Morgontur med hundarna
Det är verkligen mycket roligare att rasta hundarna på skidorna istället för att promenera som jag ändå gör hela somrarna när det inte finns snö.
Då får Nanok ha dragselet på sig och kuta iväg med mig bakom. Hon älskar det och jag älskar det.
För det mesta brukar jag ta Nanok ensam och åka iväg när André kommit hem och kan ha Tiffany för hon kan ändå inte springa lika fort som Nanok, särskilt inte när vi åker i lössnö in i skogen och över sjöarna m m.
Men en morgon när det var lite klart och skönt i luften tänkte jag att nu får Tiffany hänga med om jag bara åker i skoterspåret över sjön en liten bit. För springa kan hon när hon vill det vet jag.
Så här såg jag ut när jag var färdigmunderad för morgonturen. Reflexvästen på så att skoterförarna ser mig lite bättre ifall de kommer i full fart.
Ja jag kan säga att naturligtvis var ju Tiffany inte alls på humör att springa. Vi åkte över första lilla viken och så över en otrafikerad väg och så en bit till där ni ser skoterspåren går över sjön.
Men vilken tid det tog! Endast för Tiffany bara behagade att trippa lite sakta på på tårna som någon slags balettdansös.
Även hon har reflexväst så skoterförarna ska se henne. Nanok och jag fick ständigt stanna och vänta på lilla fröken som just den här dagen bara kunde trippa lite i "trav". Men om det hade kommit någon annan hund eller människa i spåret som hon INTE skulle få springa fram till... då hade hon satt full fart i galopp minsann. Jag känner den där hunden nu efter 13 år.
Annars är hon fantastiskt duktig på att springa med oss när vi åker skidor i elljusspåret. 5 km springer hon hur lätt som helst.
Ja hon är i alla fall charmig min lilla pudel! Och tuff också. Idag har det varit 33 minusgrader ute och hon klarar att gå med på promenader utan att det märks det minsta att hon fryser. Visserligen får hon ha fleecejacka på sig men tassarna smörjer jag inte ens in med fett längre som jag gjorde i början när jag bodde här uppe. Det finns ju sånt där särskilt fett för hundtassar.
Ja inte finns det många 13-åriga dvärgpudlar som är så tuffa och duktiga som hon!
Då får Nanok ha dragselet på sig och kuta iväg med mig bakom. Hon älskar det och jag älskar det.
För det mesta brukar jag ta Nanok ensam och åka iväg när André kommit hem och kan ha Tiffany för hon kan ändå inte springa lika fort som Nanok, särskilt inte när vi åker i lössnö in i skogen och över sjöarna m m.
Men en morgon när det var lite klart och skönt i luften tänkte jag att nu får Tiffany hänga med om jag bara åker i skoterspåret över sjön en liten bit. För springa kan hon när hon vill det vet jag.
Så här såg jag ut när jag var färdigmunderad för morgonturen. Reflexvästen på så att skoterförarna ser mig lite bättre ifall de kommer i full fart.
Ja jag kan säga att naturligtvis var ju Tiffany inte alls på humör att springa. Vi åkte över första lilla viken och så över en otrafikerad väg och så en bit till där ni ser skoterspåren går över sjön.
Men vilken tid det tog! Endast för Tiffany bara behagade att trippa lite sakta på på tårna som någon slags balettdansös.
Även hon har reflexväst så skoterförarna ska se henne. Nanok och jag fick ständigt stanna och vänta på lilla fröken som just den här dagen bara kunde trippa lite i "trav". Men om det hade kommit någon annan hund eller människa i spåret som hon INTE skulle få springa fram till... då hade hon satt full fart i galopp minsann. Jag känner den där hunden nu efter 13 år.
Annars är hon fantastiskt duktig på att springa med oss när vi åker skidor i elljusspåret. 5 km springer hon hur lätt som helst.
Ja hon är i alla fall charmig min lilla pudel! Och tuff också. Idag har det varit 33 minusgrader ute och hon klarar att gå med på promenader utan att det märks det minsta att hon fryser. Visserligen får hon ha fleecejacka på sig men tassarna smörjer jag inte ens in med fett längre som jag gjorde i början när jag bodde här uppe. Det finns ju sånt där särskilt fett för hundtassar.
Ja inte finns det många 13-åriga dvärgpudlar som är så tuffa och duktiga som hon!
Kommentarer
Postat av: Den ömma modern
Hej vintertjejen. Saknar Douglas förskräckligt fortfarande. Kan inte beskrivas. "den ömma..."
Trackback
