Slutirutan

Jag arbetar med så underbara patienter här uppe. Jag försöker ge dem den allra bästa omvårdnaden jag kan. De är så tacksamma och så oerhört ödmjuka.
Det är ett alldeles särdeles tåligt släkte här uppe. Inte åker man in till sjukstugan på natten i onödan inte. En del är nästan döende innan de förstår att de måste få vård.
Avstånden här uppe gör att de flesta inte besvärar sig om det inte är absolut akut.

Samma sak med föräldrar till barn, de åker inte in för en förkylning, hosta eller feber eller öroninflammation som de flesta föräldrar gör i storstäder. Nej barnen här är verkligen sjuka när de kommer. Föräldrarna här åker inte mitt i natten "bara för säkerhets skull". Vi bedriver ju akutsjukvård på nätterna, och då ska det vara akut och inte bara lite feber. 

Jag hör ju bland bekanta i Uppland hur de åker till akuten med sina barn mitt i nätterna titt som tätt bara för barnen skriker på nätterna eller ramlat i trappan och slagit sig eller har 38 grader feber.
Barn är inte gjorda av glas. Och ramlar gör alla barn hela sin uppväxttid, feber är inte farligt om det inte är 40 grader eller mer, och hostar gör man om man är förkyld och hostmedicin kan vänta till dagtid, behös inte akut mitt i natten.
Det är stor skillnad på folk här i glesbygden jämfört med storstäderna neråt landet.
Tack och lov.

Vi får ju in en del cancerpatienter som är i livets slutskede. Och det är så väldigt tragiskt och alla vi här på vårdcentralen/sjukstugan blir känslomässigt engagerade. Mina arbetskamrater känner förstås de flesta patienter som kommer in och vet hur de har haft det under sin levnadstid här i Arjeplog. Så det är inte så konstigt att man känner väldigt mycket medlidande både med patienterna och deras anhöriga.
Man ska bli gammal i en liten ort för då får man bättre omvårdnad eftersom folk känner till vem man är och inte bara är en "gamling i mängden".

Jag kommer speciellt ihåg en patient som jag kom väldigt nära. Han var så fascinerad över historien hur det kom sig att jag flyttat hit, så vi talade mycket om den fantastiska naturen här runt Arjeplog som vi båda älskar. Jag var också väldigt omtyckt av hans anhöriga.
Denna man hade alltid varit en mycket aktiv, driftig, positiv och levnadsglad person. Starkt engagemang för idrott. Han tävlade i skidor och deltog i styrelsearbete i Arjeplogs sportklubb och var med och drog igång ett cykellopp på 70-talet som fortfarande går varje sommar.
Han och jag hade flera mycket givande samtal på nätterna när han inte kunde sova. De flesta i Arjeplog visste vem han var och omtyckt av alla. En epok gick bort med honom.


Hans ena dotter är en speciell profil här i Arjeplog. Hon ordnar ofta botaniska och historiska vandringar kring Laisvall. Fotograferar naturbilder och har utställningar och mycket mer.
När hennes pappa slutligen dog här på sjukstugan så skrev hon några dikter som hon lämnade hos oss som tack för god omvårdnad:



" Den här skriften är ord som bara fanns där när min pappa gick bort. Tryckt i Laisvall inför hans begravning i Vilans kapell i Arjeplog.


VAD ÄR DET FÖR KONST ATT LEVA!
sa min pappa tittade nöjd ut över
Stor-Udijaur, där västan tagit paus 
vi satt på bryggan, myggfritt
drack kaffe
mammas bullar

VAD ÄR DET FÖR KONST ATT LEVA!
sa min pappa
smuttade, svepte det sista av whiskyn
nu ska det bli gott med mat
aborre, älg

Hur lever man länge?
tänkte på mina fastrar
alla omkring åtttiofem, nittio
En allvarlig blick från pappa;

INGEN TOBAK, LAGOMT AV ALLT
MOTIONERA
MEN VIKTIGAST - "DET ÄR DÄRFÖR DE LEVT SÅ LÄNGE"
ETT LUGNT LIV

Det är så det är med konsten att leva



Sista timmarna på Norrskenet

Vivaldis Vinter
omsorg från sköterskor
pappas hårda andningar
in och ut
hela kroppen andas, mera syre!
ett Vasalopp

spänning, oro
en kopp kaffe, en kaka
tillbaka intill hans bädd
nu på sidan, lugnare, lugnare...
han sover

Det är märkligt hur mycket man vill säga
när inget kan sägas längre

Insidan på hans hand
kände pulsen försvinna
nickade till mamma
som kände på hans hals
nej "pulsen är kvar," sa hon
hon såg överraskad ut, bekymrad

Jo, den är borta, sa hon
tystnad
försökte förstå fast vi visste

PAPPA, LÄMNA MIG INTE!


   

Lilian, Angelica, Monica, Jörgen,
Rose-Marie, Malin, Charlotta,
Gunilla, Carina och alla ni andra fina
människor på Norrskenet...
... ni är vår tids änglar.
ÄNGLAR FINNS!


Min pappa kommer inte till helvetet -

jag vandrade längs med Kyrkholmen
tänkte på livets slut
såg de vintervackra björkarna
såg strömmen, inga änder
såg dimman, den nariga iskanten

rönnbärsträden frosttäckta
hastighet trettio med gupp
här skulle jag vilja ha ett timrat hus
tänkte på Petrus Laestadius ord om
"sammelsurium", hur husen regnat ned från skyn
arjeplogare utan ordning

nu var min pappa borta
lämnat mig
lämnat oss
vilar i frid

skrämselpropagandan
en livrem, slag
över kroppen på hans bror
i herrens namns, i olydnadens namn
där, vid broderns sida, fattas beslut
för livet
'
Och slutet?
varken himmel eller helvetet


Jag ville se stugan
halvmeter hög snö
den vintertäckta båten och bryggan

MAGNUS! VI MÅSTE HIT OCH SKOTTA!

det var skönt
sitta vid elden en stund
frusna, blöta fötter
jag trivdes

saknad
men ljus

två kastruller snö
elden släckt
på med skidorna
rundade udden

ungskogen på skiftet
rävens spår
och där! älgens...
"...de där förbannade älgarna
som äter upp plantskotten!"
hör jag hans röst
vem ska nu
ta ned dem till hösten?



Midsommarudden

furuskogens allvarsamma salar
diktade Dan Andersson

och du omgav din
timrade stuga
med dessa bjässar
som stod emot västan

vars rottrådar
höll fast den
reglerade stranden

vars grenar
gav skydd till
knipholkarna
   
(fick inte tag i någon bättre bild på en stuga som skulle kunna vara lik deras på midsommarudden)


Ett ögonblick i sänder
Inte mer

I rummet på Norrskenet
upphörde tiden

tiden var med oss
mot oss



Hälsningar Maria Söderberg

Maria är en riktig eldsjäl när det gäller Laisvalls natur och historia. Hon är ute med sin kamera och fotograferar allt allt allt som hon tycker är vackert. Blommor på fjällen är helt klart hennes favoritsysselsättning. Och hon kan vara ute hela nätter ensam och tar bilder på blommor. Jag har sett en utställning hon hade där hon använde sina blomfotografier och gjorde fantastiska underbara lampor. Har inte kunnat få fram någon bild på någon av dessa skapelser. Men visar här en bild på en blomma som är så typiskt för Maria att fota.
Jag skulle kunna skriva en hel berättelse om allt vad hon sysslar med. En härlig och entusiastisk människa. Har hon ärvt av både sin far och sin mor.

Ja tänk så nära man kommer många av patienerna och anhöriga här just för att det är sån liten ort. Och det känns så rätt och riktigt.

Livet och levnadssättet här uppe är det bästa tänkbara för mig. Jag har lärt mig så mycket av människorna här. Och jag uppskattar livet på ett helt annat sätt nu än förut.
Jag är verkligen glad att jag tog steget att flytta till lappland.