Märkforsen
En dag i slutet av juni åkte vi iväg till Märkforsen som ligger några mil mot Gauto. André och jag var där tidigare på våren bara för att äta medhavd matsäck en dag då vi var och fågelskådade i sjöarna vägen fram till Gauto och Adolfström. Och när jag sedan läste lite grann om Märkbergets naturreservat så skulle det vara väldigt rikt på blommor, bland annat orkidéer.
Så nu åkte vi iväg igen och skulle hålla utkik efter orkidéer och även få se Märkklyftan som är som en Kanjon.
När vi kom fram till Sikselet så stannade vi och drack lite kaffe. Här spanar Fanny in ett par Lavskrikor som hoppade omkring i tallarna alldeles intill oss. De är verkligen söta! Så himla nyfikna av sig. Alltid när man är i "gammelskogar" kan man vara 100 procent säker på att få sällskap av någon Lavskrika. För det mesta kommer de parvis eller familjevis.
André tar sig en slurk kaffe i kåsan.
Även jag.
Fanny sitter lite tankfull med sitt kaffe i knät.
Nanok var helt tokig den här vandringsturen. Det var så förbannat med Lämlar överallt så hon försökte kasta sig över dem allinop och bita ihjäl dem.
Fanny tyckte att lämmlarna var söta till en början. Men när de sprang omkring över stigen framför fötterna och pep och skrek hela hela tiden så var de inte så söta längre.
Nanok försökte bita ihjäl dem... och Tiffany försökte äta upp dem.
Vid ett tillfälle hann Tiffany äta upp en halv lämmel innan jag lyckades få henne att släppa den. Äckelhund!
Nåja, det gick ju lätt att gå på den breda fina stigen fram till Sikselet. Men sedan smalnade stigen av betydligt. Och jag höll på att trampa på en orm!
Vi fortsatte ett tag till... och Fanny höll på att trampa på en orm!
Fortsatte ytterligare en bit upp på det branta berget. Stigen var nu helt försvunnen och vi fick gå på måfå för att försöka hitta klyftan.
En Orkidé lyckades jag hitta, en Jungfru Marie nycklar. Liten och söt stod den rätt var det var framför mig.
När vi träffade på den tredje ormen var det inte roligt längre. Då vände vi och gick tillbaks.
Det var ett tappert försök i alla fall att hitta den mäktiga Kanjonen. Men vi måste ta reda på hur sjutton man går dit på smidigaste sätt. Och så måste vi ha varsin kraftig käpp att slå i marken med så ormarna hinner undan för jag har verkligen ingen lust att trampa på någon, eller att hundarna blir bitna.
Vi grillade lite mat på tillbakavägen vid Sikselet innan vi åkte hem.
Jag har en jättefin bild på den sista ormen, men datorn säger varje gång jag försöker få in den på bloggen att det är något fel så tyvärr kan jag inte visa den.
Så nu åkte vi iväg igen och skulle hålla utkik efter orkidéer och även få se Märkklyftan som är som en Kanjon.
När vi kom fram till Sikselet så stannade vi och drack lite kaffe. Här spanar Fanny in ett par Lavskrikor som hoppade omkring i tallarna alldeles intill oss. De är verkligen söta! Så himla nyfikna av sig. Alltid när man är i "gammelskogar" kan man vara 100 procent säker på att få sällskap av någon Lavskrika. För det mesta kommer de parvis eller familjevis.
André tar sig en slurk kaffe i kåsan.
Även jag.
Fanny sitter lite tankfull med sitt kaffe i knät.
Nanok var helt tokig den här vandringsturen. Det var så förbannat med Lämlar överallt så hon försökte kasta sig över dem allinop och bita ihjäl dem.
Fanny tyckte att lämmlarna var söta till en början. Men när de sprang omkring över stigen framför fötterna och pep och skrek hela hela tiden så var de inte så söta längre.
Nanok försökte bita ihjäl dem... och Tiffany försökte äta upp dem.
Vid ett tillfälle hann Tiffany äta upp en halv lämmel innan jag lyckades få henne att släppa den. Äckelhund!
Nåja, det gick ju lätt att gå på den breda fina stigen fram till Sikselet. Men sedan smalnade stigen av betydligt. Och jag höll på att trampa på en orm!
Vi fortsatte ett tag till... och Fanny höll på att trampa på en orm!
Fortsatte ytterligare en bit upp på det branta berget. Stigen var nu helt försvunnen och vi fick gå på måfå för att försöka hitta klyftan.
En Orkidé lyckades jag hitta, en Jungfru Marie nycklar. Liten och söt stod den rätt var det var framför mig.
När vi träffade på den tredje ormen var det inte roligt längre. Då vände vi och gick tillbaks.
Det var ett tappert försök i alla fall att hitta den mäktiga Kanjonen. Men vi måste ta reda på hur sjutton man går dit på smidigaste sätt. Och så måste vi ha varsin kraftig käpp att slå i marken med så ormarna hinner undan för jag har verkligen ingen lust att trampa på någon, eller att hundarna blir bitna.
Vi grillade lite mat på tillbakavägen vid Sikselet innan vi åkte hem.
Jag har en jättefin bild på den sista ormen, men datorn säger varje gång jag försöker få in den på bloggen att det är något fel så tyvärr kan jag inte visa den.
Kommentarer
Postat av: Kristina
Du har alltid så fina bilder o en så´n bra blogg. Va mkt trevligt ni hittar på.
Ha de gött o hälsa alla! Kika gärna in på min blogg!
Trackback
