Slutirutan

Rånekjokk och 50-års firande

När André fyllde 50 år i slutet av augusti ville han inte vara hemma och fira. Han ville ut och frilufsa. Sagt och gjort... det har jag verkligen ingenting emot.
Själv ville jag väldigt gärna visa honom antingen Tarfaladalen, stugan och sjön vid Kebnekaisemassivet. Eller en fin och behaglig vandring till Treriksröset och tillhörande Malla naturreservat.
Men André fick ju bestämma naturligtvis och han ville helst vandra uppför Rånekjokkforsen som ligger ca 7 mil väster om Arjeplog, mot Norgesidan.
Hela sommaren har det i stort sett varit kallt och ostadigt väder här uppe och så även över hans födelsedag och följande dagar. Lite trist men va sjutton... vädret får fasiken inte hindra oss att ha kul och njuta av naturen!!!

Vi gick iväg med gummistövlar, regnkläder, ryggsäckarna packade med allt bekvämt man kan tänka sig när man vet om att det ska vara kallt och kanske regn. God mat och dryck hade vi med oss också. Piggar alltid upp frilufslivet.


Otroligt mäktig fors där vi stannade och bestämde oss för att slå läger. Vi hittade en perfekt plats att slå upp tältet på. Och så hämtade vi några gamla jättetjocka och (i liggande läge) sittvänliga stängselstolpar som vi tror varit till renstängsel för länge länge sedan.
Så när vi åt den utsökta maten kunde vi sitta bekvämt och bra. Vi hade som ett litet läger helt enkelt.


Det var lite svårt få någon bra eld för det var så surt och blött ute, men till slut blev det en eld och vi lagade Suovas-stek med råstekt potatis, lök, champinjoner och färska grönsaker. Det var otroligt gott!
Innan maten drack vi lite torr Champagne... André dricker väl egentligen hellre läsk, men jag vill verkligen fira med Champagne så det fick det bli!


Här är födelsedagsbarnet... nåja... barn och barn. Nu är han ju gubbe! Eller?
Presenter hade han fått på morgonen. Och några dagar senare blev det mer presenter från hans syskon och vänner när de åt middag med oss.


På andra sidan stigen gick vi till den dånande forsen och som på några ställen hade riktiga vattenfall. Det är så förunderligt att se spår i berg och sten efter inlandsisens framfart.


Och diska fick han göra på sin födelsedag också!


Efter en god natts sömn begav vi oss iväg både uppför och nerför forsen. Oerhört fascinerande med så stark naturkraft! Tanken på att ramla och hamna i forsen kändes skrämmande. Då dog man!


Blåklockorna växte lite här och var i bergssprickorna. De såg så tappra ut! Späda men ändå så starka.


Ljungen lös så vackert på sina tuvor också.


Kan ni föreställa er? Och det gick knappt prata med varandra för det dundrade så högt av den nästan skenande vattenmassan som vräkte sig fram på ett ohämmat sätt.
Och att det aldrig tar slut? Känns också konstigt fast ändå inte?


Ett av vattenfallen. Och jag som var så fascinerad över vattnets framfart ville ju klättra omkring överallt. Både Tiffany och André tyckte jag kunde lugna mig lite... och vad hände här då? Jo jag halkade och höll på att falla i vattnet! Just på det här stället skulle jag i o för sig kunnat ta mig upp igen eftersom vattnet var rätt stilla men hade varit iskallt och skrämmande ändå.


Såna här urgröpningar var det lite varstans. Som stora tak man kunde sitta under.

Vi hade gärna stannat en natt till men visste att regnet var på väg västerifrån. Varför kunde vi inte fått ha lite lite sol?
Nåja, vi slapp i alla fall regnet på vår lilla vandringstur. Tänk att man alltid ska trösta sig och nöja sig med det lilla?
Rånekjokk finns ju kvar till nästa sommar... och nästa... och nästa... så vi får gå en längre bit när det är skönare väder. Och se ännu mer av Rånekjokkforsen!

När vi gick ner mot bilen igen fick vi se en Kungsörn som gled över oss! Arjeplogarna är ju rätt vana att se dessa flygande bestar men inte jag så det kändes stort!

Som vanligt bra text och vackra/spännande bilder. I dag sol och vindstilla så jag skall gå ut och elda en jättestor "skräphög"! Kramar från Den ömma....