatig ibland.
I somras när vi var vid "Höga kusten" så gick vi och kollade i skogen och på den stora skrevan där Ronja Rövardotter delvis spelades in. Och jag vet att jag och André kanske är ensamma om att tycka att Gimegolts faktiskt är flera gånger häftigare än Skuleskogens klyfta. (förlåt att jag tycker så)
Men stora Skuleskogen och den vidunderliga skrevan där är såklart lättare spela in Ronja Rövardotter på. Gimegolts är lite för litet för så många scener.
Däremot var det en vidunderlig utsikt när vi gick över det långa och flata berget högst upp i Skuleskogen. Vi valde att gå den vägen tillbaks istället för bara genom skogen, för genom skogen var det verkligen bara som vilken skog som helst.
Här är på vägen hem från Gimegolts. Solnedgången var så vacker.
Jag filmade den med videokameran och det blev otrooooligt bra. Måste lära mig att lägga ut lite klipp från den.
Ja det var det för denna gång.... på återseende
Ja hur som helst tog jag och André med oss Sebastian till Gimegolts en höstdag. Vi har tidigare under andra årstider tagit med oss Fanny, Mamma, Trygve och Hampus dit.
Ser ni! Jag ryser fortfarande när jag ser bilder därifrån. Så mäktigt och... och... och.... allt möjligt!
Klyftan stupar ner till vänster. Jag och Sebastian står vid vindskyddet (bakvalen som det heter här) och försöker göra upp en eld för vi skulle grilla och koka kaffe.
Vi gick alla tre och hundarna på den här smala kanten. Det var jätteläskigt! Om man skulle ta ett snedsteg så hamnade man antingen i det iskalla vattnet eller ner nån meter i berggolvet. (föredrar det senare) Att ta sig upp ur vattnet är svårt både pga kylan och svårt få tag i nåt att hålla sig i och dra sig upp innan man blir för kall och fryser ihjäl.
Vädret var inte som det brukar vara när vi tidigare varit där. Lite mer dramatiskt ser det ut nu. Det var några minusgrader, och snö och blåst var i antågande, men vi hade tur som slapp det just då. Det var tyst och stilla. Sådär som jag vill ha det.
Lilla Nanok fick stå bunden en stund vid ett träd för jag hade videokameram med mig och filmade och hon röck i kopplet lite för mycket så det var svårt att filma ordentligt. Tiffany fick vi vara noga med att hålla reda på för hon springer ju i full fart fram till kanten och stupet utan att fatta att hon kan ramla ner. En del tycker väl förstås att hon borde vara kopplad men det tycker inte jag. För det mesta går stigen en bra bit innanför stupet men när vi ville ta kort och filma gick vi av från stigen och fram så vi fick bra bilder från själva kanjonen.
Om det inte syns så kan jag tala om att det är jag och Sebastian och lilla Tiffy som sitter där på den läskiga kanten. Jag vågade inte stå upp med Sebastian för då trodde jag vi skulle vingla till och falla. Så det fick bli en sittande bild.
Jag filmade närbild på mossan där det bildats snökristaller som var som underbaraste konstverk!
Ja här tror jag André försöker visa att det liksom är sprickor lite överallt utefter hela kanjonen. Och de där "kammarna" är speciella att se.
Lite längre ifrån.
Wow!!! Den här bilden blev jättebra tycker jag! Vet inte vad andra tycker. Kanske det är annorlunda och tråkigt att se bilderna när man aldrig varit där. Jag är ju så väldigt fascinerad över naturen här uppe så jag blir väl lite tjatig ibland.
I somras när vi var vid "Höga kusten" så gick vi och kollade i skogen och på den stora skrevan där Ronja Rövardotter delvis spelades in. Och jag vet att jag och André kanske är ensamma om att tycka att Gimegolts faktiskt är flera gånger häftigare än Skuleskogens klyfta. (förlåt att jag tycker så)
Men stora Skuleskogen och den vidunderliga skrevan där är såklart lättare spela in Ronja Rövardotter på. Gimegolts är lite för litet för så många scener.
Däremot var det en vidunderlig utsikt när vi gick över det långa och flata berget högst upp i Skuleskogen. Vi valde att gå den vägen tillbaks istället för bara genom skogen, för genom skogen var det verkligen bara som vilken skog som helst.
Här är på vägen hem från Gimegolts. Solnedgången var så vacker.
Jag filmade den med videokameran och det blev otrooooligt bra. Måste lära mig att lägga ut lite klipp från den.
Ja det var det för denna gång.... på återseende
Kommentarer
Postat av: Fanny
Mycket maffiga bilder!
Postat av: Den ömma modern
Hej Naturtjejen! Verkligen underbara bilder. Kommer mycket väl ihåg när vi var där. Jag var jätteduktig med mina stavar mitt ute i terrängen (det var före operationen som du kanske mins). Kram "Den ömma...."
Postat av: Den ömma modern
Kom det föregående fram?
Postat av: Den ömma modern
Trackback
