Slutirutan -

Guijaur och Rånekjokk 13-14 augusti

Förra inlägget blev lite fel egentligen för bilderna var tagna innan jag var iväg ner till Höga Kusten och Enköping. Tänkte lite tokigt... men det spelar egentligen inte så stor roll för det ser ut på samma vis ute i stugan på sommaren. Och lika skönt är det varje gång jag är därute också.

Nåväl...

Plötsligt så var sommaren slut här uppe!!!
Jag förstår inte hur vädret kan slå om så drastiskt. Sommaren har varit fantastisk, varm och solig, sådär lagom som jag vill ha det. Inte vrålhett för det är bara en plåga utan det var sådär 20-25 grader och lagom soligt och molnigt om vartannat.
Men så från den en dagen till den andra blev det höst! 23 grader varmt ena dagen och 15 grader nästa dag... Konstigt. Och sedan dess har vi bara haft mellan 10 och 15 grader ute, med regn och blåst.

Lite tur hade vi ändock att vi sista helgen på semestern fick en liten glimt av sommaren igen. Och då passade vi på att gå en vandringsled på 37 km.

Åkte Silvervägen mot Norge ca 10 mil. Parkerade och gav oss iväg till fots glada i hågen. Var fantastiskt skönt att gå leden mot Guijaur. Allting var perfekt. Vädret, lättvandrad led, vackra omgivningar. Mmmm vad jag njöt. Och André och hundarna också.

Ett av många små vattendrag. Vi hade gott om fjällvatten att dricka på vägen.
Första dagen gick vi 15 km.

Trodde inte det fanns någon blommande orkidé kvar. De blommar vanligtvis i juni och en bit in i juli. Men nu fick vi se Kung Karls spira fast lite blek förstås.

Ja... som sagt lite blek. Vad kan man begära mitten av augusti? Annars är den väldigt guldgul och purpurröd.

Rätt som det var hörde vi någon fågel som skrek som ett varningsrop. Det var en stor stor fågel som svävade ovanför oss. Och så kom en till... och en till...
Tog fram kikaren och ja... det var det jag trodde... Kungsörnar!
Stod länge och väl och studerade dessa mäktiga väsen som helt klart var störda över att vi gick där. Gång på gång kom de svävande över oss och skrek. På bilden ser man såklart inte alls vad det är för fågel men jag såg klart och tydligt att åtminstone två av Örnarna var ung-Örnar för de var vita på stjärtfjädrarna och längst ut ett svart band, även vingarna hade vitt fält såsom ungörnarna har. ("Unga Örnar" he he he)

Efter 15 km kom vi så fram till Guijar. Där träffade vi ett par medelålders män som var där och provade fiskelyckan. Det är så trevligt att träffa på andra frilufsare när man är på vandring.
Vi hittade ett perfekt ställe att slå upp tältet på. Med utsikt över sjön och bakom oss jokken som strömmade starkt.
Guijaur ligger otroligt vackert mellan två höga berg.

Det såg liksom arrangerat ut för det var så perfekt! Tänk att naturen själv bara kan va sådär perfekt?!?

Kvällssolen låg och smekte den ena klippväggen så det glittrade och glänste.

Dramatiska moln tornade upp sig över himlen emellanåt. Solen höll sig kvar på himlen länge och tittade leende fram bakom molnen när de drog förbi.

Vi satt som på första parkett och såg ett enastående natur-skådespel!

Såhär såg det ut på stigen vi kom ifrån. Man ser bergskedjan som går mot Nasafjäll.

Solen dröjer sig kvar ännu en liten liten stund. Molnens färg skiftade mellan gult och rosa fram och tillbaks ju längre ner solen sjönk.
Guijaur låg där mellan bergsväggarna så lugn och trygg.

Läggdags. Molnen lägger sig allt tyngre över bergen. Och tänk att klockan var över tio på kvällen och ändå inte mörkt ännu. Härligt att ljuset dröjer sig kvar så länge här uppe i Norr.
Alla tror nog inte på mig när jag berättar om ljuset här uppe. Men här är bildbevis.

Jag vaknar oftast 4 på mornarna och till min glädje är det fortfarande ljust så tidigt här uppe, fast det snart är september.

Dagen efter var det mest solsken hela dagen. Varmt och svettigt men härligt med vackert väder. Vandringen mot Rånekjokk var inte lika njutbar som vandringen till Guijaur.
Det var vått och geggigt på marken. Väldigt snårigt långa sträckor. Märktes tydligt att det inte är lika många människor per säsong som går den här delen av leden. Antagligen går man närmsta leden till Guijaur för att fiska och sedan samma väg tillbaks.

Denna led tillbaks till Silvervägen via Rånekjokk är ca 22 km. Men vi knatade på och hittade några fina ställen att vila och rasta på.

Och till slut kom vi fram till den mäktiga Rånekjokk!!!

Vilka vattenfall det finns utefter jokken! Här borde man spela in någon slags film. Jag fantiserade om alla möjliga scener.

Förra året på Andrés 50-års dag var vi här vid Rånekjokk och tältade. Då var det mulet, grått och kallt. Tänk så mycket vackrare och mer njutbart när det är vackert väder!
Tror det är den vackraste jokken jag sett. Gör en utflykt hit vet jag!!! Alla!

Ljungen lös så starkt lila-rosa överallt. Syns inte lika tydligt på bild som i verklighet.

Nanok var lika galen som vanligt och tänkte bara på att få döda Lämlar och möss. Hon lyckades bita ihjäl minst 10 st den här dagen.
Tiffany åt upp bara en eller två stycken av dem som Nanok dödade. Det var ju duktigt!?

Äntligen framme! 22 km denna dag kändes i benen kan jag säga. De sista 5 km gick med tunga steg.

När hundarna såg bilen slog de frivolter i luften av glädje! Det var härligt att se deras glädje.

Tiffany är 12,½ år så hon är fantastiskt duktig att hänga med när vi är ute och vandrar.
Nu gick hon 37 km på två dagar med oss.
I bilen på vägen hem sov båda hundarna gott.