Aigert - Serve
Upp tidigt på morgonen. Trött i kroppen och inte speciellt taggad inför nästa etapp som var 2 mil. Hade glömt hur turen såg ut på kartan så jag tänkte att ja, ja, det är väl lite uppför till en början och sedan kuperat uppför och nerför. Men ack vad jag bedrog mig!
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Etappen var helt ospårad, inga tidigare skidspår någonstans och inget skoterspår eftersom det är skoterförbud den här sträckan.
Efter 3-4 kilometer i enbart uppförsbacke var vi alla tre trötta... mest mentalt. Varför kan det aldrig bli njutbart och kul någon gång? Jag hade ingen lust att fortsätta över huvud taget. Var väldigt nära att jag vände om tillbaks till Ammarnäs och bussen hem.
Kallt och blåsigt sådär högt upp i fjällen 1100 m över havet.
Såhär såg det ut kilometer efter kilometer. Snö vart man än såg. Kändes lite kusligt emellanåt. Som en snööken. Man såg ingenting annat. Bäst ha solglasögonen på hela tiden för att inte bli snöblind.
Var ju för väl att vi hade vinterledskryssen att hålla oss till. Snön var hårt packad och driven så det var väldigt lättåkt varsom helst vilket underlättade. Här har vi kommit uppför den första tunga etappen och så gick det nerför rätt brant. Nanok som inte var tränad alltför mycket med pulkan var tvungen att ha en lina från pulkan som var fäst i midjebälte på mig eller André. Hon sprang annars lite hursom helst och välte pulkan och kröp ur selen... pust och stön så jobbig hon var emellanåt! Vid det här laget ångrade jag hela turen och förbannade mig själv och André att vi inte tränat Nanok med pulkan mer än vi gjort. Hon hade mest dragit bara oss på skidor tidigare vilket hon är suveränt duktig på. Pulkan tyckte hon var väldigt besvärlig att dra. Finns ingen annan än oss själva att skylla på. Hade vi tränat henne mer hade det varit roligare för oss allihop. Nu skapade det irritation vilket är onödigt. Finns inga genvägar.
Här går det rätt mycket utför i denna snööken. Det var växlande väder hela dagen, men mest bra. Tänk om det varit snöstorm! Då hade det varit hemskt läskigt. När jag var som mest negativ och trött denna dag så tackade jag ändå vädergudarna. Det var snö och blåst emellanåt men inget som egentligen förvärrade situationen vilket jag var väldigt tacksam över.
Bilderna ser så härliga ut men det var en förskräckligt jobbig och krävande del av turen som helhet. Skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan (eller vise versa) är ingenting att rekommendera som en första tur för en nybörjare. Turen mellan Nikka och Abisko är mycket lättare och kan rekommenderas som förstatur. Men man kan ju göra stopp och sova i varje stuga istället för som vi som åkte dubbla etapper varje dag.
Annars som helhet om man jämför dessa två turer är den här helt klart mycket vackrare eftersom man åker så högt upp i fjällen. Vilka fantastiska vyer över fjälltopparna! Vilken lisa för själen det ändå var fast vi kunde såklart njuta mer de resterande dagarna. Den här dagen var vi för trötta för att orka ta till oss det fantastiskt vackra synd nog.
Turen mellan Nikka och Abisko är överskattad tycker jag, har ju både vandrat och åkt skidor den delen nu och har lite svårt förstå att den är så otroligt populär. Måste ha att göra med Kebnekaise.
Mer snööken. Men väldigt mäktigt vara så högt upp och titta ut över Ammarfjällen! Syns inte så väl på bilderna fast de flesta bilderna togs med Andrés super-Pentaxkamera.
Lika jobbig och hemsk som denna dag var lika vackra vyer och upplevelser var det också. Hänger det ihop?
Äntligen kom vi fram till den efterlängtade raststugan! Ja, dörren in är bakom all packad snö! Tack och lov så fanns en spade upphängd på väggen där det inte blåst upp snö. Vi skottade oss in och kunde dricka varmt kaffe och äta mackor. Nanok var också hungrig och trött. Hon la sig gladeligen på renfällen inne i stugan.
Efter rastningen så provade vi ha Nanok lös emellanåt och det gick bättre än vi trodde. Hon fick springa utan pulka ibland och då var hon överlycklig. Lydde oss oväntat bra.
Vilken befrielse!!! är jag helt övertygad om att Nanok tänkte och kände.
Hon fick även dra pulkan själv mestadels och hon välte inte den en enda gång. Ju längre dagen gick desto lättare gick det för henne att dra pulkan, hon lärde sig att parera i svängarna och i utförsbackarna.
Lite värre blev det dock när vi kom till sista hemska flerakilometersuppförsbacken! Oj oj oj vad slitsamt det blev de sista timmarna!
Ja vidderna fortsatte så här mest hela dagen. Både vackert och tröttsamt. Tröttsamt för att det kändes som vi aldrig kom nån vart. Som om man är ute i öknen och bara går runt runt.
Synd man inte ser så bra att det är en djup klyfta och dal mellan där vi står och till nästa fjälltopp. Var riktigt soligt och skönt så här dags på dagen, ca 15.30.
Ha ha ha! Jag var så kissnödig och så såg vi en raststuga med ett utedass. Så istället för kissa i det fria tänkte jag att jag skulle passa på att gå på dasset. Öppnade dörren!!! och så var hela dasset översnöat med indriven snö genom springorna! Tänk att snön här uppe verkligen ter sig som sand i en öken. Tar sig in överallt! Så fort jag öppnade dörren hoppade Nanok upp på det som är dasslock under snön. Ja, jag fick kissa utanför dasset...
En liten liten stund till var det flackt och jag tänkte att snart är vi nog framme... (GPS:en hade lagt av) bara en liten bit till. Oj vad jag bedrog mig! Så började det sista helvetet med flerakilometersuppförsbacken som gjorde att jag till slut grät av utmattning! Nanok orkade inte dra pulkan så jag och André fick stundtals dra den åt henne. Och det gjorde ju inte situationen lättare precis.
Klockan hade nu hunnit bli drygt 17 och naturen hade inte ändrat sig. När i helskotta skulle vi komma fram? Och hur långt jag än försökte titta såg jag inte tillstymmelse till något liv eller möjlig tänkbar Servestuga där vi skulle övernatta.
I de hopplösa stunderna som föll över mig emellanåt var jag tvungen att försöka hitta något positivt: vädret var jättebra och gynnsamt, vackert och magiskt att vara så långt från liv och civilisation, snön lättåkt, det var lätt följa vinterledskryssen, det var ljust fram till 21 på kvällarna... så med det i tankarna greps jag inte av panik.
Tog såklart en väldans tid att komma framåt för att vi fick dra Nanoks pulka bitvis och låta henne få vila i form av att få springa lös. Det blev liksom hennes belöning så hon inte skulle tröttna totalt på pulkadragning. Vi hade efter denna dag ändå drygt 5 mil kvar till Hemavan så det gällde att inte trötta ut henne till bristningsgräns de här första dagarna. Som också hade de absolut värsta uppförsluten.
När sedan den sista nerförsåkningen var så åkte vi ner i björkskogen och där var inte snön packad på samma sätt som uppe på kalfjället så då åkte vi i pudersnö. Det var så tyst så tyst i naturen och så gled vi genom denna fantastiska snö. Vilken underbar känsla!
Och innan vi kommit ända längst ner såg vi Servestugan! Ack ack ack... det var flera kilometer kvar och så låg stugan naturligtvis uppe på en höjd, så vi hade ännu en backe att ta oss uppför. Fy sjutton vad jag svor!
Klockan var 19.15 när vi kom fram! Det tog oss alltså 10 timmar att åka 2 mil! Det är inte riktigt klokt tycker jag! Det säger en del om stigningarna vi tog oss igenom!
Träffade på en ung skåning när vi kom fram. Han åkte varje vinter upp en vecka i fjällvärlden på turskidåkning. Han hade denna tur åkt från andra hållet, alltså från Hemavan. Han hade hört talas om den förskräckliga sträckan vi just hade åkt så han hade stannat en extra natt i Servestugan för att ladda upp. Gjorde han klokt i för sträckan är krävande åt andra hållet också.
Denna dags morgon startade vi i Aigert med en höjd på ca 750 m ö h, och gick upp till 1100 m, sedan lite uppför och nerför, sedan ner till 800 m ö h, sedan upp till 950 m, och till slut ner till 700 m ö h.
Nanok låg hela kvällen på sin renfäll, hon rörde sig knappt. Hon var också så pass klok under hela den 8 mil långa turen att hon åt och drack lite då och då. Hon vräkte inte i sig när vi rastade eller kom fram till övernattningsstugorna utan hon portionerade själv upp sitt ätande och vattendrickande. Det var bra. Hon åt gärna av mina energikakor också.
Hade jag haft pengar till en helikopter så hade jag beställt hämtning av sådan denna kväll....
Ammarnäs - Aigert
Söndag 27 mars kom vi alltså iväg till Ammarnäs. Blev lite krånglig resa dit eftersom vi var tvungna parkera bilen i Storuman. Kändes lite märkligt att först åka hela den långa vägen till Storuman och sedan behöva ta bussen tillbaks till Sorsele där vi redan passerat med bilen.
Eftersom skidturen avslutades i Hemavan och vi skulle ta bussen därifrån så blev Storuman bästa stället att ha bilen på.
Vi kom fram till Ammarnäs kl 15.00.
På med våra ryggsäckarna och på med pulkan på Nanok. Kom iväg på Kungsleden 15.30. Tiffany fick stanna hemma hos Hampus annars skulle det ta dubbelt så lång tid att åka 8 mil.
Vi hade tänkt att åka ungefär lika långt varje dag som vi gjorde när vi åkte mellan Nikka och Abisko... men vi insåg rätt snabbt att den här sträckan var mer krävande så vi slog ner på takten som tur var annars hade det inte ens varit njutbart.
Jaha, 8 km till Aigertstugan skulle bli väldigt mycket uppför, det visste vi så det var bara att ta det lugnt. Kan ju ändå inte ta så hemskt lång tid tänkte vi. Men kära nån!!! Mestadelen var ju för sjutton fruktansvärt... som en vägg att klättra uppför med skidor på.
Vi kom fram till Aigert 18.30 och jag var helt slut och gråtfärdig. Det var inte så man kunde ÅKA skidor precis utan det var till att GÅ med skidorna uppför uppför uppför. Är inte riktigt klokt att 8 km ska ta så lång tid!
Det var oerhört vackert högt däruppe. Jag tappade nästan andan av åsynen av de snövita vidderna. Tyst och helt stilla.
Så här såg det ut när jag öppnade dörren från vår stuga.
Tittade man till höger var stugvärdens byggnad där. Med fler sovrum för gäster och med en liten butik.
Iskallt var det i vårt rum så André tände brasa på en gång. STF-stugorna har väldigt bra kaminer så rummet värmdes upp fort. Så är det överallt.
Det var himlans gott med mat efter den hemska turen upp.
Nanok var väldigt nöjd med att få mat och sedan lägga sig på renfällen som vi hade med oss.
Eftersom skidturen avslutades i Hemavan och vi skulle ta bussen därifrån så blev Storuman bästa stället att ha bilen på.
Vi kom fram till Ammarnäs kl 15.00.
På med våra ryggsäckarna och på med pulkan på Nanok. Kom iväg på Kungsleden 15.30. Tiffany fick stanna hemma hos Hampus annars skulle det ta dubbelt så lång tid att åka 8 mil.
Vi hade tänkt att åka ungefär lika långt varje dag som vi gjorde när vi åkte mellan Nikka och Abisko... men vi insåg rätt snabbt att den här sträckan var mer krävande så vi slog ner på takten som tur var annars hade det inte ens varit njutbart.
Jaha, 8 km till Aigertstugan skulle bli väldigt mycket uppför, det visste vi så det var bara att ta det lugnt. Kan ju ändå inte ta så hemskt lång tid tänkte vi. Men kära nån!!! Mestadelen var ju för sjutton fruktansvärt... som en vägg att klättra uppför med skidor på.
Vi kom fram till Aigert 18.30 och jag var helt slut och gråtfärdig. Det var inte så man kunde ÅKA skidor precis utan det var till att GÅ med skidorna uppför uppför uppför. Är inte riktigt klokt att 8 km ska ta så lång tid!
Det var oerhört vackert högt däruppe. Jag tappade nästan andan av åsynen av de snövita vidderna. Tyst och helt stilla.
Så här såg det ut när jag öppnade dörren från vår stuga.
Tittade man till höger var stugvärdens byggnad där. Med fler sovrum för gäster och med en liten butik.
Iskallt var det i vårt rum så André tände brasa på en gång. STF-stugorna har väldigt bra kaminer så rummet värmdes upp fort. Så är det överallt.
Det var himlans gott med mat efter den hemska turen upp.
Nanok var väldigt nöjd med att få mat och sedan lägga sig på renfällen som vi hade med oss.
Hemma igen
Vi är hemma från vår skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan.
Har inte lagt in bilderna än men blir alldeles snart.
Vi kom hem i fredags och jag har sedan dess längtat ut till stugan. Känner mig grinig och otålig nu och vill bara få komma ut dit och vara i tystnaden.
Eftersom jag inte har någon egen bil så kan jag inte bara sticka dit hur som helst. Men nu när det är tillräckligt med barmark så kan jag börja cykla med hundarna. Tiffany i korgen och Nanok kopplad till cykeln och springandes bredvid. Premiärcykling till stugan blir nu på morgonen efter jag jobbat klart.
Får hålla tummarna att det inte börjar snöa innan jag hinner iväg med packning och hundar.
Det går såklart att åka skidor till stugan men jag ska ha en del packning med så jag tror det är bättre att cykla. Vet inte om det är smartast men jag gör så nu i alla fall.
I lördags var Sebastian med på Renbergsloppet. Han åkte 15 km klassisk skidåkning på 57.06! Mycket bra gjort. Sebastian har ju bara tränat skidåkning den här vintern. Tror senaste gången han åkte längdskidor var när han gjorde lumpen i Boden då han var 19-20 år. Renbergsloppet hade olika längder man kunde välja mellan. De enda som åkte snabbare än Sebastian var de som åkte skejtskidor. Bland de klassiska åkarna kom Sebastian först. Jag hade själv tänkt åka någon av sträckorna på tävlingen men backade ur dels för jag har rätt dåliga löparskidor och sedan förstod jag att jag skulle vara väldigt trött i benen efter de 8 milen till fjälls.
Bilder kommer snart här på bloggen från båda skidturerna.
Nu måste jag bara få komma ut och andas lantluft och vara i stillheten. Det får väl bli så att jag skaffar egen bil...
Har inte lagt in bilderna än men blir alldeles snart.
Vi kom hem i fredags och jag har sedan dess längtat ut till stugan. Känner mig grinig och otålig nu och vill bara få komma ut dit och vara i tystnaden.
Eftersom jag inte har någon egen bil så kan jag inte bara sticka dit hur som helst. Men nu när det är tillräckligt med barmark så kan jag börja cykla med hundarna. Tiffany i korgen och Nanok kopplad till cykeln och springandes bredvid. Premiärcykling till stugan blir nu på morgonen efter jag jobbat klart.
Får hålla tummarna att det inte börjar snöa innan jag hinner iväg med packning och hundar.
Det går såklart att åka skidor till stugan men jag ska ha en del packning med så jag tror det är bättre att cykla. Vet inte om det är smartast men jag gör så nu i alla fall.
I lördags var Sebastian med på Renbergsloppet. Han åkte 15 km klassisk skidåkning på 57.06! Mycket bra gjort. Sebastian har ju bara tränat skidåkning den här vintern. Tror senaste gången han åkte längdskidor var när han gjorde lumpen i Boden då han var 19-20 år. Renbergsloppet hade olika längder man kunde välja mellan. De enda som åkte snabbare än Sebastian var de som åkte skejtskidor. Bland de klassiska åkarna kom Sebastian först. Jag hade själv tänkt åka någon av sträckorna på tävlingen men backade ur dels för jag har rätt dåliga löparskidor och sedan förstod jag att jag skulle vara väldigt trött i benen efter de 8 milen till fjälls.
Bilder kommer snart här på bloggen från båda skidturerna.
Nu måste jag bara få komma ut och andas lantluft och vara i stillheten. Det får väl bli så att jag skaffar egen bil...
Låååång härlig skidtur och lite pimpling
Igår morse packade jag matsäck och en massa grejer för en skid- och pimpeltur med Sebastian.
Det gäller att inte glömma något. Jag hade jobbat på natten så hjärnan var väl inte precis på toppnivå men jag fick med mig allt jag behövde i alla fall.
Ryggsäck, fjällpulka, skidor, renskinn m m och Nanok... och så Sebastian.
Soligt men väldigt blåsigt ute. Vi hade ordentligt med kläder på oss och med oss så vi behövde inte frysa fastän vindarna var rätt hårda.
Åkte ett par mil med bilen och parkerade den alldeles nere vid sjökanten ute på Rebakudden. Därute på Hornavan är det så pass djupt vatten att det är stor chans att få Röding. Och Röding är min favoritfisk, förutom Harr, men Harr fiskar man när isen smält och måste ätas direkt man fått upp den annars smakar den dåligt.
Nanok fick dra pulkan packad med ved och isborr och annat skrymmande.
Vi hittade inte riktigt fram till det ställe vi hade tänkt oss så vi stannade först på ett ställe och borrade hål. Fick ingen fisk.
Jag tog på skidorna och Nanok fick springa lös ute på sjön... jag var tvungen åka och kolla var sjutton den där viken var dit vi skulle. Det var härligt åka skidor utan packning och Nanok var överlycklig och sprang som en galning över hela Hornavan.
Medan jag och Nanok var iväg på vår upptäckstur så tröttnade Sebastian och packade ihop alla grejerna och kopplade fast pulkan bakom sig och kom ifatt oss.
Och så åkte vi vidare längre och längre bort. Sebastian var enträgen och gav sig inte förrän vi kom dit vi hade tänkt oss... och det var jäääättelångt bort. Mycket längre än vi kom ihåg.
Vi stannade vid en hög toppig ö strax före den viken vi till slut hittade fram till. Här visste vi att det garanterat finns Röding. Det som var bra att stanna vid ön var att vi fick lä ifrån blåsten. Det var jätteskönt. Gjorde upp eld på en gång för vi var väldigt kaffesugna. Sebastian hade dragit tung packning väldigt långt så han var rätt trött när vi kom fram.
Mmm va gott det var med kaffe. Men vi fick dricka den snabbt i kåsorna för det kallnade snabbt. Var nog närmare 10 minusgrader ute.
Sebastian borrade hål i isen och satt sig med sitt pimpelspö... och det tog inte många minuter innan han fick upp en Röding! Vi visste det! Här ute finns det garanterat Röding.
Jag rensade fisken och kastade den på elden och Sebastian fick äta upp sin välförtjänta Röding. Jag tog en liten smakbit också men tyckte Sebastian skulle få avnjuta det mesta av fisken.
Tyvärr tog det så lång tid att komma så här långt ut på sjön så vi hade inte tid fiska nåt mer. Sebastian skulle iväg och jobba. Men jag njöt av skidturen så det gjorde inte så mycket att jag knappt hann fiska nåt. Huvudsaken Sebastian fick upp ett smaskigt byte.
Längst bort över sjön ser man Akkilis. Akkilispuoda är så stort och långt så den syns överallt var man än är i Arjeplog. Precis som Galtispuoda. Det är så härligt med våra berg och fjäll så nära.
Nanok börjar bli trött efter allt spring så hon kom till ro och la sig till rätta på renskinnet.
Det var så skön grop vi hittade i snön där vi kunde slå läger.
På tillbakavägen fick Nanok dra pulkan hela tiden. Sebastian hade dragit den nog långt redan. Nu när vi äntligen kommit till rätt ställe så förstod vi att vi kunde åka skidor på den stora skoter-farleden. Då gick det desto lättare än när vi åkte ut till "fiskestället" för då åkte vi liksom på måfå och inte i skoterspåret. Snön var ömsom mjuk och ömsom isig utanför leden så det var mycket jobbigare. Så nu på tillbakavägen var det inte fullt lika jobbigt.
Men jag kan lova att resten av dagen och kvällen var jag helt helt slut i kroppen. Sebastian var också trött men han var tvungen att jobba. Han jobbar som personlig assistent och det är rätt lugnt arbete där som tur är.
Just nu håller jag och André på att packa för fullt för imorgon ska vi och Nanok iväg på skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan, ca 8 mil.
Det gäller att inte glömma något. Jag hade jobbat på natten så hjärnan var väl inte precis på toppnivå men jag fick med mig allt jag behövde i alla fall.
Ryggsäck, fjällpulka, skidor, renskinn m m och Nanok... och så Sebastian.
Soligt men väldigt blåsigt ute. Vi hade ordentligt med kläder på oss och med oss så vi behövde inte frysa fastän vindarna var rätt hårda.
Åkte ett par mil med bilen och parkerade den alldeles nere vid sjökanten ute på Rebakudden. Därute på Hornavan är det så pass djupt vatten att det är stor chans att få Röding. Och Röding är min favoritfisk, förutom Harr, men Harr fiskar man när isen smält och måste ätas direkt man fått upp den annars smakar den dåligt.
Nanok fick dra pulkan packad med ved och isborr och annat skrymmande.
Vi hittade inte riktigt fram till det ställe vi hade tänkt oss så vi stannade först på ett ställe och borrade hål. Fick ingen fisk.
Jag tog på skidorna och Nanok fick springa lös ute på sjön... jag var tvungen åka och kolla var sjutton den där viken var dit vi skulle. Det var härligt åka skidor utan packning och Nanok var överlycklig och sprang som en galning över hela Hornavan.
Medan jag och Nanok var iväg på vår upptäckstur så tröttnade Sebastian och packade ihop alla grejerna och kopplade fast pulkan bakom sig och kom ifatt oss.
Och så åkte vi vidare längre och längre bort. Sebastian var enträgen och gav sig inte förrän vi kom dit vi hade tänkt oss... och det var jäääättelångt bort. Mycket längre än vi kom ihåg.
Vi stannade vid en hög toppig ö strax före den viken vi till slut hittade fram till. Här visste vi att det garanterat finns Röding. Det som var bra att stanna vid ön var att vi fick lä ifrån blåsten. Det var jätteskönt. Gjorde upp eld på en gång för vi var väldigt kaffesugna. Sebastian hade dragit tung packning väldigt långt så han var rätt trött när vi kom fram.
Mmm va gott det var med kaffe. Men vi fick dricka den snabbt i kåsorna för det kallnade snabbt. Var nog närmare 10 minusgrader ute.
Sebastian borrade hål i isen och satt sig med sitt pimpelspö... och det tog inte många minuter innan han fick upp en Röding! Vi visste det! Här ute finns det garanterat Röding.
Jag rensade fisken och kastade den på elden och Sebastian fick äta upp sin välförtjänta Röding. Jag tog en liten smakbit också men tyckte Sebastian skulle få avnjuta det mesta av fisken.
Tyvärr tog det så lång tid att komma så här långt ut på sjön så vi hade inte tid fiska nåt mer. Sebastian skulle iväg och jobba. Men jag njöt av skidturen så det gjorde inte så mycket att jag knappt hann fiska nåt. Huvudsaken Sebastian fick upp ett smaskigt byte.
Längst bort över sjön ser man Akkilis. Akkilispuoda är så stort och långt så den syns överallt var man än är i Arjeplog. Precis som Galtispuoda. Det är så härligt med våra berg och fjäll så nära.
Nanok börjar bli trött efter allt spring så hon kom till ro och la sig till rätta på renskinnet.
Det var så skön grop vi hittade i snön där vi kunde slå läger.
På tillbakavägen fick Nanok dra pulkan hela tiden. Sebastian hade dragit den nog långt redan. Nu när vi äntligen kommit till rätt ställe så förstod vi att vi kunde åka skidor på den stora skoter-farleden. Då gick det desto lättare än när vi åkte ut till "fiskestället" för då åkte vi liksom på måfå och inte i skoterspåret. Snön var ömsom mjuk och ömsom isig utanför leden så det var mycket jobbigare. Så nu på tillbakavägen var det inte fullt lika jobbigt.
Men jag kan lova att resten av dagen och kvällen var jag helt helt slut i kroppen. Sebastian var också trött men han var tvungen att jobba. Han jobbar som personlig assistent och det är rätt lugnt arbete där som tur är.
Just nu håller jag och André på att packa för fullt för imorgon ska vi och Nanok iväg på skidtur mellan Ammarnäs och Hemavan, ca 8 mil.
Tack alla fina!
Det är så roligt att få kommentarer på min blogg. Vet ju att det är en hel del människor som läser bloggen. Men just när jag får kommentarer så känns det mer påtagligt och extra roligt!
Så nu när jag nyss gick in och kollade kommentarer så blev jag glatt överraskad. Mamma Fanny och moster Kristina är trogna "kommentatorer" om jag får uttrycka det så och jag blir lika glad varje gång.
Efter min senaste tråkiga upplevelse av rasism här uppe så har jag varit väldigt ledsen och uppgiven. Har tänkt mycket på alla otroligt fina vänner, grannar och arbetskamrater som är invandrare från alla möjliga länder. Blir hemskt illa berörd av de hårda ord jag hört här i Arjeplog.
Härom dagen fastnade mina tankar på en speciell familj som bodde granne med mig i Enköping på den senaste adressen där. En Bosnisk jättegullig familj. De var alltid glada och trevliga och hjälpsamma på alla sätt. Deras yngsta dotter Asia var ofta hos oss och det var så roligt. Hon kom in och umgicks både med Hampus och Wilmer... men satt även och pratade ofta med mig. Det värmer inombords när jag tänker på henne och hennes familj.
Så nu när jag kollade kommentarerna så hade Asia skrivit där!!! Gud så glad jag blev!!!
Asia... hoppas du har det bra och hälsa din familj så hjärtligt från mig och säg att jag saknar er allihop. Önskar er allt gott!
Och tack alla ni andra som läser min blogg och skriver små kommentarer. Det är alltid roligt att se att jag fått kommentarer!
Älskar er allihop... mina fina nära och kära!
Så nu när jag nyss gick in och kollade kommentarer så blev jag glatt överraskad. Mamma Fanny och moster Kristina är trogna "kommentatorer" om jag får uttrycka det så och jag blir lika glad varje gång.
Efter min senaste tråkiga upplevelse av rasism här uppe så har jag varit väldigt ledsen och uppgiven. Har tänkt mycket på alla otroligt fina vänner, grannar och arbetskamrater som är invandrare från alla möjliga länder. Blir hemskt illa berörd av de hårda ord jag hört här i Arjeplog.
Härom dagen fastnade mina tankar på en speciell familj som bodde granne med mig i Enköping på den senaste adressen där. En Bosnisk jättegullig familj. De var alltid glada och trevliga och hjälpsamma på alla sätt. Deras yngsta dotter Asia var ofta hos oss och det var så roligt. Hon kom in och umgicks både med Hampus och Wilmer... men satt även och pratade ofta med mig. Det värmer inombords när jag tänker på henne och hennes familj.
Så nu när jag kollade kommentarerna så hade Asia skrivit där!!! Gud så glad jag blev!!!
Asia... hoppas du har det bra och hälsa din familj så hjärtligt från mig och säg att jag saknar er allihop. Önskar er allt gott!
Och tack alla ni andra som läser min blogg och skriver små kommentarer. Det är alltid roligt att se att jag fått kommentarer!
Älskar er allihop... mina fina nära och kära!
Marsväder
Det är märkligt att solen och ljuset kommer sådär plötsligt i mars?J!
Ja, ljuset märks tydligt redan i slutet av januari, men i mars är det precis som att dra ifrån en ridå och bakom ridån är det fullständiga ljuset och solen som säger: "hej, här är vi... vi kommer alltid i mars!"
Ute i stugan mår vi som fisken i vattnet, jag och hundarna. Den här dagen var jag ut ett par timmar på isen och pimplade. Nanok var som tokig och sprang fram och tillbaks och var jättebusig. Grannungarna åkte skoter för fullt så Nanok sprang mellan mig och skotrarna och visste inte riktigt var det var roligast att vara.
Ingen fisk fick jag men härligt var det på isen i vårsolen!
Det var inte många minuter hon låg stilla hos mig. Jag blir så glad när jag ser Nanok leva upp och hela hon utstrålar lycka ute i det fria.
Tiffany håller sig mer stillsamt hos mig. Jag hade lagt ut en renfäll som vi kunde sitta på och ha det skönt.
Dagen efter åkte jag skidor i skoterspåret ut på Hornavan. Både Nanok och Tiffany sprang med. Nanok lycklig och sprudlande glad och hoppande och skuttande överallt , och Tiffany lunkande bakom mina skidor.
Såhär lugnt låg Nanok i soffan vid mina fötter efter skidturen. Myshund!
Och Tiffany kurade också ihop sig.
Senare på kvällen blev det dags att tända eld i kaminen. Måste brassa på elden på kvällarna ordentligt så stugan håller sig varm till morgonen. Fast det är ändå aldrig mer än 15 grader inne när jag vaknar men det räcker. Kommer nog alltid att minnas den kvällen, natten och morgonen då det bara var 5 grader i stugan! Allt som är varmare än det klagar jag inte över.
Ja, ljuset märks tydligt redan i slutet av januari, men i mars är det precis som att dra ifrån en ridå och bakom ridån är det fullständiga ljuset och solen som säger: "hej, här är vi... vi kommer alltid i mars!"
Ute i stugan mår vi som fisken i vattnet, jag och hundarna. Den här dagen var jag ut ett par timmar på isen och pimplade. Nanok var som tokig och sprang fram och tillbaks och var jättebusig. Grannungarna åkte skoter för fullt så Nanok sprang mellan mig och skotrarna och visste inte riktigt var det var roligast att vara.
Ingen fisk fick jag men härligt var det på isen i vårsolen!
Det var inte många minuter hon låg stilla hos mig. Jag blir så glad när jag ser Nanok leva upp och hela hon utstrålar lycka ute i det fria.
Tiffany håller sig mer stillsamt hos mig. Jag hade lagt ut en renfäll som vi kunde sitta på och ha det skönt.
Dagen efter åkte jag skidor i skoterspåret ut på Hornavan. Både Nanok och Tiffany sprang med. Nanok lycklig och sprudlande glad och hoppande och skuttande överallt , och Tiffany lunkande bakom mina skidor.
Såhär lugnt låg Nanok i soffan vid mina fötter efter skidturen. Myshund!
Och Tiffany kurade också ihop sig.
Senare på kvällen blev det dags att tända eld i kaminen. Måste brassa på elden på kvällarna ordentligt så stugan håller sig varm till morgonen. Fast det är ändå aldrig mer än 15 grader inne när jag vaknar men det räcker. Kommer nog alltid att minnas den kvällen, natten och morgonen då det bara var 5 grader i stugan! Allt som är varmare än det klagar jag inte över.
Wilmer och Anton
Det var så jätte-jätte-jätte roligt att ha Wilmer och Anton här en hel vecka!
Vi hade det hur mysigt som helst.
Veckan innan de kom hit var det fruktansvärt kallt här uppe. Men första veckan i mars då de kom hit var det milt och soligt mest hela tiden. Vilken tur!
På vägen till flygplatsen utanför Luleå så köpte jag en ny (fast ändå begagnad) snowboard och skor till Wilmer som var mycket prisvärt och bra. Och så slank jag in på en sportaffär också och köpte nya täckbyxor och tröja.
Och Wilmer blev mycket nöjd och glad över alltihop!
Här är de! Coola killarna från Enköping!
Båda med snygga brädor och Burton-brallor. Wilmer lånade en buff av mig till sitt långa hår. Råkade ha en som matchade brallorna.
Jag köpte 3-dagars liftkort åt dem på Galtis. Men Anton blev lite för trött i kroppen andra dagen så han stannade i sängen. Wilmer var egentligen också lite för sliten för att åka andra dagen men han hängde med oss andra ändå.
Här poserar han så brädan syns lite bättre. Det var verkligen ett fynd med en fräsch Salomon-bräda och Burton-skor för 1200 kr tillsammans.
Startklar för att åka nerför backen... Kul hade vi den här dagen!
Och så måste jag ju ha en bild på lilla Wilmer och mig tillsammans. Min lilla sötnos!
Storebrorsan Sebastian hängde också med den här dagen. Bilden är tagen allra allra högst upp på Galtis. Där har de inte haft pistat tidigare så det var lite spännande åka där. Men det blåste så förskräcligt så det gick nästan inte att stå still, och i början nerför backen trodde jag att jag skulle blåsa iväg på baksidan av Galtis. Men som vanligt kul med utmaningar.
Tog ett par bilder i "blindo" utöver vyn från backen. Det blåste så hemskt och solen lös så starkt så jag såg ingenting i mobilkameran när jag tog kort.
Wilmers lilla huvud syns i ena hörnet.
Matrast i en av vindskydden. I solen gick det bra att sitta ute men det var på gränsen att det var för kallt. vi hade mitt renskinn att sitta på. Ellenor tyckte det gick mycket bättre åka skidor denna dag mot gången innan då hon inte hade stått i backarna på många år.
En av kvällarna gick vi ut på restaurangen Harrys och åt och umgicks. Här har vi mina favoritkillar! Hampus ser så liten ut jämfört med de andra men han och Wilmer är ju nästan jämnstora i verkligheten.
Wilmer och Anton hittade varsin rolig mössa på Presentstugan. Jag köpte också en rolig mössa som Antons mamma fick när de kom hem. Undrar om hon uppskattade den? Har inte hört nåt.
Wilmer och Anton skjutsade varandra på min fina röda spark.
Näst sista dagen killarna var här så åkte vi till Jäkkvik och åkte i backarna där. Det var kul komma till nåt nytt ställe och åka på. Vi tyckte alla att det var riktigt roliga backar. Vi tog med mat och ved och renskinn så vi satt ute i solen och grillade mackor i ett sånt där smörgås-järn. Blev mycket gott.
Om ni undrar varför Wilmer sitter med sin arm inne i sjalen så kan jag berätta att han efter bara tredje åket i backen ramlade... och bröt handleden! Det visste vi inte riktigt när vi satt och åt. Men han hade rejält ont och jag såg att det troligtvis var ett brott som måste åtgärdas.
Så efter vi kom hem från Jäkkvik så fick Wilmer och jag åka iväg till Sunderbyns sjukhus (utanför Luleå, ca 25 mil) för att först röntga och sedan gipsa hans underarm. Fy så drygt att sitta i taxi så många timmar!
Men det kunde varit värre. Allt gick ju bra i alla fall.
Sista kvällen! Grabbarna fick ligga i Andrés bäddsoffa och kolla på film och käka godis tills de somnade.
Dagen efter gick bussen 6.50! Usch så hemskt det var både för dem och mig att kliva upp. Men det gick ändå förvånansvärt bra.
Tyvärr blev det en väldigt lång dag på olika bussar och tåg innan de var hemma i Enköping igen.
Det blev totalt hel-fel när Wilmers pappa skulle boka resan hit och tillbaks. Hur det nu gick till?
Nästa gång bokar jag resan åt dem så det blir lätt och smidigt.
Hoppas vi ses snart igen!
Älskar er!
Vi hade det hur mysigt som helst.
Veckan innan de kom hit var det fruktansvärt kallt här uppe. Men första veckan i mars då de kom hit var det milt och soligt mest hela tiden. Vilken tur!
På vägen till flygplatsen utanför Luleå så köpte jag en ny (fast ändå begagnad) snowboard och skor till Wilmer som var mycket prisvärt och bra. Och så slank jag in på en sportaffär också och köpte nya täckbyxor och tröja.
Och Wilmer blev mycket nöjd och glad över alltihop!
Här är de! Coola killarna från Enköping!
Båda med snygga brädor och Burton-brallor. Wilmer lånade en buff av mig till sitt långa hår. Råkade ha en som matchade brallorna.
Jag köpte 3-dagars liftkort åt dem på Galtis. Men Anton blev lite för trött i kroppen andra dagen så han stannade i sängen. Wilmer var egentligen också lite för sliten för att åka andra dagen men han hängde med oss andra ändå.
Här poserar han så brädan syns lite bättre. Det var verkligen ett fynd med en fräsch Salomon-bräda och Burton-skor för 1200 kr tillsammans.
Startklar för att åka nerför backen... Kul hade vi den här dagen!
Och så måste jag ju ha en bild på lilla Wilmer och mig tillsammans. Min lilla sötnos!
Storebrorsan Sebastian hängde också med den här dagen. Bilden är tagen allra allra högst upp på Galtis. Där har de inte haft pistat tidigare så det var lite spännande åka där. Men det blåste så förskräcligt så det gick nästan inte att stå still, och i början nerför backen trodde jag att jag skulle blåsa iväg på baksidan av Galtis. Men som vanligt kul med utmaningar.
Tog ett par bilder i "blindo" utöver vyn från backen. Det blåste så hemskt och solen lös så starkt så jag såg ingenting i mobilkameran när jag tog kort.
Wilmers lilla huvud syns i ena hörnet.
Matrast i en av vindskydden. I solen gick det bra att sitta ute men det var på gränsen att det var för kallt. vi hade mitt renskinn att sitta på. Ellenor tyckte det gick mycket bättre åka skidor denna dag mot gången innan då hon inte hade stått i backarna på många år.
En av kvällarna gick vi ut på restaurangen Harrys och åt och umgicks. Här har vi mina favoritkillar! Hampus ser så liten ut jämfört med de andra men han och Wilmer är ju nästan jämnstora i verkligheten.
Wilmer och Anton hittade varsin rolig mössa på Presentstugan. Jag köpte också en rolig mössa som Antons mamma fick när de kom hem. Undrar om hon uppskattade den? Har inte hört nåt.
Wilmer och Anton skjutsade varandra på min fina röda spark.
Näst sista dagen killarna var här så åkte vi till Jäkkvik och åkte i backarna där. Det var kul komma till nåt nytt ställe och åka på. Vi tyckte alla att det var riktigt roliga backar. Vi tog med mat och ved och renskinn så vi satt ute i solen och grillade mackor i ett sånt där smörgås-järn. Blev mycket gott.
Om ni undrar varför Wilmer sitter med sin arm inne i sjalen så kan jag berätta att han efter bara tredje åket i backen ramlade... och bröt handleden! Det visste vi inte riktigt när vi satt och åt. Men han hade rejält ont och jag såg att det troligtvis var ett brott som måste åtgärdas.
Så efter vi kom hem från Jäkkvik så fick Wilmer och jag åka iväg till Sunderbyns sjukhus (utanför Luleå, ca 25 mil) för att först röntga och sedan gipsa hans underarm. Fy så drygt att sitta i taxi så många timmar!
Men det kunde varit värre. Allt gick ju bra i alla fall.
Sista kvällen! Grabbarna fick ligga i Andrés bäddsoffa och kolla på film och käka godis tills de somnade.
Dagen efter gick bussen 6.50! Usch så hemskt det var både för dem och mig att kliva upp. Men det gick ändå förvånansvärt bra.
Tyvärr blev det en väldigt lång dag på olika bussar och tåg innan de var hemma i Enköping igen.
Det blev totalt hel-fel när Wilmers pappa skulle boka resan hit och tillbaks. Hur det nu gick till?
Nästa gång bokar jag resan åt dem så det blir lätt och smidigt.
Hoppas vi ses snart igen!
Älskar er!
Att vårda sina minnen
Det finns händelser i mitt liv som är tunga och svåra att bära med mig. Alltför ofta kommer de tragiska minnena över mig och lägger sig som tunga moln i mitt sinne. Samvetet gnager. Frågorna kommer om och om igen... som jag aldrig får svar på. Även tankar flyger genom huvudet på allt jag hade kunnat gjort för att hjälpa. Jag hade kunnat anstränga mig...
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Mina fyra äldsta barns pappa, Leffe, gick bort plötsligt och hemskt tragiskt. Vi hade så mycket vi skulle prata om... jag hade tänkt ut en särskild vecka som jag tyckte var lämplig så vi kunde prata i lugn och ro. Men jag hann aldrig...
Sebastian var drygt 12 år gammal när hans pappa gick bort, Evelina 10, Fanny drygt 7, och minstingen Hampus knappt 5 år.
Ju längre tiden går desto konstigare känns det att han inte finns här. Saknaden är stor.
Jag har tagit fram kort från albumen från den tiden vi hade det bra och kul tillsammans och ramat in. Den här bilden är tagen när vi var på Ibiza för många år sedan. Han var riktigt snygg i sin ungdom Leffe.
Det som känns värst när Leffe gick bort är att han kände sig ensam, och att han inte fick höra att han var älskad av barnen. Om jag bara hade sträckt ut en hand... det var väl det minsta jag kunnat göra. Det fanns massor jag hade kunnat göra som inte ens hade varit särskilt ansträngande.
Här är vi på Korfu... väldigt unga var vi. Då trodde vi att vi var odödliga som de flesta andra unga.
Det var lite extra speciellt att flytta till Arjeplog eftersom Leffe var här uppe flera gånger med min bror Klas och några andra killar och fiskade på somrarna. Jag tänkte inte just då på var någonstans de var och fiskade... bara att det var långt upp i norrland. Jag hade ju fullt upp med småbarn att ta hand om så jag la inte på minnet var killgänget fiskade nånstans.
Men det var fantastiskt vackra kort de tog kom jag ihåg. Så Arjeplog kändes så himla rätt på flera sätt när jag begav mig hit.
När jag besöker Arjeplogs rosa fina kyrka tänder jag alltid ett ljus för Leffe och ber en bön. Vet inte hur många gånger jag sagt förlåt till honom. Men jag hade behövt göra det medan han levde. Varför är det så? Alltför många av oss har så svårt att svälja vår stolthet och vara ödmjuka inför varandra och livet. Sträck ut en hand... ibland kan det vara avgörande.
För tio år sedan var jag tillsammans med en man som heter Henry. Det var minst sagt stormigt förhållande men vi hade starka känslor för varandra. Det gjorde att jag hade svårt att handla efter mitt förnuft. Många vände mig ryggen för jag inte klarade av att lämna Henry. Det blev jag inte starkare av precis.
Men till slut var det han som lämnade mig för en annan kvinna... som han hade mer "gemensamt" med. Det gjorde hemskt ont.
Efter ett par år tog vi upp kontakten med varandra igen och har sedan dess träffats sporadiskt men känslorna mer på vänskaplig nivå som tur är.
Henry har i stort sett hela sitt liv haft problem att hålla sig ifrån alkohol och droger. Men de senaste åren har han "vuxit" till sig och mestadelen hållt sig ifrån eländet. Mycket tack vare både behandling och vänner och familj... och sonen Anton som är hans allt.
Men så i höstas hände det... ja ni kanske förstår.
Han befinner sig just nu på ett "boende" där han måste ha dygnet-runt vård. Kan knappt förmedla sig till omvärlden.
Jag hälsade på honom i Enköping när jag var där nu i januari. Det var fruktansvärt. Allt hemskt som hände barnens pappa sköljde över mig. Hur mycket jag än försökte stålsätta mig så var det svårt att kontrollera min reaktion.
Henry och jag på Kreta. En av de bästa minnena från vår tid.
Henry och hans son Anton på Gröna Lund bara en vecka innan "olyckan". En underbar bild!
När jag var på massagekurs i Stockholm i september så träffades Henry och jag på en restaurang och satt och pratade ett par timmar. Avspänt och trevligt. Vi sa sedan hejdå och åkte var och en till sitt. Henry ringde och skickade sms till mig flera gånger efter att jag kommit tillbaks till Arjeplog men jag svarade inte. Tänkte att jag gör det senare... men efter ett par veckor hände det hemska.
Anton är nu 14 år och behöver sin pappa länge till egentligen. Nu får Antons mamma Anna vara ännu starkare än hon någonsin varit. Tur för Anton att han har en fantastisk mamma.
Jag lider såklart värst över att barnens pappa gick bort och lämnade 4 barn efter sig som aldrig mer får träffa sin pappa.
Men jag önskar att Anton kunde fått ha kvar sin pappa som han var när de var på Gröna Lund.
Glöm inte att ta hand om varandra... lägg bitterheten åt sidan... sträck ut en hand!
Kallt och vintrigt... underbart!
Hade inte varit ute i stugan på väldans länge så det var helt obeskrivbart skönt att komma ut dit med hundarna! Var där 14 till 19 februari.
Men det var såklart den kallaste veckan denna vinter! Mellan 25-30 minus varje dag. Hade 5 grader inne i stugan när jag kom... gjorde ordning mat åt mig och André till kvällen för det var ju alla hjärtans dag. Vi satt och åt med ytterkläderna på. Jag trodde det skulle bli varmare efter några timmar när elementen varit på för fullt... men icke.
Blev jätteglad för de här örhängena jag fick av André! Han vet vad jag tycker om.
André fick en vit Lindeberg-mössa med öronlappar av mig som blev välanvänd resten av februari.
När jag vaknade morgonen efter trodde jag knappt mina ögon när jag såg att inomhustermometern fortfarande stod på 5 grader! Tur att jag är Stålkvinnan!
Fick låna en kupévärmare av grannarna så jag fick upp lite värme. Resten av veckan eldade jag i kaminen för fullt så jag slapp frysa nåt mer.
Och du Fanny! Nu vet jag hur man gör för att det inte ska ryka in när jag eldar. T-röd ska man använda först att elda med för att rökgången ska bli uppvärmd och sedan kan man brassa på med ved hur mycket som helst. Bra att jag vet det nu!
Det är så urmysigt sitta i stugan på kvällarna med tända ljus överallt. Vilken stämning jag har där alldeles för mig själv... och hundarna förstås.
Nanok stortrivs med att kunna springa ute hur mycket hon vill. Det går aldrig ha henne lös någonannanstans än därute... konstigt... men otroligt skönt att inte vara orolig utan det är bara att släppa ut och in henne genom dörren på hennes villkor.
Tiffany trivs på ett helt annat sätt därute. Hon ligger helst inne i sängen eller soffan och latar sig.
Fastän Nanok var ute och sprang mest hela dagarna så gick vi ändå en promenad varje dag. Jag ville ju också röra på mig och inte bara sitta i stugan.
Den här bautastenen ligger vid sidan av vägen mitt bland träden. Blir alldeles fascinerad över när jag ser stenbumblingar så här... tänker på hur de kom dit från början. För hur länge sedan då? Skulle vilja kunna se det på film hur det gick till.
På andra sidan vägen syns en vik av Hornavan. Solen försöker ta sig igenom slöjmolnen. En kall och härlig dag. Den här vägen bort till Sakkavare har jag gått många gånger, den är så lagom lång, drygt 2 km så det blir nästan 5 km fram och tillbaks till stugan.
Några kvällar var hundarna och jag in och umgicks med grannarna. Busiga Findus var mest i farten men någon gång ibland kan han ligga stilla så då passade jag på att ta ett kort.
Ikväll ska jag och hundarna ut till stugan igen. Ska verkligen bli härligt igen. Nu är ju den värsta kylan överstökad för den här säsongen. Mars och April är de månader vi njuter av mest här uppe. Kallt på nätterna och sol och varmt på dagarna. Mmmm...
Wilmer och Anton har varit här en vecka och åkte tillbaks till Enköping idag. Saknar dem redan! Visar bilder från det alldeles snart.
Kommer att gråta när jag är ute i stugan i kväll. Men det är skönt få vara ensam när jag saknar...
Men det var såklart den kallaste veckan denna vinter! Mellan 25-30 minus varje dag. Hade 5 grader inne i stugan när jag kom... gjorde ordning mat åt mig och André till kvällen för det var ju alla hjärtans dag. Vi satt och åt med ytterkläderna på. Jag trodde det skulle bli varmare efter några timmar när elementen varit på för fullt... men icke.
Blev jätteglad för de här örhängena jag fick av André! Han vet vad jag tycker om.
André fick en vit Lindeberg-mössa med öronlappar av mig som blev välanvänd resten av februari.
När jag vaknade morgonen efter trodde jag knappt mina ögon när jag såg att inomhustermometern fortfarande stod på 5 grader! Tur att jag är Stålkvinnan!
Fick låna en kupévärmare av grannarna så jag fick upp lite värme. Resten av veckan eldade jag i kaminen för fullt så jag slapp frysa nåt mer.
Och du Fanny! Nu vet jag hur man gör för att det inte ska ryka in när jag eldar. T-röd ska man använda först att elda med för att rökgången ska bli uppvärmd och sedan kan man brassa på med ved hur mycket som helst. Bra att jag vet det nu!
Det är så urmysigt sitta i stugan på kvällarna med tända ljus överallt. Vilken stämning jag har där alldeles för mig själv... och hundarna förstås.
Nanok stortrivs med att kunna springa ute hur mycket hon vill. Det går aldrig ha henne lös någonannanstans än därute... konstigt... men otroligt skönt att inte vara orolig utan det är bara att släppa ut och in henne genom dörren på hennes villkor.
Tiffany trivs på ett helt annat sätt därute. Hon ligger helst inne i sängen eller soffan och latar sig.
Fastän Nanok var ute och sprang mest hela dagarna så gick vi ändå en promenad varje dag. Jag ville ju också röra på mig och inte bara sitta i stugan.
Den här bautastenen ligger vid sidan av vägen mitt bland träden. Blir alldeles fascinerad över när jag ser stenbumblingar så här... tänker på hur de kom dit från början. För hur länge sedan då? Skulle vilja kunna se det på film hur det gick till.
På andra sidan vägen syns en vik av Hornavan. Solen försöker ta sig igenom slöjmolnen. En kall och härlig dag. Den här vägen bort till Sakkavare har jag gått många gånger, den är så lagom lång, drygt 2 km så det blir nästan 5 km fram och tillbaks till stugan.
Några kvällar var hundarna och jag in och umgicks med grannarna. Busiga Findus var mest i farten men någon gång ibland kan han ligga stilla så då passade jag på att ta ett kort.
Ikväll ska jag och hundarna ut till stugan igen. Ska verkligen bli härligt igen. Nu är ju den värsta kylan överstökad för den här säsongen. Mars och April är de månader vi njuter av mest här uppe. Kallt på nätterna och sol och varmt på dagarna. Mmmm...
Wilmer och Anton har varit här en vecka och åkte tillbaks till Enköping idag. Saknar dem redan! Visar bilder från det alldeles snart.
Kommer att gråta när jag är ute i stugan i kväll. Men det är skönt få vara ensam när jag saknar...
Efter ett arbetspass
Det är så härligt att komma ut och promenera eller cykla efter en hel natts arbete.
Alla i hela Sverige gnäller över den kalla vintern!
Inte jag och Sebastian. Hallå!!!... vi bor väldigt nära nordpolen!
Så när jag kliver ut i den friska vinterluften tidigt på morgonen andas jag in och känner mig så glad att få bo i detta underbara vinterparadis.
Nerför Dr Wallqvist väg förbi ambulansinfarten och sedan Wallqvists gamla hus.
Oj så igensnöat detta lilla hus var! Har nu kommit ner på Strömvägen på Kyrkholmen. Kallt och friskt och skönt ute. Med bra kläder är det inget bekymmer.
Samma hus. Man skottar upp snö runt husväggarna för att snön isolerar och då blåser det inte in kalluft.
Man klagar över den globala uppvärmningen... men vill ändå att det helst ska vara sommar året runt... jag får det inte att gå ihop.
Tog en bild på det här fina rosa huset igår när jag gick till jobbet på ett litet möte.
Var strålande sol och ca -22 gr.
Det här har varit den vackraste och bästa vinter jag nånsin varit med om.
Det är härligt varenda gång jag går ut. Jag njuter nästan varenda dag. Vi har haft väldigt kallt men oftast soligt här uppe. Så jag har haft solglasögon nästan hela vintern. Härligt.
Förra vintern hade vi ofta snö, molnigt och hård blåst samtidigt vilket är det absolut värsta vädret. Även om det bara är 5-10 minusgrader så är det nästan outhärdligt vara ute i snöyra och blåst.
Nej... jag är inte ett dugg trött på den här vintern.
Sebastian har åkt skidor så fort han kunnat, han är verkligen jätteduktig. Jag har också åkt skidor en hel del men inte så mycket som han.
I början på april ska vi antagligen åka ett skidlopp här i Arjeplog som heter Renbergsloppet. Så nu gäller det att ligga i träning så jag inte kommer sist!
Vissa dagar tycker väl jag också att det är bökigt med alla dessa kläder som måste på och av hela tiden. Men som sagt... vi bor i ett kallt land.
Det som är mycket bättre här uppe är att vägarna hålls jättefina hela tiden. Jämna fina plogade och även skrapade vägar överallt. Och plogbilarna är snabba ut på vägarna. Skönt. Blir liksom aldrig någon snö- eller köld-kaos på vägarna här.
En kväll skulle jag och André besöka en igloo-bar som de byggt ute på Kraja. Vi gick dit i den klara kalla och mörka vinterkvällen. Snopet nog så hade de inte kunnat öppna någon servering i igloon... för att ägaren till Kraja inte ombesörjt alkoholtillstånd! Klantskalle.
Igloon var jättefin och mysig inuti med is-bardisk och blå neonljus inuti. Men ingen servering.
Några utländska testförare tog med eget dricka och stod där inne och drack. Så kan man ju också göra.
Jag och André gick in på Krajas restaurang och satte oss inne i den gamla byggnaden där de har en urmysig lounge. Så det var värt besväret ändå att gå den 1-2 km långa vägen.
Vi får se om vi kan lyckas få oss någon drink i igloon innan vintern är slut.
Alla i hela Sverige gnäller över den kalla vintern!
Inte jag och Sebastian. Hallå!!!... vi bor väldigt nära nordpolen!
Så när jag kliver ut i den friska vinterluften tidigt på morgonen andas jag in och känner mig så glad att få bo i detta underbara vinterparadis.
Nerför Dr Wallqvist väg förbi ambulansinfarten och sedan Wallqvists gamla hus.
Oj så igensnöat detta lilla hus var! Har nu kommit ner på Strömvägen på Kyrkholmen. Kallt och friskt och skönt ute. Med bra kläder är det inget bekymmer.
Samma hus. Man skottar upp snö runt husväggarna för att snön isolerar och då blåser det inte in kalluft.
Man klagar över den globala uppvärmningen... men vill ändå att det helst ska vara sommar året runt... jag får det inte att gå ihop.
Tog en bild på det här fina rosa huset igår när jag gick till jobbet på ett litet möte.
Var strålande sol och ca -22 gr.
Det här har varit den vackraste och bästa vinter jag nånsin varit med om.
Det är härligt varenda gång jag går ut. Jag njuter nästan varenda dag. Vi har haft väldigt kallt men oftast soligt här uppe. Så jag har haft solglasögon nästan hela vintern. Härligt.
Förra vintern hade vi ofta snö, molnigt och hård blåst samtidigt vilket är det absolut värsta vädret. Även om det bara är 5-10 minusgrader så är det nästan outhärdligt vara ute i snöyra och blåst.
Nej... jag är inte ett dugg trött på den här vintern.
Sebastian har åkt skidor så fort han kunnat, han är verkligen jätteduktig. Jag har också åkt skidor en hel del men inte så mycket som han.
I början på april ska vi antagligen åka ett skidlopp här i Arjeplog som heter Renbergsloppet. Så nu gäller det att ligga i träning så jag inte kommer sist!
Vissa dagar tycker väl jag också att det är bökigt med alla dessa kläder som måste på och av hela tiden. Men som sagt... vi bor i ett kallt land.
Det som är mycket bättre här uppe är att vägarna hålls jättefina hela tiden. Jämna fina plogade och även skrapade vägar överallt. Och plogbilarna är snabba ut på vägarna. Skönt. Blir liksom aldrig någon snö- eller köld-kaos på vägarna här.
En kväll skulle jag och André besöka en igloo-bar som de byggt ute på Kraja. Vi gick dit i den klara kalla och mörka vinterkvällen. Snopet nog så hade de inte kunnat öppna någon servering i igloon... för att ägaren till Kraja inte ombesörjt alkoholtillstånd! Klantskalle.
Igloon var jättefin och mysig inuti med is-bardisk och blå neonljus inuti. Men ingen servering.
Några utländska testförare tog med eget dricka och stod där inne och drack. Så kan man ju också göra.
Jag och André gick in på Krajas restaurang och satte oss inne i den gamla byggnaden där de har en urmysig lounge. Så det var värt besväret ändå att gå den 1-2 km långa vägen.
Vi får se om vi kan lyckas få oss någon drink i igloon innan vintern är slut.
Galtis igen
Jag, André, Sebastian och Ellenor åkte iväg en fin dag till Galtis och åkte skidor och snowboard.
Jag åkte som en kratta och ledsnade rätt snart.
Konstigt att det ibland går hur bra som helst och nästa gång uruselt?...
Ja vi hade kul ändå tillsammans.
Sebastian stod på snowboard för första gången den här säsongen. Ellenor på skidor för första gången på ca 6 år! Gick ändå riktigt bra för henne. Vi andra tog det lugnt så vi kunde åka tillsammans.
Sebastian i sin snygga anorak!
Närbild på Sebastian. Men varför kunde han inte hålla munnen stängd? Skulle ju vara en bild till hans facebooksida. Men det vet jag inte om han vill ha. Kanske.
Snygga vi är va? Jag har min nya skidjacka på mig. Första gången jag har en jacka med snölås på... och vad hände... jag ramlade och snurrade runt i snön... bra med snölås!
Vad sägs?!? Sebastian tyckte jag skulle prova hans skidglasögon för han visste att jag skulle se jätterolig ut i dem. Vilken syn om jag skulle haft dem på mig i backarna!!!
Igår var vi ute i skidspåret upp på Renberget och åkte en mil. Det var soligt och 13 minusgrader. Det var en härlig och jobbig skidtur. En hel del andra människor ute och åkte också. Vi har en del riktigt duktiga skidåkare här i Arjeplog. Sebastian och André åkte fortare än jag. Visserligen drog Nanok André så det var inte så konstigt att han kom före mig, men Sebastian hade ingen draghjälp. Det är så roligt att Sebastian har fått upp intresset för denna utomordentligt härliga vintersport och träning.
Idag är det 30 minusgrader ute så det blir definitivt ingen skidåkning. Det ska vara 25-30 grader de närmsta dagarna.
Jag och hundarna åker ut till stugan idag och stannar där veckan ut trots kylan. Nu längtar jag så hemskt mycket ut dit till stillheten och ensamheten! Så nu spelar det ingen roll vad för väder det blir. Måste bara ut dit!
Nu börjar trappstegen försvinna under snön. Svårt hålla bort snön när jag varit där så sällan sedan i julas. Runt huset i övrigt har inte snön kommit åt att växa sig hög för taket har ändå hållt det på avstånd.
Fåglarna kommer bli glada när jag kommer och ger dem mat igen!
Och Nanok är överlycklig som kan vara ute så mycket hon vill... och Tiffany är lika glad som kan ligga inne och mysa med mig hela dagarna.
Jag åkte som en kratta och ledsnade rätt snart.
Konstigt att det ibland går hur bra som helst och nästa gång uruselt?...
Ja vi hade kul ändå tillsammans.
Sebastian stod på snowboard för första gången den här säsongen. Ellenor på skidor för första gången på ca 6 år! Gick ändå riktigt bra för henne. Vi andra tog det lugnt så vi kunde åka tillsammans.
Sebastian i sin snygga anorak!
Närbild på Sebastian. Men varför kunde han inte hålla munnen stängd? Skulle ju vara en bild till hans facebooksida. Men det vet jag inte om han vill ha. Kanske.
Snygga vi är va? Jag har min nya skidjacka på mig. Första gången jag har en jacka med snölås på... och vad hände... jag ramlade och snurrade runt i snön... bra med snölås!
Vad sägs?!? Sebastian tyckte jag skulle prova hans skidglasögon för han visste att jag skulle se jätterolig ut i dem. Vilken syn om jag skulle haft dem på mig i backarna!!!
Igår var vi ute i skidspåret upp på Renberget och åkte en mil. Det var soligt och 13 minusgrader. Det var en härlig och jobbig skidtur. En hel del andra människor ute och åkte också. Vi har en del riktigt duktiga skidåkare här i Arjeplog. Sebastian och André åkte fortare än jag. Visserligen drog Nanok André så det var inte så konstigt att han kom före mig, men Sebastian hade ingen draghjälp. Det är så roligt att Sebastian har fått upp intresset för denna utomordentligt härliga vintersport och träning.
Idag är det 30 minusgrader ute så det blir definitivt ingen skidåkning. Det ska vara 25-30 grader de närmsta dagarna.
Jag och hundarna åker ut till stugan idag och stannar där veckan ut trots kylan. Nu längtar jag så hemskt mycket ut dit till stillheten och ensamheten! Så nu spelar det ingen roll vad för väder det blir. Måste bara ut dit!
Nu börjar trappstegen försvinna under snön. Svårt hålla bort snön när jag varit där så sällan sedan i julas. Runt huset i övrigt har inte snön kommit åt att växa sig hög för taket har ändå hållt det på avstånd.
Fåglarna kommer bli glada när jag kommer och ger dem mat igen!
Och Nanok är överlycklig som kan vara ute så mycket hon vill... och Tiffany är lika glad som kan ligga inne och mysa med mig hela dagarna.
Längtar
I sommar ska min lilla Fanny komma till Arjeplog och vara här minst en månad. Jag håller redan på att längta ihjäl mig!
Vi har bestämt att vi ska ta en vandringstur tillsammans till Tarfalasjön. Det ser jag verkligen fram emot för det är fantastiskt vackert där.
Ligger i en vacker dalgång. Men det ser liksom annorlunda ut när man är där.
Tarfalasjön.
Tarfalastugorna.
En av de vackraste dalgångarna med karg grön växtlighet.
De här bilderna tog jag från nätet. Ska ha riktig kamera med mig i sommar så jag kan få riktigt bra bilder för det är otroligt vackert där. Och vägen dit är speciellt med de enorma bergsväggarna som sprutar ut vatten och den starka forsen som dundrar och dånar.
Kebnekaise fjällstation sommartid och vintertid
Och så måste vi absolut besöka Kebnekaise fjällstation... det är så mysigt sitta där i loungen i de sköna fåtöljerna med den stora öppna spisen och titta på folk som också varit iväg på vandring... och så ta en Kungsledenöl.
Så många härliga möten med människor både från Sverige och andra länder. Och alla lika nöjda och glada över sina vandringsäventyr.
Här syns den karaktäristiska Tolpagormi torna upp sig långt bort över sjön. Kanske skulle ta en topptur dit?
Så här ser det ut när folk vandrar fram till och upp på Kebnekaises sydtopp. En härlig känsla att få ha varit på Sveriges högsta topp. Men vägen dit är inte enkel. Ett par stycken dog ju på vägen upp förra året.
Går hellre till Tarfaladalen igen. Är mycket skönare vandring dit.
Och så vill Fanny att lilla Tiffany ska bo hos henne uppe i Hampus lägenhet. Det får hon ju såklart.
Fanny vill även ta min cykel och cykla ut till stugan ensam med Tiffany och vara där då och då. Och det unnar jag henne verkligen för det är bland det bästa som finns att vara alldeles ensam därute. En väldigt speciell känsla som är svår att beskriva. Vet inte om någon ens förstår vad jag menar när jag försöker klä mina känslor och upplevelser i ord, en känsla av total frihet, lugn och inre frid samtidigt som det är euforiskt. Jag är som en annan människa därute. Det kommer Fanny förstå när hon varit där ensam.
Det är beroendeframkallande.
Om jag hade ett rikare ordföråd skulle det vara lättare beskriva. Jag skulle behöva läsa mer böcker för då blir språket mer nyanserat och varierat.
Se så fin hon är lilla Fanny! Klänningen matchar hennes ögon.
Här är hon i Cordoba på besök.
Tillsammans med Elsa som Fanny åkte till Sevilla med från början. De pluggade spanska och bodde tillsammans i ett rum som de hyrde av en Tysk kvinna. Nu pratar både Fanny och Elsa spanska utan problem. Det låter så gulligt.
En kall öl i värmen sitter inte i vägen.
Se så fina de är ihop min Fanny och hennes Raúl.
Fanny tar ett självporträtt... i Granada alldeles nyligen. Kallt även i Spanien så här års.
Du är så välkommen hit i sommar min lilla flicka!
Puss och Kram!!!
Vi har bestämt att vi ska ta en vandringstur tillsammans till Tarfalasjön. Det ser jag verkligen fram emot för det är fantastiskt vackert där.
Ligger i en vacker dalgång. Men det ser liksom annorlunda ut när man är där.
Tarfalasjön.
Tarfalastugorna.
En av de vackraste dalgångarna med karg grön växtlighet.
De här bilderna tog jag från nätet. Ska ha riktig kamera med mig i sommar så jag kan få riktigt bra bilder för det är otroligt vackert där. Och vägen dit är speciellt med de enorma bergsväggarna som sprutar ut vatten och den starka forsen som dundrar och dånar.
Kebnekaise fjällstation sommartid och vintertid
Och så måste vi absolut besöka Kebnekaise fjällstation... det är så mysigt sitta där i loungen i de sköna fåtöljerna med den stora öppna spisen och titta på folk som också varit iväg på vandring... och så ta en Kungsledenöl.
Så många härliga möten med människor både från Sverige och andra länder. Och alla lika nöjda och glada över sina vandringsäventyr.
Här syns den karaktäristiska Tolpagormi torna upp sig långt bort över sjön. Kanske skulle ta en topptur dit?
Så här ser det ut när folk vandrar fram till och upp på Kebnekaises sydtopp. En härlig känsla att få ha varit på Sveriges högsta topp. Men vägen dit är inte enkel. Ett par stycken dog ju på vägen upp förra året.
Går hellre till Tarfaladalen igen. Är mycket skönare vandring dit.
Och så vill Fanny att lilla Tiffany ska bo hos henne uppe i Hampus lägenhet. Det får hon ju såklart.
Fanny vill även ta min cykel och cykla ut till stugan ensam med Tiffany och vara där då och då. Och det unnar jag henne verkligen för det är bland det bästa som finns att vara alldeles ensam därute. En väldigt speciell känsla som är svår att beskriva. Vet inte om någon ens förstår vad jag menar när jag försöker klä mina känslor och upplevelser i ord, en känsla av total frihet, lugn och inre frid samtidigt som det är euforiskt. Jag är som en annan människa därute. Det kommer Fanny förstå när hon varit där ensam.
Det är beroendeframkallande.
Om jag hade ett rikare ordföråd skulle det vara lättare beskriva. Jag skulle behöva läsa mer böcker för då blir språket mer nyanserat och varierat.
Se så fin hon är lilla Fanny! Klänningen matchar hennes ögon.
Här är hon i Cordoba på besök.
Tillsammans med Elsa som Fanny åkte till Sevilla med från början. De pluggade spanska och bodde tillsammans i ett rum som de hyrde av en Tysk kvinna. Nu pratar både Fanny och Elsa spanska utan problem. Det låter så gulligt.
En kall öl i värmen sitter inte i vägen.
Se så fina de är ihop min Fanny och hennes Raúl.
Fanny tar ett självporträtt... i Granada alldeles nyligen. Kallt även i Spanien så här års.
Du är så välkommen hit i sommar min lilla flicka!
Puss och Kram!!!
Mer från Enköping
Det var väldigt roligt att få träffa Wilmer när jag var i Enköping. Han flyttade ju till sin pappa när jag flyttade upp till Arjeplog.
Vet inte hur lämpligt det var av mig att flytta ifrån Wilmer när han bara var 16 år. Han hade nog behövt mig ett tag till. Han hade såklart fått följa med mig upp och gått i skola i Arjeplog men han totalvägrade så då blev det att han flyttade till sin pappa som bor i Enköping.
Så här ser han ut nu för tiden. Håret och ringen i näsan är okej tycker jag, men att tänja ut örsnibbarna är vidrigt. Dessutom vet jag att många ångrar det när de blir äldre. Hur snyggt är det att ha långa sladdriga örsnibbar när man inte vill ha de där stora grejerna i öronen längre?
Han är min lilla kille ändå som jag älskar.
Man skulle kunna tro att Wilmer och Anton är syskon. De är så väldigt lika varandra och nästan exakt samma röst. När jag pratar med någon av dem i telefon måste jag fråga vem det är för jag hör ingen skillnad.
Antons pappa och jag var tillsammans för tio år sedan och då blev killarna nästan som syskon. Vi gjorde mycket saker tillsammans med barnen under de två åren som Henry och jag var tillsammans. Nu väntar jag bara på att Wilmer och Anton beställer flyg upp till Arjeplog på sportlovet så vi kan åka skidor och snowboard på Galtis och kanske Jäkkvik. Ser jag fram emot jättemycket.
Sista kvällen jag var kvar i Enköping gick jag till Anton och hans mamma Anna och hälsade på. Anna och jag umgicks mycket ett tag för många år sedan och hon var ett stort stöd för mig när det var dåligt mellan mig och Henry. Här är dock inte en bild på Anna som ni kanske förstår utan på hennes ena hund Lisa.
Lisa har så galet mycket energi så man kan tro hon har ADHD eller nåt. Väldigt sött litet yrväder.
Här är Annas andra hund Knut. Vacker och sammetslen liten (stor) bebis. Gosedjuret han har i munnen låg han och snuttade på precis som en bebis. Har jag aldrig sett någon annan hund göra. Och så trampade han med framtassarna sådär som bebisar gör när de ammas. Urgullig.
Min mamma och hennes man flyttade in i en lägenhet i Enköping när jag var där. Så jag och Wilmer hjälpte till lite med flytten. De hade anlitat en flyttfirma som bar upp alla möbler och kartonger så det var inte så betungande att hjälpa till.
Mamma gjorde ordning lite mysigt på kvällen så vi åt mat i nya köket. Här är det enda kort jag tog i lägenheten, det var ju mest kartonger överallt. Mamma är alltid så duktig att ordna så det ser trevligt ut.
Nu har de säkert fått ordning på allt i lägenheten. Om jag känner min mamma rätt så står hon inte ut med att ha kartonger ouppackade... inte heller oordning eller tomma fönster.
Det känns konstigt att de bor i Enköping nu. Men väldigt bra tycker jag. När jag nu åker ner och hälsar på är det lite enklare att mamma, Evelina och Wilmer bor i samma stad.
Vet inte hur lämpligt det var av mig att flytta ifrån Wilmer när han bara var 16 år. Han hade nog behövt mig ett tag till. Han hade såklart fått följa med mig upp och gått i skola i Arjeplog men han totalvägrade så då blev det att han flyttade till sin pappa som bor i Enköping.
Så här ser han ut nu för tiden. Håret och ringen i näsan är okej tycker jag, men att tänja ut örsnibbarna är vidrigt. Dessutom vet jag att många ångrar det när de blir äldre. Hur snyggt är det att ha långa sladdriga örsnibbar när man inte vill ha de där stora grejerna i öronen längre?
Han är min lilla kille ändå som jag älskar.
Man skulle kunna tro att Wilmer och Anton är syskon. De är så väldigt lika varandra och nästan exakt samma röst. När jag pratar med någon av dem i telefon måste jag fråga vem det är för jag hör ingen skillnad.
Antons pappa och jag var tillsammans för tio år sedan och då blev killarna nästan som syskon. Vi gjorde mycket saker tillsammans med barnen under de två åren som Henry och jag var tillsammans. Nu väntar jag bara på att Wilmer och Anton beställer flyg upp till Arjeplog på sportlovet så vi kan åka skidor och snowboard på Galtis och kanske Jäkkvik. Ser jag fram emot jättemycket.
Sista kvällen jag var kvar i Enköping gick jag till Anton och hans mamma Anna och hälsade på. Anna och jag umgicks mycket ett tag för många år sedan och hon var ett stort stöd för mig när det var dåligt mellan mig och Henry. Här är dock inte en bild på Anna som ni kanske förstår utan på hennes ena hund Lisa.
Lisa har så galet mycket energi så man kan tro hon har ADHD eller nåt. Väldigt sött litet yrväder.
Här är Annas andra hund Knut. Vacker och sammetslen liten (stor) bebis. Gosedjuret han har i munnen låg han och snuttade på precis som en bebis. Har jag aldrig sett någon annan hund göra. Och så trampade han med framtassarna sådär som bebisar gör när de ammas. Urgullig.
Min mamma och hennes man flyttade in i en lägenhet i Enköping när jag var där. Så jag och Wilmer hjälpte till lite med flytten. De hade anlitat en flyttfirma som bar upp alla möbler och kartonger så det var inte så betungande att hjälpa till.
Mamma gjorde ordning lite mysigt på kvällen så vi åt mat i nya köket. Här är det enda kort jag tog i lägenheten, det var ju mest kartonger överallt. Mamma är alltid så duktig att ordna så det ser trevligt ut.
Nu har de säkert fått ordning på allt i lägenheten. Om jag känner min mamma rätt så står hon inte ut med att ha kartonger ouppackade... inte heller oordning eller tomma fönster.
Det känns konstigt att de bor i Enköping nu. Men väldigt bra tycker jag. När jag nu åker ner och hälsar på är det lite enklare att mamma, Evelina och Wilmer bor i samma stad.
Examen
Ja så var det dags att fira Evelina till hennes sjuksköterske examen!
Äntligen är tre års pluggande över... och så något till år då hon pluggade på komvux.
Hon har varit väldigt flitig min lilla dotter.
Stämningsfullt var det i kyrkan... och när studenterna tågade in med Evelina och en annan manlig student i spetsen som fanbärare då var det nära till tårar...
Så här såg det ut i Västerås Domkyrka. Väldigt svårt få bra bilder för blixten räckte inte ända fram.
Här har Evelina tagit emot sin sjuksköterskebrosch.
Här ser vi Evelina lite bättre när hon bär fanan ut ur kyrkan. Hon skulle egentligen burit svenska flaggan men den var så tung så hennes manliga kollega och hon bytte.
Efteråt intervjuades Evelina av Västerås Lokala Tidning.
Ja här står vi... tre generationer sjuksköterskor som alla tagit examen i samma Domkyrka...
Och så den nyaste sjuksköterskan med den traditionella rosen.
Hemma hos Evelina och Micke. Evelina har på sig sjuksköterskeur, namnskylt och sjuksköterskebrosch. Redo att praktisera sina kunskaper i verkligheten!
Hon var så fin i sin klänning som hon köpt i USA. Men hon är ju fin i precis allt hon sätter på sig.
Håret tog hela morgonen att göra iordning. Evelina har otroligt tjockt och långt hår som tar evigheter att göra iordning när hon ska vara extra fin. Men bra blev det, eller hur?
Och så ville mamma och jag vara med på bild igen...
Så här fin bukett gjorde min mamma iordning i en fantastiskt vacker vas från Vietnam!
De här tulpanerna var också jättefina när Evelina fick dem. Här är de ett par dagar gamla men jag tycker om tulpaner även när de börjar blomma ut och böja sig lite hit och dit.
Ja, det var en mycket lyckad examen. God mat och dryck och trevliga människor.
Jag, mamma och hennes man var där. Och min pappa. Den enda ur Evelinas syskonskara som var där var Wilmer. Ingen annan hade tid eller råd åka till Enköping... det kostar ju en del tyvärr både från Spanien och Arjeplog.
Och så var förstås Micke där... och hans mamma samt bror med flickvän och gemensam bebis var med och firade. Och så en av Evelinas bästa väninnor som hon känt sedan tonåren... AnnKristin... och hon hade med sig sin yngsta son Rasmus som bara var några månader gammal.
Det var mycket mycket roligt att träffa alla människor!!!
Tack Evelina för ett lyckat examensfirande!!!
Och ett stort stort GRATTIS!!! än en gång!
Äntligen är tre års pluggande över... och så något till år då hon pluggade på komvux.
Hon har varit väldigt flitig min lilla dotter.
Stämningsfullt var det i kyrkan... och när studenterna tågade in med Evelina och en annan manlig student i spetsen som fanbärare då var det nära till tårar...
Så här såg det ut i Västerås Domkyrka. Väldigt svårt få bra bilder för blixten räckte inte ända fram.
Här har Evelina tagit emot sin sjuksköterskebrosch.
Här ser vi Evelina lite bättre när hon bär fanan ut ur kyrkan. Hon skulle egentligen burit svenska flaggan men den var så tung så hennes manliga kollega och hon bytte.
Efteråt intervjuades Evelina av Västerås Lokala Tidning.
Ja här står vi... tre generationer sjuksköterskor som alla tagit examen i samma Domkyrka...
Och så den nyaste sjuksköterskan med den traditionella rosen.
Hemma hos Evelina och Micke. Evelina har på sig sjuksköterskeur, namnskylt och sjuksköterskebrosch. Redo att praktisera sina kunskaper i verkligheten!
Hon var så fin i sin klänning som hon köpt i USA. Men hon är ju fin i precis allt hon sätter på sig.
Håret tog hela morgonen att göra iordning. Evelina har otroligt tjockt och långt hår som tar evigheter att göra iordning när hon ska vara extra fin. Men bra blev det, eller hur?
Och så ville mamma och jag vara med på bild igen...
Så här fin bukett gjorde min mamma iordning i en fantastiskt vacker vas från Vietnam!
De här tulpanerna var också jättefina när Evelina fick dem. Här är de ett par dagar gamla men jag tycker om tulpaner även när de börjar blomma ut och böja sig lite hit och dit.
Ja, det var en mycket lyckad examen. God mat och dryck och trevliga människor.
Jag, mamma och hennes man var där. Och min pappa. Den enda ur Evelinas syskonskara som var där var Wilmer. Ingen annan hade tid eller råd åka till Enköping... det kostar ju en del tyvärr både från Spanien och Arjeplog.
Och så var förstås Micke där... och hans mamma samt bror med flickvän och gemensam bebis var med och firade. Och så en av Evelinas bästa väninnor som hon känt sedan tonåren... AnnKristin... och hon hade med sig sin yngsta son Rasmus som bara var några månader gammal.
Det var mycket mycket roligt att träffa alla människor!!!
Tack Evelina för ett lyckat examensfirande!!!
Och ett stort stort GRATTIS!!! än en gång!
Pimpeltur
Jag, Sebastian och Hampus gjorde ett tappert försök att komma ut på isen och pimpla. Men som vanligt är det alltid något som sätter käppar i hjulen!
Vi kom iväg alldeles för sent enligt min åsikt men killarna var lite sega. De hade suttit uppe och druckit öl lite för länge kvällen innan.
Vi parkerade bilen och gick iväg ut på isen mot Kakel där man kan få bauta-Aborrar. Eller "Abbarn" som man säger här uppe. Isen var beklädd med mycket tung snö och på många ställen var det vatten under snön som gick upp ett par dm upp på benen. Svårgått. Med pulkan full med diverse borr, fiskegrejer och fika så blev det svettigt att dra den.
Jag förstod genast att det skulle hinna bli mörkt om vi skulle gå hela vägen till kraftledningarna (där vi vet att det är fina fiskar att få)... och sedan borra hål i isen som är 50-70 cm minst... och sedan sitta och pimpla åtminstone en timme... och sedan gå hela vägen tillbaks. Och inte hade någon av oss pannlampa... ficklampan blev kvar i bilen.
Hampus och jag vägrade gå hela vägen fram... så Sebastian satte igång och borra ca halvvägs dit vi hade tänkt gå... det tog hemskt lång tidmed borrningen... så det blev bara ett hål som Sebastian började pimpla i.
Jag började borra ett hål till mig men gav upp rätt snart. Skulle såklart haft yxa med mig som jag brukar använda när jag är i stugan och borrar hål i isen för att få vatten.
Kolla vilken fantastiskt snygg tröja Sebastian fick i julklapp av flickvännens mamma! En sådan tröja kostar väldans mycket pengar ute i butik.
Barnens farmor stickade också fantastiska tröjor och mycket annat till både barnen, deras pappa och mig när hon var yngre och friskare. Men nu klarar hon inte hålla i stickor längre pga sjukdomar vilket är synd eftersom hon älskar att handarbeta.
Såhär pigg var Hampus när vi slog oss ner! Han var tapper som följde med tycker jag. Hampus fick ju pimpelspö av Sebastian i julklapp så han hade tänkt inviga den den här eftermiddagen. Men han orkade inte borra något hål för det hade tagit alldeles för lång tid och tagit för mycket kraft.
Här har Hampus piggnat till lite. Han fejkar pimpling... han hade inget spö i handen men jag sa att han kunde låtsas pimpla.
Sebastian pimplade i o för sig på riktigt men nu försöker han se ut som han hade jätte-Abbarn på kroken. Det var tämligen dött där vi satt. Men å andra sidan skulle vi behövt vara där mycket längre. Man kan ha tur ibland och få fisk fort men tålamod och många timmars fiske är det som gör en storfiskare till det han är. Sebastian är väldigt duktig på att få fisk men nu blev det alltför kort tid för mörkret kom snabbt.
Bättre lycka nästa gång! Vi har ändå den bästa pimpeltiden framför oss. Mars och April blir det många fiskar att äta och stoppa i frysen!
Vi kom iväg alldeles för sent enligt min åsikt men killarna var lite sega. De hade suttit uppe och druckit öl lite för länge kvällen innan.
Vi parkerade bilen och gick iväg ut på isen mot Kakel där man kan få bauta-Aborrar. Eller "Abbarn" som man säger här uppe. Isen var beklädd med mycket tung snö och på många ställen var det vatten under snön som gick upp ett par dm upp på benen. Svårgått. Med pulkan full med diverse borr, fiskegrejer och fika så blev det svettigt att dra den.
Jag förstod genast att det skulle hinna bli mörkt om vi skulle gå hela vägen till kraftledningarna (där vi vet att det är fina fiskar att få)... och sedan borra hål i isen som är 50-70 cm minst... och sedan sitta och pimpla åtminstone en timme... och sedan gå hela vägen tillbaks. Och inte hade någon av oss pannlampa... ficklampan blev kvar i bilen.
Hampus och jag vägrade gå hela vägen fram... så Sebastian satte igång och borra ca halvvägs dit vi hade tänkt gå... det tog hemskt lång tidmed borrningen... så det blev bara ett hål som Sebastian började pimpla i.
Jag började borra ett hål till mig men gav upp rätt snart. Skulle såklart haft yxa med mig som jag brukar använda när jag är i stugan och borrar hål i isen för att få vatten.
Kolla vilken fantastiskt snygg tröja Sebastian fick i julklapp av flickvännens mamma! En sådan tröja kostar väldans mycket pengar ute i butik.
Barnens farmor stickade också fantastiska tröjor och mycket annat till både barnen, deras pappa och mig när hon var yngre och friskare. Men nu klarar hon inte hålla i stickor längre pga sjukdomar vilket är synd eftersom hon älskar att handarbeta.
Såhär pigg var Hampus när vi slog oss ner! Han var tapper som följde med tycker jag. Hampus fick ju pimpelspö av Sebastian i julklapp så han hade tänkt inviga den den här eftermiddagen. Men han orkade inte borra något hål för det hade tagit alldeles för lång tid och tagit för mycket kraft.
Här har Hampus piggnat till lite. Han fejkar pimpling... han hade inget spö i handen men jag sa att han kunde låtsas pimpla.
Sebastian pimplade i o för sig på riktigt men nu försöker han se ut som han hade jätte-Abbarn på kroken. Det var tämligen dött där vi satt. Men å andra sidan skulle vi behövt vara där mycket längre. Man kan ha tur ibland och få fisk fort men tålamod och många timmars fiske är det som gör en storfiskare till det han är. Sebastian är väldigt duktig på att få fisk men nu blev det alltför kort tid för mörkret kom snabbt.
Bättre lycka nästa gång! Vi har ändå den bästa pimpeltiden framför oss. Mars och April blir det många fiskar att äta och stoppa i frysen!
Sofia Janok
Strax före jul var jag och André i kyrkan och lyssnade på Sofia Janok. En samisk sångerska som jag tycker sjunger helt enastående vackert.
Hon har gett ut två skivor där hon sjunger både på Samiska, svenska och engelska.
När hon kom in i den fullsatta kyrkan var det helt bedårande... hon skred in från dörröppningen och uppför gången till altaret... sjungandes akapella sakta och vördnadsfullt.
När hon sedan fortsatte sjunga ihop med sina duktiga musiker kändes det som hon spred glädje, lugn och mystik kring sig.
Talade så vackert om sina upplevelser när hon växte upp i sin sameby. Numera är hon inte här så ofta men hon talade så varmt om Arjeplog.
Sofia är uppvuxen utanför Jokkmokk men den samebyn har sina renar ihop med Arjeplogs samer. När hon pratade om Rävudden och andra ställen kände jag genast igen det för det var där jag var på min första renskiljning.
Att skrida in i den här kolten gjorde stort intryck må ni tro.
Arjeplogs kyrka är ett utomordentligt bra ställe för sådana här uppträdanden.
Predikstolen
Altaret
Kyrkan vintertid
Hon har gett ut två skivor där hon sjunger både på Samiska, svenska och engelska.
När hon kom in i den fullsatta kyrkan var det helt bedårande... hon skred in från dörröppningen och uppför gången till altaret... sjungandes akapella sakta och vördnadsfullt.
När hon sedan fortsatte sjunga ihop med sina duktiga musiker kändes det som hon spred glädje, lugn och mystik kring sig.
Talade så vackert om sina upplevelser när hon växte upp i sin sameby. Numera är hon inte här så ofta men hon talade så varmt om Arjeplog.
Sofia är uppvuxen utanför Jokkmokk men den samebyn har sina renar ihop med Arjeplogs samer. När hon pratade om Rävudden och andra ställen kände jag genast igen det för det var där jag var på min första renskiljning.
Att skrida in i den här kolten gjorde stort intryck må ni tro.
Arjeplogs kyrka är ett utomordentligt bra ställe för sådana här uppträdanden.
Predikstolen
Altaret
Kyrkan vintertid
Sidensvansar
Så här fint var det utanför Andrés fönster i höstas när en flock Sidensvansar satt i trädet. Ljuset på himlen var perfekt för ett foto.
Nu i december syns de inte längre.
Ute i stugan ser jag mest Talgoxar och Talltitor. En och annan Domherre kommer och äter från mina fröbehållare. Och för någon vecka sedan kom en flock Gråsiskor. De är så söta alla mina fåglar.
Nu i december syns de inte längre.
Ute i stugan ser jag mest Talgoxar och Talltitor. En och annan Domherre kommer och äter från mina fröbehållare. Och för någon vecka sedan kom en flock Gråsiskor. De är så söta alla mina fåglar.
Så här blev julen
Fanny kom hit några dagar innan jul. Från nästan somriga Sevilla till vintriga Uppsala och till ännu vintrigare Arjeplog.
Hon bodde hos Hampus och jag tror de hade det riktigt bra tillsammans. Vi umgicks och åt mat på kvällarna, åkte skidor ett par ggr på dagarna när det inte var för kallt och så jagade vi lite julklappar dagen innan julafton.
På annandagen var vi på premiäröppningen på Galtis och åkte i backarna tillsammans. Det var roligt.
Här har vi tre av syskonen tillsammans ute på "Harrys" restaurang. Jag och André var också där. Sista kvällen de hade öppet för detta år. Här uppe har flera restauranger helstängt vissa tider på året och jag kan gissa på att det har med testarna och turisterna att göra. Ingen större förtjänst ha öppet enbart för bofasta Arjeplogare för många är fruktansvärt snåla och går nästan aldrig ut och äter. Inte för att de inte har råd utan för att de hellre sitter hemma av någon anledning.
Här är Fanny och jag inne på Silvermuséet. De har alltid ett typ torgstånd med en massa hantverk stående mitt på golvet inför julen, och kanske lite längre också. Mycket fina saker. Här inne köpte jag ett jättefint tennarmband till André i julklapp. Jag tycker det är så himla snyggt med armband på killar och män. Förra julen fick Micke armband av Fanny och Raúl och jag kände direkt att det skulle vara snyggt på André. Hoppas han också tycker det... han använder armbandet varje dag i alla fall så då är han nog nöjd.
Som jag tidigare berättat så är inte André den som pratar så mycket om hur han känner eller visar medkänsla så värst ofta så därför vet jag inte alltid vad han tycker eller känner... men han visar många gånger på sitt eget sätt som jag uppskattar.
Fanny och Tiffany julkramas lite mitt i julklappsinslagningen. Matlagning var det också i köket som vi skulle ha till julafton.
André fick presentkort från jobbarkompisarna när han fyllde 50. Och han köpte då den här fantastiskt fina kåtan samt värmeljushållaren inne på Viltbutiken. Och nu till jul så fick jultomten stå där bakom lutad mot väggen.
Barnen kom hit kl 12 och åt julgröt till lunch. Vi hade nämligen bestämt med Andrés syster och bror att vi skulle ha julmiddags-knyt med dem i en lokal som vi hyrde tillsammans. Så därför blev julen lite annorlunda än vi är vana vid. Innan julklappsöppningen fick barnen sitta vid granen för en liten fotografering. Fina va?
Julklappsöppningen klar. Här har jag lagt mina julklappar... utom en... och så tomteluvan fick va me.
Fotot på Micke och Evelina var mkt fint. Evelina råkade bara få blixten från min kamera i ansiktet. Men här under kommer en bild på dem igen. Förresten så har jag själv broderat julgransmattan för många år sedan. Jag var så himla duktig förr! Fattar inte hur mycket energi jag hade när barnen var små!
Här ser vi Evelina och Micke lite bättre. De är så himla fina tillsammans. Hoppas de lever lyckliga i alla sina dagar! Och... jag vet att jag egentligen inte får tjata om detta... men jag vill så himla gärna ha barnbarn!!! Inte ska väl någon av mina barn skaffa barn för min skull men nu håller jag faktiskt på att längta ihjäl mig!!!
Tar varenda unge som kommer i min väg och gosar och gullar så mycket jag bara orkar.
Kolla vilken fin symaskin jag fick av min omtänksamma André! Jag har lånat andras symaskiner då och då men inte själv tyckt det har haft så hög prio på "köpa"-listan. Blev jätteglad!
Fick såklart jättefina julklappar av alla mina barn och mamma och är superglad för det.
Smycken, fiskegrejer m m... allt toppenfint och som jag uppskattar mycket.
Julgranen som vi högg till första advent var otroligt fin. Bilden blev suddig och jag orkar inte ta en ny bild. Ni får hålla till godo med denna.
Tidigare jular har jag haft så otroligt mycket grejer i granen så nu skulle jag vara lite sparsam med pynt och trodde det skulle bli fint... men det blev lite för fattigt. Har ju delat upp allt julpynt på både granen hos Hampus och granen hos André... och märkte att när jag och Fanny klädde denna gran dagen före julafton att det gott och väl kunde varit lite mer. Men nu fick det bli så här. Bättring till nästa jul.
Här har vi nu kommit upp till den hyrda lokalen. André syster och bror samt en kusin hade fixat och gjort ordning så fint där... och så hade var och en lite julmat med sig så det funka mkt bra.
Andrés bror hade så väldans fin tomteluva och förkläde på sig som var sådär riktigt amerikansk med en massa blinkande lampor! Försökte fånga det på bild men det var lite svårt.
Här har jag blixten på men då syns inte några lysande blinkande lampor. På förra bilden ser man lite grann på luvan de fantastiska lysena.
Själv så var jag tvungen gå iväg och jobba senare. Vilade en stund på en soffa innan jag fick lunka iväg till mina patienter och jobbarkompisar.
Här har jag, Fanny och hundarna just åkt skidor i Djuptjärns spåret. Nanok fick dra mig halva vägen och sedan Fanny. Det var roligt. Vi var ju tvungna passa på mellan köld-knäpparna. Det var väl ca 15 minus denna dag.
Sedan åkte vi iväg ut till stugan. Kallt var det där ute och vi vred på elementen för fullt och eldade i spisen. Men det rykte in så förskräckligt så vi var ändå tvungna att öppna både dörr och fönster så vi inte kvävdes. Och spjället var öppet så det var inte därför det rykte in. Tror att ju kallare det är ute desto svårare för röken att stiga. Minusgraderna sjönk nämligen nästan för varje minut när vi kom ut.
Men det var mysigt att ha sällskap därute... utom hundarna förstås.
Senare på kvällen gick vi upp till Lisa och Krister och deras pojkar och umgick med dem ett par timmar.
Och när vi gick och la oss så tittade vi på film tillsammans Fanny och jag.
Jag älskar kolla på film!
Dagen efter var det 28 minusgrader ute och väldigt kallt inne i stugan. Blev alltså ingen skoteråkning som jag hade tänkt mig. Men va sjutton... vi hade så fina dagar tillsammans ändå!
Fanny åkte med buss och tåg ner till Uppsala igen.... Vi ses gumman! Puss puss
Hon bodde hos Hampus och jag tror de hade det riktigt bra tillsammans. Vi umgicks och åt mat på kvällarna, åkte skidor ett par ggr på dagarna när det inte var för kallt och så jagade vi lite julklappar dagen innan julafton.
På annandagen var vi på premiäröppningen på Galtis och åkte i backarna tillsammans. Det var roligt.
Här har vi tre av syskonen tillsammans ute på "Harrys" restaurang. Jag och André var också där. Sista kvällen de hade öppet för detta år. Här uppe har flera restauranger helstängt vissa tider på året och jag kan gissa på att det har med testarna och turisterna att göra. Ingen större förtjänst ha öppet enbart för bofasta Arjeplogare för många är fruktansvärt snåla och går nästan aldrig ut och äter. Inte för att de inte har råd utan för att de hellre sitter hemma av någon anledning.
Här är Fanny och jag inne på Silvermuséet. De har alltid ett typ torgstånd med en massa hantverk stående mitt på golvet inför julen, och kanske lite längre också. Mycket fina saker. Här inne köpte jag ett jättefint tennarmband till André i julklapp. Jag tycker det är så himla snyggt med armband på killar och män. Förra julen fick Micke armband av Fanny och Raúl och jag kände direkt att det skulle vara snyggt på André. Hoppas han också tycker det... han använder armbandet varje dag i alla fall så då är han nog nöjd.
Som jag tidigare berättat så är inte André den som pratar så mycket om hur han känner eller visar medkänsla så värst ofta så därför vet jag inte alltid vad han tycker eller känner... men han visar många gånger på sitt eget sätt som jag uppskattar.
Fanny och Tiffany julkramas lite mitt i julklappsinslagningen. Matlagning var det också i köket som vi skulle ha till julafton.
André fick presentkort från jobbarkompisarna när han fyllde 50. Och han köpte då den här fantastiskt fina kåtan samt värmeljushållaren inne på Viltbutiken. Och nu till jul så fick jultomten stå där bakom lutad mot väggen.
Barnen kom hit kl 12 och åt julgröt till lunch. Vi hade nämligen bestämt med Andrés syster och bror att vi skulle ha julmiddags-knyt med dem i en lokal som vi hyrde tillsammans. Så därför blev julen lite annorlunda än vi är vana vid. Innan julklappsöppningen fick barnen sitta vid granen för en liten fotografering. Fina va?
Julklappsöppningen klar. Här har jag lagt mina julklappar... utom en... och så tomteluvan fick va me.
Fotot på Micke och Evelina var mkt fint. Evelina råkade bara få blixten från min kamera i ansiktet. Men här under kommer en bild på dem igen. Förresten så har jag själv broderat julgransmattan för många år sedan. Jag var så himla duktig förr! Fattar inte hur mycket energi jag hade när barnen var små!
Här ser vi Evelina och Micke lite bättre. De är så himla fina tillsammans. Hoppas de lever lyckliga i alla sina dagar! Och... jag vet att jag egentligen inte får tjata om detta... men jag vill så himla gärna ha barnbarn!!! Inte ska väl någon av mina barn skaffa barn för min skull men nu håller jag faktiskt på att längta ihjäl mig!!!
Tar varenda unge som kommer i min väg och gosar och gullar så mycket jag bara orkar.
Kolla vilken fin symaskin jag fick av min omtänksamma André! Jag har lånat andras symaskiner då och då men inte själv tyckt det har haft så hög prio på "köpa"-listan. Blev jätteglad!
Fick såklart jättefina julklappar av alla mina barn och mamma och är superglad för det.
Smycken, fiskegrejer m m... allt toppenfint och som jag uppskattar mycket.
Julgranen som vi högg till första advent var otroligt fin. Bilden blev suddig och jag orkar inte ta en ny bild. Ni får hålla till godo med denna.
Tidigare jular har jag haft så otroligt mycket grejer i granen så nu skulle jag vara lite sparsam med pynt och trodde det skulle bli fint... men det blev lite för fattigt. Har ju delat upp allt julpynt på både granen hos Hampus och granen hos André... och märkte att när jag och Fanny klädde denna gran dagen före julafton att det gott och väl kunde varit lite mer. Men nu fick det bli så här. Bättring till nästa jul.
Här har vi nu kommit upp till den hyrda lokalen. André syster och bror samt en kusin hade fixat och gjort ordning så fint där... och så hade var och en lite julmat med sig så det funka mkt bra.
Andrés bror hade så väldans fin tomteluva och förkläde på sig som var sådär riktigt amerikansk med en massa blinkande lampor! Försökte fånga det på bild men det var lite svårt.
Här har jag blixten på men då syns inte några lysande blinkande lampor. På förra bilden ser man lite grann på luvan de fantastiska lysena.
Själv så var jag tvungen gå iväg och jobba senare. Vilade en stund på en soffa innan jag fick lunka iväg till mina patienter och jobbarkompisar.
Här har jag, Fanny och hundarna just åkt skidor i Djuptjärns spåret. Nanok fick dra mig halva vägen och sedan Fanny. Det var roligt. Vi var ju tvungna passa på mellan köld-knäpparna. Det var väl ca 15 minus denna dag.
Sedan åkte vi iväg ut till stugan. Kallt var det där ute och vi vred på elementen för fullt och eldade i spisen. Men det rykte in så förskräckligt så vi var ändå tvungna att öppna både dörr och fönster så vi inte kvävdes. Och spjället var öppet så det var inte därför det rykte in. Tror att ju kallare det är ute desto svårare för röken att stiga. Minusgraderna sjönk nämligen nästan för varje minut när vi kom ut.
Men det var mysigt att ha sällskap därute... utom hundarna förstås.
Senare på kvällen gick vi upp till Lisa och Krister och deras pojkar och umgick med dem ett par timmar.
Och när vi gick och la oss så tittade vi på film tillsammans Fanny och jag.
Jag älskar kolla på film!
Dagen efter var det 28 minusgrader ute och väldigt kallt inne i stugan. Blev alltså ingen skoteråkning som jag hade tänkt mig. Men va sjutton... vi hade så fina dagar tillsammans ändå!
Fanny åkte med buss och tåg ner till Uppsala igen.... Vi ses gumman! Puss puss
Hampus 22-års dag
Skulle naturligtvis ha skrivit och berättat om Hampus födelsedag som var 11 december.
Det kommer nu mittemellan jul och nyår.
Jag och André var till Arvidsjaur på dagen och visste att vi skulle bli bjudna på middag hos Hampus när vi kom dit på kvällen.
Sebastian följde också med på födelsedagsmiddagen.
Här hade jag ingen blixt på kameran men jag chansar ibland utan blixt för det kan bli bättre bilder, men tog en likadan bild med blixt så jag visar dem båda.
Hampus fick tangentbord av mig. Och en mobiltelefon av André. Så det blev både roliga och användbara saker.
Vi åt och drack gott och umgicks några timmar hemma hos Hampus.
Trevligt att träffas och ha en lugn hemmakväll tycker jag.
Det kommer nu mittemellan jul och nyår.
Jag och André var till Arvidsjaur på dagen och visste att vi skulle bli bjudna på middag hos Hampus när vi kom dit på kvällen.
Sebastian följde också med på födelsedagsmiddagen.
Här hade jag ingen blixt på kameran men jag chansar ibland utan blixt för det kan bli bättre bilder, men tog en likadan bild med blixt så jag visar dem båda.
Hampus fick tangentbord av mig. Och en mobiltelefon av André. Så det blev både roliga och användbara saker.
Vi åt och drack gott och umgicks några timmar hemma hos Hampus.
Trevligt att träffas och ha en lugn hemmakväll tycker jag.
Vintervackert
Vår helt fantastiska kalla härliga vinter har jag njutit av nästan hela tiden. Soligt med pastellfärger mot horisonten vareviga dag och sol- och stjärnklart på nätterna.
Aldrig haft så vacker vinter i hela mitt liv som denna vinter.
Såhär fina är skyltarna.... man ser helt enkelt inte vad det står på dem. Så det är säkrast att man hittar vägen dit man ska annars får man klättra upp på skyltarna och ta bort snö och frost.
Ett av fönstren syns bakom de snötunga trädgrenarna in till vår nyöppnade Glashytta.
Där har vi köpt lite fina saker. Man kan även få se på när de tillverkar sina glassaker för verkstan och affären går liksom ihop.
Oj oj oj så mycket snö Konsums gran hann få på sig. Man kan inte se något grönt på den. grenarna är helt vita av snö och glitter och andra band hänger ner mer än vad det gjorde från början. Kulorna försöker ta sig fram bakom snön och lysa rött. Julstämning har vi verkligen här uppe... varje år... varje årtionde... varje århundrade. Ingen behöver undra ifall det blir en vit eller slaksig jul. Alltid lika stämningsfullt med vit gnistrande snö på julafton.
Och se så fina pepparkakor jag gjorde till jul. André hade lite annorlunda formar...
Här är det andra små harar som blivit fina i glasyr och nonstop-godis.
Nu har vi ätit upp alla fina pepparkakor med utsmyckning på och det var jättekott!
Igår var det julafton och vi hade det riktigt bra hela dagen och hela kvällen.
Jag gick visserligen och jobbade kl 21.00 och jobbade hela natten. Men vi hann umgås mycket ändå. Och en lugn julaftons natt var det på jobbet så det var väl skönt. Då hade folk det förhoppningsvis bra hemma i stugorna eftersom de inte behövde uppsöka sjukvården.
Idag har jag, Fanny, André och Nanok åkt skidor en liten stund. Och sedan ätit rester av julmaten och kolla på tv med tända ljus och med den fina granen lysande brevid.
Mer om julaftonen i nästa inlägg.
GOTT SLUT PÅ DET GAMLA ÅRET ÖNSKAR JAG ALLA!!!
Aldrig haft så vacker vinter i hela mitt liv som denna vinter.
Såhär fina är skyltarna.... man ser helt enkelt inte vad det står på dem. Så det är säkrast att man hittar vägen dit man ska annars får man klättra upp på skyltarna och ta bort snö och frost.
Ett av fönstren syns bakom de snötunga trädgrenarna in till vår nyöppnade Glashytta.
Där har vi köpt lite fina saker. Man kan även få se på när de tillverkar sina glassaker för verkstan och affären går liksom ihop.
Oj oj oj så mycket snö Konsums gran hann få på sig. Man kan inte se något grönt på den. grenarna är helt vita av snö och glitter och andra band hänger ner mer än vad det gjorde från början. Kulorna försöker ta sig fram bakom snön och lysa rött. Julstämning har vi verkligen här uppe... varje år... varje årtionde... varje århundrade. Ingen behöver undra ifall det blir en vit eller slaksig jul. Alltid lika stämningsfullt med vit gnistrande snö på julafton.
Och se så fina pepparkakor jag gjorde till jul. André hade lite annorlunda formar...
Här är det andra små harar som blivit fina i glasyr och nonstop-godis.
Nu har vi ätit upp alla fina pepparkakor med utsmyckning på och det var jättekott!
Igår var det julafton och vi hade det riktigt bra hela dagen och hela kvällen.
Jag gick visserligen och jobbade kl 21.00 och jobbade hela natten. Men vi hann umgås mycket ändå. Och en lugn julaftons natt var det på jobbet så det var väl skönt. Då hade folk det förhoppningsvis bra hemma i stugorna eftersom de inte behövde uppsöka sjukvården.
Idag har jag, Fanny, André och Nanok åkt skidor en liten stund. Och sedan ätit rester av julmaten och kolla på tv med tända ljus och med den fina granen lysande brevid.
Mer om julaftonen i nästa inlägg.
GOTT SLUT PÅ DET GAMLA ÅRET ÖNSKAR JAG ALLA!!!
