Så blev det med Joey
Ja det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt medveten om att han kom från en stor hundgård med en massa andra hundkompisar. Och jag försökte verkligen förbereda mig att det skulle bli en hel del jobb att få honom att trivas både ute i stugan och hos André.
Men det blev inte så bra start och jag blev rätt skakad första dygnet.
Han var första natten hos André för jag jobbade den natten. Joey var rädd för precis allting, både bilar, människor och även hundar. Vi fick minimera hans promenader för att få honom att vänja sig vid alla ljud. Arjeplog är ju väldigt litet men det var för mycket ljud ändå för lilla Joey.
Nåväl han vande sig ändå rätt snabbt.
Andra dagen tog jag med Joey ut till stugan. Trodde det skulle bli lugnt och skönt men han var rädd även där. Grannen har två tikar som är jättesnälla och fast han hälsade på dem lugnt och fint så var han ändå så rädd att gå förbi dem när vi gick på promenad. Och jag måste ju gå över deras tomt för att kunna gå på promenad.
Det är klart det fanns is kvar på sjön då så vi gick mycket ute på isen så han kunde slappna av lite grann.
Men så rätt var det var när vi gått en skön promenad på 1 och en halv timme ute på isen och skulle gå in i huset så blev han rädd för nånting och kastade sig bakåt och kom då ur halsbandet. Stack iväg i full rulle ut på isen och grannhundarna gjorde honom sällskap! Och vad får han syn på därute? Jo tre renar. Dem började han jaga förstås.
Ja, som tur var så hade grannen en skoter som jag fick låna och åkte så fort jag kunde för att åtminstone få bort honom från renarna.
Lyckades få bort Joey från renarna och drev honom med skotern mot stugan. Men han vek av in i skogen... och jag efter med skotern... men det var lönlöst till slut för han var så klart snabbare att springa i skogen än jag kunde köra skotern bland alla träd och stenar.
Inte nog med detta... att Joey var rädd för allt... och såklart saknade tryggheten i flocken... och nu sprang omkring i skogarna... och jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle få tag på honom...
Jamen då dyker Norrlands mest otrevligaste idiotiska gubbjävel upp på skoter från ingenstans. Först tänkte jag att "va bra, nu får jag hjälp". Men nej... utan att han ens frågar vad som hänt och utan att han ens vet vem jag är så skäller han ut mig som en vettvillig galning för att jag har hunden lös! Inte bara en normal utskällning utan det värsta jag nånsin varit med om. Och som sagt utan att han ens vet vad som hänt!
Nu efteråt har jag hört av många människor att han alltid varit sån här idiot.
Tack så mycket för det... för det hjälpte ju jättemycket! Precis vad jag behövde just då!
Som tur var fanns det en man och en kvinna boende lite längre bort som hjälpte mig få tag på Joey. De hade hört honom stå och skälla uppe på ett berg så vi tog oss fram så långt det gick på varsin skoter. Till slut efter ytterligare en timme lyckades jag locka till mig Joey med hjälp av blodpudding och korv som jag hade i en hink. Tack snälla ni som hjälpte mig fram till Joey!
Efter den här händelsen var det inte så roligt att gå på promenader längre. Jag var livrädd hela tiden att Joey skulle smita.
Det var hemskt påfrestande att vara på helspänn hela tiden. Efter varje promenad var jag helt slut när jag kom tillbaks.
Tur att Joey ändå är världens snällaste hund. Siberian Husky är kända för att vara enastående snälla hundar.
Det är klart att det för varje dag gick lättare och lättare med allting. Men jag var så uppskrämd efter hans rymning så jag kände att jag inte orkade kämpa så mycket med honom.
Jag vet att man inte ska ge upp så lätt och jag vet också att allt skulle funka med tiden. Men jag tyckte så hemskt synd om Joey som så uppenbart saknade sina hundkompisar. Det var lite för stor omställning och jag kunde inte föreställa mig allt detta från början.
Innan vi lämnade tillbaks Joey så hade vi i alla fall en väldigt skön dag tillsammans. Jag, Joey och grannen Lisa och hennes minsta pojkar och hennes ena hund tog oss en skidtur ut på sjön i flera timmar. Då fick Joey ha sitt dragsele på sig och jobbade med mig bakom sig. Då stortrivdes Joey minsann. Och jag också.
Det känns mycket skönt att vi fick den härliga dagen tillsammans innan vi skildes åt.
Här får ni se några härliga bilder på Joey som hans ägare skickat till mig. Det är så här han trivs som bäst!
Ser ni han där bak?
Och vem ser gladast ut? Jo, Joey. Vilken fart!
Jag smälter direkt när jag ser Huskyhundar. De är ju fantastiska. Lilla älskade Joey så söt du är!
Snö och vinter och kyla det är toppen det eller hur?
Inte lika fartfylld bild. Är nog skönt med lite lugnare tempo ibland.
Alltså han är en otroligt vacker hund! Älskade lilla vän! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...
Tord och Monika som har alla dessa fantastiska Siberian Husky hundar kör ju så klart hundspann med turister. Jag har tänkt ta med min familj på hundspanntur om jag får besök i vinter. Kolla in deras hemsida: www.lapplandsdrag.com
Det var verkligen med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaks honom. Och gissa om han blev glad när han kom till gården med alla gamla kompisar?!? Det var härligt att se.
Jag vet att han har det bra nu och det är ändå viktigast.
Men visst känner jag mig lite misslyckad... ville ju så gärna och så mycket.
Nu har jag nyss kommit hem från Stockholms-Uppsala-Enköpings-besök så nu har jag lilla Tiffany med mig upp till Arjeplog. Det är jätte jätte kul ha henne tillbaks! Hon verkar också lika nöjd!
Grannungen
De flesta som bor utefter vägen från Arjeplog till Lillön har undrat va det är för männska som cyklar i ur och skur? Och vart cyklar hon?
Likaså tänkte mina grannar men nu vet de va för märklig figur jag är.
I alla fall så är närmsta grannen en familj på mamma, pappa och fyra pojkar, två hundar och en katt. Mamman heter Lisa och vi har börjat umgås alltmer när jag är där ute. Hennes föräldrar har jag också fått den äran att lära känna lite grann.
Yngsta sonen är två år och ett busfrö och riktigt riktigt charmig!
Så här still sitter han nästan aldrig. Nu ville han skärpa till sig för ett foto.
På kvällen va de mer fart må jag säga. Ingenting lämnas ifred. Allt han ser måste testas.
Solbrillor! Va kul!
Jaha, så var det mina glasögon som råkade ligga på bordet. Måste ju också testas förstås!
Sitter väl inte så jättebra på näsan men då får man böja bak huvet lite...
Alltså han är väldans söt den här ungen!
Glasögona gick i alla fall inte sönder. Och kul hade både han och alla vi andra.
Det är så roligt varje gång jag kommer cyklande förbi för jag känner mig så välkommen ut där på landet.
För att komma ut på Lillön till stugan så måste jag cykla förbi båda grannhusen.
I första huset bor en pensionerad man och hans Thailändska fru, alltid glada och vinkar till mig.
Stora huset bor då alltså Lisa och hela familjen. Och deras tomt måste jag åka en bit på för att kunna komma ut på Lillön som egentligen är en liten holme med träd runtomkring.
Nu när vi lärt känna varandra lite mer ordentligt så är det ofta jag mellanlandar hos Lisa och ungarna och dricker en kopp kaffe innan jag cyklar de sista hundra meterna ut på holmen.
Ett par kvällar har jag bjudit ner Lisa till mig när barnen somnat, så vi har umgåtts och druckit gott vin och pratat om livet... stort som smått... har jag uppskattat väldigt mycket.
Även Lisa tycker det är trevligt att ha en granne att träffa.
Tänk så bra jag har det!
Ja, ibland när jag är för mig själv där ute... fixar och donar inne i stugan eller ute runtomkring... går nere vid vattnet... tittar ut över fjällen... tar promenad på grusvägarna... hör vattnet porla... fåglarna kvittra... känner i hela kroppen stillheten sprida sig och tänker att det är förunderligt att jag bor mitt i allt detta fantastiska... vill inte byta ut det mot nåt annat!
Takdropp
Oj oj oj så fort det går här uppe nu. Jag har så svårt för att årstiderna kommer så hastigt här. Är mer van vid att vintern övergår till vår lite sakta så jag kan hänga med i växlingarna. Och likadant att hösten är långdragen och blir kyligare och kyligare innn slutligen vintern kommer. (Om det ens blir vinter).
Vintern kom med buller o bång redan första helgen i oktober förra året. Och nu kom våren och värmen lika hastigt. Känns så märkligt att ena dagen ha kängor och överdragskläder, mössa o vantar, skidåkning på isen. Och så nästa dag kan man ta fram sommargarderoben!
Så här såg det ut för ett par veckor sedan ute i stugan. Och det gör det definitivt inte nu.
Väldigt väldigt vackert var det denna dag. Mycket snö hade redan smält men hemskt mycket snö var ändå kvar som skulle smälta bort.
Istapparna var som kristaller. Ville så gärna få bra bilder på dem.
En vecka senare började jag kunna se lite barmark. Härligt. Och nu finns inte en snögnutta kvar på tomten eller gångvägen upp till stugan.
För exakt en vecka sedan var jag ute på isen och åkte en flera timmar lång tur på skidorna med hunden Joey. Och nu känns det nästan som en dröm.
Hur kan det gå så fort?
Sorsele
Fast nu går det inte längre....
Skidturen uppe i Nikka-Abisko blev avgörande. När jag såg alla 2-4-och 6-spann och även hundar som sprang tillsammans med matte eller husse och drog pulka med packning... så var det kört. Alla hundar såg ut att må så bra och jobbade helt fokuserade på sin uppgift. Helt underbart.
Så nu har André och jag på allvar sökt hund på blocket. Vi har ringt och mailat några stycken som verkar passa oss. Måste vara en hund som orkar och vill dra pulka eller vagn med packning långa sträckor. Priset är lite avgörande också i alla fall för min del. Inte mer än 4000kr. Helst en redan vuxen hund för att slippa allt småbarnsjobb. Och helst en hanhund för vi har en del tikar bland vänner och grannar runtom oss och det funkar alltid bra med tikar och hannar tillsammans.
Jag har förstås längtat ihjäl mig efter min lilla Tiffany som numera bor hos älskningsungen Molly. Tiffany kan också hänga med ut på vandringar och skid- och cykelturer har jag tänkt eftersom det är enkelt att stoppa henne i ryggsäck eller cykelkorg när hon inte orkar springa. Hon är ju liten och behändig. Så när jag pratade med Gabi häromdagen och frågade om jag kunde få låna Tiffany ett tag här uppe så sa hon att det var en utmärkt idé.
Jag blev jätteglad! Så när vi flyger hem från Stockholm i juni så tar jag med Tiffy som handbagage på planet.
Lilla Tiffany bland löven i Enköping innan vi flyttade.
Tiffany och jag på promenad i skoterspåret några veckor innan hon flyttade tillbaks ner till "södern". Men jag tror Tiffany kommer bli jätteglad att komma tillbaks till Arjeplog. Och att få vara med sin gamla kära matte igen.
I alla fall så var det väldigt trist väder i söndags och då tyckte jag att om det fanns någon intressant hund hyggligt nära Arjeplog så kunde vi väl åka och titta.
Och jag hittade en väldigt intressant hund utanför Sorsele.
André har väl inte varit sådär jätteintresserad av Huskyhundar tidigare så jag hade gett upp hoppet om sådan hund (måste ju kompromissa när vi ska ha en gemensam hund) och var mer inriktad på Setter, Schäfer eller blandrashund med Golden inblandad. André har tidigare haft Golden och gillar den rasen.
Men nu hittade jag på Blocket en Siberian Husky-hanne på 4 år som såg väldigt väldigt trevlig ut och som var beskriven på ett sätt som tilltalade mig. Bara 15 mil från Arjeplog. Och till min förvåning så var André positiv till att åka och titta.
På väg till hunden. André ser nöjd ut. Kanske för han har sin nya Haglöfs-BeppeWolgers-hatt på sig? Som jag ville han skulle köpa. Och kanske för han har snygg "Scarf"/halsduk på sig? som jag köpt åt honom.
Det var spännande åka iväg. Jag var nästan beredd att ta hunden med hem på en gång. Men så kom jag på att det är bättre vänta tills jag är långledig om en vecka.
Ser ni vilken snygging? Joey heter han.
Anledningen att de skulle sälja honom var att han inte drog fullt ut när han gick med i större spann. Joey blev allt oftare ofokuserad och kunde rätt va de va hitta på nåt som störde spannet, t ex ställa sig och kissa när alla andra hundar koncentrerade sig på att springa.
Det här stället utanför Sorsele hade ca 35 Siberian Husky som de använde till hundspann och körde turister hela vintersäsongen. Och om de lämnade Joey hemma för att han inte sprang som han skulle så blev han såklart jätteolycklig och stod och ylade när kompisarna drog iväg.
Så nu tyckte ägarna att det är bättre sälja Joey innan han blir för gammal för då vill ingen ha honom.
Han uppförde sig mycket bra de timmarna vi träffade honom. Social, busig, gosig och verkade vara en trygg hund.
Ägarna var helt nöjda med oss när vi berättade vad vi skulle ha honom till.
Så på söndag ska vi hämta Joey och ha honom på prov fram tills vi ska till Stockholm 1 juni. Och det som är bra är att om/när vi ska resa bort framöver så kan han få vara i sitt gamla hem under tiden. Perfekt.
Tiffany och Joey kommer bli ett urgulligt och lite udda par!
Ja, så nu har vi redan hunnit skicka efter Jogging-sele och cykelfäste för kopplet. Så himla roligt det ska bli att vara ute och jogga och gå långpromenader och cykla med honom.
Jag gör ju det ändå varje dag, men nu blir det extra roligt med Joey-sällskap!
Och i sommar ska vi cykla 60 mil med bägge hundarna. Så då ska vi ha en täckt vagn som hundarna får sitta i när de inte orkar springa.
Åååå vad jag er fram emot långcykelturen och tälta med voffsingarna!
Piteå-tur
Känns som en storstad att få komma till Piteå nu när jag är van vid Arjeplog. Oj så många affärer! Mest intressant var ju sportaffärerna, och det finns det faktiskt tre stycken i Piteå.
Så jag hittade billiga snygga löparbyxor som även funkar som cykelbyxor när jag inte ska cykla mer än några mil då och då. En tunn typ vindjacka för joggingturerna som fanns på extrapris blev jag glad för. Och en knallrosa tunn t-shirt för samma ändamål.
Dock inga lämpliga joggingskor. Men det var för att jag är ute efter terrängskor och det fanns alldeles för lite att välja mellan. Jag har kollat i Utemagasinets test och visste därför vad jag var ute efter och det fanns inga sådana skor. Men vi ska åka ner till Uppsala och Stockholm snart så då räknar jag med att hitta sådana skor. Så jag får nöja mig med att jogga i mina gamla Nikeskor så länge men det går bra just nu.
Köpte även snygg blå craft-t-shirt i tunnt härligt material till Sebastian och även en ett fynd i form av Adidas-huvtröja i snabbtorkande material som var rätt skarp blå färg med röda revärer på ärmarna. Sebastian var nöjd med de presenterna från mig. Han fyllde nämligen 29 år den här dagen. André köpte en bra termosmugg åt honom som också var uppskattad.
Jag var på riktigt shoppinghumör den här dagen så det blev mer: hittade snygga och gulliga joggingbrallor och tröja i blått och av märket Nike till Andrés barnbarn. Jag såg fram emot att träffa den lilla parveln som nu hunnit bli 8 månader. Så på vägen hem från Piteå åkte vi och hälsade på honom.
Hej va fin du är lilla gubben!
Ja va ere för konstig tant som sitter där och försöker få uppmärksamhet?!?
Ja tugga på leksakerna funkar ju i alla lägen. Både farfar och den där tanten pockade på uppmärksamhet hela tiden! Så är det när man är en liten söt kille.
Sedan bar jag omkring på gullungen länge och väl. Är ju så underbart med bebisar tycker jag. Jag har redan börjat planera allt möjligt vi ska ta med lillkillen på när han blivit lite större. Ska bli så kul så kul få ta med honom ut i skog och mark så småningom.
Vid vägen strax utanför Piteå finns ett träd som förr hade funktionen att folk som åkte och dansade brukade stanna vid just det här trädet och ta sig en sup.... Oj oj oj... det är Norrlänningar det!
De är ju verkligen roliga här uppe.
Ja här närmar vi oss trädet som är en Tall. Vägräcket har de satt upp så man kan stå vid trädet utan att bli påkörd när man tar sin sup. Bra va?
Supträdet lite närmare. Jag hade solen rakt in i kameran så jag såg egentligen ingenting när jag tog korten. Så de fick duga så här men det blev ju rätt bra ändå.
Ja sen tog det sin lilla tid innan vi var hemma i Arjeplog igen. Då åkte vi direkt och firade Sebastian och sjöng för honom och gav presenter. God tårta hade han och flickvännen Ellenor gjort.
Tack för oss... Sen somna jag gott den kvällen.
Nikkaluokta - Abisko
Tog bussen från Arjeplog den 19:e april, var framme i Kiruna vid 20-tiden på kvällen. Tog in på vandrarhemmet mitt i stan och gick och la oss tidigt på kvällen.
Packade ihop våra saker morgonen efter och tog bussen till Nikkaluokta 9.50. Strålande solsken och väldigt väldigt varmt när vi skulle starta vår tur efter lite inhandling i Nikka.
Det var dåligt med snö så vi var beredda på att det skulle vara barmark lite då och då den första etappen till fjällstationen.
Mycket behagligt att ta en fikapaus vid fam Sarris ställe där de kör båten över på sommaren. Här har vi åkt 5-6 km.
Här går det fortfarande bra att åka. Senare delen av sträckan fram till fjällstationen var rätt hopplös med mycket is och däremellan barmark. Svåråkt men gick ju bra ändå. Ser ni Tolpagorni långt bort i bakgrunden?.. den karaktäristiska fjälltoppen som har liksom en kittel högst upp. Den ser man hela vägen från Nikkaluokta och är som en ledstjärna. Ligger ca 1-2 km från fjällstationen.
Nu har vi kommit ännu lite närmre dagens mål. Nu syns Tolpagorni lite bättre.
När vi kom fram till Kebnekaise fjällstation var det väldigt öde där. De hade nyligen haft problem med vinterkräksjukan så nästan ingen vågade bo där. Men jag och André stannade där över natten och hoppades på att inte bli drabbade. Och vi blev inte sjuka. Tror vi var 5 gäster på hela stället så det var väldigt lugnt och skönt där. Satte oss i de mjuka och bekväma fåtöljerna och tog varsin Kungsleden-öl och pratade med några andra som också skidat från Nikka samma dag.
Sov gott på natten. Kom iväg på skidorna vid 9-tiden på onsdagmorgonen. Och vad händer? Jo det var ju så förbannat isigt och halt så första lilla nedförsbacken slant skidorna och jag fick inget fäste så jag ramlade omkull och slog svanskotan rejält. Aj aj aj!!! Hade sedan ont i svanskotan resten av färden till Abisko. Inte kul!
Och André är ju inte världens mest empatiska i sådana lägen. Han kom inte ens fram och undrade hur det gick eller om han skulle hjälpa mig. Nej då. Jag fick allt vackert kravla mig upp själv efter att ha legat på marken en stund och gråtit tills den värsta smärtan gått över. Inte så lätt att komma upp stående igen med ryggsäck och fortfarande ishalka under skidorna. Klart jag klarade det själv men skulle ju kännts bra om André åtminstone visade lite omtanke och kom fram och hjälpte mig upp.
Färden fram till Singistugorna var inget större nöje. Tur vi hade vackert väder. Strålande sol hade vi varenda dag och det är jag tacksam för. Det underlättade verkligen. De första 5 km var det väldigt isigt och halvdåligt med snö. Rastade och tog varsin energikaka.
Det gick mest uppför alla de 14 km fram till Singi och jag var rejält trött när vi kom dit. Tänkte: "hur ska jag klara 12 km till idag?" Ont som sjutton i svanskotan.
Här kommer jag med tunga steg.
Men den sista biten fram till Singi var det jättesköna nerförsbackar. Härligt att få susa nerför och bara njuta. Det var väldigt vackert i Singi. Förra sommaren när jag och Claes vandrade denna sträcka så var vi aldrig fram till Singi för vi tog en genväg upp till ett par små sjöar istället.
Efter en ordentlig vila i solskenet och angenämt möte med stugvärden kände jag mig riktigt pigg och stark. Så vi stakade vidare mot Sälka.
André åkte före och tog en bild på Singi. Vi hade gott om tid på oss att hinna till Sälka så det kändes ju skönt.
Otroligt vilka soliga och härliga dagar vi hade. Snön gnistrade så vit och fjälltopparna vackra runtomkring oss. Det var så väldigt vitt och soligt så solglasögon gick inte att vara utan för då blev man nästan blind.
Kära nån så härligt det ser ut! Jag blev så glad när jag såg det här hundspannet komma emot oss.
Fem Schäferhundar jobbade och drog. Helt fokuserade. Snabbt gick det må ni tro! Jag vill ju så gärna också ha en större hund som kan vara med mig ute på både skidturer, vandringar och cykelturer. Och min längtan blev ju verkligen inte mindre när jag såg det här härliga ekipaget!
Vi såg flera hundspann de andra dagarna också med lite olika hundraser. De flesta hundarna var av Husky-ras. Alaskan Husky, Siberian Husky och Malamute. Och alla hundar vi träffade på såg ut att stortrivas med att dra slädar och pulkor. En Springer Spaniel sprang lös utan att dra någonting och den såg också ut att ha kul i spåret.
De 12 km fram till Sälkastugorna som jag var orolig för hur jag skulle orka gick förvånansvärt lätt. Lättåkt i spåret, varm skön sol och inte så mycket uppförsbackar. André verkade nästan tröttare än jag.
När vi installerat oss i en av stugorna och ätit mat och fått eld i kaminen så kändes allt så bra så bra. Vi valde att bo i stugan där hundar är tillåtet för då fick vi vara helt för oss själva. Jag är ju sån som gärna breder ut mig och tar plats... så jag är nöjd när jag inte behöver ta hänsyn till andra människor och deras prylar. Bastun var igång så vi gick dit. Oooo så skönt med vedeldad bastu!!!
Sov väldans gott på natten.
Kom iväg vid 9-tiden morgonen efter. Lika soligt och härligt igen. Men nu väntade en tuff tur framför oss. Ni som gått eller skidat den här delen av Kungsleden vet ju vad det vill säga att ta sig uppför Tjäktja-passet!!! Det är ingen lek! Och det spelar ingen roll vilket håll man kommer ifrån.
I somras gick jag och Claes leden åt andra hållet och då svor jag över stigningen som är lång och brant. Nu svor jag nog ännu mer innan vi kom upp på toppen. Sista biten fick vi ta av oss skidorna och bära dem istället, var ju nästan omöjligt komma upp annars.
De här två bilderna visar när vi kommit kanske halvvägs upp. Det är väldigt vackert i passet men det var lite svårt fånga det på bild.
Högst upp i passet finns en raststuga strategiskt belägen. Gissa om det var skönt att få vila och dricka kaffe där?
Det som nu kändes skönt var ju att vi resten av hela turen mest skulle ha nerförsåkning. Tjäktja är den högsta punkten av turen från båda håll sett. Härligt... nu var verkligen den enda riktigt jobbiga stigningen gjord.
Ja här kommer jag ner från Tjäktja-passet. Härlig känsla att veta att nu går det nerför ett par tre kilometer!
Dags för André att vara med på bild. Han fick problem med skavsår och trötta fötter. Det är ju faktiskt jobbigare än en ond svanskota. Men jag orkade inte tycka synd om honom. Han fick bita ihop precis som jag fick göra när jag drutta omkull på ändan och gjorde illa mig.
Visst ser det väl underbart härligt ut? Här nere i dalen gassade solen på ordentligt. Varmt och mycket mycket skönt. Jag hade helst rastat en stund och legat och lapat sol, men det var inte André intresserad av.
Den här dagsturen var 2,5 mil lång.
Precis som dagen innan så fick jag mycket krafter efter jag fått vila och dricka kaffe. Så resten av turen fram till Alesjaure gick sådär förunderligt lätt. Men André var väldigt trött när vi kom fram dit.
Vi träffade en massa trevliga människor när vi kom fram till Alesjaure. Kul att utbyta erfarenheter och höra var andra har varit och åkt skidor. Tror vi var de enda som gjorde vår första långtur på skidor. En äldre trevlig man som heter Sixten han har variti iväg på många långa skidturer genom åren. Denna gång åkte 25 mil allt som allt!!! Kära nån! Låter tufft. Jag som kände mig duktig som åkte 11 mil på fyra dagar.
Men jag är väl duktig va?
Vår sista dag klev vi upp kl 5 på morgonen! Denna dag blev det nämligen 3,5 mils åkning. Och det var verkligen skönt att kliva upp så tidigt. Vi visste att det var relativt lätt skidåkning med nästan inga uppförsbackar alls.
Sixten åkte en bit framför oss så vi höll jämn takt med honom. Han skulle åka med samma tåg som vi från Abisko till Kiruna.
Efter ca 1,5 mil bar det av väldigt mycket nerför. Oj oj oj så brant nerför det var! Tur att det i början fanns lössnö att kunna åka ut i och ta ut svängarna ordentligt. Väldigt härligt att susa ner i lössnön! Och strålande sol denna dag också! Jag är så glad och tacksam för att vi hade så vackert väder de här dagarna!
Jag åkte omkull ett par gånger men gjorde mig inte illa som tur var. En av gångerna hade jag svårt komma upp för ena skidan satt fast. Tror ni att André kom och försökte hjälpa mig? Nej då... han stod och bara väntade på att jag skulle ta mig upp själv. ???
När vi kom till Abiskojaure så tog vi en kortare rast och drack kaffe och käkade mackor. Pratade lite med trevliga Sixten.
När vi sedan kom fram på andra sidan sjön var det verkligen inte någon angenäm åkning nåt mer. Fy sjutton! Nu var det återigen snöfattigt precis som i Nikkaluokta. Och dessutom var skoterspåret som vi åkte i väldigt uppkört och guppigt precis exakt hela vägen. Nu svor vi igen.
Bitvis fick vi ta av oss skidorna för det var så mycket barmark. Och så hoppigupp-färd i skoterspåret. Nej det var inget roligt.
När vi så kom fram till Abisko fanns inte en gnutta snö på marken! Så konstigt det kändes... som att det plötsligt var sommar. Vi kom där med värsta skidutrustningen i gassande sol och barmark.
Ser varmt ut va?
Ja, då var vår lilla skidtur slut!
Tog tåget till Kiruna och sov där på vandrarhemmet igen.
Åt en fantastiskt god buffé på restaurangen som tillhör hotellet och vandrarhemmet. Måste ha bytt ägare sedan sist jag åt där för nu var det verkligen klass på maten. Jag åt massor med grönsaker för det hade jag längtat efter.
Mmmm... vilken bra avslutning!
En glimt av paradiset
Tog bilen ut till stugan på Lillön. På med skidorna och så packa fika och kall dryck i ryggsäcken. Sedan låg hela Hornavans vidder till förfogande för oss. Det var bara bestämma riktning och sedan åka så länge vi hade lust. Det var så underbart så jag nästan tappade andan! Vilken frihetskänsla... vilken skönhet... vilken upplevelse! Alltså jag kan verkligen inte i ord beskriva lyckoruset.
Blå himmel, nästan vindstilla, perfekt snö att åka på. Kunde inte varit bättre.
Här syns Galtis i bakgrunden.
Andrés vanliga pose. Snart får du hitta på nåt roligare älskling... göra ett hopp i luften... eller?
En pytte ö sticker upp. Den tillhör säkert en bit av åsarna som ligger där och som vi följde när vi åkte på vår tur denna dag. Skoterspår syns överallt också men konstigt nog såg vi inte till en enda skoter just då när vi var ute och åkte. Annars är ju Hornavan ett skotertätt område eftersom folk gärna åker och pimplar stora feta Abborrar, Öringar och Rödingar för att sedan grilla eller röka. Mums!
Kolla så grunt! Här var inte isen så tjock minsann.
Det gick ändå att åka med skidorna nära snökanten. Blev lite sugen på ett dopp. Solen värmde ju riktigt bra. Men lite besvärligt hade det nog varit både att ta sig i och upp tror jag.
Vattnet alldeles klart. När man tittade ner under isen så syntes det att det blev djupt rätt tvärt.
Många skoterolyckor händer vid sådana här ställen. Svårt hinna se öppet vatten innan det är för sent.
När jag åkte där på mina skidor och njöt av Guds fantastiska natur och tittade upp på den blå himlen och den efterlängtade solen... då pirrade det i hela kroppen och jag tänkte "Det här måste vara Paradiset"
Fram till den här speciella vårvinterårstiden ligger snön jämnt och fint över hela sjön och när det sedan blir några dagars blidväder så packas snön ihop och sjunker ner och blir så tung så då ser sjön mer ut som ett månlandskap med alla stenar som plötsligt tittar fram. Har aldrig sett något liknande tidigare. Det är därför som det nu är så perfekt att åka skidor. Går hur lätt som helst. Man bara susar fram.
Det är stora sprickor runt stenarna. Ser ut som det är stenarna som försökt tränga sig upp men det är snön som sjunkigt ihop.
Hej hej André. När André blir varm så drar han alltid upp mössan som en liten topp högst upp på huvet. Ser verkligen lustigt ut. Men jag tycker han är söt när han gör så. Varför tar du inte av dig mössan istället raring?
Vi åkte upp på en del av åskanten där det fanns en liten plätt barmark som vi kunde sitta på och njuta av vårt medhavda fika. Mmmm så gott det smakade. Och fin utsikt däruppifrån ut över Hornavan och med små fjäll på andra sidan.
Visst ser vi fina ut i våra nya mössor? Min en "Bula" och Andrés en "Haglöfs".
Och en liten solskenspuss blev det också...
Jaha, efter lite fika och lite pussar så drog vi iväg tillbaks mot stugan igen. Härligt härligt.
När vi närmade oss Lillön såg grannarna oss. Två av deras söner kom åkandes på skotern och mötte oss och frågade om vi ville ha lite nykokt kaffe. Hela familjen satt ute i solen och hade gjort upp en eld. Så vi tackade ja förstås. Mina grannar är de bästa grannar man kan tänka sig. Hur trevliga som helst.
Så här skönt har lilla Smilla det i solen på renskinnet.
Hon tittade upp ett litet ögonblick för att se vilka som kom, sen la hon ner huvet igen.
Den andra hunden Bina passar alltid på att bli klappad och kliad när hon får besök.
Barnen körde mest skoter förstås. Det finns nog inte en unge här uppe som inte älskar att åka skoter.
Ja, det var en riktigt riktigt härlig dag vi hade.
Eftersom jag hade min cykel kvar ute i stugan så tog jag den och cyklade de 11 kilometrarna in till Arjeplog. Det var väldigt skönt att äntligen få cykla på barmark och slippa snön. Jag cyklade ikapp några renar som sprang på vägen.
Föraren i bilen såg väldigt sur ut när hon körde förbi renarna. Många här uppe är ju så ilskna på renar. Mina fina kompisar vek snabbt av vägen och in i skogen efter bilen passerat. Det är nog lugnast att de håller sig ifrån vägarna.
På kvällen satt André på sommardäcken på min cykel så nu rullar cykeln så lätt på asfalten. Men det har varit fantastiskt praktiskt att ha kunnat cyklat hela vintern tack vare dubbdäcken.
Dagen efter var det ännu varmare ute så då tog jag skidorna från Skeppsviken i Arjeplog och åkte ut till stugan. Det blev så varmt att jag åkte i bara linne och skidbyxor. Hade varit mer lagom att ha shorts men inte trodde jag att det skulle vara så himla varmt!
Det är inte riktigt klokt så härligt det är här i Arjeplog!
Dasset
En liten titt genom mina superbra glasögon som funkar utmärkt både i sol, snö och regn. Den här morgonen när jag cyklade ut till Lillön var det lite duggregn.
Jag vet inte riktigt varför men jag har en märklig förkärlek till utedass. Alltså inte om de är smutsiga och fullt med spindlar och andra småkryp förstås. Utan dass som är rena och sådär ombonade och gulliga.
Dessutom tycker jag om att sitta på dass och filosofera medan jag gör det jag ska. Jag t o m föredrar utedass framför vanliga toaletter. Det var inte ens besvärligt under den mörkaste och minst sagt svinkallaste perioden i vintras. Med frigolitsits att sitta på så är det inga problem med kylan.
Jag vet att jag inte är som andra... eller som vissa säger till mig här uppe... "du är inte riktigt iordning".
Vilken härlig morgon jag vaknade upp till! Dags att gå på dass...
En spegel måste jag ha på dass. Jag är en riktig spegelapa. Har förresten fått spegeln av min bror Klas för många år sedan. Jag tror inte han ens kommer ihåg att han gett mig den.
Lite ljus måste jag ha för mysfaktorns skull. Den gula glada solen på väggen har jag köpt på Kreta.
Den söta bilden med änglar köpte jag på Panduro i somras när jag och f d svärmor var och frossade bland alla fantastiska saker de har där. Den här bilden fanns bland arken som är till Scrapbooking. Så råkade jag ha en passande ram och satte upp den på en hedervärd plats på dasset.
På andra sidan har jag hängt upp den klassiska konstgjorda blomman som hör till dasshistoriens begynnelse. Krukan fick jag i morsdags present 1989. Fast med en äkta blomma i förstås. Snäckskalen har någon av mina barn gett mig för länge sedan. Vem vill inte ha snäckskal att pryda sitt utedass med?
Sitter oftast med öppen dörr och tittar ut över sjön och kanske ser och hör mina älskade fåglar som har blivit mitt stora sällskap ute på Lillön.
Så här ser dörrn ut inifrån. Gardinen har jag sytt av tygservetter som är köpta i Vietnam.
Ja, så nu har ni fått en liten historia om mitt utedass som jag tycker mycket om.
Dans
Innan jag flyttade från Enköping så dansade jag folkdans. När jag gick i låg-mellanstadiet dansade jag folkdans och tyckte det var jätteroligt.
Och så var jag ju tokig i hästar förstås. Och så spelade jag piano ett tag. Det var de tre intressena som jag kommer ihåg var speciellt roligt och givande.
Hästintresset har hållt i sig och flickorna och jag hade ett par hästar ett tag. Har tillgång till hästar här också och ska iväg och rida så fort det blir lite varmare.
Piano spelar jag nästan aldrig men ser jag ett piano så kliar det i fingrarna minsann, men svårt spela när det inte hållts igång.
Folkdansen tog jag ju upp igen ett år innan jag flyttade till Arjeplog och det var verkligen verkligen superkul. Midsommaraftonen innan jag flyttade hade vi i Folkdansgillet uppvisning i och runt Enköping och det var bland det roligaste jag gjort. Saknar Folkdansen väldigt väldigt mycket. Och alla trevliga människor jag träffade där saknar jag också. Om någon av er kollar min blogg ibland så hälsa alla danskompisarna så jättemycket från mig! STOR KRAM!
Nu i alla fall så är det så att André som jag träffade i höstas, han har tävlingsdansat i Bugg. Så när han höll i en danskurs här i Arjeplog så deltog jag och lärde mig bugga hyggligt bra. Egentligen är ju all dans rolig tycker jag. Så nu får jag passa på att ha privatlektioner med André så ofta jag orkar.
På söndagar i hans vardagsrum så slår vi klackarna i taket må ni tro! Då spelar vi Playtones, Zekes, Flamingokvintetten, Torgny Melins m m.
Blir full i skratt åt mig själv att jag lyssnar på sån musik, men jag tycker numera att det är jättebra musik och nästan det enda jag lyssnar på nuför tiden. Tur att jag är anpassningsbar och för den delen alltid försöker vara öppen för att få uppleva så mycket som möjligt.
Önskar jag var så här proffsig och lika snygg också för den delen! Men det är inte långt ifrån....eller hur? Fniss!!!
Försöker få fart på fötterna allt vad jag kan precis som den här tjejen. Men det är så mycket att hålla reda på! Skam den som ger sig. Ser fram emot att komma ut på logdans och annat här uppe i sommar. Och ju duktigare jag blir desto mer blir jag uppbjuden så klart.
Kolla in mina nya dansskor! Snygga va?
Jag premiärdansade i dem på långfredagen. Då åkte jag och André till Sorsele och svängde våra lurviga. Till min förvåning blev jag uppbjuden väldigt mycket. Så tydligen är jag redan rätt duktig då?
Jag är verkligen inte van vid sån där dansbandsmiljö och en massa dansnördar men jag vänjer mig snart. För jag vill bli duktig.
Så André får fortsätta traggla med mig i vardagsrummet. När jag nu har en expert vid min sida så måste jag utnyttja det så klart.
Vi har redan kollat vad det finns för ställen att åka till i sommar. Bl a Pite havsbad har dans varje tisdag i augusti. Och så blir det även dans i Arjeplog när den traditionella"Silveryran" anordnas i juli.
Ja det är roligt med livet här uppe. Jag har förändrats och det känns bara bra.
Stortrivs fortfarande och kan inte tänka mig flytta härifrån.
Några skidturer
Tack vare skoterspåren kan man åka långa turer på skidor på ett enkelt sätt. Det har vi gjort André och jag lite då och då under vintern. Tyvärr har det varit väldigt kallt nästan hela vintern här uppe så det har varit svårt att komma ut på längre turer. Det är inte ett dugg njutbart att åka skidor i 25 minus eller ännu kallare. Och har det ibland varit varmare ute så har det blåst jättemycket eller snöat så man blivit igenmurad med snö i ansiktet.
Emellanåt har jag varit väldigt uppgiven den här vintern... kylan, blåsten och snöstormarna har tagit hårt på mig.
Men så fort det varit hyggligt bra väder har vi passat på. Här kommer lite bilder på några av turerna.
André i början på dagens etapp.
Den här dagen tog vi turskidorna i skoterspåret västerut till en början och det gick ju bra. Här har vi inte hunnit så långt än och jag är fortfarande på bra humör... Men...
Här har jag börjat tröttna. Blåsigt och inte så skönt. André får ju för sig ibland att vi ska vika av från spåret ut i lösa snön där vi inte vet var vi kommer fram... och han tror alltid att det ska gå lätt och bra. Och jag kan säga att så blir det inte. Efter den här jättelånga backen uppför tog jag av mig skidorna och bar dem sista biten. Jättesur var jag! Mest för att jag fick snö in i skorna och blev våt om fötterna. Efter denna tur har jag haft på mig damaskerna varenda gång för att slippa bli irriterad. Jag är inte så rolig när jag ilsknar till. Och det har nog André märkt. Fast jag försöker skärpa till mig för hur det än är så är det ju ingen som tvingar mig ut på skidorna.
Solen försöker titta fram genom molnen.
Nästa gång vädret tillät en längre skidtur tog vi skoterspåret mot Akkilis. Soligt men en aning blåsigt. Vi åkte fram till Ullaksjön, ca 1 mil. Där stannade vi och drack kaffe hos Andrés kusin och hennes man som har ett mycket fint hus alldeles vid sjön. 
Innan vi gick in och drack kaffe tog jag kort på den fina hunden som skulle iväg och åka skoter. Såg så gulligt ut när han fick sitta längst fram på skotern med Viktors armar om sig på sidorna.
Snart startklara inför färden upp på Akkilis.
Fina killar! Ha en skön tur! Här uppe är det väldigt vanligt att folk har stora hundar. Och de lever mest utomhus året runt. Den här hunden vill knappt vara inomhus... oavsett väder.
Efter den välbehövliga kaffepausen skidade vi tillbaks till Arjeplog. På tillbakavägen kändes det genast lite skönare för då hade vi vinden i ryggen. Det gör stor skillnad hur vinden ligger på.
Dagen efter var det verkligen strålande solsken och så gott som vindstilla. Då tog vi bilen till Jäkkvik, ca 6 mil mot Norge. André är uppväxt i Jäkkvik. Otroligt vackert. Många har byggt stugor där. Fler och fler Norrmän bygger "stugor" stora som villor i Jäkkvik för det är ju bra mycket billigare att bygga i Sverige och Jäkkvik ligger hyggligt nära Norgegränsen.
Det var många som var ute och utnyttjade den härliga soliga dagen. Många familjer på skotrar med matsäck som stack iväg på dagstur tillsammans.
En skymt av Peljekaise dit vi styrde vår färd denna dag.
Första skoterekipaget som ska upp samma väg som vi. 
Pust pust... nu har vi kommit upp så långt på Peljekaise som vi tänkt. Kändes fantastiskt.
Det går att åka högre upp men det var bara kalfjäll kvar resten av vägen och det blåste rätt friskt däruppe så det fick räcka så här långt.
Utsikt åt andra hållet. Min mobilkamera kan ju inte ta bra bilder när det gäller sådana här avstånd. Men här är i alla fall vy mot Norgesidan.
André njuter också av utsikten. Stugan vi ska rasta i syns lite i bakgrunden.
Nerför Peljekaise gick det undan kan jag lova. Ett tag var jag riktigt rädd. Jag täntke att ramlar jag nu så får helikoptern komma och hämta mig för då kan jag nog inte röra varken armar eller ben. Men jag lyckades stå på benen hela vägen ner fast det var nog mer tur än skicklighet på vissa sträckor.
En riktigt härlig dag fick vi. Ångrade bara att vi inte tog med slalomskidorna också för det fanns tid över till att åka i backarna som finns på en annan del av Peljekaise och som vi passerade. Ja så kan det gå när jag inte gör som jag tänker. För på morgonen fanns faktiskt tanken att åka både turskidor och slalom men jag trodde vi skulle vara så trötta efter turåkningen att vi inte skulle orka nåt mer. Men vi båda hade mycket ork kvar. Får hoppas vi hinner åka till Jäkkvik och åka slalom en annan fin dag innan säsongen är slut.
Här är ett par bilder jag tog på vägen hem till André från jobbet en morgon. Mars är ju då ljuset kommer med buller och bång här uppe. Det är så väldigt väldigt markant just det där med ljuset. Först är det bara mörkt mörkt mörkt hela december, januari och februari. Och så rätt vad det är så är det bara ljust ljust ljust. Härligt underbart vackert... obeskrivbart. Finns liksom inte ord för hur fantastiskt livgivande det känns då.
Ingen annan del i Sverige har det här härliga ljusfenomenet. Men många som inte upplevt detta verkar inte vilja fatta vad jag pratar om. Kom upp och se själva då!
Bron på Kyrkholmen. Här är vattnet så strömt att det aldrig blir is under vintern.
Wilmer på besök
Yngsta sonen Wilmer kom på besök i början på mars. Det blev vi glada för både jag, Hampus och Sebastian.
Vi åkte skidor förstås... både utför och på längden. 
Här kommer de tågandes... Wilmer och Hampus. Heja heja!
Wilmer tyckte det var rätt jobbigt att staka sig igenom spåret den här dagen. Men några dagar senare sa han att det egentligen var skönt att vara ute i naturen och åka skidor. Just precis här där jag tog kort hade vi inte hunnit till spåret och skogen än.
Här i backarna på Galtis känner sig killarna mer hemma. Sebastian och Wilmer åkte Snowboard, och jag och Hampus åkte skidor.
Vi var även ute i min stuga ett par dagar och pimplade och åkte skoter. Umgicks med grannarna och deras barn gjorde vi också.
Det var väl inte det bästa vädret den veckan Wilmer var här men det var i alla fall inte 25-30 minus som det var någon vecka innan han kom. Några soliga fina dagar var det också så Arjeplog fick visa upp sin bästa sida för Wilmer.
Min fina mössa
Här tar jag en bild på mig själv på väg hem från jobbet på min födelsedag. Jag är lite rynkig och trött men jag har ju hunnit bli 52 år faktiskt... kära nån så gammalt det låter! Ja, ja åldern kan jag inte påverka. Men jag är nog rätt nöjd med mig själv och mitt utseende ändå ärligt talat.
Lite svårt att försöka se lite glad ut när jag liksom poserar för mig själv.
Är väldigt stolt över att ha sytt den här mössan. Den är fantastiskt varm och väldigt praktisk i blåst och kyla.
Håller nu på att försöka sy ett par handskar i renskinn. Det är så svårt att sy i renskinn så det tar en väldig tid. Men det kommer ju en vinter till efter denna så jag behöver inte oroa mig för att handskarna inte kommer till användning i alla fall.
Jokkmokksmarknaden
Den här vackra samekvinnan tog jag kort på förra året också. Jag är väldigt fascinerad över hennes kläder.
Som vanligt så fanns det otroligt mycket att beskåda både ute och inne.
Har ingen aning om vad dessa plagg kostar men antagligen en hel del. Skulle gärna äga denna klänning. Har tänkt sy en klänning till sommaren med inspiration av denna faktiskt. Får se vad jag kan åstadkomma.
Vad sägs om detta? Den ser faktiskt levande ut tycker jag.
Här har vi en Rödräv som ska föreställa ha fångat en Ripa. Och med prislappen på örat!
Ripor på glid...
Vad är detta då? Vet inte faktiskt.
Vi var osmarta nog att gå och äta lunch när Pekka kom med sina renar och gick genom marknaden. Det var synd att vi missade det för det är en höjdpunkt tycker jag.
Blev lite förvånad att det var så gott som exakt samma utbud och samma personer som ställde upp sina grejer på samma ställe som förra året. Så är det tydligen. Då förstår jag de som säger att har man varit på Jokkmokksmarknaden en gång så räcker det om det inte är så att man ska handla nåt speciellt. Ska man ha typ renskinn, killingskinn och en massa saker till sameslöjd så är det ypperligt att inhandla det på Jokkmokksmarknaden för där finns verkligen precis allt som behövs.
Jag handlade några saker, bl a ett par samiska silverörhängen som är fantastiskt fina.
Kallt men härligt
Julen
Jag var ärligt talat väldigt nervös för att det skulle bli alltför kallt ute för då är det svårt att värma upp stugan och kåtan.
Jag förberedde så mycket jag kunde. Kåtan var några tvungna att sova i för annars skulle vi inte få plats. Blev riktigt mysigt både i stugan och kåtan efter allt städande och pyntande. Fick dock inte upp temperaturen i kåtan till mer än 15 grader!
Sedan när Evelina och hennes pojkvän Micke och Hampus sov där så sa de att det var jättevarmt så det var väl tur att ingen behövde frysa.
Fanny och hennes pojkvän Raúl kom ända från Spanien för att fira jul här uppe. Raúl var helt lyrisk över snön... och fascinerad över att det faktiskt finns varma kläder för så kallt klimat! Så han var gladeligen utomhus så mycket som möjligt. Här är de i full färd med att hämta upp vatten från sjön.
Humöret var det verkligen inte fel på.
Tur att min André hade rensat i sina garderober och donerat avlagda utmärkt bra och varma dunjackor och annat som mina besökare kunde låna. Det gjorde ju allt betydligt lättare än om de skulle behövt stanna inne pga kölden. Nu kunde vi ha kul ute i skidspår och backar. Och jag kunde få hjälp med både snöskottning och vattenhämtning.
Första gången på ett par turskidor! Raúl tog verkligen alla chanser att ha kul utomhus. Både jag och André hade skidor att låna ut så vi blev ett tappert gäng ute i skidspåret på julafton.
Jag var i täten och försökte ta bilder men det var svårt för de andra kom ikapp mig lite för snabbt. Här har vi i alla fall efter mig: Raúl, Fanny, André, Evelina och Micke.
Jag, Raúl och Fanny har precis tagit oss upp för en liten backe.
Evelina har också kommit upp. Det är lite lustigt att se mina barn i mina och Andrés utlånade kläder. Evelina tyckte mycket om min varma sköna mössa som jag fick av mina f d jobbarkompisar i Stockholm som avskedspresent när jag flyttade upp hit.
Micke hade köpt nya löparskidor som han ville testa och köra för fullt i spåret med. Det gjorde han också och han var väldigt nöjd med sitt köp.
Fanny tycker om snön och Arjeplog! Hon tycker bättre om vintern än sommarn här. Kan jag hålla med om.
Evelina kryper ihop som om det var störtlopp hon åkte! Bra jobbat lilla gumman.
Här poserar Raúl senare på kvällen under julklappsutdelningen. Han blev väldigt glad för denna fantastiska huvudbonad som han fick av mig. Det är sån där sak som man kan använda både som halsduk, mössa, pannband m m. Väldigt användbar här uppe. Jag har flera stycken i olika färger.
Kolla Fannys ögonmask! Med sitt namn på.
Jag vet inte varför jag tog så lite kort på vårt julaftonsfirande. Inga kort på varken Hampus, Evelina eller Micke under kvällen! Vad tänkte jag på?
Vi hade i alla fall en härlig julaftons kväll allihop. Jag var väl en aning för trött synd nog men annars var det jättebra.
André kom ut till oss lite senare och han och jag gav varandra julkappar.
Sedan när det var läggdags så kröp André och jag in i tältet och sov där. Det var väl en 15-20 minusgrader ute under natten. Jag var väldigt spänd på hur det skulle gå... och det gick riktigt bra. Inte frös vi i alla fall. Jag fick t o m klä av mig under natten för det blev alldeles för varmt. Det enda som var lite bökigt var ju det att med så mycket tjocka sovsäckar och kläder och kängor var det trångt och obekvämt. Vi konstaterade att ska man tälta ute på vintern så behöver man köpa upp sig på avancerad utrustning för komfortens skull. Och det blir inte än på ett eller två år för det är verkligen dyrt.
Tältet dagen efter. Det blåste upp snö mot tältet hela natten. Det märkte vi inte när vi sov därinne, men det märktes väldigt väl när vi skulle ut ur tältet morgonen efter.
Ja, så var det dags för premiäröppningen på Galtis. Där stod vi allihopa i backarna och körde så det rykte!
Micke åkte sådär mjukt och snyggt som jag inte förstår hur man gör! Han var verkligen duktig i backarna. Men hade otur när vi åkte i svarta backen för där är det kalfjäll och snön hade inte täckt marken ordentligt överallt så han körde på en sten och flög iväg och slungades omkull så skidorna flög av och gick sönder. Såg verkligen otäckt ut. Jag åkte ner och skickade iväg personal upp som tog ner honom med skoter. Och sedan lagade de skidan åt honom så han kunde fortsätta åka. Vilken tur ändå! Sedan fortsatte vi och hade kul.
Äntligen en bild på Hampus denna jul! Han tycker mycket om att åka skidor. Hampus testade åka Snowboard lite senare också, och det vill han gärna fortsätta med sa han.
André följde också med oss upp på Galtis. Iförd nya skidor och pjäxor.
Trodde jag hade en bild av Evelina i backen men tydligen inte. Fanny och Raúl var i barnbackarna och åkte så det blev inga bilder på dem denna dag. Raúl åkte snowboard och tyckte det var jättekul. Senare åkte han skidor men det gick sämre sa han. Då hade jag redan åkt därifrån.
I alla fall hade vi roligt hela dagen.
Det enda som var väldigt tråkigt denna jul var att äldsta sonen Sebastian blev osams med några av oss på julafton så han ville inte vara med oss resten av julen. Det är sådant som kan hända ibland men det känns hårt i hjärtat på mig. Jag älskar ju alla mina barn och vill att familjen ska ha det bra tillsammans.
Evelina tar fart på min spark! Kan inte varit så lätt i den lösa snön. Det krävs plogade vägar för att det ska glida lätt med en spark. Men hon gjorde en liten testrunda i alla fall.
Tidigt tidigt steg de upp! Och nu dags för bilfärd ner till Uppland... sådär en 95 mil. De var alla trötta och orkade knappt posera när jag ville ta en sista bild framför kåtan.
Raúl ville inte åka ifrån Arjeplog sa han. Och det märktes att han trivdes med snön här uppe. Det gjorde de andra också men Raúl har ju inte sett så mycket snö förut så det var lite speciellt att se honom så fascinerad över både snön och det härliga landskapet här uppe.
Micke som är en utpräglad friluftsmänniska tyckte mycket om både min lilla ö och stugan. Och Arjeplogs landskap förstås. Evelina tyckte också om att vara här uppe, men hon har svårt för utedass och det är inte så konstigt. Det är nästan bara jag som hellre föredrar utedass och att leva i enkelhet överhuvud taget.
Jag är verkligen glad för att mina flickor har så fantastiskt fina pojkvänner!
Det var några intensiva dagar vi hade tillsammans. Och som vanligt kände jag när de gett sig iväg att jag borde ha tagit bättre hand om dem. Så känner jag alltid när familjen varit och hälsat på. Det blir så tomt när de åker och då får jag dåligt samvete för en massa saker.
Jag är väldigt glad att ni var här! Älskar er alla!
Min lilla Wilmer ville inte följa med upp och hälsa på mig över julen. Det var inte värt besväret att sitta still i en bil så långt tyckte han så han firade jul med sin flickvän istället. Det var lite tråkigt tyckte vi alla men inte så mycket att göra åt. Han kommer snart upp till mig ensam och hälsar på. Jag ska ordna flyg åt honom så jag får träffa min minsting. Det ska bli skönt att få ha honom här en stund. Då ska vi åka skidor och snowboard. Och så skoter förstås.
Efter julen fick min egenhändigt huggna julgran flytta ut från stugan.
Denna dag när Hampus och jag var i stugan så hade vi 35 minusgrader! Gick riktigt bra vara därute trots utedass och vattenhämtning från sjön. Vi fick förstås elda i öppna spisen för fullt för att få varmt inne.
Ha det gott alla mina fina!
Samiska
Jag har genom jobbet fått gå en kurs i Nordsamiska. Det var jättekul men svårt. Så nu kan jag i alla fall säga vad jag heter och bor på Samiska. Lite hälsningsfraser funkar och att räkna går också bra.
Men om jag nu säger något på Samiska till patienterna t ex så svarar de ju med långa meningar och då fattar jag ingenting.
Kul är det i alla fall att ha lärt mig lite grann. En tjock bok har jag nu efter kursen som jag själv kan läsa och lära fortsättningen av grundkursen, och ett par CD-skivor så jag kan höra hur det ska låta också. Uttalet är verkligen svårt!
Visar lite bilder som är tagna av min Samiska arbetskamrat.
Jag ser nu på koltarna och skor med helt andra ögon. Nu när jag vet vilket ENORMT arbete som ligger bakom! Allt är handsytt. Arjeplogs- och Karesuando-koltarna känner jag igen men inget annat än.
Själv håller jag på att sy en mössa och ett par handskar med hjälp av min Samiska väninna. Ska visa det sedan när det är klart. Det tar sin lilla tid kan jag säga för mig som inte har sytt sådant förut.
Skinn som hänger på tork efter de har flåtts av renarna.
Renarna springer i full fart motsols vid renskiljning. Inte alltid så lätt att fånga dem i hornen med bara händerna.
Laika har blivit min favoritras bland hundar. Har aldrig sett vackrare hundar! Många Samer har just den rasen som jakthund.
Isor heter den här valpen. Han är numera fullvuxen och har nyss blivit pappa.
Här är mamma Mazda. Har ingen bild på deras lilla valp. Det blev bara två valpar och den ena dog efter ett par veckor.
Kalvmärkning.
Vacker bild häruppifrån fjällvärlden!
Hur kan man inte vilja bo här???
Kommer lite julbilder nästa gång. Måste ju berätta hur vi hade det ute i stugan under julen!
Renskiljning i Ammarnäs
Hursom helst hade jag en upplevelserik dag med samerna i Ammarnäs. Jag blev så himla väl emottagen och det är så kul.
Mörkt var det fortfarande när vi kom fram. Kolla in alla ögon på renarna som lyser.
Tycker fortfarande det är märkligt att renarna alltid springer motsols! Aldrig åt andra hållet.
Fångad i lasso. Jag ska skaffa lasso så jag kan öva att kasta ute i stugan. Perfekt sysselsättning när jag är ensam där ute.
Vilken fart det är på renarna! Stressade är de och det känns inte alltid så bra för mig kan jag säga. Jag får verkligen bita ihop ibland. Om jag nu vill vara med på renskiljningar så är det upp till mig om jag pallar se stressen när renarna ska fångas. Samerna gör ju det som de alltid gjort. Lever på rennäringen som är deras levebröd.
Ännu en ren som fångats och ska vaccineras.
Här börjar renarna tunnas ut.
Bilderna kommer nog inte i kronologisk ordning. Har laddat ner bilder både från min egen och Ingegärds mobil och kommer inte riktigt ihåg ordningen. Jag var liksom väldigt upptagen hela tiden med att fånga och dra renarna dit de skulle.
Fångad i lasso. Och jag ska ta tag i hornen för att kunna lösgöra lassot. Renarna kan i ett obevakat ögonblick kasta till med huvudet och då gäller det att se till att inte hornen kommer rakt i ansiktet. Många har fått beståended skador just pga hornen så jag har all respekt för det. Annars är renarna inte stora och tunga. Jag har ju vana vid hästar och de är BETYDLIGT större och tyngre. En ren-vaja väger ca 50 kilo... som jag med andra ord... inte så tungt.
Svettigt blev det efter ett tag så jackan åkte av. Här hjälper jag till att skjuta på en ren. Vissa renar som är unga och inte har vanan inne med skiljningar tvekar och vill inte in i sin fålla så då får man hjälpa dem att springa in. De renar som är några år och vet vad det är frågan om springer iväg in i fållan hur lätt som helst.
Ja, just det... den här renen fattade rätt snabbt vad den skulle göra.
Den här killen och jag samarbetade väldigt bra.
Vaccineras medan vi håller i. Vissa renar har väldigt bråttom in i fållan så de stångar planket och försöker gå rakt igenom det.
Den här renen var väldigt foglig. Ibland klarar man dra en ren ensam, men enklast om man är två. Det ska helst göras så fort som möjligt. Denna dag var det flera tusen renar som skulle skiljas och vaccineras så alla jobbade för fullt tills allt var klart. Gick förvånansvärt snabbt ändå.
Och efteråt är det den traditionella slakten. Vissa renar åker iväg i transport, men vissa slaktas på plats. Det är ju de renar som samerna själva ska ta reda på och stoppa i frysen.
Kanske en del tycker det är otäcka bilder. Men hur tror ni slakten går till på det kött man köper i affärerna? Antagligen värre än det här. Dessa renar har i alla fall fått levt ett bra liv ute i det fria. Och utan en massa tillsatser i maten osv. Känns definitivt bättre att äta kött från djur som haft det bra under sin levnadstid. Om man nu över huvud taget ska äta kött? vilket jag inte gjort på många år innan jag flyttade hit upp. Känner mig inte alltid bekväm med att jag börjat äta viltkött. Är nog mest nöjd när jag är vegetarian trots allt.
Jag såg först inte att huvet låg i snön!
Min äldsta dotter Evelina tyckte det var sjukt att jag tog kort på slakten. Men det är så att nu när jag bor här uppe och är med samerna så förändras världsbilden i viss mån också. Tur att jag kan anpassa mig annars skulle det vara svårt. Skulle inte vilja vara utan alla upplevelser jag haft här uppe. Tror inte jag kommer flytta tillbaks till Uppland igen.
Har mycket rikare liv här.
Min moster!
Jag har en moster som jag beundrar väldigt mycket. Det finns några få människor i min närhet som imponerar på mig, och min moster är en av dem.
Hon föddes som nr 4 av 5 syskon. Och tyvärr lite i skuggan av de andra. Jag ska inte gå in i detalj hur syskonskaran och resten av familjen fungerade, men en av hennes storasystrar (inte min mamma dock) var favorit i mångas ögon... otroligt söt, charmig och älskade att vara i rampljuset... och där befann hon sig ofta. Och så fanns det en lillebror som var "sladdbarn" och gullegrisen framför alla andra i familjen.
Min fina moster!
Min moster blev av olika skäl väldigt mobbad under sin uppväxttid... (bl a för hon var vänsterhänt
som skulle försöka ändras på i skolan) och krympte alltmer som människa och självförtroendet sjönk naturligtvis därmed. Inget vidare stöd fick hon hemifrån heller, så hon var väldigt ensam.
Morfar drack friskt, och mormor gjorde väl så gott hon kunde antar jag med allt vad det innebar på den tiden att ta hand om 5 barn och hem. Allt skulle ju se perfekt ut inför grannar och andra. Om det sedan var någon familjemedlem som for illa var väl inte lika viktigt som att hålla fasaden snygg och putsad. Min mamma som var äldst av syskonen hade det rätt tufft hon också har jag fått höra.
Familjen gjorde mycket fint och trevligt tillsammans naturligtvis och min moster tycker mycket om sina syskon. Men min moster och min mamma blev många gånger hårt behandlade när morfar och mormor inte gillade något hos dem. Så min moster gick ut i vuxenlivet utan någon bra grund att stå på... ut i den hårda kalla världen. Det var inte lätt.
En tänkande moster på en båttur.
Hursomhelst så satte detta sina spår och det gick rätt illa för min moster ett tag i vuxen ålder. Mormor och min mamma försökte nog finnas som hjälp och stöd emellanåt, men det räckte inte med det.
Efter flera eländiga år flyttade till slut moster till Göteborg. Och efter ytterligare ett tag fick hon den hjälp hon behövde... äntligen! Hon sökte sig först till Länkarna och efter hjälpen där blev hon nykter. Efter några år kom hon i kontakt med AA och där har hon fortfarande kontakt.
Det skedde en stor förändring i mosters liv när hon blev nykter må jag säga! Min moster fick riktiga och ärliga vänner för kanske första gången i sitt liv!
Jag vet inte nu hur många år sedan det var som min moster blev nykter alkonolist men det är många år sedan. Nu lever hon ett oerhört rikt liv. Jag har hälsat på henne i Göteborg några gånger och det är alltid lika trevligt. Hon har koll på alla sevärdheter så jag har verkligen den bästa guide man kan tänka sig när jag åker dit. Några av hennes vänner har jag träffat och det är varma härliga människor.
Jag blir alltid glad och varm i hjärtat när jag tänker på hur livet förändrats för min moster. Under kan verkligen ske.
Hon fortsätter att gå på AA-möten och hjälper säkert en massa andra människor som bestämt sig för att bli nyktra.
Min moster är själv väldigt ödmjuk inför livet och vet hur skört det är, därför försöker hon leva med hjärta och själ i nuet och ta tillvara på allt gott som livet ger.
Min moster är ett levande bevis för att hur illa det än ser ut så finns det hopp. Med mycket vilja och med rätt hjälp så kan livet bli värt att leva!
Jag beundrar min kära moster väldigt mycket och många gånger hämtar jag själv kraft genom att tänka på henne.
Här kommer ett par dikter som hon skrivit. Väldigt duktig har hon alltid varit på att skriva dikter.
FRIHET!
Frihet är att leva ett nyktert liv
Frihet är att möta dagen
ur ett bättre perspektiv.
Frihet är att gråta, frihet är att le.
Frihet är att ärligt kunna ta emot,
men också att ifrån hjärtat ge.
Frihet är frihet från stopet och kruset.
Frihet är att ha funnit kärlekens hus.
Frihet är att slippa ånger och ruset.
Frihet är att vara till nytta idag.
Frihet är att räcka en hjälpande hand
till en olycklig själ som känner sig svag.
Frihet är rätten att få vara liten på vår jord.
Frihet är till sist att kunna forma sina tankar
till meningsfulla diktande ord.
JAG, EN LYSANDE STJÄRNA
Jag stod där så ensam på scenen
som badade i strålkastarljus.
En aning darrig och skakig i benen,
hörde från läktaren blott en viskning, ett sus.
Så började jag plötsligt agera,
jag en vanligtvis rädd liten ynklig gestalt.
Förväntade mig att publiken ville se mera,
så den här gången måste jag minsann ge allt.
Men hur mycket jag än försökte
fann jag aldrig den rätta tråden nå´nstans.
I vild förtvivlan jag sökte
efter en roll att spela med glans.
En roll där publiken mer än innerligt gärna
önskade mig välgång och lycka,
för vem kan väl missa en strålande stjärna
som hela världen vill smycka?
En värld som liknar en drömmares saga,
drömmar som ofta mig fullständigt knäckt.
Där brustna illusioner förgör de sjuka och svaga
och man hårt och brutalt alltid blir väckt.
Blir väckt av djävulen som förföriskt spelar på strängar
med lockande toner som enbart klingar i moll.
Jag är dock blind och döv, där jag saligt dansar på ängar,
jag en lysande stjärna, som gör en utmärkt strålande roll!
Här kommer lite fler härliga Göteborgsbilder där min moster brukar promenera. Det är en väldig fart på henne. Hon har nog varit i varendaste park, varendaste gata, alla sevärdheter över huvud taget i Göteborg.
Ni som känner igen Göteborg ser säkert var bilderna är tagna.
Bilderna är tagna lite tidigare i år gissar jag på för det är kallt och snöigt över hela landet just nu.
Ja just det här är ju Röda Stenen. Det sägs att en soldat blev nedskjuten här och färgade stenen röd med sitt blod.
Här ligger en lyxrestaurang. Just nu skulle jag vilja sitta där och njuta!
Ser så varmt och grönt och härligt ut!
Söta kaniner!
Söt get!
Några av dessa ställen har jag också promenerat och njutit av Göteborg när jag hälsat på.
Denna staty har kanske de flesta som varit i Göteborg sett?
Tack kära moster för jag fick skriva om dig. Och tack för alla fina bilder.
Sist men inte minst... Tack kära du för att du finns i mitt liv!!!! Älskar och beundrar dig....
Skidtur
Men nu när vintern har kommit igång på riktigt så är det verkligen härligt.
Nya pjäxor och turskidor har jag och André skaffat oss. Vi planerar att åka skidor mellan Nikkaluokta och Abisko framåt vårvintern. Och vi har verkligen letat efter bästa möjliga utrustning till någorlunda vettigt pris.
Jag har provat flera olika pjäxor och lyckades inte hitta någon som kändes bra på foten. Efter mycket läsande på internet av människor som åkt långturer både här i svenska fjällen och i norska fjällvärlden och kollat vad de haft för utrustning och vad de rekommenderar så köpte jag en super-rejäl, skön och varm pjäxa. Väldigt dyr men jag kan verkligen inte åka skidor 11 mil med en pjäxa som sitter illa och jag dessutom riskerar att frysa om fötterna i.
Så det fick bli de här snygga pjäxorna helt enkelt. Många har varmt rekommenderat dessa. Och de är mycket sköna att åka i.
Ett par fischer turskidor som är vallningsfria i spannet och stålkanter fram och bak, men inte på mitten är också superbra. Bra svikt blir det i skidan när det inte är stålkanter hela vägen.
Det är en ren fröjd att åka skidor nu så jag gör det så fort jag bara hinner. Oftast tillsammans med André. Jättekul att äntligen ha sällskap när jag är ute på skidor, cykelturer eller vandringar. Det är jag inte bortskämd med. Dessutom har André mycket erfarenhet och är uppväxt här uppe.
En skymt av mig i spåret.
Fast här har jag inte nya pjäxorna och turskidorna. Den här turen i elljusspåret hade vi löparskidorna istället.
André syntes väldigt bra i mörkret med sina reflexränder som i dagsljus bara ser ut som smala vita ränder. Men i mörkret lyser jättestarkt.
Men nu när jag köpt turskidorna så är det bara det jag vill åka. Vi har ju hur många skoterspår som helst att åka i som är olika långa. Och det är bara att sätta på skidorna utanför dörren och ge sig iväg någon eller några timmar. Underbart härligt.
Vi har redan haft några dagar då det varit 20 minusgrader. Både jag och André köpte Haglöfs huva med ansiktsmask. Bland det bästa jag köpt. Går utmärkt att både cykla och åka skidor i 20 minus och luften blir lagom varm att andas in. Annars gör det jätteont i halsen och lungorna.
Kan jag varmt rekommendera för den som vill vara utomhus i ur och skur som jag gärna vill vara.
Kattbesök
En röd fantastisk, nyfiken och busig liten katt.
När jag är ute och skottar snö eller trampar upp gångar med snöskorna så kommer katten springande och vill leka! Jag är helt kär i den lilla varelsen.
Mycket välkommet besök av grannkatten.
Här ligger den och spanar in något i mörkret.
När jag gick in i stugan så följde lilla missen med in och ville upptäcka varenda vrå.
När jag satte mig i fåtöljen och lyssna på radion och läste tidning så slog sig katten ner och spann på trasmattan.
När jag sedan blev trött och skulle lägga mig så bar jag hem katten till sitt eget hem. Grannen sa att katten brukar gå och hälsa på grannarna här runtomkring. Och den är så välkommen och hälsa på mig när den vill. Skulle gärna vilja ha en egen katt men vet att det inte funkar i mitt liv eftersom jag vill iväg på så mycket turer i fjällvärlden.
Så jag får nöja mig med att få besök då och då av den här sötnosen!
