Flyttbestyr
Hej alla ni som hänger med här på min blogg!
Detta kanske är det sista inlägget innan flytten. Åker upp fredag tidigt på morgonen. Räknar med att köra hela tiden förutom lite matuppehåll, rasta hunden, och sträcka på oss lite.
Håll tummarna att ingenting obehagligt händer på vägen upp. Jag är så förskräckligt nervös inför flytten så ni kan inte ana! I natt sov jag hyggligt bra... men ändå inte bra.
Trodde inte det skulle kännas så hemskt att lämna mina arbetskamrater som det just nu känns. Har verkigen panikångest! De senaste nätterna jag jobbat har det kännts hemskt att veta att jag snart inte är kvar på avd. Och likadant när jag kliver av på T-centralen och känner Stockholmsbruset och myllret! Stockholm känns nästan värst att lämna.
Jag vet att Stockholm finns kvar... men förbaskat långt bort om jag spontant vill dit som jag ibland gjort nu här nere. Älskar åka ensam till Stockholm och gå i "mina kvarter! Men nu är det slut på det. Usch så bedrövligt.
Men nu måste jag tänk positivt. Längtar till Arjeplog och snön där. Blir skidåkning så fort jag bara hinner. Ska på adventsfirande i Pingstkyrkan på söndagen! Det ni! Jag har tagit reda på en hel del evenemang som händer däruppe och ska försöka slänga mig i i allt jag tycker är intressant och är nyfken på. Det finns ett gym, spinning och simhall. Så det är väl (efter skidåkningen förstås) bland det första jag ska bekanta mig med. Saknar min träning SÅÅÅÅ mycket!
Här får ni se lite fina bilder från denna helg då min mamma varit och hjälpt mig med allt möjligt inför flytten. Hon har faktiskt mest städat och gnott som en galning, och det är jag tacksam för. Jag är inte alls lika duktig och noggrann som hon när det gäller städning så det är bra att hon alltid varit bra på det.
Jag har ägnat mig åt att måla om i hela hallen och köket för att hyresvärden inte accepterade den färgen som var där innan. Så nu blir det helvitt istället. Skulle inte jag vilja ha i nästan hela hemmet, men det är en färg de accepterar så då så.....
Provisoriskt lyse i hallen när jag målade.
Så fint det är med kartonger och allt möjligt annat! Nej, fy sjutton. Men det syns att jag jobbat på bra i alla all.
Min lilla "Clas Olsson" skivspelare har fått hängt med hela tiden för jag älskar att lyssna på mina gamla LP-skivor.
Min mamma i full fart som vanligt. Spis och ugn såg som det var helt nytt efter hennes rengöring. Tack älskade mamma för du hjälper mig! Ovärderligt!!!!!
Och jag är en hejare på att måla! Jobbigt men det blev fint. Fast alldeles för vitt i min smak. Men hyresvärden blir ju nöjd.
Detta kanske är det sista inlägget innan flytten. Åker upp fredag tidigt på morgonen. Räknar med att köra hela tiden förutom lite matuppehåll, rasta hunden, och sträcka på oss lite.
Håll tummarna att ingenting obehagligt händer på vägen upp. Jag är så förskräckligt nervös inför flytten så ni kan inte ana! I natt sov jag hyggligt bra... men ändå inte bra.
Trodde inte det skulle kännas så hemskt att lämna mina arbetskamrater som det just nu känns. Har verkigen panikångest! De senaste nätterna jag jobbat har det kännts hemskt att veta att jag snart inte är kvar på avd. Och likadant när jag kliver av på T-centralen och känner Stockholmsbruset och myllret! Stockholm känns nästan värst att lämna.
Jag vet att Stockholm finns kvar... men förbaskat långt bort om jag spontant vill dit som jag ibland gjort nu här nere. Älskar åka ensam till Stockholm och gå i "mina kvarter! Men nu är det slut på det. Usch så bedrövligt.
Men nu måste jag tänk positivt. Längtar till Arjeplog och snön där. Blir skidåkning så fort jag bara hinner. Ska på adventsfirande i Pingstkyrkan på söndagen! Det ni! Jag har tagit reda på en hel del evenemang som händer däruppe och ska försöka slänga mig i i allt jag tycker är intressant och är nyfken på. Det finns ett gym, spinning och simhall. Så det är väl (efter skidåkningen förstås) bland det första jag ska bekanta mig med. Saknar min träning SÅÅÅÅ mycket!
Här får ni se lite fina bilder från denna helg då min mamma varit och hjälpt mig med allt möjligt inför flytten. Hon har faktiskt mest städat och gnott som en galning, och det är jag tacksam för. Jag är inte alls lika duktig och noggrann som hon när det gäller städning så det är bra att hon alltid varit bra på det.
Jag har ägnat mig åt att måla om i hela hallen och köket för att hyresvärden inte accepterade den färgen som var där innan. Så nu blir det helvitt istället. Skulle inte jag vilja ha i nästan hela hemmet, men det är en färg de accepterar så då så.....
Provisoriskt lyse i hallen när jag målade.
Så fint det är med kartonger och allt möjligt annat! Nej, fy sjutton. Men det syns att jag jobbat på bra i alla all.
Min lilla "Clas Olsson" skivspelare har fått hängt med hela tiden för jag älskar att lyssna på mina gamla LP-skivor.
Min mamma i full fart som vanligt. Spis och ugn såg som det var helt nytt efter hennes rengöring. Tack älskade mamma för du hjälper mig! Ovärderligt!!!!!
Och jag är en hejare på att måla! Jobbigt men det blev fint. Fast alldeles för vitt i min smak. Men hyresvärden blir ju nöjd.
Utekväll med några arbetskamrater
I lördags kväll var jag och några arbetskamrater ute i Stockholm och hade kul. Vi spelade disco-bowling först. Jag hade tappat tekniken helt, men skärpte till mig efter ett tag och det gick något bättre.
Sedan fortsatte vi till några krogar. Det var feststämning hel kvällen och natten. Men som vanligt drack jag mer än vad som var nyttigt. Men nu har jag fått min dos tills jag flyttar.
Försökte ta kort med min mobilkamera, men det är ingen idé att ha in bilderna här för det var för mörkt så allt blev bara grynigt. Men när jag själv tittar på bilderna blir jag fnissig eftersom jag vet hur kvällen förlöpte!
Alla hade vi trevligt i alla fall.
Fast inga detaljer här på bloggen...
En av killarna hade riktig kamera med sig så han ska maila dem till mig snart. Då får ni se hur kul vi hade.
Fick en urfin mössa av dem som jag är jätteglad för. Den matchar mina Helly Hansen kängor alldeles utmärkt.
Tack mina älskade arbetskamrater för den!
Bilder både på den och oss andra kommer senare.
Bifogar lite andra bilder från avdelningen på några av mina arbetskamrater som jag kommer sakna oerhört mycket.
Ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Får hemsk panik emellanåt!
Vi har både arbetat tillsammans och haft några tuffa träningspass på gymmet ihop! Tack för den här tiden!
Mycket trevlig kollega! Tack du också för den här tiden!
En av killarna som var med ut på krogsvängen och som ska skicka bilder till mig. Tack både för din kommentar på min blogg och för att vi haft en bra tid tillsammans på jobbet!
Här har vi faktiskt en mästerfotograf! Jag kontaktar dig när jag ska köpa kamera uppe i Arjeplog! Stort tack för tiden tillsammans på jobbet!
Den här mannen har berättat många enastående historier på jobbet! Mycket allmänbildad och sådant imponerar på mig. Tack för tiden tillsammans. Och tack för att du skjutsat mig till tåget på mornarna!
Det kommer mer! Har några nätter kvar på nuvarande jobbet.
Och så kommer krogbilderna. Ska bli intressant... även för mig! Får väl se vad som kan publiceras här!
Sedan fortsatte vi till några krogar. Det var feststämning hel kvällen och natten. Men som vanligt drack jag mer än vad som var nyttigt. Men nu har jag fått min dos tills jag flyttar.
Försökte ta kort med min mobilkamera, men det är ingen idé att ha in bilderna här för det var för mörkt så allt blev bara grynigt. Men när jag själv tittar på bilderna blir jag fnissig eftersom jag vet hur kvällen förlöpte!
Alla hade vi trevligt i alla fall.
Fast inga detaljer här på bloggen...
En av killarna hade riktig kamera med sig så han ska maila dem till mig snart. Då får ni se hur kul vi hade.
Fick en urfin mössa av dem som jag är jätteglad för. Den matchar mina Helly Hansen kängor alldeles utmärkt.
Tack mina älskade arbetskamrater för den!
Bilder både på den och oss andra kommer senare.
Bifogar lite andra bilder från avdelningen på några av mina arbetskamrater som jag kommer sakna oerhört mycket.
Ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Får hemsk panik emellanåt!
Vi har både arbetat tillsammans och haft några tuffa träningspass på gymmet ihop! Tack för den här tiden!
Mycket trevlig kollega! Tack du också för den här tiden!
En av killarna som var med ut på krogsvängen och som ska skicka bilder till mig. Tack både för din kommentar på min blogg och för att vi haft en bra tid tillsammans på jobbet!
Här har vi faktiskt en mästerfotograf! Jag kontaktar dig när jag ska köpa kamera uppe i Arjeplog! Stort tack för tiden tillsammans på jobbet!
Den här mannen har berättat många enastående historier på jobbet! Mycket allmänbildad och sådant imponerar på mig. Tack för tiden tillsammans. Och tack för att du skjutsat mig till tåget på mornarna!
Det kommer mer! Har några nätter kvar på nuvarande jobbet.
Och så kommer krogbilderna. Ska bli intressant... även för mig! Får väl se vad som kan publiceras här!
Yippiiiiiii....!?!?!?
Ska jag våga ropa hej och yippi än? Ja, jag måste chansa på det.
Det har varit många turer fram och tillbaks senaste tiden när det gäller mitt boende. (och annat som jag inte skrivit om här... vissa tråkiga saker skriver jag inte om)
I alla fall... Haft kontakt med en man ett litet tag nu som svarat på min "Blocketannons" och som har ett hus att hyra ut i Arjeplog. Det lustiga är att han tydligen nyligen varit tillsammans med den kvinnan som först hörde av sig till mig om att få hyra hus av henne men som inte blev av, och nu harde här två separerat och vill bli av med sina hus. Ja, världen är liten det vet vi allihop fast det kan va svårt förstå ibland. Och hur litet är då inte Arjeplog? ännu svårare att förstå faktiskt tycker jag.
Ja, fast jag inte ens flyttat upp ännu så har jag redan fått en dos "skvaller" om man får säga så. Fast det är i alla fall inget elakt utan fakta med deras separation. Men ändå... jag är som sagt inte uppflyttad än.
Så nu i alla fall,så vill mannen hyra ut sitt hus till mig. Den mannen har flyttat ifrån Arjeplog in i ett hus i Stockfors som ligger en bit utanför Älvsbyn. Och vet ni? Om ni går tillbaks i min blogg och läser om när jag var på Westernridning med Malin... så var det just i Stockfors. Anders som jag träffade ett tag då... hans dotter Malin och hennes familj bor just i Stockfors. Så nu bor den här mannen granne med Malin och Magnus och deras barn. Vilket sammanträffande. Och jättekul. För Malin och jag kommer ha fortsatt kontakt. Hon är en pärla!
Så nu i kväll pratade jag jättelänge med mannen som jag ska få hyra huset av. Vi pratade om... jaa... vad pratade vi inte om? Det är ju så kul och trivsamt att prata med människor som jag känner att jag får sådär naturligt bra kontakt med. Och det blir liksom aldrig tyst för det finns plötsligt så himla mycket att prata om. Älskar sådana människor och möten! Och där det inte blir en massa (ursäkta) fåniga uttjatade skämt som man hört i hundra år. Eller töntiga klyschor om manligt och kvinligt. Avskyr det.
Fick mycket tips och information om Arjeplog bl a. Och jag lyssnade på hans planer för framtiden... och han lyssnade på mina framtidsplaner. Kändes som vi pratade samma språk (förutom svenskan då förstås, hi hi). Och vi hade en hel del gemensamt och mycket åsikter om alla möjligheter som frilufsare uppe i Norrland.
Så nu alla mina älskade underbara och högt värdefulla vänner och familj!!!
Ni som gillar snö och skidåkning, snowboard, pulka, rulla runt i snön, bygga snögrottor, uppleva norrsken m m... kom upp i vinter och bo hos mig!!!
Och ni som gillar fiske av alla de slag, (flugfiske vill jag själv lära mig), vandra natursköna stigar upp och ner för berg och utmed vatten och forsar, cykla, träffa björnar, bo i grottor, få kompisrävar, se midnattssolen och få en hundraprocentigt avkopplande miljö... kom ni också till mig så blir jag glad.
Jag har även gått diverse grundkurser i massage, Reiki, meditation av olika slag, tyda drömmar (genom ett visst tänk), se auror, vad sägs om det? Så jag tror vi skulle kunna ha lite kombi-upplevelser tillsammans i lappland.
Charlottas specialare heter det "kittet"...
Mitt hus?
Härligt va? Kom och prova!
Detta är Arjeplog! Är det inte lockande?
Det har varit många turer fram och tillbaks senaste tiden när det gäller mitt boende. (och annat som jag inte skrivit om här... vissa tråkiga saker skriver jag inte om)
I alla fall... Haft kontakt med en man ett litet tag nu som svarat på min "Blocketannons" och som har ett hus att hyra ut i Arjeplog. Det lustiga är att han tydligen nyligen varit tillsammans med den kvinnan som först hörde av sig till mig om att få hyra hus av henne men som inte blev av, och nu harde här två separerat och vill bli av med sina hus. Ja, världen är liten det vet vi allihop fast det kan va svårt förstå ibland. Och hur litet är då inte Arjeplog? ännu svårare att förstå faktiskt tycker jag.
Ja, fast jag inte ens flyttat upp ännu så har jag redan fått en dos "skvaller" om man får säga så. Fast det är i alla fall inget elakt utan fakta med deras separation. Men ändå... jag är som sagt inte uppflyttad än.
Så nu i alla fall,så vill mannen hyra ut sitt hus till mig. Den mannen har flyttat ifrån Arjeplog in i ett hus i Stockfors som ligger en bit utanför Älvsbyn. Och vet ni? Om ni går tillbaks i min blogg och läser om när jag var på Westernridning med Malin... så var det just i Stockfors. Anders som jag träffade ett tag då... hans dotter Malin och hennes familj bor just i Stockfors. Så nu bor den här mannen granne med Malin och Magnus och deras barn. Vilket sammanträffande. Och jättekul. För Malin och jag kommer ha fortsatt kontakt. Hon är en pärla!
Så nu i kväll pratade jag jättelänge med mannen som jag ska få hyra huset av. Vi pratade om... jaa... vad pratade vi inte om? Det är ju så kul och trivsamt att prata med människor som jag känner att jag får sådär naturligt bra kontakt med. Och det blir liksom aldrig tyst för det finns plötsligt så himla mycket att prata om. Älskar sådana människor och möten! Och där det inte blir en massa (ursäkta) fåniga uttjatade skämt som man hört i hundra år. Eller töntiga klyschor om manligt och kvinligt. Avskyr det.
Fick mycket tips och information om Arjeplog bl a. Och jag lyssnade på hans planer för framtiden... och han lyssnade på mina framtidsplaner. Kändes som vi pratade samma språk (förutom svenskan då förstås, hi hi). Och vi hade en hel del gemensamt och mycket åsikter om alla möjligheter som frilufsare uppe i Norrland.
Så nu alla mina älskade underbara och högt värdefulla vänner och familj!!!
Ni som gillar snö och skidåkning, snowboard, pulka, rulla runt i snön, bygga snögrottor, uppleva norrsken m m... kom upp i vinter och bo hos mig!!!
Och ni som gillar fiske av alla de slag, (flugfiske vill jag själv lära mig), vandra natursköna stigar upp och ner för berg och utmed vatten och forsar, cykla, träffa björnar, bo i grottor, få kompisrävar, se midnattssolen och få en hundraprocentigt avkopplande miljö... kom ni också till mig så blir jag glad.
Jag har även gått diverse grundkurser i massage, Reiki, meditation av olika slag, tyda drömmar (genom ett visst tänk), se auror, vad sägs om det? Så jag tror vi skulle kunna ha lite kombi-upplevelser tillsammans i lappland.
Charlottas specialare heter det "kittet"...
Mitt hus?
Härligt va? Kom och prova!
Detta är Arjeplog! Är det inte lockande?
Vill ha er kvar! - och spanienbilder!
Alla mina vänner, familj, arbetskamrater, folkdanskompisar, grannar och andra som läser min blogg... eller ni som inte gjort det än. (blir svårt nå fram till er som inte läser här inne förstås)
Alla ni i alla fall vill jag fortsätta ha kontakt med på ett eller annat sätt framöver.
Så nu uppmanar jag er alla att antingen här i bloggen (under kommentarer) skriva er mailadress (som de flesta har nuför tiden). Eller gå in på min mailadress. Här på bloggen kan ju alla läsa allt som skrivs, om det nu inte är så att ni skriver en kommentar och ber mig att inte visa den synligt i bloggen. Det går att ha kvar kommentaren så att bara jag kan läsa den. Jag kan hela tiden välja om kommentarerna ska synas eller inte för andra.
Men på min mail är det ju bara jag som ser det ni skrivit.
Skicka gärna bilder också.
Och ni som inte skapat någon egen blogg... gör det!!! Det är verkligen roligt.
Innan jag skapade denna blogg så hade jag en annan blogg genom tidningen Metro. Men jag hade inget riktigt bra tema på den bloggen, så den är jag sällan in och skriver på. Dessutom är det ju många Metrobloggare som tillhör de där "populära och mest lästa" bloggarna. Så min blogg där är verkligen i skymundan. Fast det händer då och då att okända människor skrivit kommentarer. Jag tar där ofta upp hur usel psykiatrin är, från politikers och lednings-håll ff a.
Och vad är det för typ av bloggar och typ av människor där på Metrobloggen? Jo det är nästan uteslutande "modebloggare" och "dejt-sex-bloggare" som är väldigt unga och som skriver i min mening ytliga inlägg. Visst tycker jag också om mode och kärlek osv. Många inlägg är från unga killar och tjejer som skriver hur hårt de festat kvällen innan och hur fulla de blev. JÄTTEINTRESSANT! Men kära nån, sättet att skriva på är definitivt inte imponerande. Kan inte förstå hur "blondinbella" och Alex Schulz... nånting. kan va så populära! Carolina Gynning kan jag däremot tycka skriver väldigt självutlämnade och om allmänmänskliga problem och glädjeämnen. Men så klart inte alltid. Säga vad man vill om henne, men om man jämför Carolinas sätt att uttrycka sig och ämnen hon tar upp och att hon inte bara skriver om hur snygg och bra hon är utan även lämnar ut känsliga och sårbara punkter hos sig själv... ja, jämför det med de andra mode-sex-fest-blondinbloggarna och (den sämsta av alla)... Alex!!! Hur kan han ha blivit så populär?
Men som sagt var... prova på att starta egen blogg. Hur enkelt som helst. Googla fram "blogg" så får ni många svar. Jag valde den som jag tycker är enklast att registrera sig hos och den heter bara www.blogg.se. Och sedan står det steg för steg hur man gör för att skapa en blogg. Jättekul för vänner och familjen att läsa. Och jag blir jätteglad om jag får många bloggsidor att läsa. Det är roligare att läsa en blogg än ha kontakt via mail.
Genom en blogg får man ju läsa mer om vad som hänt, och vänners och familjens vardagsliv, kanske semestrar, och ibland vill man skriva om lite elände man stått ut med på t ex jobbet, sina barn, sitt ex m m. Skönt få skriva av sig lite. Och ännu bättre i sådant deprimerande läge... att någon/några skrivit kommentar och ger lite uppmuntrande stöttning. Lite uppdaterade bilder över vad ni gör är alltid roligt. Ni som är lite äldre och känner att ni inte klarar det här med datorer så bra har väl alltid något barn eller barnbarn som kan hjälpa er. Jättelätt och jättekul när man kommer underfund med det.
Om ni inte väljer bli bloggare så snälla snälla snälla... skicka er mailadress i alla fall!!!!!
Här får ni min mailadress: [email protected] (jag heter Charlotta som förstanamn fast en del kallar mig Eva) Vill helst heta Charlotta framöver. I Norrland heter jag Charlotta av alla. Har alltid tyckt mer om Charlotta än Eva faktiskt.
Till mitt folkdansgäng!!! Lova skicka bilder när ni har era fina folkdräkter på er och har uppvisningar. Ni är så vackra i era folkdräkter... så ansträng er för min skull och skicka mycket bilder från uppvisningarna.
Om det funkar så planerar jag in att komma och titta på er nästa midsommar! Fast risk finns väl att jag försöker hoppa in bland er och dansa jag också. Lite "Kermits" och annat som jag redan kan!?
Tack och hej för denna gång. Nu vet ni mina önskemål... och det kan ni väl ställa upp på?
Varma kramar från mig till er alla!
Har inget med inlägget att göra. Jag var i Sevilla och hälsade på yngsta dottern. Just nu längtar jag ihäl mig efter henne!
Underbar dag dottern och jag hade när vi åkte till Cadiz som ligger vid kusten.
Visst är de ett vackert par? Jag är hur glad som helst att de fann varandra! Pojkvännen är den mest omtänksamma och positiva kille för min dotter. Gör vad som helst för att Fanny ska ha det bra hos honom. Han är jättenyfiken på Sverige och vill helst jobba och bo här ett tag. Och Arjeplog är något han absolut vill till för han kan inte fatta hur man kan leva där på vintern med 20 - 30 minusgrader och flera meter snö. Men han är sådan obotlig optimist så det finns inget som hindrar honom, och jag lovar att vi alla tre kommer ha väldans kul i backarna. Och om det inte blir alltför kallt blir det några timmars pimpling också. Han är kock så om vi fångar någon fisk så blir det utsökt mat till middag.
Fanny höll sig mest på land den dagen vi var i Cadiz. Det var i maj och precis lagom varmt både i luften och vattnet tyckte jag. Men Fanny tyckte det var ok uppe på land där det var 25 grader i luften. I vattnet var det 20-22 grader... och då vägrar hon bada. Jag badade så mycket jag bara kunde under den eftermiddagen och kvällen vi var där. Underbart vatten och underbar sandstrand. Och själva Cadiz som stad var mycket gullig och mycket trevliga människor.
Ja det blev en salig blandning på detta inlägg. Först tjat om blogg- och mailadresser.
Och sedan plötsligt bilder från Spanien.
Jag längtar ju både upp till Arjeplog och snön... och till Sevilla till min älskade lilla Fanny och hennes fina pojkvän!
Ha det bra alla... och glöm inte skicka mig era mailadresser... eller bloggadresser!
Hasta luego!
Alla ni i alla fall vill jag fortsätta ha kontakt med på ett eller annat sätt framöver.
Så nu uppmanar jag er alla att antingen här i bloggen (under kommentarer) skriva er mailadress (som de flesta har nuför tiden). Eller gå in på min mailadress. Här på bloggen kan ju alla läsa allt som skrivs, om det nu inte är så att ni skriver en kommentar och ber mig att inte visa den synligt i bloggen. Det går att ha kvar kommentaren så att bara jag kan läsa den. Jag kan hela tiden välja om kommentarerna ska synas eller inte för andra.
Men på min mail är det ju bara jag som ser det ni skrivit.
Skicka gärna bilder också.
Och ni som inte skapat någon egen blogg... gör det!!! Det är verkligen roligt.
Innan jag skapade denna blogg så hade jag en annan blogg genom tidningen Metro. Men jag hade inget riktigt bra tema på den bloggen, så den är jag sällan in och skriver på. Dessutom är det ju många Metrobloggare som tillhör de där "populära och mest lästa" bloggarna. Så min blogg där är verkligen i skymundan. Fast det händer då och då att okända människor skrivit kommentarer. Jag tar där ofta upp hur usel psykiatrin är, från politikers och lednings-håll ff a.
Och vad är det för typ av bloggar och typ av människor där på Metrobloggen? Jo det är nästan uteslutande "modebloggare" och "dejt-sex-bloggare" som är väldigt unga och som skriver i min mening ytliga inlägg. Visst tycker jag också om mode och kärlek osv. Många inlägg är från unga killar och tjejer som skriver hur hårt de festat kvällen innan och hur fulla de blev. JÄTTEINTRESSANT! Men kära nån, sättet att skriva på är definitivt inte imponerande. Kan inte förstå hur "blondinbella" och Alex Schulz... nånting. kan va så populära! Carolina Gynning kan jag däremot tycka skriver väldigt självutlämnade och om allmänmänskliga problem och glädjeämnen. Men så klart inte alltid. Säga vad man vill om henne, men om man jämför Carolinas sätt att uttrycka sig och ämnen hon tar upp och att hon inte bara skriver om hur snygg och bra hon är utan även lämnar ut känsliga och sårbara punkter hos sig själv... ja, jämför det med de andra mode-sex-fest-blondinbloggarna och (den sämsta av alla)... Alex!!! Hur kan han ha blivit så populär?
Men som sagt var... prova på att starta egen blogg. Hur enkelt som helst. Googla fram "blogg" så får ni många svar. Jag valde den som jag tycker är enklast att registrera sig hos och den heter bara www.blogg.se. Och sedan står det steg för steg hur man gör för att skapa en blogg. Jättekul för vänner och familjen att läsa. Och jag blir jätteglad om jag får många bloggsidor att läsa. Det är roligare att läsa en blogg än ha kontakt via mail.
Genom en blogg får man ju läsa mer om vad som hänt, och vänners och familjens vardagsliv, kanske semestrar, och ibland vill man skriva om lite elände man stått ut med på t ex jobbet, sina barn, sitt ex m m. Skönt få skriva av sig lite. Och ännu bättre i sådant deprimerande läge... att någon/några skrivit kommentar och ger lite uppmuntrande stöttning. Lite uppdaterade bilder över vad ni gör är alltid roligt. Ni som är lite äldre och känner att ni inte klarar det här med datorer så bra har väl alltid något barn eller barnbarn som kan hjälpa er. Jättelätt och jättekul när man kommer underfund med det.
Om ni inte väljer bli bloggare så snälla snälla snälla... skicka er mailadress i alla fall!!!!!
Här får ni min mailadress: [email protected] (jag heter Charlotta som förstanamn fast en del kallar mig Eva) Vill helst heta Charlotta framöver. I Norrland heter jag Charlotta av alla. Har alltid tyckt mer om Charlotta än Eva faktiskt.
Till mitt folkdansgäng!!! Lova skicka bilder när ni har era fina folkdräkter på er och har uppvisningar. Ni är så vackra i era folkdräkter... så ansträng er för min skull och skicka mycket bilder från uppvisningarna.
Om det funkar så planerar jag in att komma och titta på er nästa midsommar! Fast risk finns väl att jag försöker hoppa in bland er och dansa jag också. Lite "Kermits" och annat som jag redan kan!?
Tack och hej för denna gång. Nu vet ni mina önskemål... och det kan ni väl ställa upp på?
Varma kramar från mig till er alla!
Har inget med inlägget att göra. Jag var i Sevilla och hälsade på yngsta dottern. Just nu längtar jag ihäl mig efter henne!
Underbar dag dottern och jag hade när vi åkte till Cadiz som ligger vid kusten.
Visst är de ett vackert par? Jag är hur glad som helst att de fann varandra! Pojkvännen är den mest omtänksamma och positiva kille för min dotter. Gör vad som helst för att Fanny ska ha det bra hos honom. Han är jättenyfiken på Sverige och vill helst jobba och bo här ett tag. Och Arjeplog är något han absolut vill till för han kan inte fatta hur man kan leva där på vintern med 20 - 30 minusgrader och flera meter snö. Men han är sådan obotlig optimist så det finns inget som hindrar honom, och jag lovar att vi alla tre kommer ha väldans kul i backarna. Och om det inte blir alltför kallt blir det några timmars pimpling också. Han är kock så om vi fångar någon fisk så blir det utsökt mat till middag.
Fanny höll sig mest på land den dagen vi var i Cadiz. Det var i maj och precis lagom varmt både i luften och vattnet tyckte jag. Men Fanny tyckte det var ok uppe på land där det var 25 grader i luften. I vattnet var det 20-22 grader... och då vägrar hon bada. Jag badade så mycket jag bara kunde under den eftermiddagen och kvällen vi var där. Underbart vatten och underbar sandstrand. Och själva Cadiz som stad var mycket gullig och mycket trevliga människor.
Ja det blev en salig blandning på detta inlägg. Först tjat om blogg- och mailadresser.
Och sedan plötsligt bilder från Spanien.
Jag längtar ju både upp till Arjeplog och snön... och till Sevilla till min älskade lilla Fanny och hennes fina pojkvän!
Ha det bra alla... och glöm inte skicka mig era mailadresser... eller bloggadresser!
Hasta luego!
19 dagar kvar! Mycket tankar och funderingar.
Jag packar och packar... och jag slänger och sorterar... och aldrig tar det slut! Vart kommer allt ifrån? Märkligt att det är samma sak varje gång jag flyttar. Ändå är jag ingen hamster som hela tiden samlar på mig och aldrig slänger. Nej då. Jag avskyr att köpa "bra-ha-saker". Tänker mig alltid för innan jag köper saker och det är ytterst sällan jag impulshandlar.
Men det är klart att den här gången när jag ska flytta så rensar jag och kastar extra mycket saker när det är så långt bort jag flyttar. Vill verkligen inte släpa med mig onödiga saker ända upp till Arjeplog.
Appropå flytt så har psykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Karolinska sjukhuset i Stockholm, där jag jobbar flyttat till Danderyds sjukhus istället. Och flytten dit har varit jättejobbig. Bara en massa krångel hela hela tiden. Varje natt jag kommer och jobbar har de flyttat om alla möjliga grejer så det tar en massa tid och kraft att springa och leta efter till exempel sprutor, omläggningsgrejer, stetoskop, blodtrycksmanchett m m. (stackars patiener)
Snart lämnar jag psykiatrin... känns både skönt och vemodigt. I Arjeplog blir det mer åldringsvård, lite palliativ vård, akutmottagning, ett par Obs-platser, telefonrådgivning. Blir helt annorlunda än det jag är van vid, men också nyttigt att få jobba som sjuksköterska inom andra områden än bara psykiatri.
Men myckte kommer jag ändå sakna... om ni bara visste vad jag har kännt mig betydelsefull för mina patienter många gånger. Det är för patienternas skull jag hållt mig kvar i psykiatrin. Och varje gång jag byter jobb är det pga personalen eller chefen som sprider misstämning som gjort att jag till slut inte stått ut. Men den här gången är det enbart för jag vill upp till Norrland. Trivs med 95 procent av personalen (inräknat fast och timanställd personal), och chefen har jag inte haft problem med.
Det som jag ändå upplever nu som tröttsamt är att det är en tristare stämning när jag kommer på kvällarna och ska börja mit nattpass, och ännu värre på mornarna när viss dagpersonal kommer. Det är nu två avdelningar från Karolinska som slagits samman sedan vi flyttat till Danderyd. Och det är personalen på "den andra" avdelningen som jag tidigare bara jobbade på ibland som ofta ser sura ut och som bara stirrar ner i sitt papper och mungiporna neråt och suckar missnöjt. Urtrist. Har jag gjort något fel? Personalen på "min hemavdelning" uttrycker sig mer konkret om de är missnöjda med något och då är det lättare att hantera, men "den andra sidan" sitter bara och ser allmänt sura ut. Vi på natten försöker se till att allt är i ordning på avdelningen tills dagpersonalen kommer kl 7 på morgonen, men ändå har de tydligen alltid något att se sura ut över. (Inte sjuksköterskorna som tur är, de försöker alltid hålla stämningen uppe och inte gnälla över småsaker).
Fast det verkigen många gånger är oerhört krävande och svårt psykiskt sjuka människor som läggs in hos oss är det lättare att hantera dem än personal som tycker att de "vet bäst", som svärtar ner läkare och sjuksköterskor hela tiden så fort vi inte tycker som skötarna... Så en läkare med 5 -6 års läkarutbildning, och sedan 3-4 års specialistutbildning har alltså mindre kunskaper och kompetens än en mentalskötare som har en gymnasiekompetens!? Det är frustrerande och horribelt. De mentalskötare och undersköterskor som har den inställningen och ständigt gnäller är oftast de som jobbat inom sitt yrke i 20-30 år eller längre. Och som oftast stannat upp i utvecklingen sedan "den gamla goda tiden" då man behandlade psykpatienter med alla möjliga - idag otillåtna medel, och dessutom gav sig på dem fysiskt när de tyckte att patienerna behövde "sättas på plats". Och den "gamla stammen" mentalskötare är väldigt ofta också hemskt nedlåtande mot patienterna. (inte alla, det finns pärlor som absolut beter sig professionellt) Som om patienterna inte lider tillräckligt ändå!?
Nej mitt motto är att man aldrig får glömma att vi alla är människor och alla ska bli behandlade med respekt och med människovärde. Om jag eller någon annan har fördomar eller har svårt för en viss kategori av människor/patiener så krävs det av oss var och en som personal att vi håller det för oss själva. Patienterna som är inlåsta hos oss är ändå hela tiden i underläge och det är en kränkning i sig att komma till en avdelning där alla dörrar är låsta. Så vi som jobbar med dessa sårbara människor har ett oerhört stort ansvar att ta hand om dem så vi inte tillför dem större lidande än det redan är för dem.
Mina 2 nattgäng som jag jobbar växelvis med är det 99 procent som jag verkligen älskar att jobba tillsammans med. Och jag kommer nog aldrig få så roliga, trevliga, lättsamma och professionella medarbetare någon gång igen. Stor saknad kommer det att bli att lämna dem. Ska väl försöka hålla kontakten kvar med dem när jag flyttar upp. Men jag vet hur det brukar bli... det rinner ut i sanden. Det gör inte så mycket, det är helt naturligt. Men mina killar och tjejer kommer verkigen alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta. Jag vet att det är flera stycken av dem som tycker om skidåkning och fiske, så jag får väl göra vad jag kan för att locka upp dem till mig där det bara är en mil till närmsta skidanläggning, och fiskevatten är det gångavstånd till. Sedan finns det några stycken som är jättenyfikna på den delen av Sverige och som aldrig varit där, och jag hoppas nyfikenheten kommer sitta i länge nog så att jag får besök av dem också.
En av mina förebilder Florens Nightingale.
Föddes 1820 i Toscana och dog 1910 i London.
Florence är grundare till det moderna sjuksköterskeyrket genom sin envishet och stora uppoffringar.
Hon är känd för sin stora insats i Krimkriget. Genom bl a bättre hygien sänkte hon dödligheten bland soldaterna med 20 - 30 procent.
I slutet av Krimkriget fick Florence arbetsledande befattning.
Hon blev en nationell hjälte p g a hennes välskötta sjukvård.
1860 grundade Florence skolan "Nightingale school of Nursing".
Hon gjorde sig även känd för sina insatser inom statistiken. Bl a använde hon cirkeldiagram.
Florence var verkligen innovativ i sitt tänkande och hade en enorm drivkraft som vi ska vara glada för idag.
1858 valdes Florence som första kvinna in i "Royal statistical Society".
Jag hyllar verkligen Florence och många andra av dessa modiga kvinnor som uppoffrade sig och vigde sina liv för en sak de brann för och fick slåss med näbbar och klor i ett manssamhälle vi knappt kan föreställa oss idag.
Men det är klart att den här gången när jag ska flytta så rensar jag och kastar extra mycket saker när det är så långt bort jag flyttar. Vill verkligen inte släpa med mig onödiga saker ända upp till Arjeplog.
Appropå flytt så har psykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Karolinska sjukhuset i Stockholm, där jag jobbar flyttat till Danderyds sjukhus istället. Och flytten dit har varit jättejobbig. Bara en massa krångel hela hela tiden. Varje natt jag kommer och jobbar har de flyttat om alla möjliga grejer så det tar en massa tid och kraft att springa och leta efter till exempel sprutor, omläggningsgrejer, stetoskop, blodtrycksmanchett m m. (stackars patiener)
Snart lämnar jag psykiatrin... känns både skönt och vemodigt. I Arjeplog blir det mer åldringsvård, lite palliativ vård, akutmottagning, ett par Obs-platser, telefonrådgivning. Blir helt annorlunda än det jag är van vid, men också nyttigt att få jobba som sjuksköterska inom andra områden än bara psykiatri.
Men myckte kommer jag ändå sakna... om ni bara visste vad jag har kännt mig betydelsefull för mina patienter många gånger. Det är för patienternas skull jag hållt mig kvar i psykiatrin. Och varje gång jag byter jobb är det pga personalen eller chefen som sprider misstämning som gjort att jag till slut inte stått ut. Men den här gången är det enbart för jag vill upp till Norrland. Trivs med 95 procent av personalen (inräknat fast och timanställd personal), och chefen har jag inte haft problem med.
Det som jag ändå upplever nu som tröttsamt är att det är en tristare stämning när jag kommer på kvällarna och ska börja mit nattpass, och ännu värre på mornarna när viss dagpersonal kommer. Det är nu två avdelningar från Karolinska som slagits samman sedan vi flyttat till Danderyd. Och det är personalen på "den andra" avdelningen som jag tidigare bara jobbade på ibland som ofta ser sura ut och som bara stirrar ner i sitt papper och mungiporna neråt och suckar missnöjt. Urtrist. Har jag gjort något fel? Personalen på "min hemavdelning" uttrycker sig mer konkret om de är missnöjda med något och då är det lättare att hantera, men "den andra sidan" sitter bara och ser allmänt sura ut. Vi på natten försöker se till att allt är i ordning på avdelningen tills dagpersonalen kommer kl 7 på morgonen, men ändå har de tydligen alltid något att se sura ut över. (Inte sjuksköterskorna som tur är, de försöker alltid hålla stämningen uppe och inte gnälla över småsaker).
Fast det verkigen många gånger är oerhört krävande och svårt psykiskt sjuka människor som läggs in hos oss är det lättare att hantera dem än personal som tycker att de "vet bäst", som svärtar ner läkare och sjuksköterskor hela tiden så fort vi inte tycker som skötarna... Så en läkare med 5 -6 års läkarutbildning, och sedan 3-4 års specialistutbildning har alltså mindre kunskaper och kompetens än en mentalskötare som har en gymnasiekompetens!? Det är frustrerande och horribelt. De mentalskötare och undersköterskor som har den inställningen och ständigt gnäller är oftast de som jobbat inom sitt yrke i 20-30 år eller längre. Och som oftast stannat upp i utvecklingen sedan "den gamla goda tiden" då man behandlade psykpatienter med alla möjliga - idag otillåtna medel, och dessutom gav sig på dem fysiskt när de tyckte att patienerna behövde "sättas på plats". Och den "gamla stammen" mentalskötare är väldigt ofta också hemskt nedlåtande mot patienterna. (inte alla, det finns pärlor som absolut beter sig professionellt) Som om patienterna inte lider tillräckligt ändå!?
Nej mitt motto är att man aldrig får glömma att vi alla är människor och alla ska bli behandlade med respekt och med människovärde. Om jag eller någon annan har fördomar eller har svårt för en viss kategori av människor/patiener så krävs det av oss var och en som personal att vi håller det för oss själva. Patienterna som är inlåsta hos oss är ändå hela tiden i underläge och det är en kränkning i sig att komma till en avdelning där alla dörrar är låsta. Så vi som jobbar med dessa sårbara människor har ett oerhört stort ansvar att ta hand om dem så vi inte tillför dem större lidande än det redan är för dem.
Mina 2 nattgäng som jag jobbar växelvis med är det 99 procent som jag verkligen älskar att jobba tillsammans med. Och jag kommer nog aldrig få så roliga, trevliga, lättsamma och professionella medarbetare någon gång igen. Stor saknad kommer det att bli att lämna dem. Ska väl försöka hålla kontakten kvar med dem när jag flyttar upp. Men jag vet hur det brukar bli... det rinner ut i sanden. Det gör inte så mycket, det är helt naturligt. Men mina killar och tjejer kommer verkigen alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta. Jag vet att det är flera stycken av dem som tycker om skidåkning och fiske, så jag får väl göra vad jag kan för att locka upp dem till mig där det bara är en mil till närmsta skidanläggning, och fiskevatten är det gångavstånd till. Sedan finns det några stycken som är jättenyfikna på den delen av Sverige och som aldrig varit där, och jag hoppas nyfikenheten kommer sitta i länge nog så att jag får besök av dem också.
En av mina förebilder Florens Nightingale.
Föddes 1820 i Toscana och dog 1910 i London.
Florence är grundare till det moderna sjuksköterskeyrket genom sin envishet och stora uppoffringar.
Hon är känd för sin stora insats i Krimkriget. Genom bl a bättre hygien sänkte hon dödligheten bland soldaterna med 20 - 30 procent.
I slutet av Krimkriget fick Florence arbetsledande befattning.
Hon blev en nationell hjälte p g a hennes välskötta sjukvård.
1860 grundade Florence skolan "Nightingale school of Nursing".
Hon gjorde sig även känd för sina insatser inom statistiken. Bl a använde hon cirkeldiagram.
Florence var verkligen innovativ i sitt tänkande och hade en enorm drivkraft som vi ska vara glada för idag.
1858 valdes Florence som första kvinna in i "Royal statistical Society".
Jag hyllar verkligen Florence och många andra av dessa modiga kvinnor som uppoffrade sig och vigde sina liv för en sak de brann för och fick slåss med näbbar och klor i ett manssamhälle vi knappt kan föreställa oss idag.
Nu ska jag iväg och dansa folkdans för näst sista gången innan ja flyttar.
Ha en riktigt bra kväll allihop!
Ha en riktigt bra kväll allihop!
Skogsdungen - och så lite om kärlek
Idag är det strålande solsken här i Enköping. Tog några fler bilder från min skogsdunge där jag och Tiffany tog en promenad i förmiddags.
Början på promenaden. Dungen kändes ovanligt vacker idag.
En lägligt belägen bänk där jag ofta ser någon sitta och ta igen sig. Kanske efter en långpromenad? Eller bara vill stilla sig en stund i den fina skogsdungen?
Tiffany i sin nya fina "jacka". Passande när det blir snöigt ute så det inte blir snöklumpar i pälsen. Men min lilla pudelflicka blir tyvärr kvar här nere i Uppland när jag flyttar. Till en början i alla fall innan jag har lite bättre ordnat med boende.
På väg ut från skogsdungen. Det är verkligen värt mycket att ha den här lilla rundan att gå, alldeles lagom för Tiffany att hinna både nosa lite här och var, träffa kompisar, och göra sina behov. När jag vill gå längre skogspromenader finns det riktig skog bara 10 minuter längre bort och där finns det ordentliga strövområden och ett elljusspår.
Avslutar detta inlägg med några utvalda kloka rader jag läste i en gammal tidning som jag nu ska kasta, den heter Vi Föräldrar och jag har haft den kvar ända sedan yngsta dottern föddes 1986. Handlar om förhållanden.
"Det är först när vi erkänner att vi behöver varann, att vi vill älska, som livet blir meningsfullt.
Visa på alla sätt hur mycket människor och/eller din partner betyder i ditt liv!
Säg: jag älskar dig just för att du är du, jag behöver dig och du är inte utbytbar mot någon.
Viktigast av allt för en människa är att känna sig älskad.
Tala om kärlekens betydelse.
Våga släppa garden, tappa ansiktet, visa sina ömtåliga punkter, blotta sina sår och konstigheter.
I ett samspelt förhållande måste man tillåta varandra att ha egna intressen, och egna vänner, av båda könen.
Alla bär vi med oss bilder från den egna barndomen av hur ett förhållande ska vara, och ofta tar vi nog bara för givet att den andra bär på samma bild som vi själva. Det bäddar för missförstånd och besvikelser.
Det är viktigt att vara realistisk.
Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka, man befruktar varann på det sättet.
Början på promenaden. Dungen kändes ovanligt vacker idag.
En lägligt belägen bänk där jag ofta ser någon sitta och ta igen sig. Kanske efter en långpromenad? Eller bara vill stilla sig en stund i den fina skogsdungen?
Tiffany i sin nya fina "jacka". Passande när det blir snöigt ute så det inte blir snöklumpar i pälsen. Men min lilla pudelflicka blir tyvärr kvar här nere i Uppland när jag flyttar. Till en början i alla fall innan jag har lite bättre ordnat med boende.
På väg ut från skogsdungen. Det är verkligen värt mycket att ha den här lilla rundan att gå, alldeles lagom för Tiffany att hinna både nosa lite här och var, träffa kompisar, och göra sina behov. När jag vill gå längre skogspromenader finns det riktig skog bara 10 minuter längre bort och där finns det ordentliga strövområden och ett elljusspår.
Avslutar detta inlägg med några utvalda kloka rader jag läste i en gammal tidning som jag nu ska kasta, den heter Vi Föräldrar och jag har haft den kvar ända sedan yngsta dottern föddes 1986. Handlar om förhållanden.
"Det är först när vi erkänner att vi behöver varann, att vi vill älska, som livet blir meningsfullt.
Visa på alla sätt hur mycket människor och/eller din partner betyder i ditt liv!
Säg: jag älskar dig just för att du är du, jag behöver dig och du är inte utbytbar mot någon.
Viktigast av allt för en människa är att känna sig älskad.
Tala om kärlekens betydelse.
Våga släppa garden, tappa ansiktet, visa sina ömtåliga punkter, blotta sina sår och konstigheter.
I ett samspelt förhållande måste man tillåta varandra att ha egna intressen, och egna vänner, av båda könen.
Alla bär vi med oss bilder från den egna barndomen av hur ett förhållande ska vara, och ofta tar vi nog bara för givet att den andra bär på samma bild som vi själva. Det bäddar för missförstånd och besvikelser.
Det är viktigt att vara realistisk.
Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka, man befruktar varann på det sättet.
Lötsjön och Stockholms parker
Var iväg till barnens pappas grav igår innan jag åkte till jobbet. Skulle varit dit i helgen men hade inte tillräckligt med energi så jag var bara hemma istället. Men det kändes mycket bra att åka dit igår och tända ljus och sätta dit blommor. Graven ligger vackert mittemot Lötsjön i Sundbyberg. När vi fortfarande var gifta och barnen var små gick vi runt sjön lite då och då. Mina f d svärföräldrar bodde precis där. Så när vi var och hälsade på dem så tog vi en promenad runt Lötsjön. En alldeles precis lagom promenad. Barnen matade änder och gäss. Fast jag tycker gäss är läskiga när de kommer gungande emot mig så jag höll mig på avstånd.
Det är en så trevlig park med mycket folk i rörelse. Alla möjliga olika människor, ensama människor som går där och kanske sätter sig och tittar ut över sjön, en del par går där omslingrade, och många joggar runt sjön, och äldre människor går lugnt och njuter av sjön och parken, många går promenader med sina hundar. På somrarna är det picknick som gäller och det är något jag verkligen tycker om.
Vi (f d maken och jag) gick också ofta på kyrkogården där han nu ligger begravd. Det är en stor kyrkogård med många fina stigar. Och längst bort på kyrkogården finns det jättemysiga gamla kolonilotter med små ministugor på. Ser nästan ut som dockhus. Var där i somras och tittade, och de var lika söta fortfarande.
Några bildexempel på Lötsjön.
Det som jag tycker mycket om med Stockholms parker över huvud taget är att det alltid är folk i rörelse där. Inte som i småstäder där det mest är tomt på sådana områden. Men det är klart att Stockholms parker är ju väldigt stora och blir som en oas mitt i all stress och trafik som är i resten av stan. Stockholm är alltid levande... aldrig stilla eller dött. Som söndagar i en småstad! Fy så hemskt... helt öde. Nej Stockholm har en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer sakna den stan så enormt mycket. Jag åker rätt ofta dit ensam för jag tycker om att ha mina egna ställen att strosa omkring på. Och njuter... Söndagar i Stockholm är det mycket folk ute på olika kulturella evenemang, då passar man på att göra något trevligt av söndagen och inte bara sitter hemma vid tv-n och käkar hämtpizza och dricker cocacola. För så är det i min tråkhåla till Enköping. Gå ut på restaurang i Enköping på en söndag... ja då sitter man nästan ensam på hela stället. Och det finns kanske max 3 restauranger öppna. Men i Stockholm är det helt annorlunda. Mycket trevligt. Finns många fördelar med storstäder tycker jag.
Humlegården, fantastisk lummig med många promenadstråk.
Vitabergsparken på Söder. En klar favorit.
Vår i Högalidsparken vid Hornstull, annan del av Söder där jag bodde ett tag som ung.
Högalidskyrkan. Min allra närmaste och speciella väninna ligger begravd där, och hennes mamma. Saknaden är stor. Kommer aldrig ha en så nära vän igen.
Nu kommer jag flytta till en ännu mindre ort än Enköping. Men i Arjeplog bor jag mitt i en fantastisk natur där jag har större möjligheter att utöva mina intressen än jag har här nere. Har i många år funderat över om och när jag ska våga flytta upp till norrland. Men visst känns det både spännande och skrämmande. Lämnar ju trygghet och hela min familj när jag ger mig iväg. Och Stockholm! Vad kommer möta mig däruppe förutom den storslagna naturen? Det är bara att försöka ta seden dit jag kommer och hoppas på det bästa.
Det är en så trevlig park med mycket folk i rörelse. Alla möjliga olika människor, ensama människor som går där och kanske sätter sig och tittar ut över sjön, en del par går där omslingrade, och många joggar runt sjön, och äldre människor går lugnt och njuter av sjön och parken, många går promenader med sina hundar. På somrarna är det picknick som gäller och det är något jag verkligen tycker om.
Vi (f d maken och jag) gick också ofta på kyrkogården där han nu ligger begravd. Det är en stor kyrkogård med många fina stigar. Och längst bort på kyrkogården finns det jättemysiga gamla kolonilotter med små ministugor på. Ser nästan ut som dockhus. Var där i somras och tittade, och de var lika söta fortfarande.
Några bildexempel på Lötsjön.
Det som jag tycker mycket om med Stockholms parker över huvud taget är att det alltid är folk i rörelse där. Inte som i småstäder där det mest är tomt på sådana områden. Men det är klart att Stockholms parker är ju väldigt stora och blir som en oas mitt i all stress och trafik som är i resten av stan. Stockholm är alltid levande... aldrig stilla eller dött. Som söndagar i en småstad! Fy så hemskt... helt öde. Nej Stockholm har en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer sakna den stan så enormt mycket. Jag åker rätt ofta dit ensam för jag tycker om att ha mina egna ställen att strosa omkring på. Och njuter... Söndagar i Stockholm är det mycket folk ute på olika kulturella evenemang, då passar man på att göra något trevligt av söndagen och inte bara sitter hemma vid tv-n och käkar hämtpizza och dricker cocacola. För så är det i min tråkhåla till Enköping. Gå ut på restaurang i Enköping på en söndag... ja då sitter man nästan ensam på hela stället. Och det finns kanske max 3 restauranger öppna. Men i Stockholm är det helt annorlunda. Mycket trevligt. Finns många fördelar med storstäder tycker jag.
Humlegården, fantastisk lummig med många promenadstråk.
Vitabergsparken på Söder. En klar favorit.
Vår i Högalidsparken vid Hornstull, annan del av Söder där jag bodde ett tag som ung.
Högalidskyrkan. Min allra närmaste och speciella väninna ligger begravd där, och hennes mamma. Saknaden är stor. Kommer aldrig ha en så nära vän igen.
Nu kommer jag flytta till en ännu mindre ort än Enköping. Men i Arjeplog bor jag mitt i en fantastisk natur där jag har större möjligheter att utöva mina intressen än jag har här nere. Har i många år funderat över om och när jag ska våga flytta upp till norrland. Men visst känns det både spännande och skrämmande. Lämnar ju trygghet och hela min familj när jag ger mig iväg. Och Stockholm! Vad kommer möta mig däruppe förutom den storslagna naturen? Det är bara att försöka ta seden dit jag kommer och hoppas på det bästa.
Mitt hål och mitt träd
När jag går ut med min lilla Tiffany i skogsdungen här utanför så har jag skaffat mig egna små kompisar där. Jag är en väldigt annorlunda människa men skäms inte för det. Tiffany springer utan koppel omkring och nosar och pinkar på sina utvalda ställen. Hon har koll på mig hela tiden var jag går så hon håller sig oftast i närheten. Men det är klart hon känner till varenda sten, träd, stubbe och stigar där så hon känner sig säker där. Och därför har hon inte alltid koll på var jag är. Skulle hon tappa bort mig ropar jag tills hon kommer. Duktig flicka säger jag då.
När hunden går åt sitt håll så går jag och tittar på det som jag vill titta på. Och det är ett hål i marken. Det hålet följer jag alla årstiderna i. Hur det ser ut vinter, vår, sommar, och höst.. Och jag pratar med hålet. Om väder och vind och om hur fint jag tycker hålet är. När det är sommar är det helt torrt i hålet. Och i slutet på sommaren växer det blåbär runt hålet och nästan över hålet. På hösten när regnet kommer blir hålet fullt av vatten, som en liten sjö. På vintern är det alldeles vitt, och vattnet fryser till is. På våren börjar vattnet smälta undan lite grann, och fullt med vitsippor växer runtom.
Ibland när jag har bråttom går jag bara förbi, men måste ändå titta ner i hålet ett par sekunder och säga "hej hålet" Det händer att jag står där länge och tittar, känner hur djupt vattnet är, hur kallt det är. Fantiserar en hel del om det skulle finnas pytte pytte små människor som bodde där. Då skulle de bygga sina små stugor ovanför hålet, och så skulle de ha en stege ner i vattnet. I vattnet skulle det finnas små båtar så de kan ut och fiska på sjön. Och barnen skulle bada i vattnet. På vintern skulle de åka skridskor på vattnet.
Ja det finns mycket mer jag har hittat på om det där hålet. Men tror det räcker med detta.
Efter jag hälsat på hålet går jag vidare genom dungen ner mot järnvägsspåret. Och där finns ett träd som jag tycker om att prata med också. Det är en hög tvillingtall som har grenarna högt ovanför marken men funkar ändå som ett tak åt mig. Där finns en sten precis lagom hög och precis lagom långt ifrån trädet. Och trädets stam har som små gropar i sig på flera ställen runtom. Så jag kan sitta där hur bekvämt som helst lutande mot trädstammen och benen upp på stenen. Har hänt några sköna sommarmornar att jag tagit med mig kaffe dit och satt mig bekvämt lutad mot trädet. Men då använder jag stenen som bord till kaffekoppen. Hunden Tiffany kommer och lägger sig brevid då.
Så nu har jag och Tiffany precis varit ute i den sköna solen och pratat med hålet och tvillingtallen.
Undrar vad jag kommer träffa i Arjeplog?
När hunden går åt sitt håll så går jag och tittar på det som jag vill titta på. Och det är ett hål i marken. Det hålet följer jag alla årstiderna i. Hur det ser ut vinter, vår, sommar, och höst.. Och jag pratar med hålet. Om väder och vind och om hur fint jag tycker hålet är. När det är sommar är det helt torrt i hålet. Och i slutet på sommaren växer det blåbär runt hålet och nästan över hålet. På hösten när regnet kommer blir hålet fullt av vatten, som en liten sjö. På vintern är det alldeles vitt, och vattnet fryser till is. På våren börjar vattnet smälta undan lite grann, och fullt med vitsippor växer runtom.
Ibland när jag har bråttom går jag bara förbi, men måste ändå titta ner i hålet ett par sekunder och säga "hej hålet" Det händer att jag står där länge och tittar, känner hur djupt vattnet är, hur kallt det är. Fantiserar en hel del om det skulle finnas pytte pytte små människor som bodde där. Då skulle de bygga sina små stugor ovanför hålet, och så skulle de ha en stege ner i vattnet. I vattnet skulle det finnas små båtar så de kan ut och fiska på sjön. Och barnen skulle bada i vattnet. På vintern skulle de åka skridskor på vattnet.
Ja det finns mycket mer jag har hittat på om det där hålet. Men tror det räcker med detta.
Efter jag hälsat på hålet går jag vidare genom dungen ner mot järnvägsspåret. Och där finns ett träd som jag tycker om att prata med också. Det är en hög tvillingtall som har grenarna högt ovanför marken men funkar ändå som ett tak åt mig. Där finns en sten precis lagom hög och precis lagom långt ifrån trädet. Och trädets stam har som små gropar i sig på flera ställen runtom. Så jag kan sitta där hur bekvämt som helst lutande mot trädstammen och benen upp på stenen. Har hänt några sköna sommarmornar att jag tagit med mig kaffe dit och satt mig bekvämt lutad mot trädet. Men då använder jag stenen som bord till kaffekoppen. Hunden Tiffany kommer och lägger sig brevid då.
Så nu har jag och Tiffany precis varit ute i den sköna solen och pratat med hålet och tvillingtallen.
Undrar vad jag kommer träffa i Arjeplog?
Sista kvällen med "grabbarna"
Äntligen blev det av... att gå ut och träffa mina gubbar. Ibland så har de mycket tid för mig men ibland kan det gå månader och de är inte alls intresserade att träffa mig. Vad är det med er? Jag vet ju att ni tycker mycket mycket om mig. Men ibland vill de va lite svårtillgängliga.... men till sist hör de av sig i alla fall. Grabbarna och jag har alltid trevligt tillsammans, både när vi seglar på mälaren eller går på krogen "Corner". De verkar uppskatta mig och jag uppskattar deras sällskap oerhört mycket. Roliga intellektuella medelålders män som inte har slutat leka. Och gör det aldrig. De är lättsamma att umgås med för de har hög social kompetens.
En av dem har jag varit tillsammans med för många år sedan... men vi har numera sådan distans till det och har hur roligt som helst när vi träffas. Det är klart at vi frågar lite om föräldrar och syskon hur de mår osv. Men på ett kamratligt plan. Den killen är nog min allra bästa vän. Honom kan jag ringa till i stort sett alla lägen. Inte mitt i natten, och inte om jag har kärleksbekymmer, men allt annat elände som jag ibland råkar ut för kan jag alltid prata med honom om. Och det känns tryggt för det stannar hos honom.
Så över till själva festkvällen då. Jag skulle som vanligt gå hem tidigt, men kom hem 2 på natten. (sent för att vara jag)
Kommer naturligtvis inte ihåg vad bandet heter som spelade på Corner i Enköping. Men det var nog det bästa band jag har hört spela där någonsin. Inte mjäkiga "afterskii-soundet". Nej, det var mycket 80 och 90 tal men hårdrocksvarianten. Och det var hur bra som helst.
Skulle bara stanna en stund och lyssna, men jag stannade tills de slutade spela. Och de få tjejer som fanns där (det är ett gubbställe) flirtade hej vilt med sångaren. Alla tjejer ville troligtvis följa med honom upp på hotellrummet. Märktes så väldigt tydligt. Tjejerna ville helst stå så nära honom att de så småningom stod på scenen och dansade.
Hur det gick sedan vet jag inte för jag tog min följeslagare (cykeln) och cyklade hem till min sköna säng.
Tack Janne och Klas och resten av grabbarna för att jag fick träffa er en sista gång innan Arjeplog! Livet blir annorlunda där.
En av dem har jag varit tillsammans med för många år sedan... men vi har numera sådan distans till det och har hur roligt som helst när vi träffas. Det är klart at vi frågar lite om föräldrar och syskon hur de mår osv. Men på ett kamratligt plan. Den killen är nog min allra bästa vän. Honom kan jag ringa till i stort sett alla lägen. Inte mitt i natten, och inte om jag har kärleksbekymmer, men allt annat elände som jag ibland råkar ut för kan jag alltid prata med honom om. Och det känns tryggt för det stannar hos honom.
Så över till själva festkvällen då. Jag skulle som vanligt gå hem tidigt, men kom hem 2 på natten. (sent för att vara jag)
Kommer naturligtvis inte ihåg vad bandet heter som spelade på Corner i Enköping. Men det var nog det bästa band jag har hört spela där någonsin. Inte mjäkiga "afterskii-soundet". Nej, det var mycket 80 och 90 tal men hårdrocksvarianten. Och det var hur bra som helst.
Skulle bara stanna en stund och lyssna, men jag stannade tills de slutade spela. Och de få tjejer som fanns där (det är ett gubbställe) flirtade hej vilt med sångaren. Alla tjejer ville troligtvis följa med honom upp på hotellrummet. Märktes så väldigt tydligt. Tjejerna ville helst stå så nära honom att de så småningom stod på scenen och dansade.
Hur det gick sedan vet jag inte för jag tog min följeslagare (cykeln) och cyklade hem till min sköna säng.
Tack Janne och Klas och resten av grabbarna för att jag fick träffa er en sista gång innan Arjeplog! Livet blir annorlunda där.
Torsdagsbesök
Mitt i all flyttröra som innebär... massor med kartonger överallt, kala väggar men med desto fler plugghål istället, och nästan inga prylar... alltså ett väldigt opersonligt hem just nu... så kom svägerskan Gabi med sin magiska Scrapbook-väska.
Hon kom till mig igår kväll strax före 17. Och vi satte igång nästan på en gång och scrapbookade. När Gabi åkte hem så var kl närmare midnatt. Och då hade jag ändå inte hunnit klart allt mitt! Det är tur att det är så roligt med scrapbooking för det tar oerhört lång tid att få till alla detaljer.
GABI min personliga Guru i Scrapbooking! Som introducerade mig i detta pysslande som när man börjat... aldrig tar slut! Och numera heter svägerskan GuruGabi... och en Guru ska behandlas med vördnad och respekt. Eller hur?
Själv blir jag överlycklig när GuruGabi kommer med magiska väskan. Och gör vad som helst för att få GuruGabi att stanna och leka med mig.
Ända sedan jag var pytteliten har jag älskat att pyssla. Så nu är jag helt fast i detta Scrapbooking! Tack snälla GuruGabi för du tog med mig in i den här världen då man glömmer tid och rum för några timmar.
Vi åt en supergod Ananaspaj som jag gjorde iordning, den blev klar att äta i exakt rätt tid.
Först åt vi en tredjedel av pajen och blev proppmätta. Efter ett par timmar blev jag sugen igen och åt lika mycket till, och det smittade av sig på Gabi så hon åt lite till hon också. När kvällen nästan var slut vräkte jag i mig det sista. Tänka sig! Vi delade på en HEL paj tillsammans! Tur att det var mest jag som åt av den som faktiskt har tappat vikt den senaste tiden. Så jag blev riktigt glad att jag orkade äta så mycket.
Vissa dagar äter jag bara lite filmjölk och inget mer. Det är den inre stressen som gör att jag tappar hungerkänslorna. Jag vet att jag behöver tvinga i mig mat, men alla ni som någon gång haft ätstörningar vet hur det blir, så fort man mår psykiskt dåligt eller är superstressad över någonting... ja då blir det stopp i strupen liksom. Ja, ja, nog om det. Jag kan berätt a ännu mer men tror inte det är så intressant för gemene man.
Här får ni receptet på Ananaspajen: värm ugnen till 200 grader
150g smält smör eller margarin
3dl vetemjöl
1dl strösocker
1tsk bakpulver
Blanda ihop allt. Tryck ut i en pajform, ca 22-25 cm diameter. Ställ kallt.
Låt en burk krossad ananas (jag brukar köpa ica eller coop ananas) rinna av ordentligt i durkslag.
Rör ihop:
2dl creme fraiche
1,5dl strösocker
2tsk vaniljsocker
1 ägg
Blanda sedan i den avrunna ananasen i röran.
Häll fyllningen i pajformen och grädda i 200 graders värme i 15-20 min.
Ät den som den är när den svalnat..... SMAKA PÅ!'
Hon kom till mig igår kväll strax före 17. Och vi satte igång nästan på en gång och scrapbookade. När Gabi åkte hem så var kl närmare midnatt. Och då hade jag ändå inte hunnit klart allt mitt! Det är tur att det är så roligt med scrapbooking för det tar oerhört lång tid att få till alla detaljer.
GABI min personliga Guru i Scrapbooking! Som introducerade mig i detta pysslande som när man börjat... aldrig tar slut! Och numera heter svägerskan GuruGabi... och en Guru ska behandlas med vördnad och respekt. Eller hur?
Själv blir jag överlycklig när GuruGabi kommer med magiska väskan. Och gör vad som helst för att få GuruGabi att stanna och leka med mig.
Ända sedan jag var pytteliten har jag älskat att pyssla. Så nu är jag helt fast i detta Scrapbooking! Tack snälla GuruGabi för du tog med mig in i den här världen då man glömmer tid och rum för några timmar.
Vi åt en supergod Ananaspaj som jag gjorde iordning, den blev klar att äta i exakt rätt tid.
Först åt vi en tredjedel av pajen och blev proppmätta. Efter ett par timmar blev jag sugen igen och åt lika mycket till, och det smittade av sig på Gabi så hon åt lite till hon också. När kvällen nästan var slut vräkte jag i mig det sista. Tänka sig! Vi delade på en HEL paj tillsammans! Tur att det var mest jag som åt av den som faktiskt har tappat vikt den senaste tiden. Så jag blev riktigt glad att jag orkade äta så mycket.
Vissa dagar äter jag bara lite filmjölk och inget mer. Det är den inre stressen som gör att jag tappar hungerkänslorna. Jag vet att jag behöver tvinga i mig mat, men alla ni som någon gång haft ätstörningar vet hur det blir, så fort man mår psykiskt dåligt eller är superstressad över någonting... ja då blir det stopp i strupen liksom. Ja, ja, nog om det. Jag kan berätt a ännu mer men tror inte det är så intressant för gemene man.
Här får ni receptet på Ananaspajen: värm ugnen till 200 grader
150g smält smör eller margarin
3dl vetemjöl
1dl strösocker
1tsk bakpulver
Blanda ihop allt. Tryck ut i en pajform, ca 22-25 cm diameter. Ställ kallt.
Låt en burk krossad ananas (jag brukar köpa ica eller coop ananas) rinna av ordentligt i durkslag.
Rör ihop:
2dl creme fraiche
1,5dl strösocker
2tsk vaniljsocker
1 ägg
Blanda sedan i den avrunna ananasen i röran.
Häll fyllningen i pajformen och grädda i 200 graders värme i 15-20 min.
Ät den som den är när den svalnat..... SMAKA PÅ!'
Här ska jag nu försöka bifoga lite bilder om vår scrapbooking kväll. Tog bilder med mobilkameran för att försöka visa vad det är för något. Men det är svårt att visa så här i Bloggen.
Från min 50-års dag. Mamma hade gjort en liten tavla med kort på mig och min familj i olika åldrar och storlekar. Jag tog fram scrapbook-grejerna och klistrade dit diverse saker runt korten för att det skulle bli mer effekt och roligare att ha på väggen. Är mycket nöjd.
Från min 50-års dag. Mamma hade gjort en liten tavla med kort på mig och min familj i olika åldrar och storlekar. Jag tog fram scrapbook-grejerna och klistrade dit diverse saker runt korten för att det skulle bli mer effekt och roligare att ha på väggen. Är mycket nöjd.
Det här födelsedagskortet gjorde GuruGabi åt mig. Hampus fyller 20 år i december och då är inte jag här nere och kan fira honom tyvärr. Så då ville jag ha ett fint scrapbookat födelsedagskort till honom. Skulle gjort det själv men min egen födelsedagstavla tog all tid! Så det var snällt att Gabi fick fria händer och skapa detta vackra kort som Hampus ska få på sin födelsedag.
Tack snälla GuruGabi för en underbar kväll tillsammans! Och tack för all hjälp med scrapbookingen!
Imorgon ska jag till Stockholm och besöka barnens pappas grav och tända ett ljus och säga hejdå till honom för jag flyttar ju snart.
HA EN RIKTIGT BRA HELG ALLIHOP! OCH TÄNK GODA TANKAR OM VARANDRA!
Tack snälla GuruGabi för en underbar kväll tillsammans! Och tack för all hjälp med scrapbookingen!
Imorgon ska jag till Stockholm och besöka barnens pappas grav och tända ett ljus och säga hejdå till honom för jag flyttar ju snart.
HA EN RIKTIGT BRA HELG ALLIHOP! OCH TÄNK GODA TANKAR OM VARANDRA!
Jag är jag och du är du
Vem är det som håller i taktpinnen i mitt liv?
Jag har alltid varit en kämpe och kommer så förbli. Tänk att banalt vardagstrassel kan anta oanade proportioner... för att vi tänker olika, har olika viljor, värnar om och prioriterar olika. Jag har fått många käftsmällar och korrigerande örfilar (bildligt talat) av andra präktiga medmänniskor i mina dar. Men jag står pall, och jag värjer mig.
För jag är jag, och du är du.
Det gör mig galen att tänka på hur andra har svar på hur mitt liv ska se ut.
Att skicka sina giftpilar av vrede mot mig och tro att jag på det viset blir "uppläxad"... ja... suck! Jag bjuder på det.
För det är skillnad på att "ha pondus" och att "tro att man har pondus". Jag kissar inte i brallan precis!
Gå hem och ta en betablockerare istället och få lite självdistans.
För jag är jag, och du är du.
Jag är inte rädd att vara ensam, tvärtom. Jag kan känna mig mer ensam i ett förhållande än när jag är singel. Men om det dyker upp någon "likasinnad" tackar jag inte nej. Som tar mig för den jag är.
När jag går i affärer och ser dessa uttråkade gifta par tillsammans kan jag tänka:
"Far klipper gräs och snickrar, mor gnor, påtar och dekorerar" osv...
Hjärtskärande skildring... Nej, rea ut dessa skitdrömmar.
Jag är alltid den som kommer ensam på cykeln med en flaska vin till parmiddagarna. Och så får det bli. Jag tillhör hellre "utanförskapet"... och går sedan hem ensam... och tar fram kartan... och tänker på vilka ställen jag ska kunna cykla till framöver. Och tänker ofta på Siddharta. Vilken lärobok det är om livet! Ni som inte läst den, GÖR DET... Herman Hesse.
Ju mer som händer i mitt liv just nu desto mer längtar jag upp till Arjeplog! Längtar efter att bara umgås med mig själv. Och gå på upptäcksfärd alldeles själv. Härligt härligt härligt. För jag är jag.... och tänker så förbli... och du är du. Det är väl bra?
Jag har alltid varit en kämpe och kommer så förbli. Tänk att banalt vardagstrassel kan anta oanade proportioner... för att vi tänker olika, har olika viljor, värnar om och prioriterar olika. Jag har fått många käftsmällar och korrigerande örfilar (bildligt talat) av andra präktiga medmänniskor i mina dar. Men jag står pall, och jag värjer mig.
För jag är jag, och du är du.
Det gör mig galen att tänka på hur andra har svar på hur mitt liv ska se ut.
Att skicka sina giftpilar av vrede mot mig och tro att jag på det viset blir "uppläxad"... ja... suck! Jag bjuder på det.
För det är skillnad på att "ha pondus" och att "tro att man har pondus". Jag kissar inte i brallan precis!
Gå hem och ta en betablockerare istället och få lite självdistans.
För jag är jag, och du är du.
Jag är inte rädd att vara ensam, tvärtom. Jag kan känna mig mer ensam i ett förhållande än när jag är singel. Men om det dyker upp någon "likasinnad" tackar jag inte nej. Som tar mig för den jag är.
När jag går i affärer och ser dessa uttråkade gifta par tillsammans kan jag tänka:
"Far klipper gräs och snickrar, mor gnor, påtar och dekorerar" osv...
Hjärtskärande skildring... Nej, rea ut dessa skitdrömmar.
Jag är alltid den som kommer ensam på cykeln med en flaska vin till parmiddagarna. Och så får det bli. Jag tillhör hellre "utanförskapet"... och går sedan hem ensam... och tar fram kartan... och tänker på vilka ställen jag ska kunna cykla till framöver. Och tänker ofta på Siddharta. Vilken lärobok det är om livet! Ni som inte läst den, GÖR DET... Herman Hesse.
Ju mer som händer i mitt liv just nu desto mer längtar jag upp till Arjeplog! Längtar efter att bara umgås med mig själv. Och gå på upptäcksfärd alldeles själv. Härligt härligt härligt. För jag är jag.... och tänker så förbli... och du är du. Det är väl bra?
Ännu en Enköpingstur
Här ute på udden vid mälaren var jag ofta när de äldsta barnens pappa gick bort för 15 år sedan... för att få lugn och ro... det var en svår tid för oss i familjen . Skönt att vara därute så här års eller tidigt på våren när det inte är en massa anra människor där. På sommaren och på vintern är det många barnfamiljer som trängs och grillar korv på denna härliga rastplats. Och då håller jag mig borta därifrån.
En vinglig liten spång tog mig ut på bryggan.
Så här blå himmel har vi idag i Enköping.
Det var härligt att cykla utmed vattnet och höra Mälarens brus och kluckande vågor upp mot land och mot stenarna på udden. Det blåste friskt och rejält idag. Vattnets ljud var som ljuv musik i mina öron. Älskar vatten.
Snart hemma igen efter ett par mils färd på cykeln. Här är Enköpings bibliotek. Där har jag spenderat många studietimmar och dagar under min utbildning.
Nödvändigast
Nyinköpta Helly Hansen kängor som ska klara 30 minusgrader! Känns som det är bland det nödvändigaste däruppe. Andra bra ytterkläder har jag redan.
Nu denna vinter ska jag väl få mer användning för mina (nästan) nya skidor som jag bara åkt några ggr på pga den usla vintern vi har här nere! Ser fram emot snö och kallt och skidåkning ända fram till mars-april, eller t o m maj, jag vet inte riktigt hur länge snön ligger kvar. Uppe på fjällen är det antagligen snö länge.
Ska bli spännande hur som helst fast jag begriper väl att inte allt kommer vara så lätt där uppe. Det visar sig.
Hej å hå för denna gång!
Evelinas 25-års dag
Igår fyllde min äldsta dotter Evelina 25 år. Dottern och hennes pojkvän Micke fixade med all mat och tårtor så gott som själva. Jag är van vid att det alltid är jag som får stå för den biten. Blev både mäkta imponerad och förvånad att hon och pojkvännen la ner hela sina själar i att fixa mat och annat.
Vi var ute på landet utanför Uppsala där mamma och hennes man bor. Det är oftast där vi firar alla högtider för de bor stort och så är det fantastiskt vackert och stämningsfullt därute.
Det var en vacker dag igår, soligt och en ljuvlig höstdag. Alltihop blev lyckat. Men jag tror att Evelina och Micke var väldigt trötta när det hela var över.
Börjar med att visa bilder ute i solen medan de höll på att stöka i köket.
Utanför huset i den sköna solen.
En fågelskådare i trädgården!
Ett levande i träd i bokstavlig mening! Har ni sett det tidigare?
Min vackra mamma... fast kortet är från i somras i Enköping.
Och sedan till självaste kalasandet av 25-åriga Evelina!
Nyvaken 25-åring som vi i familjen sjöng för direkt på morgonen!
Min mamma och Evelina fixar den traditionella bågen som vi alltid har vid olika högtider... födelsedagar, skolavslutningar, dop, bröllop m m. Fast denna gång blev det ballonger istället för blommor. Blev lyckat.
Evelina i den gamla vackra salen bredvid sitt presentbord. "Duken" är en present från mig och är ett guldöverkast som Evelina gärna ville ha.
Ja det är jobbigt att sitta still under fotografering. Och det är fler presenter som ska öppnas!
Pojkvännen Micke (Evelinas alltså) och min äldsta son Sebastian hugger in av den smaskiga tårtan som Micke själv har gjort.
Busfrö´t Molly var så klart med och firade sin "favvo" Evelina. De är kusiner, alltså min ena brors yngsta dotter.
Idag ska jag fortsätta packa. Bra att det är dåligt väder ute så jag kan vara inomhus i lugn och ro.
Men nu har jag inte cyklat någon långtur på länge så nu är jag otålig i hela kroppen! Nästa fina dag bara MÅSTE jag iväg på cykeln. Behöver ändå bryta av flyttbestyren emellanåt. Blir dessutom drägligare för omgivningen om jag får ta ut mig fysiskt. Helst varje dag faktiskt.
Min träning på gymmet är helt nedlagt för tillfället och jag mår riktigt dåligt av det. Får nog ta fram mina hantlar och Pilatesboll här hemma idag. Känns som musklerna tynar bort. Fåfäng är jag och det står jag för.
Ha det bra mina älskade vänner! "Un besito" till er var och en! (bland de få fraser jag kan på spanska)
Vi var ute på landet utanför Uppsala där mamma och hennes man bor. Det är oftast där vi firar alla högtider för de bor stort och så är det fantastiskt vackert och stämningsfullt därute.
Det var en vacker dag igår, soligt och en ljuvlig höstdag. Alltihop blev lyckat. Men jag tror att Evelina och Micke var väldigt trötta när det hela var över.
Börjar med att visa bilder ute i solen medan de höll på att stöka i köket.
Utanför huset i den sköna solen.
En fågelskådare i trädgården!
Ett levande i träd i bokstavlig mening! Har ni sett det tidigare?
Min vackra mamma... fast kortet är från i somras i Enköping.
Och sedan till självaste kalasandet av 25-åriga Evelina!
Nyvaken 25-åring som vi i familjen sjöng för direkt på morgonen!
Min mamma och Evelina fixar den traditionella bågen som vi alltid har vid olika högtider... födelsedagar, skolavslutningar, dop, bröllop m m. Fast denna gång blev det ballonger istället för blommor. Blev lyckat.
Evelina i den gamla vackra salen bredvid sitt presentbord. "Duken" är en present från mig och är ett guldöverkast som Evelina gärna ville ha.
Ja det är jobbigt att sitta still under fotografering. Och det är fler presenter som ska öppnas!
Pojkvännen Micke (Evelinas alltså) och min äldsta son Sebastian hugger in av den smaskiga tårtan som Micke själv har gjort.
Busfrö´t Molly var så klart med och firade sin "favvo" Evelina. De är kusiner, alltså min ena brors yngsta dotter.
Det var en hel massa andra människor med på kalaset, men det får räcka så här med bilder.
Idag ska jag fortsätta packa. Bra att det är dåligt väder ute så jag kan vara inomhus i lugn och ro.
Men nu har jag inte cyklat någon långtur på länge så nu är jag otålig i hela kroppen! Nästa fina dag bara MÅSTE jag iväg på cykeln. Behöver ändå bryta av flyttbestyren emellanåt. Blir dessutom drägligare för omgivningen om jag får ta ut mig fysiskt. Helst varje dag faktiskt.
Min träning på gymmet är helt nedlagt för tillfället och jag mår riktigt dåligt av det. Får nog ta fram mina hantlar och Pilatesboll här hemma idag. Känns som musklerna tynar bort. Fåfäng är jag och det står jag för.
Ha det bra mina älskade vänner! "Un besito" till er var och en! (bland de få fraser jag kan på spanska)
Det är mycket nu
Ibland önskar jag att jag var helt oberoende av andra människor. Suck. Idag är en tung dag.
Var hemskt trött och stressad igår och då kan jag bli väldigt otrevlig. Så jag ska helst inte prata eller träffa någon när jag jobbat, sovit för lite och ätit för lite, och dessutom stressat. Och säg inte att jag inte ska stressa! Om jag inte gjorde det ibland skulle jag inte ha klarat av så mycket som jag hittills gjort i mitt liv. Vi är alla olika. Jag är sån sort! Och de som säger åt mig att inte stressa är oftast inte så mycket bättre själva. Vi alla har både bra och dåliga egenskaper. Jag har aldrig försökt utge mig för att vara perfekt. Ber om ursäkt för mina fel och brister. Jobbar på det hela tiden. Men min personlighet?... Ska jag göra om mig?
Alla mina nära och kära gör så klart allt de kan för att hjälpa mig. Och jag är verkligen tacksam fast det inte alltid märks. Kan inte göra annat än att säga tack tack snälla alla ni som hjälper mig!
Om jag inte svarar i telefon eller på sms så beror det inte på att jag är otacksam utan av helt andra orsaker.
Kan räkna upp några:
1. Jag sover på dagarna när jag jobbat natt. (ska jag be om ursäkt för det?)
2. Jag har inte hört telefonen. Förlåt.
3. Jag har häcken full av flyttbestyr som innebär en hel radda saker att ordna med. (tar hemskt på krafterna, förlåt).
4. Väntar kanske med att ringa upp eller svara på sms tills jag har lugn och ro omkring mig. Ska försöka bättra mig.
5. Är helt slut ibland och behöver pusta ut och passa på att äta som jag verkligen behöver. Har ofrivilligt gått ner flera kilo i vikt. Och jag lovar att jag behöver äta för att orka med den här flytten. Och nya jobbet.
Det är verkligen ett stort projekt detta att flytta så långt. Och det är slitsamt att vara tillgänglig överallt samtidigt. Mitt nuvarande arbete är krävande i sig, och när jag jobbar mina nattpass så finns det inte så mycket mer ork över till annat. Arbetar 2 eller 3 nätter efter varandra, och mellan passen finns det liksom bara tid till att sova, ta hand om hunden, mina söner som bor hemma, laga mat, diska och sedan är det dags att åka till jobbet igen.
Nu håller jag på att försöka sälja min bil och då har telefonen ringt och väckt mig på dagarna när jag behövt sova. Så jag måste dra ur telefonjacket så jag får sova. Det går inte att arbeta på nätterna och inte få sammanhängande sömn.
Men nu tror jag att det kommer en köpare på måndag eller tisdag. Då är jag av med det bekymret.
Min äldsta dotter fyller 25 år imorgon. Försöker så gott jag kan att ordna med presenter och se till att hon får en bra dag imorgon. Sov inte en blund på hela dagen igår efter jag jobbat natten innan. Åkte till Uppsala och träffade svägerskan Gabi och satt inne i en Scrapbook affär och fixade lite fina kort fast jag var jättetrött. Åkte med hem till min bror Klas och Gabi. Åt en underbart god och behövlig middag! Hade knappt ätit på ett par dygn så jag kände mig bedrövlig av trötthet och utmattning. Sjönk sedan ner i soffan och fortsatte med Scrapbooking. Kan varmt rekommendera det till alla er andra som älskar att pyssla med fotografier, födelsedagskort, julkort m m. Urkul och blir hur snyggt som helst! Men för att få ihop alla dessa ark, pennor och diverse prylar som behövs så blir det nog till att köpa lite i taget för det är en hel förmögenhet som går åt. Gabi har en jättelik väska som väger bly... full med underbara Scrapbook grejer.
Kolla in hemsidan: www.thescrapbookstore.se
Idag är jag trött som tusan. Men hinner nog piggna på mig till imorgon när vi ska ha 25-års firande för dottern. Det mesta är ordnat inför kalasandet.
Än en gång vill jag tacka alla er som hjälper mig. Är oerhört tacksam!
Längtar till den dagen jag installerat mig i Arjeplog och kan pusta ut och få gå på upptäcksfärd i lugn och ro. Och jag längtar efter snö så jag får åka skidor. Det ska väl ändå inte vara något problem i Arjeplog på vintern?
Riktigt så här avancerat blir det inte för min del... men en härlig bild. Ser livsfarligt ut. Och ÄR livsfarligt om man inte är tillräckligt erfaren och duktig! Imponerande.
Var hemskt trött och stressad igår och då kan jag bli väldigt otrevlig. Så jag ska helst inte prata eller träffa någon när jag jobbat, sovit för lite och ätit för lite, och dessutom stressat. Och säg inte att jag inte ska stressa! Om jag inte gjorde det ibland skulle jag inte ha klarat av så mycket som jag hittills gjort i mitt liv. Vi är alla olika. Jag är sån sort! Och de som säger åt mig att inte stressa är oftast inte så mycket bättre själva. Vi alla har både bra och dåliga egenskaper. Jag har aldrig försökt utge mig för att vara perfekt. Ber om ursäkt för mina fel och brister. Jobbar på det hela tiden. Men min personlighet?... Ska jag göra om mig?
Alla mina nära och kära gör så klart allt de kan för att hjälpa mig. Och jag är verkligen tacksam fast det inte alltid märks. Kan inte göra annat än att säga tack tack snälla alla ni som hjälper mig!
Om jag inte svarar i telefon eller på sms så beror det inte på att jag är otacksam utan av helt andra orsaker.
Kan räkna upp några:
1. Jag sover på dagarna när jag jobbat natt. (ska jag be om ursäkt för det?)
2. Jag har inte hört telefonen. Förlåt.
3. Jag har häcken full av flyttbestyr som innebär en hel radda saker att ordna med. (tar hemskt på krafterna, förlåt).
4. Väntar kanske med att ringa upp eller svara på sms tills jag har lugn och ro omkring mig. Ska försöka bättra mig.
5. Är helt slut ibland och behöver pusta ut och passa på att äta som jag verkligen behöver. Har ofrivilligt gått ner flera kilo i vikt. Och jag lovar att jag behöver äta för att orka med den här flytten. Och nya jobbet.
Det är verkligen ett stort projekt detta att flytta så långt. Och det är slitsamt att vara tillgänglig överallt samtidigt. Mitt nuvarande arbete är krävande i sig, och när jag jobbar mina nattpass så finns det inte så mycket mer ork över till annat. Arbetar 2 eller 3 nätter efter varandra, och mellan passen finns det liksom bara tid till att sova, ta hand om hunden, mina söner som bor hemma, laga mat, diska och sedan är det dags att åka till jobbet igen.
Nu håller jag på att försöka sälja min bil och då har telefonen ringt och väckt mig på dagarna när jag behövt sova. Så jag måste dra ur telefonjacket så jag får sova. Det går inte att arbeta på nätterna och inte få sammanhängande sömn.
Men nu tror jag att det kommer en köpare på måndag eller tisdag. Då är jag av med det bekymret.
Min äldsta dotter fyller 25 år imorgon. Försöker så gott jag kan att ordna med presenter och se till att hon får en bra dag imorgon. Sov inte en blund på hela dagen igår efter jag jobbat natten innan. Åkte till Uppsala och träffade svägerskan Gabi och satt inne i en Scrapbook affär och fixade lite fina kort fast jag var jättetrött. Åkte med hem till min bror Klas och Gabi. Åt en underbart god och behövlig middag! Hade knappt ätit på ett par dygn så jag kände mig bedrövlig av trötthet och utmattning. Sjönk sedan ner i soffan och fortsatte med Scrapbooking. Kan varmt rekommendera det till alla er andra som älskar att pyssla med fotografier, födelsedagskort, julkort m m. Urkul och blir hur snyggt som helst! Men för att få ihop alla dessa ark, pennor och diverse prylar som behövs så blir det nog till att köpa lite i taget för det är en hel förmögenhet som går åt. Gabi har en jättelik väska som väger bly... full med underbara Scrapbook grejer.
Kolla in hemsidan: www.thescrapbookstore.se
Idag är jag trött som tusan. Men hinner nog piggna på mig till imorgon när vi ska ha 25-års firande för dottern. Det mesta är ordnat inför kalasandet.
Än en gång vill jag tacka alla er som hjälper mig. Är oerhört tacksam!
Längtar till den dagen jag installerat mig i Arjeplog och kan pusta ut och få gå på upptäcksfärd i lugn och ro. Och jag längtar efter snö så jag får åka skidor. Det ska väl ändå inte vara något problem i Arjeplog på vintern?
Riktigt så här avancerat blir det inte för min del... men en härlig bild. Ser livsfarligt ut. Och ÄR livsfarligt om man inte är tillräckligt erfaren och duktig! Imponerande.
Hunden Tiffany
Kan en dvärgpudel bli lapp? Jag har en liten underbar och väldigt social Dvärgpudeltik som heter Tiffany. Vad ska jag göra med henne?
Hon älskar mig över allt annat, och vill vara med mig dygnet runt helst. Fast det vill väl alla hundar med sin ägare.... om det inte förekommer något elakt med i bilden förstås.
Eftersom jag nu de senaste åren varit iväg hemifrån en del så har jag lämnat lilla Tiffany lite varstans... hos mamma, hos pappa, hos "min x-tra" dotter Linnéa, hos dottern Evelina, och dottern Fanny innan hon flyttade till Spanien, och ibland hemma hos mina söner. Och ni må tro att Tiffany längtat ihjäl sig efter mig när jag varit borta. Så nu för tiden vaktar hon på mig så gott som hela tiden. Hon tycker det är jättejobbigt bara jag går ner i tvättstugan eller cyklar iväg ett par timmar, eller måste handla mat.
Jag vet att många människor tycker att Dvärgpudlar är "fjantiga" och inga "riktiga" hundar. Men då har de inte träffat min Tiffany. Hon är en tuff och stor hund i litet format!
Tiffany är van att leka och umgås med både Pittbullterrier och katter... så ni kan ju tänka er hennes sociala kompetens!?
När vi bodde på landet, utanför Lillkyrka i Enköping så hade vi hästar. Tiffany var med varje dag i stallet, och hästarna var lika mycket kompisar som katterna hemma i huset. Hon älskar allt och alla. När vi var ute och red på stubbåkrarna på höstarna så var Tiffany med och sprang med oss... snabb som en vessla.
Tiffany har även gått en agilitykurs. Och vem lärde sig fortast... och vem var mest orädd? Ja, ni får gissa en gång!
Jag har en liten skogsdunge precis utanför mig på Bergsgatan där jag och Tiffany alltid tar en morgonrunda. Och det är så roligt när vi träffar på en massa "kompisar" till Tiffany. Bland annat finns en svart-vit katt som brukar vara där då och då. Senast i morse var katten där. Och den katten verkar vara van vid hundar för ni må tro att Tiffany och den katten jagar varandra och leker hela rundan igenom! Jag skrattar och njuter av att se dessa varelser! Känns så härligt och värmer så gott att se hur roligt de har när de smyger på varandra... och sedan fullständigt hoppar och attackerar varandra. Katten burrar upp svansen och skjuter rygg... och sedan rusar den på Tiffany. Och Tiffany blir jätteglad och springer efter katten. Och efter en stund stannar katten och båda rullar runt och smånaffsar på varandra. Sedan byter de roller. Är det inte underbart?
En annan kompis som Tiffany tycker mycket om är en pytteliten Toypudel som heter Elsa. De har alltid alltid roligt och springer i cirklar efter varandra och visar sina vita tandrader som om de skrattade åt varandra.
Ännu en kompis är en Pittbullterrier, en hane som Tiffany förälskat sig i. En stor musklig brun ung hane. Låter väl som ett gott parti? Men han går inte att släppa lös vilket är lite synd. Tiffany skulle nog tycka det var kul att springa ett "race" med honom. Tycker nog att min lilla Tiffany är en godhjärtad hund som kan umgås med olika sorter... både hundar och andra djur.
Tiffany har fött fram 3 kullar valpar också. Och när valparna blivit så stora att de börjat bli busiga och lekfulla... vad tror ni hände? Jo Tiffany lekte och rullade runt med sina valpar!... men ändå... när hon gjort det ett tag så tog hon valparna och bar iväg dem till lådan så de fick ligga och dia henne tills de somnade. Är inte det en god mor så säg?
Inga actionbilder precis på Tiffany... men det funkar inte med min mobilkamera.
Men nästa gång Tiffany leker med katten i skogsdungen ska jag försöka filma dem med mobilen.
Ska snart iväg och hälsa på mina f d katter som jag adopterat bort till en tjej som bor i huset brevid mig. Också underbara katter som är enormt sociala och "myspysiga", men som jag inte kan ta med mig till Arjeplog eftersom jag bara har ett vandrarhem att bo i den första tiden. Visar bilder på dem också. Syns inte på bilderna hur härliga de är. Men naturligtvis har de också en enorm personlighet! Och jag saknar dem redan. Fast lite skönt att de fått ett hem där de förhoppningsvis får bo kvar resten av sitt liv.
Ha det nu så bra allihop! Och tänk gott om varandra. Ingen är perfekt och ingen är felfri... ingen av oss. Men vi är unika och vi alla har många bra egenskaper och ger av oss själva. Vi är alla värda kärlek, omtanke och att få vara oss själva utan fördomar. För jag är jag, och du är du!
Hon älskar mig över allt annat, och vill vara med mig dygnet runt helst. Fast det vill väl alla hundar med sin ägare.... om det inte förekommer något elakt med i bilden förstås.
Eftersom jag nu de senaste åren varit iväg hemifrån en del så har jag lämnat lilla Tiffany lite varstans... hos mamma, hos pappa, hos "min x-tra" dotter Linnéa, hos dottern Evelina, och dottern Fanny innan hon flyttade till Spanien, och ibland hemma hos mina söner. Och ni må tro att Tiffany längtat ihjäl sig efter mig när jag varit borta. Så nu för tiden vaktar hon på mig så gott som hela tiden. Hon tycker det är jättejobbigt bara jag går ner i tvättstugan eller cyklar iväg ett par timmar, eller måste handla mat.
Jag vet att många människor tycker att Dvärgpudlar är "fjantiga" och inga "riktiga" hundar. Men då har de inte träffat min Tiffany. Hon är en tuff och stor hund i litet format!
Tiffany är van att leka och umgås med både Pittbullterrier och katter... så ni kan ju tänka er hennes sociala kompetens!?
När vi bodde på landet, utanför Lillkyrka i Enköping så hade vi hästar. Tiffany var med varje dag i stallet, och hästarna var lika mycket kompisar som katterna hemma i huset. Hon älskar allt och alla. När vi var ute och red på stubbåkrarna på höstarna så var Tiffany med och sprang med oss... snabb som en vessla.
Tiffany har även gått en agilitykurs. Och vem lärde sig fortast... och vem var mest orädd? Ja, ni får gissa en gång!
Jag har en liten skogsdunge precis utanför mig på Bergsgatan där jag och Tiffany alltid tar en morgonrunda. Och det är så roligt när vi träffar på en massa "kompisar" till Tiffany. Bland annat finns en svart-vit katt som brukar vara där då och då. Senast i morse var katten där. Och den katten verkar vara van vid hundar för ni må tro att Tiffany och den katten jagar varandra och leker hela rundan igenom! Jag skrattar och njuter av att se dessa varelser! Känns så härligt och värmer så gott att se hur roligt de har när de smyger på varandra... och sedan fullständigt hoppar och attackerar varandra. Katten burrar upp svansen och skjuter rygg... och sedan rusar den på Tiffany. Och Tiffany blir jätteglad och springer efter katten. Och efter en stund stannar katten och båda rullar runt och smånaffsar på varandra. Sedan byter de roller. Är det inte underbart?
En annan kompis som Tiffany tycker mycket om är en pytteliten Toypudel som heter Elsa. De har alltid alltid roligt och springer i cirklar efter varandra och visar sina vita tandrader som om de skrattade åt varandra.
Ännu en kompis är en Pittbullterrier, en hane som Tiffany förälskat sig i. En stor musklig brun ung hane. Låter väl som ett gott parti? Men han går inte att släppa lös vilket är lite synd. Tiffany skulle nog tycka det var kul att springa ett "race" med honom. Tycker nog att min lilla Tiffany är en godhjärtad hund som kan umgås med olika sorter... både hundar och andra djur.
Tiffany har fött fram 3 kullar valpar också. Och när valparna blivit så stora att de börjat bli busiga och lekfulla... vad tror ni hände? Jo Tiffany lekte och rullade runt med sina valpar!... men ändå... när hon gjort det ett tag så tog hon valparna och bar iväg dem till lådan så de fick ligga och dia henne tills de somnade. Är inte det en god mor så säg?
Inga actionbilder precis på Tiffany... men det funkar inte med min mobilkamera.
Men nästa gång Tiffany leker med katten i skogsdungen ska jag försöka filma dem med mobilen.
Ska snart iväg och hälsa på mina f d katter som jag adopterat bort till en tjej som bor i huset brevid mig. Också underbara katter som är enormt sociala och "myspysiga", men som jag inte kan ta med mig till Arjeplog eftersom jag bara har ett vandrarhem att bo i den första tiden. Visar bilder på dem också. Syns inte på bilderna hur härliga de är. Men naturligtvis har de också en enorm personlighet! Och jag saknar dem redan. Fast lite skönt att de fått ett hem där de förhoppningsvis får bo kvar resten av sitt liv.
Ha det nu så bra allihop! Och tänk gott om varandra. Ingen är perfekt och ingen är felfri... ingen av oss. Men vi är unika och vi alla har många bra egenskaper och ger av oss själva. Vi är alla värda kärlek, omtanke och att få vara oss själva utan fördomar. För jag är jag, och du är du!
Tråkigt besked... men det får gå ändå
Jag vet att livet har motgångar ibland. Så även jag. Nu har jag bestämt mig för att inte hyra stugan i Arjeplog, det blev för krångligt av olika anledningar. Det får bli vandrarhemmet istället. Men det är ok. Det var väl för bra för att vara sant. En man kontaktade mig och sa att han hade en timrad stuga som jag kunde hyra... men det visade sig att han var mer intresserad av en dejt med mig... ni skulle bara hört hur han ingående beskrev sig själv och sin kropp med en urtöntig "sexig-dregglande-röst". Begrep rätt snart att han hade inget hus att hyra ut, han såg tydligen Blocket som en kontaktannons. Den tanken har aldrig fallit mig in. Men nu kan jag tipsa om det!!! Blocket är inte bara till för att köpa, sälja, hyra... numera även som kontaktannons.
Ja, jag ska nu gå till det allra tråkigaste och det är att sonen Hampus som ville följa med mig upp... har backat ur. Han orkar inte lämna sina kompisar här i Enköping.
Hampus hade bra med kompisar i lågstadiet. När han sedan böt skola när vi flyttade ut på landet, så var det slut med kompisar, han blev utfrusen ur klassen i Lillkyrkaskolan. Hans lärarinna där var en outbildad opedagogisk f d väninna till mig som endast hade klagomål att komma med. Själförtroendet sjönk.
Han fick bara en endaste ny kompis i den nya skolan. Och de hängde ihop hela hela tiden och trivdes så himla bra ihop.
Men den killen var så hårt hållen hemma så det var bara Hampus som fick vara hemma hos kompisen och sova över där. Kompisen fick aldrig vara hos oss av någon anledning. Efter ett tag böt kompisen skola... och Hampus och han tappade kontakten. Sedan följde flera år av ensamhet för Hampus del. Inga kompisar i högstadiet. Han försökte gå gymnasiet ett par olika omgångar... men lyckades inte. Orken tröt och självförtroendet sjönk ännu mer.
Nu har Hampus en hel del kompisar som han tycker mycket om, speciellt en kille som han hänger ihop med i vått och torrt. Så nu känner Hampus så starkt att han inte orkar lämna Enköping för den sakens skull. Han tänker tillbaks på den tiden då han så länge var utan kompisar. Tonåring och inga vänner... det är tufft. Och han vet ingenting om hur det blir i Arjeplog. Och han är då rädd att förlora kompisarna här nere. Men visst skulle han gärna bo där han kan åka skidor hela vintrarna och fiska, lära sig jaga m m som de andra som bor i Lappland. Men det får väl mogna fram så han inte känner press på sig.
Jag har själv gått igenom så mycket i mitt liv så jag kan förstå honom. Måste bara se till att Hampus har det ordnat innan jag flyttar.
Men jag längtar lika mycket... om inte ännu mer upp till Arjeplog. Jag klarar mig bra ensam. Har lärt mig att njuta oerhört mycket av att bara umgås med mig själv. Jag har så himla mycket jag vill upptäcka och uppleva i naturen. Självaste samhället Arjeplog bryr jag mig inte så mycket om till en början. Bara jobbet är bra!!!!.... och att jag får komma ut i den fantastiska, underbara, vackra, obeskrivbara, ljuvliga naturen som bara kan vara Guds verk och gåva till oss. Kan inte hjälpas... men så känner jag. Ska njuta och inandas hela atmosfären och ta till mig det i själ och hjärta. Kommer att känna mig lyckligast i världen som får leva mitt i det underbara landskapet. Vilken lyx!
Jag har aldrig upplevt Norrsken... och det pirrar i hela kroppen bara jag tänker på att få uppleva det!
Ja, jag ska nu gå till det allra tråkigaste och det är att sonen Hampus som ville följa med mig upp... har backat ur. Han orkar inte lämna sina kompisar här i Enköping.
Hampus hade bra med kompisar i lågstadiet. När han sedan böt skola när vi flyttade ut på landet, så var det slut med kompisar, han blev utfrusen ur klassen i Lillkyrkaskolan. Hans lärarinna där var en outbildad opedagogisk f d väninna till mig som endast hade klagomål att komma med. Själförtroendet sjönk.
Han fick bara en endaste ny kompis i den nya skolan. Och de hängde ihop hela hela tiden och trivdes så himla bra ihop.
Men den killen var så hårt hållen hemma så det var bara Hampus som fick vara hemma hos kompisen och sova över där. Kompisen fick aldrig vara hos oss av någon anledning. Efter ett tag böt kompisen skola... och Hampus och han tappade kontakten. Sedan följde flera år av ensamhet för Hampus del. Inga kompisar i högstadiet. Han försökte gå gymnasiet ett par olika omgångar... men lyckades inte. Orken tröt och självförtroendet sjönk ännu mer.
Nu har Hampus en hel del kompisar som han tycker mycket om, speciellt en kille som han hänger ihop med i vått och torrt. Så nu känner Hampus så starkt att han inte orkar lämna Enköping för den sakens skull. Han tänker tillbaks på den tiden då han så länge var utan kompisar. Tonåring och inga vänner... det är tufft. Och han vet ingenting om hur det blir i Arjeplog. Och han är då rädd att förlora kompisarna här nere. Men visst skulle han gärna bo där han kan åka skidor hela vintrarna och fiska, lära sig jaga m m som de andra som bor i Lappland. Men det får väl mogna fram så han inte känner press på sig.
Jag har själv gått igenom så mycket i mitt liv så jag kan förstå honom. Måste bara se till att Hampus har det ordnat innan jag flyttar.
Men jag längtar lika mycket... om inte ännu mer upp till Arjeplog. Jag klarar mig bra ensam. Har lärt mig att njuta oerhört mycket av att bara umgås med mig själv. Jag har så himla mycket jag vill upptäcka och uppleva i naturen. Självaste samhället Arjeplog bryr jag mig inte så mycket om till en början. Bara jobbet är bra!!!!.... och att jag får komma ut i den fantastiska, underbara, vackra, obeskrivbara, ljuvliga naturen som bara kan vara Guds verk och gåva till oss. Kan inte hjälpas... men så känner jag. Ska njuta och inandas hela atmosfären och ta till mig det i själ och hjärta. Kommer att känna mig lyckligast i världen som får leva mitt i det underbara landskapet. Vilken lyx!
Jag har aldrig upplevt Norrsken... och det pirrar i hela kroppen bara jag tänker på att få uppleva det!
Och när jag hittade kanotisten på internet... DETTA ÄR MITT NÄSTA PROJEKT, JAG LOVAR!!!!!
Älskar er alla det vet ni... och jag menar verkligen er ALLA!
Väntar... och... längtar
Är på väg att lägga mig och sova. Har jobbat i natt och ska iväg och jobba natten som kommer.
Men jag vill bara packa allt jag har och sticka iväg till Arjeplog!
Är trött på allt här nere... fast det har varit fina soliga höstdagar som jag tagit tillvara på.
Väntar på besked om jag får hyra stugan eller inte... det är inte bestämt än. Väntar på besked när jag exakt kan börja jobba.... Och det där med vänta är inte min starka sida. Allt ska ske fort fort fort.
Blir så nervös att något ska hända så jag inte kan flytta upp.
Så kändes det när jag skulle upp till Kiruna med cykeln i somras också. Men jag kom upp och det gick bra alltihopa. Men utan mamma, dottern, och Pauls hjälp hade det inte gått vägen.
Tänk på mig alla mina vänner... och be för att jag kommer upp snart! Nu behöver jag verkligen er omtanke och hjälp!
Varma kramar från en väldigt trött syster Charlotta.... som snart sover... zzzzzzzzz
Men jag vill bara packa allt jag har och sticka iväg till Arjeplog!
Är trött på allt här nere... fast det har varit fina soliga höstdagar som jag tagit tillvara på.
Väntar på besked om jag får hyra stugan eller inte... det är inte bestämt än. Väntar på besked när jag exakt kan börja jobba.... Och det där med vänta är inte min starka sida. Allt ska ske fort fort fort.
Blir så nervös att något ska hända så jag inte kan flytta upp.
Så kändes det när jag skulle upp till Kiruna med cykeln i somras också. Men jag kom upp och det gick bra alltihopa. Men utan mamma, dottern, och Pauls hjälp hade det inte gått vägen.
Tänk på mig alla mina vänner... och be för att jag kommer upp snart! Nu behöver jag verkligen er omtanke och hjälp!
Varma kramar från en väldigt trött syster Charlotta.... som snart sover... zzzzzzzzz
Underbar cykling i Enköping
Vill bara visa hur underbart vackert och en lisa för själen även Enköping är. Fast jaglängtar upp till lappland det lovar jag!
Det händer saker
Ja, det är märkligt att allt verkar gå så bra. Jag är definitivt inte van vid att allt går lätt för mig i livet. Det mesta har jag fått kämpa mig till.
Men jag är glad att jag fick jobbet i Arjeplog. Och den vackra vyn över Arjeplog när jag var upp till Galtispouda gjorde mig helt knäsvag, och jag förstod redan då att jag inte skulle kunna motstå den enastående naturen däruppe om jag blev erbjuden jobbet.
Ja, jag sa ju upp mig på jobbet så fort jag fick veta att de ville ha mig i Arjeplog. Jag tvekade inte en sekund när jag blev erbjuden jobbet där uppe.
Helt galet egentligen för jag hade ingenstans att bo där uppe. Men jag sa upp lägenheten här i Enköping i alla fall. Och det kändes jätteläskigt.
Ringde runt i Arjeplog och fick tag på ett vandrarhem där de hyrde ut rum för längre tid. Tur att jag inte är en särskilt bekväm människa av mig. Gör mig absolut ingenting att ha gemensamma utrymmen ihop med andra människor. Kära nån... jag hade i alla fall någonstans att bo så länge. Hampus som ska följa med mig tyckte också att det var helt okej.
Men nu i veckan när jag hade jobbat och kom hem på morgonen så tänkte jag att "nu sätter jag in annons på blocket och chansar på att det finns något bättre". Sagt och gjort, jag beskrev mig själv och hur läget låg till, ville hyra en liten stuga i eller utanför Arjeplog. När jag sovit färdigt så ringde telefonen och det var en kvinna som hade en stuga att hyra ut inne i Arjeplog. Jag trodde knappt mina öron. Den kunde jag hyra när jag ville för den stod tom. Jag ringde Anders och bad honom åka och titta på huset vid tillfälle. Både han och kvinnan tyckte det var en bra lösning.
Så nu kära alla mina vänner!!! Ber jag er än en gång att önska mig lycka till så jag får hyra detta lilla hus. Det var det jag ville ända från början. Just det att få hyra en liten stuga medan jag jobbar mina pass i Arjeplog och kan utforska naturen där runtomkring. Och när jag är långledig finns det möjligheter att åka och hälsa på folk som jag lärt känna uppe i norrland, eller åka ner och hälsa på familjen.
Just nu känns det som både Gud och alla andra är med mig och hjälper mig.
Efter allt elände jag haft är det svårt att förstå att jag just nu kan ha så mycket medgångar. Kan det vara så att jag nån gång i livet ska få det bra?
Ja, jag tycker själv att jag är värd det. Men jag har många gånger undrat varför jag stått ut med så mycket elände.
Vänder det nu är jag evigt tacksam... Jag är tacksam för alla mina vänner, min familj, mina arbetskamrater som de flesta uppskattar mig, tackar för allt gott och struntar i all falskhet för det är olyckliga människor som vill hävda sig genom att göra illa andra medmänniskor och då är det egentligen mest synd om dem själva. (Kallas det mindervärdeskomplex?) Jag är tacksam att det just nu går bra både för mig och mina barn. För det har inte varit lätt för de 4 äldsta av mina 5 barn att plötsligt utan förvarning mista sin pappa. De fyra barnen har inte haft någon pappa sedan -93. Och tyvärr har inte många förstått hur tufft det varit och hur jag nästan fått utplåna mig själv. Hur mycket stöttning tror ni jag eller barnen fått? Har jag bett om hjälp så har det inte funnits mycket förtåelse varken från skolan eller andra instanser. Inte från andra föräldrar heller.
Men nu är jag glad över min cykeltur i somras som gav mig ett nytt perspektiv på tillvaron och som hjälpte mig att bestämma mig för vad jag ville göra. Och att livet ska vara en utmaning för att få ut något av det.
Hur som helst är jag glad att det går bra för oss alla just nu. Men eftersom jag varit med om så myket svek så vågar jag inte ta ut något i förskott. Den dagen jag bor (förhoppningsvis stugan) i Arjeplog och har sonen med mig och har börjat jobba på Norrskenets äldreboende... först då kan jag pusta ut och tro på att det är sant. Snö och skidåkning, pimpla i sjöarna, och flugfiske på sommaren, och vandring i fjällen, och naturligtvis 50 - 100 mils cykling i delar av norrland jag inte sett, och lite i Norge. DÅ tror jag på livet på riktigt!
Hampus! Ska du bli Arjeplogare i lappland?
Jag i Spanien i maj. Känns som det blir LITE skillnad på klimat jämfört med Arjeplog.
Ser ut som jag är ett plan som ska till att lyfta... men jag kan säga att jag var på väg att slänga mig i vågorna som kommer bakom mig.
Jag tackar för allt gott!!! Och jag tackar för att jag har mina fantastiska vänner och familj!!!
Men jag är glad att jag fick jobbet i Arjeplog. Och den vackra vyn över Arjeplog när jag var upp till Galtispouda gjorde mig helt knäsvag, och jag förstod redan då att jag inte skulle kunna motstå den enastående naturen däruppe om jag blev erbjuden jobbet.
Ja, jag sa ju upp mig på jobbet så fort jag fick veta att de ville ha mig i Arjeplog. Jag tvekade inte en sekund när jag blev erbjuden jobbet där uppe.
Helt galet egentligen för jag hade ingenstans att bo där uppe. Men jag sa upp lägenheten här i Enköping i alla fall. Och det kändes jätteläskigt.
Ringde runt i Arjeplog och fick tag på ett vandrarhem där de hyrde ut rum för längre tid. Tur att jag inte är en särskilt bekväm människa av mig. Gör mig absolut ingenting att ha gemensamma utrymmen ihop med andra människor. Kära nån... jag hade i alla fall någonstans att bo så länge. Hampus som ska följa med mig tyckte också att det var helt okej.
Men nu i veckan när jag hade jobbat och kom hem på morgonen så tänkte jag att "nu sätter jag in annons på blocket och chansar på att det finns något bättre". Sagt och gjort, jag beskrev mig själv och hur läget låg till, ville hyra en liten stuga i eller utanför Arjeplog. När jag sovit färdigt så ringde telefonen och det var en kvinna som hade en stuga att hyra ut inne i Arjeplog. Jag trodde knappt mina öron. Den kunde jag hyra när jag ville för den stod tom. Jag ringde Anders och bad honom åka och titta på huset vid tillfälle. Både han och kvinnan tyckte det var en bra lösning.
Så nu kära alla mina vänner!!! Ber jag er än en gång att önska mig lycka till så jag får hyra detta lilla hus. Det var det jag ville ända från början. Just det att få hyra en liten stuga medan jag jobbar mina pass i Arjeplog och kan utforska naturen där runtomkring. Och när jag är långledig finns det möjligheter att åka och hälsa på folk som jag lärt känna uppe i norrland, eller åka ner och hälsa på familjen.
Just nu känns det som både Gud och alla andra är med mig och hjälper mig.
Efter allt elände jag haft är det svårt att förstå att jag just nu kan ha så mycket medgångar. Kan det vara så att jag nån gång i livet ska få det bra?
Ja, jag tycker själv att jag är värd det. Men jag har många gånger undrat varför jag stått ut med så mycket elände.
Vänder det nu är jag evigt tacksam... Jag är tacksam för alla mina vänner, min familj, mina arbetskamrater som de flesta uppskattar mig, tackar för allt gott och struntar i all falskhet för det är olyckliga människor som vill hävda sig genom att göra illa andra medmänniskor och då är det egentligen mest synd om dem själva. (Kallas det mindervärdeskomplex?) Jag är tacksam att det just nu går bra både för mig och mina barn. För det har inte varit lätt för de 4 äldsta av mina 5 barn att plötsligt utan förvarning mista sin pappa. De fyra barnen har inte haft någon pappa sedan -93. Och tyvärr har inte många förstått hur tufft det varit och hur jag nästan fått utplåna mig själv. Hur mycket stöttning tror ni jag eller barnen fått? Har jag bett om hjälp så har det inte funnits mycket förtåelse varken från skolan eller andra instanser. Inte från andra föräldrar heller.
Men nu är jag glad över min cykeltur i somras som gav mig ett nytt perspektiv på tillvaron och som hjälpte mig att bestämma mig för vad jag ville göra. Och att livet ska vara en utmaning för att få ut något av det.
Hur som helst är jag glad att det går bra för oss alla just nu. Men eftersom jag varit med om så myket svek så vågar jag inte ta ut något i förskott. Den dagen jag bor (förhoppningsvis stugan) i Arjeplog och har sonen med mig och har börjat jobba på Norrskenets äldreboende... först då kan jag pusta ut och tro på att det är sant. Snö och skidåkning, pimpla i sjöarna, och flugfiske på sommaren, och vandring i fjällen, och naturligtvis 50 - 100 mils cykling i delar av norrland jag inte sett, och lite i Norge. DÅ tror jag på livet på riktigt!
Hampus! Ska du bli Arjeplogare i lappland?
Jag i Spanien i maj. Känns som det blir LITE skillnad på klimat jämfört med Arjeplog.
Ser ut som jag är ett plan som ska till att lyfta... men jag kan säga att jag var på väg att slänga mig i vågorna som kommer bakom mig.
Jag tackar för allt gott!!! Och jag tackar för att jag har mina fantastiska vänner och familj!!!
