Ännu en dag i stugan
Så här härligt var det en morgon när jag cyklade från jobbet och ut till stugan på Lillön.
Vädret har minst sagt varit växlande här uppe sedan början på oktober. Ena dagen vinter och snö, och sedan har det töat och slaskat. Men snön har inte töat bort helt och hållet sedan den föll i början på oktober utan det har legat åtminstone 5 centimeter hela tiden. Däremot har isen tinat upp ett par gånger och sedan lagt sig igen. 
Det var en härlig dag och lika skönt som vanligt att komma ut här och få vara helt för mig själv.
Det här har blivit en favoritvy att fotografera. Är så härligt att mötas av den här utsikten varje gång jag kliver ut på trappan utanför dörrn.
Jag har satt upp lite fågelmat utanför fönstret där jag sitter och äter. Känns så himla trivsamt när fåglarna kommer och äter. Tar fram min fågelbok som jag fick av mamma när jag fyllde år och har konstaterat att mina fågelgäster mestadels är Talgoxar, Talltitor och Nötskrikor. 
Ja, här är mitt "köksfönster". Alltså en liten del av rummet för jag har ju liksom allt i ett i stugan. Förutom två stycken små små sovalkover där det bara får rum de smalast möjliga sängar och inget annat. Men väldigt mysigt har jag det i alla fall.
Är väl lite dystert med enbart furu precis överallt, men jag har vant mig vid så det känns inte så mörkt och dystert längre. Helst skulle jag vilja vitlasera så det blev lite ljusare så klart. 
När jag tänder eld i kaminen behöver jag inte ha någon värme på elementen, blir snabbt 20-25 grader i hela stugan. Och jag tycker t o m det blir för varmt. Trivs bäst i 15 grader och sover så skönt då. 
Här ser ni soffhörnan. Krukorna i fönstren har numera blommor i sig. Gardinkappan är ett avklippt gammalt lakan från min mormor. Tyckte det var lite fiffigt att ha det sådär. Ett tips från min mamma.
Att ha tända ljus på kvällarna är oförklarligt en helt annan stämning i min lilla stuga. Går verkligen inte att jämföra med en lägenhet. Det är något speciellt som känns inuti mig när jag sitter därute ensam med brasan i kaminen och tända ljus omkring mig. Det är exakt så här jag vill leva mitt liv. Stilla och avskiljt. (Stavas det så?)
Här har vi då det fönstret som vetter mot soluppgången. Den lilla gubben som står i fönstret är "Jesus"... Sebastian gjorde den när han gick på Kyrkans barntimmar när han var 4 år. Den har hängt med i alla flyttar och har med åren bleknat och tappat formen men den gör mig glad och påminner om den fina tiden då barnen var små.
Den gröna vävda lilla duken som jag placerat på väggen har Hampus gjort någon gång i lågstadiet.
Ja, det kanske inte ser så märkvärdigt ut inne i mitt lilla hem, men för mig är det helt underbart. Och så är det såklart svårt att få fram den härliga stämningen med en mobilkamera. Den sinnesron jag känner när jag är därute går inte heller att beskriva.
Lite tråkigt bara att mina söner som bor här uppe inte uppskattar det på samma sätt. Om jag haft bil skulle de nog komma hit lite mer.
Haft en hel del andra trevliga besök och middagar som jag uppskattat mycket, bl a André har varit en flitig besökare.
Grann"gubbarna" kom också över en kväll mitt i älgjakten och tog sig ett par groggar och pratade och skrattade och var nyfikna på vem jag var och hur i all sin dar jag skulle klara av bo så omodernt och dessutom utan bil!
Men jag är en envis liten person...
Nya snöskor!
De gamla snöskorna jag har ute i stugan duger utmärkt till att trampa upp gångar mellan huset och dasset och ner till sjön osv, men inte går jag så gärna några promenader med de där otympliga "tennisracken".
Men jag hade ju sett Andrés snygga snöskor som han haft och gått med förra vintern, och ville gärna ha likadana själv. Så nu fick jag ett par av honom i present... antagligen för han ville ha sällskap när han själv ska ut och gå. André är verkligen en genomsnäll person. Och så himla trevligt att ha sällskap av en man som är minst lika aktiv som jag!
Så dagen efter åkte vi iväg och gick i snön uppför ett berg som heter Akkilis.
Snygga va? Lätta att sätta på kängorna och lätta att gå med. Man kan antingen ha bindningen och skon fast, eller så kan man ta lös hälen, t ex i brant uppförsbacke. Ungefär som när man åker Telemarksskidor. Funkade alldeles utmärkt bra. Och så himla kul att kunna vandra på lederna även på vintern!
André går före och "banar väg". Det var inte särskilt kallt den här dagen så snön var rätt tung.
Ja här har André satt upp kameran så vi båda skulle vara med på en bild. Men jag hann inte riktigt med att sätta mig ner. Var ju meningen att snöskorna skulle vara med på bilden också.
Ja nu kom vi med båda två. Men skulle nog ha försökt sträcka upp benen lite mer i luften för att visa upp snöskorna. Ja ja det får bli bättre en annan gång.
Skönt och trevligt var det i alla fall att gå uppför berget. Men jag skulle iväg och jobba på natten så vi hann inte hela vägen upp på Akkilis.
Dagen efter gick vi iväg på snöskorna igen fast upp på Renberget inne i Arjeplog. Vi gick och gick och gick och gick... men inte kom vi fram till Renbergstugan som vi tänkt. Så vi var tvungna att vända och gå tillbaks i mörkret.
Trötta och hungriga gick vi då till Pizzerian och åt. Det var mycket gott efter ca 1 mils vandring i tung snö.
Praktikanten och patienten
Hampus har genom arbetsförmedlingen fått några veckors praktikplats på ICA här i Arjeplog. Det har vi naturligtvis skämtat en hel del om.
Hampus trivs väldigt bra på den lilla affären. All personal tycker han om och de tar väldigt väl hand om Hampus. Jag har naturligtvis varit och handlat lite extra ofta på ICA nu och han passar väldigt bra som praktikant. Både personal och kunder verkar nöjda med honom och det känns ju bra.
"Man ska inte skylla på praktikanten".
Ja, så har jag ju haft den äran att två gånger haft Sebastian som patient på jobbet. Senaste gången han kom så hade jag fullt upp med akuta jourfall och då fick Sebastian vackert vänta tills jag hade tid med honom. Och så här fördrev han tiden inne i provtagningsrummet!
Broschyrer och diverse instruktioner låg han och läste. Jag blev så fnissig när jag såg det så jag var tvungen att dra fram mobilen och ta ett kort på honom medans jag susade förbi.
Nu är Sebastian äntligen frisk i alla fall.
En härlig Oktoberdag
Hampus kom och hälsade på mig ute i stugan några dagar i oktober. En av de dagarna var fantastiskt vacker. Isen hade lagt sig sådär spegelblank och helt genomskinlig. Kunde se botten på sjön var jag än åkte skridskor. Lite läskigt men så himla härligt. Inne i viken var isen 3-5 cm och var perfekt att åka på. Men det är rätt strömt i vattnet utanför mig så det var bara inne i viken som det gick att åka skridskor, sedan var sjön helt öppen.
Hampus agerade mästerfotograf den dagen och tog en massa kort på mig.
Här kommer jag åkande!
Det blir ett helt potpurri av bilder från både skridskor, skidor och snöskor som jag provade och hade kul med flera timmar denna dag.
Så här nära det öppna vattnet gick det att åka. Isen var så kompakt och bra.
Galtispouda ser ni i bakgrunden. Det var där vi åkte utför i backarna förra vintern. Och nu har jag nära dit ifrån stugan. Ska bli härligt åka där igen.
Galtispouda igen.
Hampus leker med kameran. Jag sitter på en sten bakom roddbåten och tar av skridskorna. Båten har jag för övrigt varit ute och rott med och fiskat lite. Så stilla och skönt att ro ut en sväng när jag kommer från jobbet på mornarna innan jag lägger mig. Alltså inte nu när det är vinter utan i september när det var många sköna vackra mornar i blek sol och stilla vatten.
Ja där sitter jag. Hampus har tripplat mig tydligen.
De här gamla skidorna hittade jag inne i ett av utrymmena i boden. Och de måste jag förstås prova åka med.
Ser väl inbjudande ut. Inte som skidor är gjorda idag precis men säkert bra ändå. En vän till mig har lovat att han ska tjära dem åt mig som man gör med sådana här träskidor.
Ja, det var väl inte så världsamycket snö ute men det gick att åka i alla fall. Så jag började från bryggan.
Fortsatte sedan förbi min stuga och vidare upp till närmsta grannen. Jag skulle ändå prata med dem om en sak så det passade bra att åka den lilla biten på skidorna för att få provåka dem. Gick faktiskt mycket lättare än jag trodde. Kommer åka mer på dem i vinter runtomkring där jag bor. Jag tillhör ju de där som tycker att all prylhets är stressande och jobbigt. Jag har inte lust att kasta ut tusenlappar efter tusenlappar på modernaste utrustningar med alla möjliga finesser på. Jag älskar att använda gamla grejer som ändå funkar riktigt riktgt bra till mina ändamål.
Har nog många gånger sett människor glänsa med utrustningar men som inte åker skidor ett dugg bättre än andra som har gamla utrustningar från 70-80 talet. Jag har fått för mig att man ska ha kul när man åker skidor både utför och på tur. Är det inte det som är poängen? Eller är det att få visa upp hur dyra snygga kläder och skidutrustning man har?
Jag ska i o för sig köpa nya turskidor för jag och min goda och speciella vän André planerar en långtur fram i Mars. Då ska vi åka skidor samma sträcka som jag och Claes vandrade i somras! Alltså från Abisko till Kebnekaise och förmodligen (istället för helikopter) ända fram till Nikkaluokta. Vi tänkte ta dubbla sträckor då så det inte blir så många dagars åkande. Så nu gäller det att ligga i träning! André har mycket erfarenhet av det mesta gällande friluftsliv och det är bra så jag känner mig fullt trygg med honom. Vi gör mycket roligt tillsammans han och jag.
Ja så avslutade jag denna härliga dag med att prova de gamla snöskorna som jag också hittat inne i boden. Gamla rackare det här. Var jättekul att gå med.
Nästa gång jag kom ut till stugan så hade det snöat 3 dm och då visade det sig att snöskorna var helt perfekta att använda för att gå upp lite gångar runt stugan. Som till dasset och boden t ex. Och ner till sjön där jag ska hämta vatten, och till Kåtan där jag ska ha eventuella gäster i vinter.
Visst behövde jag skotta en hel del också, men snöskorna var till mycket stor användning och hjälp att gå med och platta till snön.
Så tack snälla den person som lämnat både ett par bra och användbara skidor och snöskor kvar i boden!
Här står min häxa Zinkadus och vaktar min stuga! Jag köpte henne på återvinningsstationen för 75 kr och jag föll direkt för henne! Tycker hon passar utmärkt härutanför stugan. En lykta att lysa upp i mörkret på kvällarna har hon också i handen.
Vi ses imorgon Zinkadus!
Besök av Fanny
Min yngsta dotter Fanny flyttar snart till Spanien igen. Jag blev mycket glad över att hon tog sig både tid och råd att komma upp till mig och hälsa på i några dagar. Fanny åkte iväg för ett par år sedan och pluggade spanska i Sevilla tillsammans med väninnan Elsa. Och efter några månader så träffade hon sin stora kärlek... Raúl. Fanny blev kvar där nere och jobbade ett tag på en restaurang men blev lite trött på både Sevillaborna och turisterna som kom till restaurangen/ puben. Så nu har hon bott här i Sverige ett tag men både pojkvännen och värmen lockar henne tillbaks. Om kärleken ska kunna vårdas så är det svårt att bo i varsitt land. Så nu ska Fanny plugga lite mer spanska ett tag och sedan har hon och pojkvännen lite olika planer på vad de ska göra framöver.
Vi hade som vanligt trevligt och kul tillsammans de dagar Fanny var här i Arjeplog. Och så fick hon ju träffa två av sina bröder också innan flytten.
Promenad på Vaukaleden som är väldigt behaglig och naturskön att gå. Synd nog blev det inget fiske av för det är nu fiskeförbud i Arjeplogs strömmar fram till i juni.
Det var soligt de flesta dagar men kyligt i luften. Det känns verkligen att vintern är på väg med stormsteg här uppe. Och Fanny är en väldigt frusen liten dam så Spanien passar henne alldeles utmärkt att bo i. Här i Sverige fryser hon alltid även mitt i högsommarvärmen.
Vi var ut till min lilla stuga ett par dagar och sov kvar där. Fantastiskt härligt. Jag mår så sanslöst bra där ute på Lillön. Det är bara där jag sover riktigt bra också.
Vet att det låter helt galet... men jag har tänkt bo där ute på heltid. Blir tufft i vinter men jag ska göra allt jag kan för att klara det. Cyklar just nu en mil dit ut och det är inget jobbigt alls, bara skönt att få röra på mig. Precis lagom dagsmotion. Går jättebra på mornarna också när jag jobbat och cyklar den där milen. Om jag har råd köper jag en skoter i vinter men annars blir det till att färdas på skidor över Hornavan när jag ska in till Arjeplog.
Berättar vidare om detta och hoppas innerligt att det kommer funka. Kunde man bo halvt eller helt omodernt förr kan man väl det nu? Äkta livskvalitet för mig i alla fall fast lite annorlunda förstås.
Ett gästhus finns på tomten i form av en kåta. Har hört att den köptes från en stugby på andra sidan Arjeplog som heter Kraja. Ska jag fixa till invändigt så familj och vänner kan sova kvar på min fantastiska ö.
När ni ser de här bilderna jag tog en morgon så är det väl inte så konstigt att jag vill bo här ute? Att mötas av det här så fort jag kliver utanför dörren är så obeskrivbart härligt. Hela min kropp och själ genomströmmas av välbehag och lycka.
Här hämtar jag vatten varje dag. Tänk att vi har så rent och fint vatten här uppe! Inte sjutton skulle jag ens komma på tanken att dricka vattnet från Mälaren eller någon annan sjö i södra Sverige. Men här är det så självklart.
Ja, det är ett härligt liv jag lever här uppe. Och många trevliga människor har jag lärt känna.
Snart är de återförenade igen... min lilla Fanny och hennes pojkvän.
Önskar dem all lycka framöver.
Vart tog renarna vägen?
Häromdagen var jag och Hampus iväg med min Samiska arbetskamrat för att få vara med på Sarvslakt.
Det var en härlig höstdag. Ingegerd hämtade oss tidigt och sedan åkte vi iväg på grusvägarna till Rävudden och därifrån gick vi 4-5 km upp till fjälls.
En riktigt skön promenad var det i solskenet. Ingegerd gick före oss med vana steg både på och utanför stigarna där hon säkert känner igen varenda trädrot och sten. 
Hampus tittar frestande ner på de härliga blåbären som det fanns förvånansvärt mycket av.
Alla tre plockade vi och åt blåbären som var söta och goda. Förargligt att vi inte hade någon liten burk eller påse att plocka med oss hem i.
När vi kom upp på fjället hittade vi på Ingegerds man John-Erik och de andra som skulle vara med på slakten. Men snopet nog hade de inte hittat några renar just där så det blev ingen slakt den dagen.
Det var lite synd att inte Hampus fick vara med och se renarna på nära håll. Även fast det är lite otäckt att se på slakten är det ändå en upplevelse att få ta del av Samernas jobb och vardag.
Mannen till vänster heter Erik och är John-Eriks pappa. Han är en beundransvärd man. 83 år och är fortfarande otroligt rask i benen. På vintern när de flyttar renarna till olika betesmarker så åker Erik skidor medan de andra åker skoter! Och han är kvick på sina skidor må ni tro. Och denna dag var det ändå en vandring på en mil för att försöka hitta renarna. De andra "gubbarna" åkte fyrhjuling, men Erik han gick på sina två ben.
Det var en fin eld som gjorts upp och där kokades det kaffe i "sotepannorna".
Vi var alla lite småhungriga så det smakade gott med matsäcken vi hade med oss. Så himla gott det smakar med mat och kaffe ute i naturen.
Hampus satt nöjd och åt matsäcken i solskenet. Och lyssnade på lapparnas historier om allt möjligt. Fast Hampus har lite svårt att förstå språket här uppe. Jag har vant mig med alla konstiga ord men Hampus hänger inte alltid med och ser lite frågande ut ibland.
Jag vet inte riktigt vad Per-Anders gör här? Håller han något i sin hand eller vad?
Efter vi ätit färdigt så gick vi en annan väg tillbaks till bilen. När vi kom dit så fick vi höra att det synts renar en bit bort. Så vi åkte dit, men när vi kom fram hade renarna försvunnit. Typiskt.
Dagen efter så samlades flera tusen renar ihop med hjälp av helikopter. Då blev den riktigt stora Sarvslakten av. Hade gärna tagit med mig Hampus på det men det fanns ingen möjlighet.
Hoppas vi får tillfälle att vara med på någon renskiljning och kalvmärkning framöver.
Jurun
Efter bara ett par dagar åkte jag och en god vän, som jag lärt känna här uppe som tycker lika mycket om friluftsliv som jag, iväg långt på Silvervägen mot Norge. Jag hade inte tidigare åkt så långt åt det hållet och satt och häpnades av landskapet. Svårt att beskriva hur det ser ut eftersom det "som vanligt" är så förunderligt bildskönt med höga fjälltoppar blandat med både små och stora sjöar. Låter så enahanda och fjuttigt när jag ska försöka berätta om de vackra och bildsköna vyerna som erbjuds och ständigt gör mig alldeles yr och lycklig inombords.
Det skrivs och berättas så mycket om den klassiska delen av Kungsleden som jag gick mellan Abisko och Kebnekaise vilken jag tycker är överreklamerad. Naturen och fjällvärlden här i Arjeplog är minst tio gånger vackrare. Så alla ni som överväldigas av naturen och fjällen utmed Abisko - Keb... ni har verkligen missat något om ni inte varit och sett er här omkring! Även vandringen uppe i Treriksröset var mer sevärt och mer upplevelserikt än den berömda klassiska leden.
Hur som helst så parkerade vi bilen efter många mils bilfärd på en parkeringsplats. Tog våra ryggsäckar och gick iväg. Det kändes härligt att åter vara ute på vandring. Och vilken skillnad på leder! Inte en massa hemska stora stenar överallt som det var uppe i Abisko... en ren fröjd att gå! Och bara hälften så tung packning på ryggen. Det var så oerhört lätt att gå så jag blev förvånad när vi var framme vid Jurun som var målet. Trodde vi bara hade gått ett par kilometer när vi gått 8!
Otroligt behaglig vandring till Jurun. Och jökelforsen vi kom fram till hade en nästan exotisk färg på vattnet. Det var liksom medelhavsliknande. Väldigt inbjudande. Men det var kallt i luften och såklart iskallt i vattnet som forsade fruktansvärt starkt och hårt. Så det blev inget badande för min del denna gång.
Vädret var kanske inte det allra bästa de här två dagarna vi vandrade, men det var ändå skönt att vara ute i Guds fria och vackra natur.
Och inte behövde vi försöka hitta något bra ställe att vada över forsen. Det var skönt att det fanns en hängbro.
Vi slog upp tälten och åt mat i raststugan. Sedan gick vi iväg utan packning och njöt av omgivningarna kring forsen och sjön.
Lite fint strilande vattendrag fanns det på många ställen utefter vår härliga vandring.
En fin pytteliten sjö låg skönt inbäddad i den grönskande naturen.
Jökelforsen var oerhört fascinerande att gå utefter. Jag förundrades mycket över färgen på vattnet... och hur starka krafter en fors kan ha.
Hittade många fina ställen som var lämpliga att gå i och bada ifrån. Måste verkligen ta mig tillbaks nästa sommar när det är varmt och soligt några dagar så jag får njuta mer av denna förunderliga fors.
Vädret var lite grått och mulet de här dagarna så det blev bara bilder på en massa vatten. Men jag var så väldigt fascinerad över forsen och sjöarna utmed leden så jag glömde nästan bort allt annat.
På natten kan jag säga att jag höll på att frysa ihjäl. Det blev frost! Fy så hemskt att ligga vaken hela natten och bara vänta på att det skulle bli morgon och lite varmare.
André som låg i sitt tält bredvid och frös han också... tyckte att det var så tyst från mitt tält så han tänkte "undrar om hon frusit ihjäl... vad ska jag säga till Sebastian och Hampus när jag kommer tillbaks?"
Ja, vad skulle jag göra när jag låg som en isbit i mitt tält? Kunde inte annat göra än att ligga där och bita ihop. Eller vad?
Men vi fick en skön vandring tillbaks efter vi tinat upp och druckit varmt kaffe i raststugan.
Precis när vi kom tillbaks till bilen började det regna riktigt ordentligt. Vilken tur vi hade som slapp vandra i det.
Lilla söta Molly och snygga Gabi
Fortsatt besökstajm
Besökstajm
Monas bröllop
Kebnekaisebestigning 8 augusti
Så här vackert med fjälltoppar omkring oss hade vi det där vi tältade strax intill fjällstationen. Myggfritt och skönt.
Kändes fantastiskt skönt att få duscha och tvätta håret. Och äta på restaurang med härlig Kungsledenöl! Det var vi värda tycker jag. Såg mig själv i spegeln efter 6 dagars vandring... va inte så hemsk syn som jag trodde faktiskt.
Dagen efter vi kom fram till fjällstationen tog vi en vilodag. Var lyxigt och skönt att bara ligga och läsa och lapa sol utanför tältet.
Det var många många som sprang eller gick förbi vårt tält som var deltagare i Fjällrävenklassikern. Var mycket roligt att heja på dem, och en del stannade och pratade en stund. Vi hade ju gått samma väg som de nu skulle gå/springa fast åt andra hållet. När jag låg och halvslumrade i solen hörde jag emellanåt att någon sa "ja, det skulle va skönt få ligga sådär i solen idag".
Under i stort sett hela vår vandring från Abisko hade vi soligt och varmt väder. Bara två snabbt övergående regnskurar hade vi på dessa dagar. Inget att klaga på. Jag var väldigt solbrun när vi kom till fjällstationen.
Efter den sköna vilodagen så gick vi upp mycket tidigt. Drack lite kaffe, och tog sedan våra minde ryggsäckar och gav oss iväg mot den beryktade sydtoppen. Vi kom iväg redan halv 7. Gick ca en timme och rastade vid ett behagligt ställe vid Kittelbäcken som rinner genom väldigt stor del från Björlings glaciär.
När vi så kom fram till den delen vid ...forsen le kladär det verkligt branta och tunga vandringen började... så försvann leden plötsligt. Jag tog sikte på en glaciär... såg brant och galet ut att gå uppför där men jag hade ju hört att det skulle vara en tuff vandring så jag tänkte: "ja ja, det blir jobbigt men det får väl gå"... och var nästan på väg dit istället för "stenpartiet" där man kunde lite lite grann ana några vandringstråk som var det rätta stället att gå på.
Pust och stön! Första riktigt branta delen avklarad och vi sätter oss en stund och dricker lite vatten. Vilken känsla att vara så här högt uppe! Och på väg med raska steg mot toppen!
När nästa fruktansvärt branta del var avklarad så blev jag så himla glad när jag såg dessa fantastiska skapelser. Svårt se på bilden vilket landskap av hundratals små och större "stenstaplar" som en massa vandrare har gjort. Antagligen har folk känt sig stolta och glada att ha kommit så här långt på vandringen så de har gjort en skapelse av sten för att märka ut att de varit här. Jag var så klart inte sen med att göra en liten stapel själv... eller faktiskt ett par stycken på ditvägen och ett par stycken på tillbakavägen.
Jag ser toppen! Blev alldeles lycklig när jag nådde krönet och jag ropade "wow"! Var ju så klart mycket mäktigare i verkligheten än vad som syns på bilden.
Ännu lite närmare toppen!
Nu är jag alldeles snart uppe!
Kebnekaise! The top of Sweden. Been there - climbed it!!!
Var inte så läskigt som jag trodde att ställa mig där uppe. Hade tagit med mig varma kläder till själva toppbestigningen för jag visste att det kan vara ordentligt kallt och såklart snö den sista biten... men glömde mina byxor! Vet att det ser lite roligt ut att jag har varmt och ordentligt på mig upptill och så helt barbent! Men det var inte så kallt så det gjorde inte så mycket. Ramlade inte heller i snön fast det var lite halt att gå nerför.
Claes gick upp på toppen efter mig. Han råkade titta ner över kanten så han föredrog att sätta sig ner på toppen.
Jag var så exalterad över att vara på toppen så jag glömde helt bort min höjdrädsla.
Vy över Björlings glaciär där Östra leden går.
Ställde mig alldeles vid kanten och fotade även åt andra hållet. Fattar inte att jag var så modig som stod så nära kanten! Kände att jag ville passa på att ta kort när jag var på högsta punkten i Sverige.
Kungsleden Abisko - Kebenekaise 1 - 9 aug.
Det var fantastiskt att komma tillbaks till Kiruna. Inte för jag tycker Kiruna är så speciellt vackert, men det är ju därifrån så mycket spännande vandringar och annat friluftsliv startar för alla oss naturälskare.
Jag och en bekant från Enköping, Claes, tog bussen tidigt tidigt på morgonen till Abisko. Handlade på oss diverse nödvändigheter. Och jag hittade en fantastisk mössa som jag bara måste köpa. Jag älskar roliga mössor. En knallgul virkad sak med röda ränder.
ABISKOJAUR
Sedan tog vi sikte på Abiskojaur, kasta på oss våra hemskt tunga ryggsäckar och gick och gick. Bra väder. Tältade så småningom vid en dånande fors 3 km förbi Abiskojaur. Trötta men nöjda somnade vi ovaggade på kvällen.
Claes fortfarande pigg efter 15 km vandring. Vi gick vidare mot Alesjaur.
ALESJAUR
Dagen efter var vi något stela i kroppen. Men det var bara att packa ihop och ge oss iväg. Jag passade på att bada i forsen innan vi gick. Jag älskar bada naken ute i naturen. Det ger en sån speciell frihetskänsla som jag inte vill vara utan. Försöker alltid leta upp ensamna ställen, men ibland går det inte. Vid denna fors var det omöjligt så jag hade bara tur att ingen kom och gick på bron just då.
Vad vi inte visste vid starten på dagen var att det finns en båt man kan ta för att spara 5 km vandring till Alesjaur. Vi startade våra smått värkande kroppar med en fruktansvärt lång och brant stigning, det var rätt knäckande.
Claes var inte riktigt beredd på att det skulle kännas så tungt i kroppen denna dag så han bestämde sig utan tvekan att betala 200 kr för att slippa gå de sista 5 km. Jag tyckte inte det var värt pengarna. Och dessutom får det väl ta den tid det tar att gå. Finns ingen tid att passa. Så jag gick iväg, men lämnade ryggsäcken på båten... så det var hur lätt som helst att gå utan packning!
Det var väldigt skönt och behagligt att gå utefter sjön hela vägen fram.
Mina bra Graningekängor. Fick inget skoskav eller annat obehag i fötterna alls under hela vandringen så det var ett bra inköp. De stod emot väta väldigt bra också visade det sig sedan när jag fick hoppa och skutta på stenarna i forsarna.
När jag kom fram till Alesjaur så hade Claes hittat ett perfekt ställe att tälta på alldeles vid vattnet. Så det blev så klart ett härligt dopp även där för min del. Det var kallt i vattnet överallt utefter vandringen utom ett ställe, men det är så oerhört uppfriskande.
TJÄKTJA
Dagen efter var jag lite less på att gå. Det var stenigt på hela förbannade leden och ryggsäcken vägde bly. Jag var inte så rolig att varken prata med eller ens vara i närheten av. Och den sista delen av den dagens vandring var nautrligtvis en fruktansvärt lång uppförsbacke, och en jättefors så vi fick med stor möda leta efter bästa möjliga vadar-ställe för att inte bli våta. Lyckades bra. När vi kom fram till Tjäckjta var det kallt och blåsigt hela kvällen. Var fantastiskt att få bada i den mäktiga forsen så det uppvägde den trista vandringen dit. Jag hittade ett perfekt ställe att bada alldeles för mig själv. Där stannade jag länge länge.
Gick så vidare dagen efter. Efter några kilometer kom vi fram till det omtalade vackra Tjäktjapasset. Det var en fröjd att få slå sig ner och ta en skön rast och njuta av Guds bedårande natur.
SÄLKA
Efter det var det rätt lättvandrat. Inte för jag tyckte det var så jättekul att vandra med den tunga ryggsäcken, men det var bättre än dagen innan i alla fall. Ska jag fortsätta med vandring så blir det till att köpa lättviktsgrejer. Det förtar glädjen att plågas med packning mer än 13 kilo. Jag hade ca 18 kilo.
Väl framme i Sälka så hade vi en skön avkopplande kväll med tältet vid vattnet. Vi träffade många trevliga "medvandrare" från när och fjärran varje dag. Jag visste inte att det var sådan "trafik" på Kungsleden.
Och varje kväll när vi slog upp tältet så träffade vi och pratade med folk vi sett tidigare på vandringen samma dag eller någon dag tidigare.
SJÖN 980 M ÖVER HAVET
Den allra mest speciella upplevelsen var nog när vi tältade vid ett par småsjöar ca en mil från Kebenekaise fjällstation. Inte helt ovanligt så var det en mördande lång uppförsbacke slutet av denna dag innan vi nådde dagens mål. Vi struntade i att gå till Singi och gick en annan led mot Kebenekaise. Det småregnade och var allmänt tungt den sista biten. Jag var förstås sur och svor över det mesta. När vi kom fram till sjöarna tyckte jag det var det mest fantastiska ställe.
Claes donar med matförberedelser.
Sedan kom det en ordentlig störtskur! Tur vi hunnit få upp tältet så vi kunde sitta därinne. Sedan lika plötsligt som regnet kom, lika plötsligt var det slut. Och allt blev stilla och vackert. Resten av kvällen var ljuvligt underbar. Går liksom inte beskriva i ord hur det kändes. Helt magiskt!
Lyckades fånga stämningen rätt bra ändå med min mobilkamera. Eller hur?
Gissa tre gånger om jag badade naken i sjön?
Nästa dag gick vi till Kebenekaise fjällstation. Det får bli ett eget inlägg. Detta blev nästan för långt för att orka läsa på en enda gång. Men jag passar på att blogga nu hos min äldsta dotter i Enköping.
Fortsättning kommer alldeles snart.
Stugan på lilla ön
Stugan ligger på en ö, men inte riktigt så för det finns en liten väg ut där. Jag kallar i alla fall stället för "Lilla ön".
Jag hade sån tur att det var vackert väder just när jag fick tillgång till stugan. Så även fast jag jobbade på nätterna så tog jag cykeln direkt efter jobbet på morgonen och cyklade ut ca 11-12 km för att få vara därute. Ön är omringad av Björkar och stugan i mitten. Så himla gulligt. Och så Hornavans vatten runt hela ön. Obeskrivbart skönt att få vara där helt ensam. Så det blev inte så många timmars sömn mellan arbetspassen de sista dagarna innan semestern.
Jag visste ju att jag skulle iväg till Abisko första dagen på semestern så jag ville ju njuta av stugan och ön dessa varma soliga dagar. Och nu längtar jag till min gulliga stuga.
Utsikt från trappan. Bara några steg ner till vattnet.
På den stenen som ligger längst ut på vänstra sidan ska jag tillbringa sköna kvällar på. Den är lika skön att sitta på som en fåtölj. Precis som den är gjord för det ändamålet. Och jag har kvällssol där. Kan jag önska mig nåt mer? Det är bara att hoppas på att September blir som jag tänkt mig... Mmmm.... så fridfullt.
Var tvungen skapa ett klädstreck. Till och med de här vardagliga... i vanliga fall tråkiga sysslorna... är nöjsamt ute på min lilla ö.
Dasset är nyskurat och fräscht. Jag älskar utedass av någon anledning. Och jag ser fram emot att få göra iordning därinne med trasmatta, handfat och söt handduk. Och så några passande tavlor och "dasslitteratur".
Har redan hunnit vara iväg på "loppis" och inhandlat lite smått och gott till stugan. Och fler loppisbesök blir det framöver.
Alltså om jag har möjlighet så kommer jag vara ute på detta ställe året runt. Jag är inte rädd för varken kyla eller att bo omodernt. Det finns el i huset. Inget vatten, men det går att hämta ute året runt. På vintern får jag i så fall ha en isborr, det går bra. Diskbänk och avlopp finns inne. Och en stor härlig vedeldad kamin som värmer upp hela huset.
Ja, jag ser verkligen fram emot detta smultronställe må ni tro!
Ett kärt återseende
När vi åkte hem från Kilpisjärvi så åkte vi många mil på just de vägarna som jag cyklade förra sommaren. Det var både konstigt och helt underbart att få se platserna igen. Och alla minnen! Alla fantastiska möten med både naturen och människorna utefter vägen är oslagbart.
Jag ville egentligen stanna på många många ställen och bara stå still och insupa atmosfären och de minnen platserna medförde. Men då skulle jag varit ensam under färden för det blir långtråkigt för de jag åkte med att stanna och höra om alla mina känslor. Ingen annan än jag begriper ju ändå mina starka minnen. Ibland kan det bara vara små detaljer som andra tycker är ingenting men som för mig ger så starka minnen.
Men på ett mycket speciellt ställe stannade vi i alla fall så jag fick gå ur bilen och se mig omkring. Det var en liten sjö några mil från Moskosel som jag tältade vid en natt. Den tältplatsen var den allra bästa. Så jag gick nu ner och kände på vattnet och drömde mig tillbaka. Och så babblade jag på om allt jag upplevt... säkert ointressant för de jag åkte med.
Den här bilden tog jag på kvällen förra sommaren efter en mycket varm och svettig dag från Luleälven till Jokkmokk och vidare till Wolfgang och hans söta dotter och därifrån ytterligare 5 mil till den här underbara sjön.
Bilden ovanför denna tog Sebastian kort på mig på samma ställe.
Treriksröset
Packade ryggsäcken med bara det nödvändigaste... och det blev 21 kg!!! Det var tungt att bära kan jag säga. Men det gick. Orkade gå ca en timme åt gången och sedan vila ryggen. I början värkte ryggen hemskt så jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Och hur ska det bli i Abisko då??? Men ryggen vande sig snabbt och slutade värka. Spände om lite remmar på ryggan och så blev det genast bättre.
Vädret var perfekt. Mest soligt men lite sköna moln som gav skugga var inte helt fel. Svettigt var det så kläderna åkte av efter vandringens gång. Det var bara en liten kort bit i början och slutet av leden som det var buskigt och "skogigt", alltså gick leden mestadels på kalfjället. Det var en härlig ensamvandring.
Bestämde mig för att ta båten från Kilpisjärvi på ditvägen och sedan gå 3 km till röset och så fortsätta vandra genom Malla naturreservat på finska sidan. Tyvärr var båtresan inte mycket att jubla över. Och dyrt var det också. Hade varit bättre att vandra leden på svenska sidan på ditvägen och sedan finska Malla på tillbakavägen. Men det är inte lätt att veta i förväg. Båten var dyr, packad med folk och ingen vidare upplevelse alls.
Båten till Koltajaur.
Avstigning.
Den 3 km långa leden till Treriksröset. Var en enkel och behaglig vandring.
Ett av de gamla rösena. Varför finns det fyra stycken sådana här? Har de haft svårt att bestämma sig var de tre rikena möts? De gamla rösena är hursom helst mycket mer sevärda än den nya betongklumpen.
Eller vad säger ni om den moderna betongklumpen? Visserligen lite kul att kunna springa runt den och i samma minut vara i tre länder!
De norska fjällen är mäkta imponerande må jag säga!
Nämen... det finns faktiskt skyltar - ibland - häruppe! Men de är sällsynta. I norrland är det inte så noga med skyltning för de tycks tro att alla är födda och uppväxta här så då hittar man ju ändå. Så vi som är "invandrare" får klara oss bäst det går ändå. Ja, jag satte kursen mot Malla och Kilpisjärvi.
Jag njöt av den fantastiska vyn under hela vandringen.
Klurigt ta sig över här med den tunga ryggsäcken. Lätt att få slagsida om jag tappa balansen. Gick bra.
Vilket fantastiskt vattenfall! En kort bit ifrån högsta delen av leden kan man njuta av detta.
Ja då var jag framme vid högsta punkten av leden. Satte mig och vila en stund och bara njöt.
Två små gulliga sjöar nån kilometer efter "toppen". Och det finns fisk där! I de där små sjöarna? Måste va inplanterade från början. Eller?
Vid den större av sjöarna slog jag upp mitt tält. Gud så skönt att få lasta av packningen från ryggen efter 9 -10 km vandring. Och klockan va rätt mycket. Började inte vandringen förrän på eftermiddan. Hungrig som sjutton var jag också. Satt där vid sjön och åt min mat och kände mig väldigt väldigt nöjd. Och renarna hade jag haft omkring mig lite då och då under vandringen. Och även nu när jag satt där vid sjön så kom det renar och tittade på mig och såg undrande ut. Vilka vackra djur!
Fors i slutet av Malla.
Kilpisjärvi från den Finska sidan.
När jag kom fram till slutet av Malla så fortsatte jag över vägen och följde leden vidare mot Kilpisjärvi. Hade i o för sig kunnat fortsatt vandrat nån dag och några mil till fram till huset där vi bodde under veckan. Men det känns liksom inte så kul att vandra bara genom skog och snår efter att ha varit uppe på fjället och haft så skön upplevelse och njutit av natur och härliga vyer. Så jag blev hämtad och skjutsad tillbaks till huset. Det var snällt och generöst.
Efter en angenäm och skön vecka åkte vi hem till Arjeplog igen. Stannade en stund i Karesuando där de hade marknad under helgen. Kändes jättekul att få besöka Karesuando.
När jag flyttade upp till Arjeplog visste jag inte ens att det fanns nåt som hette Karesuando. Jag kom ihåg att jag lyssnade på Norrbottensnytt på radion en morgon innan jul och då var det en kvinna som sa "Det växer inga granar i Karesuando". (det lottades nämligen ut en julgran till bäst behövande i Norrbotten). Jag glömmer inte det uppvaknandet... jag satte mig upp i sängen och tänkte: finns det nåt som heter Karesuando?... fram med kartan, och ja... jag hittade Karesuando. Så nu när jag var där uppe så tittade jag så klart speciellt efter granar. Och det växer faktiskt inga granar i Karesuando! Vid Övre Sopporo går grangränsen.
Nu har jag läst och lärt en hel del om Karesuando och särskilt om tvångsförflyttningen av Samerna under andra världskriget. Tänk att jag inte visste nåt om det förut?
Älskar allt Samiskt hantverk. Har köpt material till en väska som jag ska sy själv. Men behöver såklart hjälp. Och det får jag av min Samiska jobbarkompis. Det är bara upp till mig när jag ska sätta igång. Får bli efter semestern.
Nu är det bara några dagar kvar till vandringen i Abisko. Största bekymret är vädret. Det är verkligen avskyvärt att vandra eller cykla långa sträckor i regn. Och för att inte tala om att tälta i regn. Men det sägs ju att Abisko är bland de soligaste ställena i Sverige. Så det bådar ju gott!
Få se när jag kan få in mina egna bilder från vandringen Treriksröset och Malla. Har nu bara tagit med bilder jag hittat på internet.
Ha det bra alla! Och flera av er träffar jag snart. Är bjuden på bröllop. Min kära lilla Mona från förra jobbet ska gifta sig. Blir ett kärt återseende.
Tar flyget från Kiruna till Stockholm direkt efter Abiskovandringen och stannar där nere augusti ut.
Grillkväll
Så hon kan ju stanna hela sommaren så jag får det varmt och skönt i sommar.
Det passade alldeles utmärkt att inviga grillen en av de sköna kvällarna. Vi grillade Sik och kyckling. Jag älskar fisk i alla former, men Sebastian äter helst bara röd fisk så därför kompletterades det med kyckling så alla skulle vara nöjda.
Så vi släpade upp de tunga men väldigt bra och sköna utemöblerna nerifrån källaren. Och packade upp grillen från förpackningen. Sedan var det bara att sätta igång grillningen. Vi hade en mycket skön kväll.
Grillmästarna.
Färdigdukat.
Lite bilder i kvällssolen. Fortfarande ingen grönska eller blomster, men väldigt skönt i solen.
Sebastian provkastar lite på gräsmattan.
Mamma njuter och kopplar av i det vackra vädret i trädgården under sitt besök hos mig.
Hampus, Sebastian och jag.
Lite konstig känsla att veta att det i Uppland är så gott som full sommar, och här i Arjeplog är jag glad om det är sol och åtminstone 5 - 10 grader varmt. I luften är det ändå kallt hela tiden. "Luftkallt" som man säger här.
Blir alltid så full i skratt när jag hör något nytt ord eller uttryck här uppe.
Vaukaleden
Jag blev glatt överraskad måste jag säga. Leden var ordentligt gjord så att till och med rullstolar går att dra där. Mycket mycket välordnat. Och härligt vackert och njutbart var det att gå de 2-3 km med härlig natur. Som vanligt njöt jag av att gå där ensam. Idag ska jag ta det som en joggingrunda, blir ju 4-5 km fram och tillbaka. Det går visserligen att fortsätta över Slagnäsvägen och gå eller springa ända högst upp på Öberget men det får bli senare när jag fått upp flåset lite bättre för då går det verkligen uppför en lång bit.
I början på leden innan jag kommit fram till handikappdelen.
När jag fortsatte min promenad så såg jag spår i jorden. Det ena spåret var älg... men det andra... vad var det? Tror inte det är björn, men kan det vara Järv? Lite otäckt var det i alla fall. Vill varken träffa på björn eller järv! Det är det enda som är lite jobbigt att vara ute i naturen ensam här uppe, att råka på just björn eller järv. Då ska det vara på behörigt avstånd i så fall.
Tydligt älgspår.
Kan nån svara på vad detta är?
Hur som helst så orkar jag inte vara rädd för varken vilda djur eller galna människor. Älskar ju vara ute ensam. Fortsatte, men kolla mig omkring så fort jag hörde nåt ljud. Men det är väldigt liten risk att varken vilddjur eller galningar korsar min väg som tur är.
Skoterleden ser ut så här utan snö. Inte så lockande.
Just nu är det totalt fiskeförbud i strömmarna här i Arjeplog för att fisken leker. Men jag ska tillbringa många timmar här i Vaukaströmmarna efter premiären som är i början på juni.
Flera fina rastplatser finns utmed leden. Här står ett utedass till förfogande.
Härliga ställen utmed hela vägen!
Här blir det flugfiske i sommar för min del.
Lite här och där gick det små utstickare ut i vattnet där man kunde sitta och betrakta stillheten och skönheten.
Jag är så oerhört stolt över att ha förmånen att få bo i Arjeplog. Det absolut vackraste stället jag har bott på. Att vara sjuksköterska har sina fördelar just att jag i stort sett kan få jobb i hela världen.
Med mycket vilja och mod är jag hur flyttbar som helst. Har lite olika planer framöver som jag avslöjar när det är på gång. Beror lite på omständigheterna runt omkring.
Det är spännande att leva!!! Och jag tackar för livet varje dag!
Några varma sköna dagar
Här hittade jag en härlig plats alldeles för mig själv att stå och träna flugfiske på. Underbart att bara ta det lugn och känna solstrålarna värma. Och inviga mitt nya flugspö.
Spö´t kvar i fodralet, praktiskt att ta med på cykeln. Ryggsäcken med sittdyna och kaffetermos i.
Flugspö´t och stövlarna har jag handlat på GK:s fiske här i Arjeplog. En mycket välsorterad fiske- och frilufts-butik som jag varmt kan rekommendera att handla i när ni kommer hit. Bra priser och det mesta som behövs för "outdoor-life" finns.
Ja jag hoppas verkligen att det blir mycket fin fångst i sommar och höst. Fast just nu har jag inte tekniken helt korrekt. Det ska ju bli sån där fin båge när jag svingar iväg linan. Och enligt DVD-filmen jag kollat på ska det finnas ett "låtsashjul" just i böjen på linan. Det har jag inte lyckats så bra med än. Jag tar i lite för mycket så linan snärtar till så om jag hade haft en fluga på så hade den nog trasslat in sig i linan.
Men jag har tid på mig att öva innan premiären är här i strömmarna mitt inne i Arjeplog. Ska bli kul vara med då. Tror det är i början på juni.
Här stod jag bland mycket fågelliv, spegelblank sjö och gassande sol. Det var så varmt så jag fick klä av mig nästan allt. Måste ha sett roligt ut när jag bara hade linne, trosor och gummistövlar på mig. Det är det som är så skönt att vara alldeles ensam för då behöver jag inte bry mig om något annat än mig själv och det jag håller på med.
Nykrattad gård så det var riktigt roligt att fortsätta göra fint. Tog fram den gulliga cafégruppen. Gick och köpte blommor och letade fram fina blå krukor i uthuset som ni ser i bakgrunden. Jag är ju så sugen på att få lite FÄRG ute i trädgården eftersom träden och gräsmattorna bara är gråbruna och trista.
Visst blev det fint?
Till höger om uthuset står skotrarna övertäckta och väntar till säsongen börjar igen. Men nu vill jag bara tänka på att det ska bli sommar! Vill helst inte se skotrarna men garaget där de brukar stå är liksom fullt av mina kartonger och möbler så det är mitt fel att de måste stå framme på gården över sommaren. Jag är verkligen tacksam över att få hyra rummet och få ha mina saker i garaget så länge. Tack snälla för det!!!
Här ska jag sitta och fika sköna dagar hela sommaren.
Jag har en härlig solstol också som jag tar fram när solen gassar ordentligt. Jag har det så bra så bra!
Finns det någon vår?
Kan verkligen inte skryta över Arjeplog just nu. Det ligger smutsiga snöhögar lite här och var. Isen ligger fortfarande tjock på Hornavan utom där det är strömmar. Inga träd alls är gröna, knappt knoppar på Björkarna. Bara Granarna är gröna förstås! Inga blommor nånstans. Inte visste jag att det inte finns vitsippor här uppe. Trodde bara de kom lite senare, men nej då, det finns inte! Jättetråkigt.
Men Sädesärlan har kommit! Jippiiii!!! Och lite andra flyttfåglar. Är så glad få se lite vårtecken här.
Hade en rätt tung dag några dar före Valborg. Gick då in på pizzerian för att äta, ta en öl och prata lite med ägaren som är från Turkiet och jättetrevlig. Tänkte att "ja, vi är ju ändå invandrare båda två" så det känns som vi har lite grann gemensamt. Dessutom saknar jag invandrare här uppe så jag går in där för att få mig en dos ibland.
När jag satt där och pratade och åt... så tittade jag ut genom fönstret.
Tre skolbarn var ute på byn för att samla ihop pengar till en klassresa genom att dra uppmärksamhet till sig. Jag var tvungen ta ett kort och så fick de ett bidrag av mig förstås.
De fick mig verkligen på bättre humör!
Efter trevlig pratstund och uppmuntrande "Sumobrottare" kändes livet lite lättare igen.
Kolla in dessa bilder när jag var ute på promenad ut på en udde. Inte ser det särskilt behagligt ut eller hur?
Solen sken från blå himmel så det var så klart härligt.
Ser ni nåt grönt på träden eller på marken?
Undrar vad det här ska föreställa?
Så bra att jag införskaffade mig dessa rejäla gummistövlar. Ett par storlekar för stora för att få rum med tjocka sockar och sulor.
Visade sig vara mycket smart med lite tjockare variant av gummistövlar eftersom jag nu gett mig iväg ut i vattnet och står och tränar teknik med mitt nya flugfiskespö. Skönt att kunna stå länge i vattnet utan att frysa om fötterna.
Visar lite härligare bilder nästa gång på när jag njöt av solen och även njöt av att stå alldeles ensam och kasta "fluga"... fast utan fluga.
Det är verkligen skönt att vara ensam ute i naturen.
