Slutirutan

Ett kärt återseende

När vi åkte hem från Kilpisjärvi så åkte vi många mil på just de vägarna som jag cyklade förra sommaren. Det var både konstigt och helt underbart att få se platserna igen. Och alla minnen! Alla fantastiska möten med både naturen och människorna utefter vägen är oslagbart.
Jag ville egentligen stanna på många många ställen och bara stå still och insupa atmosfären och de minnen platserna medförde. Men då skulle jag varit ensam under färden för det blir långtråkigt för de jag åkte med att stanna och höra om alla mina känslor. Ingen annan än jag begriper ju ändå mina starka minnen. Ibland kan det bara vara små detaljer som andra tycker är ingenting men som för mig ger så starka minnen.

Men på ett mycket speciellt ställe stannade vi i alla fall så jag fick gå ur bilen och se mig omkring. Det var en liten sjö några mil från Moskosel som jag tältade vid en natt. Den tältplatsen var den allra bästa. Så jag gick nu ner och kände på vattnet och drömde mig tillbaka. Och så babblade jag på om allt jag upplevt... säkert ointressant för de jag åkte med.


Den här bilden tog jag på kvällen förra sommaren efter en mycket varm och svettig dag från Luleälven till Jokkmokk och vidare till Wolfgang och hans söta dotter och därifrån ytterligare 5 mil till den här underbara sjön.

Bilden ovanför denna tog Sebastian kort på mig på samma ställe.

Hej stumpan. Håller med om att ofta är det de små stunderna och ögonblicken som är fina. Jag brukar tänka på när vi satt ute vid Hammarskog kl sju på morgonen med frukost. Dina goda kantarellmackor och min sockerkaka med äpplen i och till det kaffe med fin utsikt över Dalbyviken. Eller farstubron sent på kvällen med levande ljus,gott vin och ljumma vindar. Det är oxå något att tänka på och må bra av. Må så. Kram