Slakt
Sebastian skickade ett MMS till mig förra veckan.
Han fick vara med några killar som varit på älgjakt och som såklart skulle stycka köttet för att få frysen full med gott kött inför vintern.
Sebastian var exalterad över att få varit med på det hårda och krävande jobbet att få isär alla delar på rätt sätt.
Det går inte att vara kräsmagad om man vill vara med på slakt och styckning. Och snabbt ska det gå också för att köttet ska hålla sig fräscht. En del jägare här uppe har byggt ett särskilt kylrum där de står och hanterar köttet.
Om det är varmt ute när de fäller en älg så är det ännu viktigare att få ordning på köttet. Förruttnelseprocessen börjar ju direkt när man dödat djuret och alla vill ha fräscht älgkött i frysen under vintern så man får vara några stycken för att skynda sig med proceduren.
Ja här syns att det är full fart på killarna att få köttet styckat ordentligt. Man passar oftast på att även mala köttfärs som vakumförpackas på plats.
Ja jag kan säga att jag äter sådant här kött utan dåligt samvete. Älgen har fått levt ett naturligt liv och ätit den mat som också är naturligt för den, och skjuts i sin egen miljö... slipper alltså fraktas i trånga utrymmen till ett slakteri och sedan stå i kö för att dödas.
Och de jägare jag känner står inte i skogen på sina pass och dricker sprit, de är nyktra. De flesta kör ju bil till och från jakten. Den yngre jägargenerationen har en sundare inställning till den där biten.
Han fick vara med några killar som varit på älgjakt och som såklart skulle stycka köttet för att få frysen full med gott kött inför vintern.
Sebastian var exalterad över att få varit med på det hårda och krävande jobbet att få isär alla delar på rätt sätt.
Det går inte att vara kräsmagad om man vill vara med på slakt och styckning. Och snabbt ska det gå också för att köttet ska hålla sig fräscht. En del jägare här uppe har byggt ett särskilt kylrum där de står och hanterar köttet.
Om det är varmt ute när de fäller en älg så är det ännu viktigare att få ordning på köttet. Förruttnelseprocessen börjar ju direkt när man dödat djuret och alla vill ha fräscht älgkött i frysen under vintern så man får vara några stycken för att skynda sig med proceduren.
Ja här syns att det är full fart på killarna att få köttet styckat ordentligt. Man passar oftast på att även mala köttfärs som vakumförpackas på plats.
Ja jag kan säga att jag äter sådant här kött utan dåligt samvete. Älgen har fått levt ett naturligt liv och ätit den mat som också är naturligt för den, och skjuts i sin egen miljö... slipper alltså fraktas i trånga utrymmen till ett slakteri och sedan stå i kö för att dödas.
Och de jägare jag känner står inte i skogen på sina pass och dricker sprit, de är nyktra. De flesta kör ju bil till och från jakten. Den yngre jägargenerationen har en sundare inställning till den där biten.
Akkilis för tredje gången
För några dagar sedan ringde Sebastian mig och ville att vi skulle gå uppför berget Akkilispuoda. Jag har varit där två gånger tidigare och tycker att det är värt att gå upp där åtminstone en gång om året. Det är den bästa utsikten där uppe ut över Arjeplog och bort mot Norge och även mot Jokkmokk.
Sebastian har hört att det ska finnas bra fiskesjöar där uppe men det hade jag ingen aning om. Inte förrän den här turen upp så såg jag att det faktiskt finns en del småsjöar uppe på berget. Men Akkilis är väldigt stort och det finns bara en enda stig upp på berget. Så ska man ta sig till sjöarna är det nog bra med karta och kompass.
En rätt stor sjö såg vi i alla fall som inte var alltför långt ifrån oss när vi kommit upp en bit och tittade ut över vidderna. Men vi skulle nog varit ute tidigare för att orka med att gå genom träsket till sjön och så förstås hinna fiska.
Här satt vi och tog lite rast med kaffe och sockerkaka. Blåste kallt däruppe på toppen. Nanok blev busig och lite småtokig.
Sebastian försöker lugna Nanok så jag kunde ta en bild.
Här ser man hur högt upp vi är.
Med tanke på hur många regniga dagar vi haft i September och nu in i oktober så känns det som att de soliga härliga dagarna har jag hunnit med att göra utflykter och kunnat njuta av naturen.
Nu är vi på väg tillbaks igen.
Sebastian är så väldigt sugen på att fiska nu när han varit borta hela sommaren från Arjeplog. Synd vi inte kunde få till det med fiske denna dag. Men han får nog stanna i Arjeplog ett tag på somrarna så är det lite lättare.
Nu kan man ju inte fiska i strömmarna, där är det bara tillåtet mellan juni och augusti.
Mer bilder finns på Sebastians facebook-sida om man vill se från denna topptur.
Själv försökte jag idag hitta någonstans där man kan avsluta sitt facebook-konto men inte sjutton kunde jag klura ut hur man gjorde.
Det är märkligt att det finns hur mycket som helst på facebook man kan gå med i, och det finns suporthjälp att söka på allt möjligt. Men ingenstans hur man avslutar kontot. Jag avskyr facebook. Känns som en lekstuga för vuxna.
Kan någon tala om för mig hur jag avslutar det?
Nu ska jag nog skynda mig på att cykla ut med hundarna till stugan för det ska bli regnoväder med storm framåt eftermiddan!!!
Sebastian har hört att det ska finnas bra fiskesjöar där uppe men det hade jag ingen aning om. Inte förrän den här turen upp så såg jag att det faktiskt finns en del småsjöar uppe på berget. Men Akkilis är väldigt stort och det finns bara en enda stig upp på berget. Så ska man ta sig till sjöarna är det nog bra med karta och kompass.
En rätt stor sjö såg vi i alla fall som inte var alltför långt ifrån oss när vi kommit upp en bit och tittade ut över vidderna. Men vi skulle nog varit ute tidigare för att orka med att gå genom träsket till sjön och så förstås hinna fiska.
Här satt vi och tog lite rast med kaffe och sockerkaka. Blåste kallt däruppe på toppen. Nanok blev busig och lite småtokig.
Sebastian försöker lugna Nanok så jag kunde ta en bild.
Här ser man hur högt upp vi är.
Med tanke på hur många regniga dagar vi haft i September och nu in i oktober så känns det som att de soliga härliga dagarna har jag hunnit med att göra utflykter och kunnat njuta av naturen.
Nu är vi på väg tillbaks igen.
Sebastian är så väldigt sugen på att fiska nu när han varit borta hela sommaren från Arjeplog. Synd vi inte kunde få till det med fiske denna dag. Men han får nog stanna i Arjeplog ett tag på somrarna så är det lite lättare.
Nu kan man ju inte fiska i strömmarna, där är det bara tillåtet mellan juni och augusti.
Mer bilder finns på Sebastians facebook-sida om man vill se från denna topptur.
Själv försökte jag idag hitta någonstans där man kan avsluta sitt facebook-konto men inte sjutton kunde jag klura ut hur man gjorde.
Det är märkligt att det finns hur mycket som helst på facebook man kan gå med i, och det finns suporthjälp att söka på allt möjligt. Men ingenstans hur man avslutar kontot. Jag avskyr facebook. Känns som en lekstuga för vuxna.
Kan någon tala om för mig hur jag avslutar det?
Nu ska jag nog skynda mig på att cykla ut med hundarna till stugan för det ska bli regnoväder med storm framåt eftermiddan!!!
Tidig höstmorgon
Mycket regn har det som sagt kommit här uppe. Det svämmar över i älvar och sjöar.
Men jag måste leva i min egen lilla värld för jag tycker inte det varit så mycket regn som det påstås. Det har kommit 4 ggr mer regn i höst än normalt.
Vägar har blivit förstörda och hindrat trafiken.
Den här vägen tar jag alltid på mornarna efter jobbet. Alltid lika härligt komma ut i friska luften. Förutom Vaukaleden är det här den mest bildsköna vyn i samhället utefter den lilla gångvägen. Den här morgonen var det alldeles stilla och tyst ute.
På andra sidan viken ser man Kyrkholmen. Björkarna speglar sig i vattnet. Jag passerar Kyrkholmen varje gång jag ska till och från jobbet eller byns lilla centrum.
Det lilla röda huset har enligt mig det bästa läget i Arjeplog. I den här lilla viken har en hel del människor dragit upp präktiga Öringar på sommaren. Inte illa att kunna få upp sådana delikatesser utanför husknuten!
Bron som förbinder Kyrkholmen med resten av byn. Bakom ligger Silvervägen.
Uppe på bron. Till vänster om strömmen bakom träden ligger mitt jobb, till höger det lilla söta röda huset. Sådana här sköna mornar har jag ingen brådska hem.
Alla årstider ser de här Björkarna så stolta ut nere vid vattenbrynet. Som de liksom vill visa upp sig. Undrar hur många som tagit kort på dem under åren? Strategiskt placerade.
Den här bilden blev inte riktigt som jag tänkt. Det gamla timrade huset är ett bland de äldsta i Arjeplog och mycket vackert. De fina höstfärgerna på träden tillsammans med huset omgivna av den bleka solen och dimmiga luften var så stämningsfullt. Men helst skulle jag tagit bort soptunnorna och bilen och stolpen med papperskorgen för att fånga stämningen. Och inte såg jag just då att min egen skugga kom med. Kunde blivit en perfekt bild...
Älskade sol! Alltid lika välkommen här uppe. Du sträcker ut dina strålar och smeker vattnet, träden, gräset och min kind. Du värmer så gott på både ut och insidan och gör mig glad.
Här är en härlig vy från Göteborg. Min moster sms:ade mig det här. Vilken fantastisk blå färg på vattnet! Min moster är förmodligen den som är ute och går och ser sig omkring mest av alla i Göteborg. Säg det hon inte sett där? Vilken energi hon har!
Och så avslutar jag det här inlägget med att visa min nya fiol. Eftersom jag inte har möjlighet att dansa folkdans här i Arjeplog så har jag nu återupptagit fiolspelandet istället. Känns andefattigt att inte ha varken spelmansmusik eller folkdans omkring mig.
Längtan blir allt större så jag planerar nu att så småningom flytta till någon annan ort i Norrbotten för att få dansa folkdans.
Kan inte tänka mig att leva utan dans resten av livet. Det har funnits folkdanslag här förut men det ebbade ut för inga yngre var intresserade att ta över när de äldre föll bort. Och att starta upp något här är nästintill omöjligt. Arjeplogarna är verkligen ett trögt släkte när det gäller nya eller nygamla idéer.
Men jag har kollat och hittat flertalet orter i Norrbotten där det finns folkdanslag så när det klaffar med jobb så drar jag vidare.
Men jag måste leva i min egen lilla värld för jag tycker inte det varit så mycket regn som det påstås. Det har kommit 4 ggr mer regn i höst än normalt.
Vägar har blivit förstörda och hindrat trafiken.
Den här vägen tar jag alltid på mornarna efter jobbet. Alltid lika härligt komma ut i friska luften. Förutom Vaukaleden är det här den mest bildsköna vyn i samhället utefter den lilla gångvägen. Den här morgonen var det alldeles stilla och tyst ute.
På andra sidan viken ser man Kyrkholmen. Björkarna speglar sig i vattnet. Jag passerar Kyrkholmen varje gång jag ska till och från jobbet eller byns lilla centrum.
Det lilla röda huset har enligt mig det bästa läget i Arjeplog. I den här lilla viken har en hel del människor dragit upp präktiga Öringar på sommaren. Inte illa att kunna få upp sådana delikatesser utanför husknuten!
Bron som förbinder Kyrkholmen med resten av byn. Bakom ligger Silvervägen.
Uppe på bron. Till vänster om strömmen bakom träden ligger mitt jobb, till höger det lilla söta röda huset. Sådana här sköna mornar har jag ingen brådska hem.
Alla årstider ser de här Björkarna så stolta ut nere vid vattenbrynet. Som de liksom vill visa upp sig. Undrar hur många som tagit kort på dem under åren? Strategiskt placerade.
Den här bilden blev inte riktigt som jag tänkt. Det gamla timrade huset är ett bland de äldsta i Arjeplog och mycket vackert. De fina höstfärgerna på träden tillsammans med huset omgivna av den bleka solen och dimmiga luften var så stämningsfullt. Men helst skulle jag tagit bort soptunnorna och bilen och stolpen med papperskorgen för att fånga stämningen. Och inte såg jag just då att min egen skugga kom med. Kunde blivit en perfekt bild...
Älskade sol! Alltid lika välkommen här uppe. Du sträcker ut dina strålar och smeker vattnet, träden, gräset och min kind. Du värmer så gott på både ut och insidan och gör mig glad.
Här är en härlig vy från Göteborg. Min moster sms:ade mig det här. Vilken fantastisk blå färg på vattnet! Min moster är förmodligen den som är ute och går och ser sig omkring mest av alla i Göteborg. Säg det hon inte sett där? Vilken energi hon har!
Och så avslutar jag det här inlägget med att visa min nya fiol. Eftersom jag inte har möjlighet att dansa folkdans här i Arjeplog så har jag nu återupptagit fiolspelandet istället. Känns andefattigt att inte ha varken spelmansmusik eller folkdans omkring mig.
Längtan blir allt större så jag planerar nu att så småningom flytta till någon annan ort i Norrbotten för att få dansa folkdans.
Kan inte tänka mig att leva utan dans resten av livet. Det har funnits folkdanslag här förut men det ebbade ut för inga yngre var intresserade att ta över när de äldre föll bort. Och att starta upp något här är nästintill omöjligt. Arjeplogarna är verkligen ett trögt släkte när det gäller nya eller nygamla idéer.
Men jag har kollat och hittat flertalet orter i Norrbotten där det finns folkdanslag så när det klaffar med jobb så drar jag vidare.
Istjakk
Ja det är bara att fortsätta bestiga berg här omkring. Denna dag var det Istjakk-toppen som var målet.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Vaknade på lördagmorgonen och det var strålande sol och fullt med rök på sjön utanför stugan. Vackert vackert vackert. Det var första kalla natten den här hösten och när den kalla luften börjar värmas upp blir det alltid böljande rök på sjön. +0,5 grader klockan 7 på morgonen. Jag hade varit ut kl 03 på natten för att kissa och då var det +3 grader ute. Temperaturen brukar sjunka drastiskt just i gryningen.
Vi lämnade hundarna i stugan för vi visste att det inte skulle finnas någon stig eller led upp på Istjakk som ligger drygt en mil norr om stugan. Och det var bra att vi gjorde det för det var riktigt riktigt brant på vägen upp, som att klättra uppför en vägg bitvis.
Ska den här blomma så här års? Kändes som en liten överlevare där mitt bland alla höstfärger. Ingenting annat blommade uppför fjället, bara den här lilla blomman. Är det midsommarblomster? I så fall blommar den verkligen på övertid.
Efter mycket flåsande och mjölksyra i benen var vi nästan uppe. Det var inte lätt att veta vilken del av berget som var bäst att ta sig uppför.
Här ser man in mot Arjeplog. Och det är såklart sjön Hornavan som omringar oss, och som är en del av Skellefte älv. Vet ni att det finns över 8000 sjöar i Arjeplogs kommun? Inte undra på att fisketurismen är så enorm!
Nu ännu lite högre upp, samma vy. Man ser Rebakkudden nere i vänstra hörnet dit Sebastian och jag körde i våras och sedan tog skidorna ut på sjön och pimplade. I den här delen av Hornavan sjuder det av bamsing-Rödingar! Trollingtävlingar går av stapeln här varje år och har många tävlande båtar från när och fjärran.
Flera Fjällripor flög förskräckta upp när vi kom och gick både på uppvägen och nedvägen. Är nog inte ofta någon människa kommer och går på Istjakk, inte ens varje år förmodligen.
Vy åt andra hållet. Vet inte vad det ännu högre berget heter men det är i alla fall ett naturreservat där och runtom. Det får bli nästa projekt att ta sig uppför det men där finns inte heller någon stig att ta sig uppför. Samma väg vi åkte till Istjakk på, samma väg går dit så vi får se om vi får tid bestiga det denna höst eller om det blir till nästa år. Snön är ju här första veckan i oktober så det är inte så lång tid kvar att göra sådana här utflykter. Blir så halt att ta sig uppför de kala klippväggarna när snön anlänt och jag vill inte riskera halka. Men det är väl därför fjällräddningen har fått så mycket mer att göra nuför tiden... alltför många tar onödiga risker uppe i fjällen. Kan sluta illa i värsta fall.
Det var skönt vila i solen däruppe på nästan 800 m ö h. Istjakk har en högre topp än den vi var upp på men det skiljde bara några meter och inte bättre utsikt än här så vi nöjde oss med denna topp.
Ja, ingen av oss kunde klura ut vad det var för avlägsna fjäll åt Jokkmokkshållet.
I bakgrunden sticker Peljekaises två toppar upp mot skyn. Där har vi också varit och både gått och åkt skidor flertalet gånger. Den här fjällmiljön vill jag aldrig vara utan.
Vore trist att behöva bo neråt landet och bara kunna åka till fjällen på semester en eller två ggr om året. Att bo så här påverkar sinnesstämningen. Att känna mig ett med naturen såhär uppe på bergstopparna både till fots och på skidor gör mig mycket gott. Tiden står still. Helt tyst från civilisationen. Ingenting annat existerar. Behöver inte fler människor uppleva det då och då? Det tror jag.
Även här ser man Peljekaises toppar.
När vi gick tillbaks valde vi en annan del att gå nerför. Det visade sig vara väldigt mycket bättre. Var inga branta väggar över huvud taget. Mjuk skön mossa att gå på och en härlig porlande fjällbäck som ringlade ända ner till vägen.
Ett urgammalt jakttorn stötte vi på. Det var inte använt på väldigt många år! Stegpinnarna var dock fortfarande stadiga så jag stegade upp... men höjdskräcken gjorde att jag inte vågade gå ända upp till den gamla stolen som jag hade tänkt sätta mig i för att bli fotograferad. Knappt halvvägs upp blev jag darrig i benen. Vilken fegis jag är! Men André vågade inte ens gå upp alls.
Ja vi fick ännu en härlig topptur. Det är ibland lagom att bara göra dagsturer.
Hundarna blev glada när vi kom tillbaks till stugan.
Välbmabuoda
Ja det gäller ju att verkligen passa på att utnyttja de regnfria dagarna! Har aldrig varit med om så mycket regn här sedan jag flyttade hit.
Vattnet står ovanligt högt i sjöar och älvar. Nu får det vara nog med regn!
Hursom helst fick vi i helgen en mycket fin topptur upp på Välbmabuodaberget ca 2 mil sydost om Arjeplog. Drygt 800 m över havet.
Vädret var perfekt de timmar de tog att gå upp och så sitta och fika och njuta av utsikten, och sedan gå nerför igen. När vi kom tillbaks till Arjeplog började det regna.
Mycket gammalt träd låg omkullvräkt över stigen. Både stammen och alla grenarna var vridna. Vilket enastående konstverk!
Det var ordentligt brant så det var svettigt minsann att ta sig upp. Här har vi hunnit drygt halvvägs. Man ser bron över till Mellanström lite svagt.
Skönt att det inte fanns några Lämlar, då var Nanok lite lugnare. Båda hundarna tyckte det var en härlig tur. Här bar jag upp Tiffany enbart för hon skulle vara med på en bild. Hon springer ju omkring härs och tvärs hela tiden så det är svårt fånga henne på foto.
Den lilla "pussen" låg så fint inbäddad bland blåbärs- och lingonris.
Sablar att jag glömde kikaren! Hur kunde jag? Vi såg små rovfåglar högt upp i luften men det var omöjligt se vad det kunde vara. Med kikare hade jag säkert kunnat urskilja form och tecken för att sedan med hjälp av fågelbok samt internet få fram vad det var. Vi såg dem lite då och då under hela turen svävande ovanför oss.
Nä nu måste jag ha en kikare liggandes i bilen hädanefter.
Nu har vi nått den ena toppen. Välbmabuoda har tre tätt liggande toppar. Eftersom vi gick en bra bit där det var lite mer flackt fram till toppstugan så ser det egentligen inte högr upp här än den bilden då vi bara var drygt halvvägs upp.
Solen sken så varm och skön. Alltid när jag kommer upp så här på fjälltopparna infinner sig både eufori och en obeskrivbar välbefinnandekänsla. Livet får utan något som helst tvivel en högre mening... hi hi.. i dubbel bemärkelse (som jag annars grubblar så mycket över) Jag tackar Gud varje gång för dessa upplevelser.
Det ser lite dramatiskt ut på himlen men det kändes inte riktigt så. Solen orkade bryta sig igenom molnen... heja solen! heja solen! Tänk om jag ändå kunde förmedla känslan av att stå där uppe! Älskade fjällvärld!
Lite lypsyl med solskyddsfaktor kändes lent på läpparna.
Lustigt nog kom det en annan Arjeplogare upp på toppen strax efter oss. Han hade en liten svart pigg hund med sig, Nemo. Tiffany och lilla Nemo lekte och busade. Nanok ville också vara med men hon kan verkligen inte vara lös någon annanstans än ute i stugan. Hon drar iväg och jagar djur fortare än blixten. Tro mig, vi har provat.
Hon fick busa med mig istället.
En avkopplande fikastund fick vi ner i den här lilla svackan där vi var helt i lä från blåsten.
Och så började Nanok busa igen. Det var väldigt så lekfull hon blev där uppe. Hon mår så himla bra av att få såhär energikrävande promenader. Tror hon skulle behöva bestiga ett berg varje dag för att bli av med lite överskottsenergi.
Så här fint och lugnt låg hon till slut. Vacker liten isbjörn va?
På vägen ner plockade jag en hel del blåbär så nu har jag goda nyttiga blåbär i frysen att ta fram då och då i vinter.
Efter den sköna fjällturen åkte vi till Nelly´s café som öppnade i juli. Har snart druckit alla deras kaffesorter. Mums... gott. Som jag har längtat efter ett café i Arjeplog! Äntligen har vi ett superbra fik!
Vattnet står ovanligt högt i sjöar och älvar. Nu får det vara nog med regn!
Hursom helst fick vi i helgen en mycket fin topptur upp på Välbmabuodaberget ca 2 mil sydost om Arjeplog. Drygt 800 m över havet.
Vädret var perfekt de timmar de tog att gå upp och så sitta och fika och njuta av utsikten, och sedan gå nerför igen. När vi kom tillbaks till Arjeplog började det regna.
Mycket gammalt träd låg omkullvräkt över stigen. Både stammen och alla grenarna var vridna. Vilket enastående konstverk!
Det var ordentligt brant så det var svettigt minsann att ta sig upp. Här har vi hunnit drygt halvvägs. Man ser bron över till Mellanström lite svagt.
Skönt att det inte fanns några Lämlar, då var Nanok lite lugnare. Båda hundarna tyckte det var en härlig tur. Här bar jag upp Tiffany enbart för hon skulle vara med på en bild. Hon springer ju omkring härs och tvärs hela tiden så det är svårt fånga henne på foto.
Den lilla "pussen" låg så fint inbäddad bland blåbärs- och lingonris.
Sablar att jag glömde kikaren! Hur kunde jag? Vi såg små rovfåglar högt upp i luften men det var omöjligt se vad det kunde vara. Med kikare hade jag säkert kunnat urskilja form och tecken för att sedan med hjälp av fågelbok samt internet få fram vad det var. Vi såg dem lite då och då under hela turen svävande ovanför oss.
Nä nu måste jag ha en kikare liggandes i bilen hädanefter.
Nu har vi nått den ena toppen. Välbmabuoda har tre tätt liggande toppar. Eftersom vi gick en bra bit där det var lite mer flackt fram till toppstugan så ser det egentligen inte högr upp här än den bilden då vi bara var drygt halvvägs upp.
Solen sken så varm och skön. Alltid när jag kommer upp så här på fjälltopparna infinner sig både eufori och en obeskrivbar välbefinnandekänsla. Livet får utan något som helst tvivel en högre mening... hi hi.. i dubbel bemärkelse (som jag annars grubblar så mycket över) Jag tackar Gud varje gång för dessa upplevelser.
Det ser lite dramatiskt ut på himlen men det kändes inte riktigt så. Solen orkade bryta sig igenom molnen... heja solen! heja solen! Tänk om jag ändå kunde förmedla känslan av att stå där uppe! Älskade fjällvärld!
Lite lypsyl med solskyddsfaktor kändes lent på läpparna.
Lustigt nog kom det en annan Arjeplogare upp på toppen strax efter oss. Han hade en liten svart pigg hund med sig, Nemo. Tiffany och lilla Nemo lekte och busade. Nanok ville också vara med men hon kan verkligen inte vara lös någon annanstans än ute i stugan. Hon drar iväg och jagar djur fortare än blixten. Tro mig, vi har provat.
Hon fick busa med mig istället.
En avkopplande fikastund fick vi ner i den här lilla svackan där vi var helt i lä från blåsten.
Och så började Nanok busa igen. Det var väldigt så lekfull hon blev där uppe. Hon mår så himla bra av att få såhär energikrävande promenader. Tror hon skulle behöva bestiga ett berg varje dag för att bli av med lite överskottsenergi.
Så här fint och lugnt låg hon till slut. Vacker liten isbjörn va?
På vägen ner plockade jag en hel del blåbär så nu har jag goda nyttiga blåbär i frysen att ta fram då och då i vinter.
Efter den sköna fjällturen åkte vi till Nelly´s café som öppnade i juli. Har snart druckit alla deras kaffesorter. Mums... gott. Som jag har längtat efter ett café i Arjeplog! Äntligen har vi ett superbra fik!
Kunskapsresa
Det finns en hel del mycket intressanta arrangerade turer runt Arjeplog. Jag försöker följa med på det som funkar tidsmässigt med jobb och annat inplanerat.
För två år sedan ordnade Silvermuséet en Kunskapsresa där man åkte uppåt Piteälven norrut. Den resan missade jag totalt synd nog. Då var det ca 10-15 personer som åkte med.
Förra hösten ordnades det en Kunskapsresa 2 som då gick genom Laisdalen. Då åkte jag och André med. Det var otroligt intressant och kunskapsberikande. Vi var 20-25 personer som åkte med. Och det kostade bara 100 kr att åka med!... i en hyrd buss och så var det tre personer från Silvermuséet som var experter inom olika områden. Ändå sa de att betalningen var frivillig! Klart att alla betalade för den otroligt trevliga resan.
I år ordnades alltså en Kunskapsresa 3 som denna gång gick lite längre, nästan ända till Norgegränsen. Och nu var bussen fullsatt. Tror det var bara 4 tomma platser. Kul att det blivit så uppskattat. Med tanke på att det har regnat otroligt mycket här uppe senaste tre veckorna så hade vi väldig tur med vädret. Bara lite småstänk men det gjorde inget för alla hade ordentligt med kläder med sig.
Här står en del av gänget och väntar på guiderna som ska berätta om Stalotomterna i det här området.
Ja här får ni själva läsa vad det är för något. Det är gamla Samiska bosättningar som är placerade på väldigt speciellt sätt. Man vet inte exakt och inte helt säkert varför det var byggt på detta sätt eller varför kåtorna var placerade på rad.
En målning av hur det kunde sett ut.
En av guiderna från Silvermuséet. Hon är otroligt engagerad i den gamla Samiska kulturen.
Här är de två manliga guiderna, en yngre och en äldre.
Medelåldern på de människorna som följer med på dessa resor är såklart hög, mest pensionärer faktiskt. Men det är en och annan 20-åring och 30-åring och några medelålders intresserade också. Mycket trevliga är allihopa och det är huvudsaken. Jag får i alla fall ut väldigt mycket av att följa med på olika arrangerade evenemang. Kunskap om kultur och natur är hur berikande som helst tycker jag. Och när det är så här välutbildade och medryckande guider så kan det inte bli bättre.
Här är en av groparna som tillhör stalotomterna. En slags beredningsplats. Samerna hade ju fångstgropar, eldgropar, förvaringsgropar, beredningsgropar. Man kan se på formen och djupet vad det kunde tänkas varit.
Guiderna från Silvermuséet har varit ute bland alla våra fjäll runt Arjeplog för att inventera gamla bosättningar. Vilket enormt tidskrävande jobb! Arjeplogs kommun är väldigt stort till ytan, som Skåne och Blekinge tillsammans.
På långt håll såg vi att det lyste alldeles klarrött upp på stensluttningen. Dessa underbara höstfärger! Nu i september är det så vackert i naturen här uppe. Det är nu som det är den bästa tiden att fjällvandra. Härlig luft och sprakande färger på berg och i dalar!
Nu är det snart dags att ta plats i bussen efter en mycket lärorik och trevlig heldag. Jag fick plötsligt syn på ett par rovfåglar högt upp i luften. Kunde dock inte urskilja vad det var för någon sort.
Huset man ser bakom träden i bakgrunden är en sån där öppen rast/nöd-stuga man kan använda dygnet runt och året runt. Det har alltid sagts att det spökar i det bortersta rummet. Så en del människor åker dit och sover där bara för att kolla spökerierna. Vete sjutton om jag skulle våga. Var såklart in och kollade rummet innan jag steg på bussen.
Ja så här tror man att kåtorna var byggda ovanpå försänkningarna. Man tror att anledningen till att bosättarna gjorde försänkning var att det blev ordentligt med utrymme invändigt och lätt att bygga kåtan ovanpå. Att det skulle bli varmare eller att det skulle vara lättare hålla bort snön som man skulle kunna tro har man konstaterat att det inte gjorde någon större skillnad.
Det var faktiskt förvånansvärt rymligt inuti måste jag erkänna.
Lite skillnad mot hur Samerna bor nuför tiden må jag säga!
För två år sedan ordnade Silvermuséet en Kunskapsresa där man åkte uppåt Piteälven norrut. Den resan missade jag totalt synd nog. Då var det ca 10-15 personer som åkte med.
Förra hösten ordnades det en Kunskapsresa 2 som då gick genom Laisdalen. Då åkte jag och André med. Det var otroligt intressant och kunskapsberikande. Vi var 20-25 personer som åkte med. Och det kostade bara 100 kr att åka med!... i en hyrd buss och så var det tre personer från Silvermuséet som var experter inom olika områden. Ändå sa de att betalningen var frivillig! Klart att alla betalade för den otroligt trevliga resan.
I år ordnades alltså en Kunskapsresa 3 som denna gång gick lite längre, nästan ända till Norgegränsen. Och nu var bussen fullsatt. Tror det var bara 4 tomma platser. Kul att det blivit så uppskattat. Med tanke på att det har regnat otroligt mycket här uppe senaste tre veckorna så hade vi väldig tur med vädret. Bara lite småstänk men det gjorde inget för alla hade ordentligt med kläder med sig.
Här står en del av gänget och väntar på guiderna som ska berätta om Stalotomterna i det här området.
Ja här får ni själva läsa vad det är för något. Det är gamla Samiska bosättningar som är placerade på väldigt speciellt sätt. Man vet inte exakt och inte helt säkert varför det var byggt på detta sätt eller varför kåtorna var placerade på rad.
En målning av hur det kunde sett ut.
En av guiderna från Silvermuséet. Hon är otroligt engagerad i den gamla Samiska kulturen.
Här är de två manliga guiderna, en yngre och en äldre.
Medelåldern på de människorna som följer med på dessa resor är såklart hög, mest pensionärer faktiskt. Men det är en och annan 20-åring och 30-åring och några medelålders intresserade också. Mycket trevliga är allihopa och det är huvudsaken. Jag får i alla fall ut väldigt mycket av att följa med på olika arrangerade evenemang. Kunskap om kultur och natur är hur berikande som helst tycker jag. Och när det är så här välutbildade och medryckande guider så kan det inte bli bättre.
Här är en av groparna som tillhör stalotomterna. En slags beredningsplats. Samerna hade ju fångstgropar, eldgropar, förvaringsgropar, beredningsgropar. Man kan se på formen och djupet vad det kunde tänkas varit.
Guiderna från Silvermuséet har varit ute bland alla våra fjäll runt Arjeplog för att inventera gamla bosättningar. Vilket enormt tidskrävande jobb! Arjeplogs kommun är väldigt stort till ytan, som Skåne och Blekinge tillsammans.
På långt håll såg vi att det lyste alldeles klarrött upp på stensluttningen. Dessa underbara höstfärger! Nu i september är det så vackert i naturen här uppe. Det är nu som det är den bästa tiden att fjällvandra. Härlig luft och sprakande färger på berg och i dalar!
Nu är det snart dags att ta plats i bussen efter en mycket lärorik och trevlig heldag. Jag fick plötsligt syn på ett par rovfåglar högt upp i luften. Kunde dock inte urskilja vad det var för någon sort.
Huset man ser bakom träden i bakgrunden är en sån där öppen rast/nöd-stuga man kan använda dygnet runt och året runt. Det har alltid sagts att det spökar i det bortersta rummet. Så en del människor åker dit och sover där bara för att kolla spökerierna. Vete sjutton om jag skulle våga. Var såklart in och kollade rummet innan jag steg på bussen.
Ja så här tror man att kåtorna var byggda ovanpå försänkningarna. Man tror att anledningen till att bosättarna gjorde försänkning var att det blev ordentligt med utrymme invändigt och lätt att bygga kåtan ovanpå. Att det skulle bli varmare eller att det skulle vara lättare hålla bort snön som man skulle kunna tro har man konstaterat att det inte gjorde någon större skillnad.
Det var faktiskt förvånansvärt rymligt inuti måste jag erkänna.
Lite skillnad mot hur Samerna bor nuför tiden må jag säga!
Flyttberedda Svalor
Det är lite speciellt att se fåglar som kommer i klungor och sätter sig på hustaken eller träden och liksom "snackar" ihop sig inför flytten söderut.
När sommaren abrupt tog slut här i Arjeplog var det ångestfyllt och jobbigt. Men nu har det gått över och jag är förväntansfull inför vintern och den härliga skidåkningen.
Hoppas vi får en lika vacker och härlig vinter som förra...
Nåväl... en skön dag i augusti fick vi besök av en massa svalor som samlade sig både på tak och träd utanför Andrés lägenhet. Det såg ut som de satt gruppvis i sammanträde och diskuterade hur de skulle lägga upp den långa flygturen ner till Afrika.
Vad jag kunde se i kikaren var det här en Ladusvala för den hade så markant långa stjärtspröt.
Såg även Hussvalor. Undrar om Ladu- och Hus- svalor samflyger till Afrika?
Här ser vi en Hussvala.
Det var inte lätt att ta kort på de här snabbflygande varelserna!
Hoppas det nu gått/går bra med flytten. Undrar hur lång tid det tar för dem att flyga till Afrika?
När sommaren abrupt tog slut här i Arjeplog var det ångestfyllt och jobbigt. Men nu har det gått över och jag är förväntansfull inför vintern och den härliga skidåkningen.
Hoppas vi får en lika vacker och härlig vinter som förra...
Nåväl... en skön dag i augusti fick vi besök av en massa svalor som samlade sig både på tak och träd utanför Andrés lägenhet. Det såg ut som de satt gruppvis i sammanträde och diskuterade hur de skulle lägga upp den långa flygturen ner till Afrika.
Vad jag kunde se i kikaren var det här en Ladusvala för den hade så markant långa stjärtspröt.
Såg även Hussvalor. Undrar om Ladu- och Hus- svalor samflyger till Afrika?
Här ser vi en Hussvala.
Det var inte lätt att ta kort på de här snabbflygande varelserna!
Hoppas det nu gått/går bra med flytten. Undrar hur lång tid det tar för dem att flyga till Afrika?
Eldkväll
Nyligen gjorde Andrés hyresvärd iordning en grill/eldplats på stora gräsmattan mellan husen. Perfekt. Verkligen härligt att kunna sitta och elda på kvällarna.
Vi har grillat mat därute ett par gånger. Det är lite mysigare nu på hösten när det börjar skymma lite på kvällarna.
I helgen som var så tände vi eld och bara satt därute och umgicks med ett par grannar. Verkligen härligt.
Här sitter vi lilla gänget.
Ny bild tas utan blixt. Blev stor skillnad. Ser mysigt ut eller hur?
André satt och höll i kontrollen till kameran och knäppte massor med kort. De här tre var de bästa som togs.
Det ska nog bli fler härliga kvällar vid eldstaden innan vintern anländer.
När snön börjar vräka ner så kommer alltihop snart vara översnöat och inte synas nånting.
Och första snön kommer aldrig senare än andra helgen i oktober. Och för det mesta smälter den inte undan utan ligger kvar. Och så snöar det mer... och mer... och mer. Man kan alltså redan nu börja planera för första skidturen.
Vi har grillat mat därute ett par gånger. Det är lite mysigare nu på hösten när det börjar skymma lite på kvällarna.
I helgen som var så tände vi eld och bara satt därute och umgicks med ett par grannar. Verkligen härligt.
Här sitter vi lilla gänget.
Ny bild tas utan blixt. Blev stor skillnad. Ser mysigt ut eller hur?
André satt och höll i kontrollen till kameran och knäppte massor med kort. De här tre var de bästa som togs.
Det ska nog bli fler härliga kvällar vid eldstaden innan vintern anländer.
När snön börjar vräka ner så kommer alltihop snart vara översnöat och inte synas nånting.
Och första snön kommer aldrig senare än andra helgen i oktober. Och för det mesta smälter den inte undan utan ligger kvar. Och så snöar det mer... och mer... och mer. Man kan alltså redan nu börja planera för första skidturen.
Rökt abborre
Andrés bror är ute och fiskar så ofta han bara kan.
Och mycket fisk får han så nu vet han knappt vad han ska göra med all fisk.
Ja det har blivit att han börjat ge bort fisk till släkt och vänner.
Jag älskar fisk så jag tackar aldrig nej till det.
Två präktiga rökta abborrar fick vi av honom. Aldrig ätit just rökt abborre tidigare så jag blev glad för jag har hört att det ska vara väldans gott.
Och det var det också. Åt upp fiskarna snabbt. Mums så gott!
Här ligger den ena "abbarn" på gamla hushållsvågen. 330 g ungefär. Inte illa.
Många här uppe tycker verkligen mycket om just abborre. Man får ju såna bamsingar här. Uppåt 1 kg är inte ovanligt.
När jag fiskade i Mälaren förr om åren fick jag inte ens 300 g-abborrar. Har aldrig sett så stora abborrar tidigare som här.
Nej nu är klockan 19.00... nu är det dags att spela tennis här bakom Andrés hus. Perfekt att ha tennisplan så nära.
Och mycket fisk får han så nu vet han knappt vad han ska göra med all fisk.
Ja det har blivit att han börjat ge bort fisk till släkt och vänner.
Jag älskar fisk så jag tackar aldrig nej till det.
Två präktiga rökta abborrar fick vi av honom. Aldrig ätit just rökt abborre tidigare så jag blev glad för jag har hört att det ska vara väldans gott.
Och det var det också. Åt upp fiskarna snabbt. Mums så gott!
Här ligger den ena "abbarn" på gamla hushållsvågen. 330 g ungefär. Inte illa.
Många här uppe tycker verkligen mycket om just abborre. Man får ju såna bamsingar här. Uppåt 1 kg är inte ovanligt.
När jag fiskade i Mälaren förr om åren fick jag inte ens 300 g-abborrar. Har aldrig sett så stora abborrar tidigare som här.
Nej nu är klockan 19.00... nu är det dags att spela tennis här bakom Andrés hus. Perfekt att ha tennisplan så nära.
BamseÖring
Familjen i Hällvik fiskar mycket. Och tänk att kunna ha egenhändigt fiskad fisk i frysen året om. Här uppe lägger väldigt många ut nät både sommar som vinter. Alla hjälps åt. Barnen blir infödda i det här med fiske och jakt.
Och det är inget konstigt med att man varje höst styckar älg och ren och förpackar in i frysen. Så viltkött finns också i var mans hem så gott som året om beroende på hur jaktlyckan varit och hur många som ska dela på älgen. Ren kan man köpa av samerna om man har sådana kontakter. Det krävs stora kök och bra redskap för sådana aktiviteter.
Inga "Linas matkasse" här inte.
Nåväl jag tänkte visa en präktig Öring som Hällviksfamiljen fångat in.
4 kilo! Gabriel håller stolt upp firren. Mycket mat bara på den. Och Öring finns det gott om på den här delen av Hornavan. En hel del Sik och Abborre också. Inte Harr synd nog.
Perfekt för trollingfiske.
Nanok ligger ofta på den här platsen utanför stugan. Bakom henne har vi slagit upp ett tält. Vi väntade besök från Uppsala och då kunde ju jag bo i tältet och besökarnna i stugan.
Men till min stora besvikelse så kom de inte. Jag blev jätteledsen. Hade planerat med mat och förberett utflyktsmål och var mentalt inställd över att få besök.
Barnen i Hällvik tyckte det var spännande med tält så de sov där i rätt ofta fram till skolan började. Så det känns bra att kunna glädja dem i alla fall.
Vi lagade mat i murikkan och hade det skönt. (varför ser du så sur ut André? Jo, jag klarar av att ta kort med din kamera) Lånade bastun också. Det är verkligen fantastiskt härligt att bada i en vedeldad bastu och så sitta och bli sådär riktigt kokhet... och sedan slänga sig naken ut i det kalla vattnet. Det är inte mycket annat som slår det... hälsovälgörande... blir som en ny människa efteråt.
Gott var det med suovas och grönsaker. Och kall öl till det.
Nu de senaste två veckorna har det funnits massor av svamp i Hällvik. Goda "Soppar", Karl Johan, Stensopp, Sandsopp, Björksopp, Tegelröd...
Inga Kantareller växer här uppe men desto mer soppar.
Och det är inget konstigt med att man varje höst styckar älg och ren och förpackar in i frysen. Så viltkött finns också i var mans hem så gott som året om beroende på hur jaktlyckan varit och hur många som ska dela på älgen. Ren kan man köpa av samerna om man har sådana kontakter. Det krävs stora kök och bra redskap för sådana aktiviteter.
Inga "Linas matkasse" här inte.
Nåväl jag tänkte visa en präktig Öring som Hällviksfamiljen fångat in.
4 kilo! Gabriel håller stolt upp firren. Mycket mat bara på den. Och Öring finns det gott om på den här delen av Hornavan. En hel del Sik och Abborre också. Inte Harr synd nog.
Perfekt för trollingfiske.
Nanok ligger ofta på den här platsen utanför stugan. Bakom henne har vi slagit upp ett tält. Vi väntade besök från Uppsala och då kunde ju jag bo i tältet och besökarnna i stugan.
Men till min stora besvikelse så kom de inte. Jag blev jätteledsen. Hade planerat med mat och förberett utflyktsmål och var mentalt inställd över att få besök.
Barnen i Hällvik tyckte det var spännande med tält så de sov där i rätt ofta fram till skolan började. Så det känns bra att kunna glädja dem i alla fall.
Vi lagade mat i murikkan och hade det skönt. (varför ser du så sur ut André? Jo, jag klarar av att ta kort med din kamera) Lånade bastun också. Det är verkligen fantastiskt härligt att bada i en vedeldad bastu och så sitta och bli sådär riktigt kokhet... och sedan slänga sig naken ut i det kalla vattnet. Det är inte mycket annat som slår det... hälsovälgörande... blir som en ny människa efteråt.
Gott var det med suovas och grönsaker. Och kall öl till det.
Nu de senaste två veckorna har det funnits massor av svamp i Hällvik. Goda "Soppar", Karl Johan, Stensopp, Sandsopp, Björksopp, Tegelröd...
Inga Kantareller växer här uppe men desto mer soppar.
Guijaur och Rånekjokk 13-14 augusti
Förra inlägget blev lite fel egentligen för bilderna var tagna innan jag var iväg ner till Höga Kusten och Enköping. Tänkte lite tokigt... men det spelar egentligen inte så stor roll för det ser ut på samma vis ute i stugan på sommaren. Och lika skönt är det varje gång jag är därute också.
Nåväl...
Plötsligt så var sommaren slut här uppe!!!
Jag förstår inte hur vädret kan slå om så drastiskt. Sommaren har varit fantastisk, varm och solig, sådär lagom som jag vill ha det. Inte vrålhett för det är bara en plåga utan det var sådär 20-25 grader och lagom soligt och molnigt om vartannat.
Men så från den en dagen till den andra blev det höst! 23 grader varmt ena dagen och 15 grader nästa dag... Konstigt. Och sedan dess har vi bara haft mellan 10 och 15 grader ute, med regn och blåst.
Lite tur hade vi ändock att vi sista helgen på semestern fick en liten glimt av sommaren igen. Och då passade vi på att gå en vandringsled på 37 km.
Åkte Silvervägen mot Norge ca 10 mil. Parkerade och gav oss iväg till fots glada i hågen. Var fantastiskt skönt att gå leden mot Guijaur. Allting var perfekt. Vädret, lättvandrad led, vackra omgivningar. Mmmm vad jag njöt. Och André och hundarna också.
Ett av många små vattendrag. Vi hade gott om fjällvatten att dricka på vägen.
Första dagen gick vi 15 km.
Trodde inte det fanns någon blommande orkidé kvar. De blommar vanligtvis i juni och en bit in i juli. Men nu fick vi se Kung Karls spira fast lite blek förstås.
Ja... som sagt lite blek. Vad kan man begära mitten av augusti? Annars är den väldigt guldgul och purpurröd.
Rätt som det var hörde vi någon fågel som skrek som ett varningsrop. Det var en stor stor fågel som svävade ovanför oss. Och så kom en till... och en till...
Tog fram kikaren och ja... det var det jag trodde... Kungsörnar!
Stod länge och väl och studerade dessa mäktiga väsen som helt klart var störda över att vi gick där. Gång på gång kom de svävande över oss och skrek. På bilden ser man såklart inte alls vad det är för fågel men jag såg klart och tydligt att åtminstone två av Örnarna var ung-Örnar för de var vita på stjärtfjädrarna och längst ut ett svart band, även vingarna hade vitt fält såsom ungörnarna har. ("Unga Örnar" he he he)
Efter 15 km kom vi så fram till Guijar. Där träffade vi ett par medelålders män som var där och provade fiskelyckan. Det är så trevligt att träffa på andra frilufsare när man är på vandring.
Vi hittade ett perfekt ställe att slå upp tältet på. Med utsikt över sjön och bakom oss jokken som strömmade starkt.
Guijaur ligger otroligt vackert mellan två höga berg.
Det såg liksom arrangerat ut för det var så perfekt! Tänk att naturen själv bara kan va sådär perfekt?!?
Kvällssolen låg och smekte den ena klippväggen så det glittrade och glänste.
Dramatiska moln tornade upp sig över himlen emellanåt. Solen höll sig kvar på himlen länge och tittade leende fram bakom molnen när de drog förbi.
Vi satt som på första parkett och såg ett enastående natur-skådespel!
Såhär såg det ut på stigen vi kom ifrån. Man ser bergskedjan som går mot Nasafjäll.
Solen dröjer sig kvar ännu en liten liten stund. Molnens färg skiftade mellan gult och rosa fram och tillbaks ju längre ner solen sjönk.
Guijaur låg där mellan bergsväggarna så lugn och trygg.
Läggdags. Molnen lägger sig allt tyngre över bergen. Och tänk att klockan var över tio på kvällen och ändå inte mörkt ännu. Härligt att ljuset dröjer sig kvar så länge här uppe i Norr.
Alla tror nog inte på mig när jag berättar om ljuset här uppe. Men här är bildbevis.
Jag vaknar oftast 4 på mornarna och till min glädje är det fortfarande ljust så tidigt här uppe, fast det snart är september.
Dagen efter var det mest solsken hela dagen. Varmt och svettigt men härligt med vackert väder. Vandringen mot Rånekjokk var inte lika njutbar som vandringen till Guijaur.
Det var vått och geggigt på marken. Väldigt snårigt långa sträckor. Märktes tydligt att det inte är lika många människor per säsong som går den här delen av leden. Antagligen går man närmsta leden till Guijaur för att fiska och sedan samma väg tillbaks.
Denna led tillbaks till Silvervägen via Rånekjokk är ca 22 km. Men vi knatade på och hittade några fina ställen att vila och rasta på.
Och till slut kom vi fram till den mäktiga Rånekjokk!!!
Vilka vattenfall det finns utefter jokken! Här borde man spela in någon slags film. Jag fantiserade om alla möjliga scener.
Förra året på Andrés 50-års dag var vi här vid Rånekjokk och tältade. Då var det mulet, grått och kallt. Tänk så mycket vackrare och mer njutbart när det är vackert väder!
Tror det är den vackraste jokken jag sett. Gör en utflykt hit vet jag!!! Alla!
Ljungen lös så starkt lila-rosa överallt. Syns inte lika tydligt på bild som i verklighet.
Nanok var lika galen som vanligt och tänkte bara på att få döda Lämlar och möss. Hon lyckades bita ihjäl minst 10 st den här dagen.
Tiffany åt upp bara en eller två stycken av dem som Nanok dödade. Det var ju duktigt!?
Äntligen framme! 22 km denna dag kändes i benen kan jag säga. De sista 5 km gick med tunga steg.
När hundarna såg bilen slog de frivolter i luften av glädje! Det var härligt att se deras glädje.
Tiffany är 12,½ år så hon är fantastiskt duktig att hänga med när vi är ute och vandrar.
Nu gick hon 37 km på två dagar med oss.
I bilen på vägen hem sov båda hundarna gott.
Nåväl...
Plötsligt så var sommaren slut här uppe!!!
Jag förstår inte hur vädret kan slå om så drastiskt. Sommaren har varit fantastisk, varm och solig, sådär lagom som jag vill ha det. Inte vrålhett för det är bara en plåga utan det var sådär 20-25 grader och lagom soligt och molnigt om vartannat.
Men så från den en dagen till den andra blev det höst! 23 grader varmt ena dagen och 15 grader nästa dag... Konstigt. Och sedan dess har vi bara haft mellan 10 och 15 grader ute, med regn och blåst.
Lite tur hade vi ändock att vi sista helgen på semestern fick en liten glimt av sommaren igen. Och då passade vi på att gå en vandringsled på 37 km.
Åkte Silvervägen mot Norge ca 10 mil. Parkerade och gav oss iväg till fots glada i hågen. Var fantastiskt skönt att gå leden mot Guijaur. Allting var perfekt. Vädret, lättvandrad led, vackra omgivningar. Mmmm vad jag njöt. Och André och hundarna också.
Ett av många små vattendrag. Vi hade gott om fjällvatten att dricka på vägen.
Första dagen gick vi 15 km.
Trodde inte det fanns någon blommande orkidé kvar. De blommar vanligtvis i juni och en bit in i juli. Men nu fick vi se Kung Karls spira fast lite blek förstås.
Ja... som sagt lite blek. Vad kan man begära mitten av augusti? Annars är den väldigt guldgul och purpurröd.
Rätt som det var hörde vi någon fågel som skrek som ett varningsrop. Det var en stor stor fågel som svävade ovanför oss. Och så kom en till... och en till...
Tog fram kikaren och ja... det var det jag trodde... Kungsörnar!
Stod länge och väl och studerade dessa mäktiga väsen som helt klart var störda över att vi gick där. Gång på gång kom de svävande över oss och skrek. På bilden ser man såklart inte alls vad det är för fågel men jag såg klart och tydligt att åtminstone två av Örnarna var ung-Örnar för de var vita på stjärtfjädrarna och längst ut ett svart band, även vingarna hade vitt fält såsom ungörnarna har. ("Unga Örnar" he he he)
Efter 15 km kom vi så fram till Guijar. Där träffade vi ett par medelålders män som var där och provade fiskelyckan. Det är så trevligt att träffa på andra frilufsare när man är på vandring.
Vi hittade ett perfekt ställe att slå upp tältet på. Med utsikt över sjön och bakom oss jokken som strömmade starkt.
Guijaur ligger otroligt vackert mellan två höga berg.
Det såg liksom arrangerat ut för det var så perfekt! Tänk att naturen själv bara kan va sådär perfekt?!?
Kvällssolen låg och smekte den ena klippväggen så det glittrade och glänste.
Dramatiska moln tornade upp sig över himlen emellanåt. Solen höll sig kvar på himlen länge och tittade leende fram bakom molnen när de drog förbi.
Vi satt som på första parkett och såg ett enastående natur-skådespel!
Såhär såg det ut på stigen vi kom ifrån. Man ser bergskedjan som går mot Nasafjäll.
Solen dröjer sig kvar ännu en liten liten stund. Molnens färg skiftade mellan gult och rosa fram och tillbaks ju längre ner solen sjönk.
Guijaur låg där mellan bergsväggarna så lugn och trygg.
Läggdags. Molnen lägger sig allt tyngre över bergen. Och tänk att klockan var över tio på kvällen och ändå inte mörkt ännu. Härligt att ljuset dröjer sig kvar så länge här uppe i Norr.
Alla tror nog inte på mig när jag berättar om ljuset här uppe. Men här är bildbevis.
Jag vaknar oftast 4 på mornarna och till min glädje är det fortfarande ljust så tidigt här uppe, fast det snart är september.
Dagen efter var det mest solsken hela dagen. Varmt och svettigt men härligt med vackert väder. Vandringen mot Rånekjokk var inte lika njutbar som vandringen till Guijaur.
Det var vått och geggigt på marken. Väldigt snårigt långa sträckor. Märktes tydligt att det inte är lika många människor per säsong som går den här delen av leden. Antagligen går man närmsta leden till Guijaur för att fiska och sedan samma väg tillbaks.
Denna led tillbaks till Silvervägen via Rånekjokk är ca 22 km. Men vi knatade på och hittade några fina ställen att vila och rasta på.
Och till slut kom vi fram till den mäktiga Rånekjokk!!!
Vilka vattenfall det finns utefter jokken! Här borde man spela in någon slags film. Jag fantiserade om alla möjliga scener.
Förra året på Andrés 50-års dag var vi här vid Rånekjokk och tältade. Då var det mulet, grått och kallt. Tänk så mycket vackrare och mer njutbart när det är vackert väder!
Tror det är den vackraste jokken jag sett. Gör en utflykt hit vet jag!!! Alla!
Ljungen lös så starkt lila-rosa överallt. Syns inte lika tydligt på bild som i verklighet.
Nanok var lika galen som vanligt och tänkte bara på att få döda Lämlar och möss. Hon lyckades bita ihjäl minst 10 st den här dagen.
Tiffany åt upp bara en eller två stycken av dem som Nanok dödade. Det var ju duktigt!?
Äntligen framme! 22 km denna dag kändes i benen kan jag säga. De sista 5 km gick med tunga steg.
När hundarna såg bilen slog de frivolter i luften av glädje! Det var härligt att se deras glädje.
Tiffany är 12,½ år så hon är fantastiskt duktig att hänga med när vi är ute och vandrar.
Nu gick hon 37 km på två dagar med oss.
I bilen på vägen hem sov båda hundarna gott.
Stugtajm igen
Ett par dagar efter vi kom hem från Enköping tog jag hundarna med mig ut till stugan.
Såååå himla skönt komma bort från civilisationen!!!
Himla mysigt sitta på lilla altanen! Tiffany brukar ligga i stolen bredvid... det är ju ingen annan som vill hålla mig sällskap därute...
Gick en liten runda sent på kvällen och konstaterade att det var lika ljuvligt och vackert som vanligt i Hällvik. Båten låg och guppade vid bryggan.
Tänk så ljust det fortfarande var 12 juli fast klockan var midnatt!
Här tar jag en bild från bryggan och upp mot min stuga.
Från bryggan och vy upp mot bodarna.
Gräslöken blommar så fint. Jag visste inte förrän nu att gräslök är så här dekorativ.
Vilken tur att jag har min lilla stuga att åka ut till. När jag är där får aldrig min hjärna kortslutning. Det är min innersta önskan att kunna få bo så på heltid. Med hundarna. Och med höns... och kanske andra djur om det funkar.
Har en jobbarkompis som bor i stuga utanför Arjeplog som har haft höns i flera år så jag kan lära mig av henne hur man ska gå tillväga den dagen det blir aktuellt.
Har kollat på diverse bloggar här uppe i Norrland och har konstaterat att det inte bara är jag som är annorlunda. Blev väldigt glad när jag läste att det faktiskt är flera yngre personer från storstäder som brytit upp helt och flyttat ut på landsbygden i Norrland och bor halvt eller helt omodernt.
Har även lyssnat på Karlavagnen på kvällarna där jag också hört flertalet personer som valt att bo omodernt ute på landet och som mår mycket bättre så än i städer.
Det känns skönt eftersom jag ibland får trista kommentarer från en del i omgivningen.
Ska jag verkligen behöva be om ursäkt för mina värderingar?
Såååå himla skönt komma bort från civilisationen!!!
Himla mysigt sitta på lilla altanen! Tiffany brukar ligga i stolen bredvid... det är ju ingen annan som vill hålla mig sällskap därute...
Gick en liten runda sent på kvällen och konstaterade att det var lika ljuvligt och vackert som vanligt i Hällvik. Båten låg och guppade vid bryggan.
Tänk så ljust det fortfarande var 12 juli fast klockan var midnatt!
Här tar jag en bild från bryggan och upp mot min stuga.
Från bryggan och vy upp mot bodarna.
Gräslöken blommar så fint. Jag visste inte förrän nu att gräslök är så här dekorativ.
Vilken tur att jag har min lilla stuga att åka ut till. När jag är där får aldrig min hjärna kortslutning. Det är min innersta önskan att kunna få bo så på heltid. Med hundarna. Och med höns... och kanske andra djur om det funkar.
Har en jobbarkompis som bor i stuga utanför Arjeplog som har haft höns i flera år så jag kan lära mig av henne hur man ska gå tillväga den dagen det blir aktuellt.
Har kollat på diverse bloggar här uppe i Norrland och har konstaterat att det inte bara är jag som är annorlunda. Blev väldigt glad när jag läste att det faktiskt är flera yngre personer från storstäder som brytit upp helt och flyttat ut på landsbygden i Norrland och bor halvt eller helt omodernt.
Har även lyssnat på Karlavagnen på kvällarna där jag också hört flertalet personer som valt att bo omodernt ute på landet och som mår mycket bättre så än i städer.
Det känns skönt eftersom jag ibland får trista kommentarer från en del i omgivningen.
Ska jag verkligen behöva be om ursäkt för mina värderingar?
Framme i Enköping
Övernattade på Hassela camping som också är ett fantastiskt härligt ställe där det är lugnt och skönt att vistas på.
Träffade på en ung kille från Polen som cyklade inlandsvägen. Han startade i Nynäshamn och skulle ända upp till Nordkap och sedan vidare ner i Finland.
Hans färd skulle ju gå exakt där jag tidigare cyklat så jag gav honom lite tips om bra övernattningsställen m m. Han frågade även hur lätt eller jobbig färden skulle bli också. Denna dag hade han tydligen haft mycket jobbiga uppförsbackar så han misströstade lite grann. Han cyklade ca 13 mil om dagen. Bra gjort. Hoppas det gick bra för honom men det tror jag. Han såg vältränad ut och så var han väldigt ung och hade bra cykel.
Innan vi kom fram till Enköping hörde vi på radion om attentaten i Norge. Jag tänkte: ännu ett steg mot vår undergång. Hatet frodas alltmer i världen. Ondskan tar överhand.
När vi kom fram till min efterlängtade camping strax utanför Enköping som jag har så mycket fina minnen ifrån så visade det sig bli en stor besvikelse. Hade tänkt tälta där hela vår vistelse i Enköping men det kunde vi inte göra. Det var sådant fruktansvärt liv där från det vi kom och hela kvällen och största delen av natten. Nanok var jätteorolig i tältet. Ingen av oss fick mycket sömn den natten.
Många klagar över ungdomars beteende... men jag tycker det är mer bedrövligt att medelålders svenssons inte begriper bättre än att supa sig fulla och gapa och skrika bland tältande människor. Och att de lät barnen vara uppe till över midnatt! Och barnen var lika högljudda som sina fulla föräldrar.
Resten av tiden i Enköping sov vi på golvet i Evelinas och Mickes nya radhus som de höll på att måla och tapetsera i de sista dagarna innan de flyttade in.
Ååååhh... vad jag hade längtat efter att få bada i Mälaren! Kvällen efter vår ankomst åkte vi iväg till Staxhammar och tog ett kvällsdopp. Och så hade vi picknick på klipporna. Tänk så härligt det var! Här ligger mamma och jag i vattnet. Oj oj så skönt det var med varmt vatten. Minst 20 grader.
Mamma och jag är verkligen inga badkrukor. Hur kan man inte vilja bada i så varmt skönt vatten?
Den här flocken av gässlingar blev nyfikna på oss. Antagligen har de lärt sig att man kan tigga mat när det kommer folk. Men vart var mamma och pappa gås? Måste ju vara flera kullar ungar för de var så många.
Ligger och väntar på att mina döttrar ska våga sig ner i vattnet. Båda ville så gärna bada innan vi kom fram till Staxhammar men när de skulle till att hoppa i så blev de tveksamma.
Evelina doppade fötterna men inte mer än så. Jag lyckades inte övertala henne att hoppa i. Evelina som är så tuff i vanliga fall men inte när det gäller att bada. Det var kul hon följde med ändå och njöt av omgivningarna och picknicken. Hon hade stressigt med att hinna måla och tapetsera i radhuset innan de skulle flytta in så det var avkopplande för henne att följa med till Staxhammar där vi förr när barnen bodde hemma tillbringat många sköna dagar och kvällar.
Fanny tyckte det var jättekallt i vattnet men till slut efter stort övervägande så kom hon i och simmade en kort stund. Ser ni hur hon lider? Hon hoppade väl i mycket för att slippa höra mitt tjat. Vad gör man inte för att få tyst på mig?
André och mammas man avstod helt från badande så dom var verkligen de värsta badkrukorna i gänget. Jag tycker André är en riktig fegis! Ursäkta André att jag säger det men du är det!
I Arjeplog har vi nästan aldrig varmt i sjöarna (10-15 gr) så för mig var det rena lyxen att kunna bada i 20 graders vatten.
Kvällen efter det åt vi god middag hos mamma ute på balkongen. Wilmer kom och gjorde oss sällskap. Min minsta lilla unge!
Wilmer har nog gått igenom alla slags frisyrer. När jag flyttade till Arjeplog skaffade han dreads.
Så här såg han ut sommaren 2008 innan jag flyttade från Enköping. Det är tre år mellan bilderna. Lite skillnad?
Vem sitter min mamma och lyssnar på?
Och vad gör grannarna tvärs över gården? Måste ju ha koll så hon inte missar något!
Vi hade en jättetrevlig middag allihop. Har ett par till riktigt fina bilder på resten av gänget jag gärna hade visat men som jag tidigare sagt så vill inte mammas man vara med på bild här på bloggen så tyvärr...
Vet inte vad han tror ska hända?
Kändisar av alla de slag och toppolitiker bloggar själva och har facebooksidor, och vad jag vet har det inte hänt dem någonting fast en del av dem visar kort på familjen hemma i sina hus och lägenheter.
Någon dag senare gjorde vi en härlig utflykt till Ängsö utanför Västerås. Jag blev glad att Wilmer ville följa med. Det var en fantastiskt avkopplande och skön dag.
Jag njöt av att få umgås med Wilmer!
Vi gick den mycket sköna vägen förbi slottet och ner mot klipporna vid en annan del av Mälaren. Ännu ett underbart ställe där jag och barnen njutit många härliga dagar både med bad, sol, picknick och kvälls-grillning.
Det var som att gå inomhus i den här allén som gjorts med bågar där träden trätts in medan de växt och med åren blivit allt tjockare och tätare. Nanok är ute efter något litet djur att få döda som vanligt.
Wilmer var sannerligen ingen badkruka. Vi njöt båda två av det suuuuper-duuuuper härliga ljumna vattnet. Jag gömmer mig lite grann bakom Wilmer för jag kände mig så tjock.
På den här tiden kände jag mig inte tjock! Jag förstår varför. Även den bilden är från ett dopp i Mälaren. Hampus tog kortet kom jag ihåg. År 2000.
Nanok var uttråkad när hon fick lov att vara bunden och alldeles stilla så länge. Till slut gjorde hon det bekvämt åt sig genom att bädda i jorden och bita av rötter så hon kunde ligga skönt.
Tiffany fick springa lös eftersom hon inte rymmer iväg och jagar djur som Nanok gör.
Efter det välgörande badet gick vi tillbaks till slottet. Åt pannkakor m sylt och grädde där. Mums. Sedan betalade vi inträde och guidade oss runt med hjälp tryckta pappersinstruktioner. Mest var det målade tavlor i de olika rummen främst porträtter på personer som haft olika betydelse i slottets historia. Wilmer som är lite konstnärligt lagd var intresserad av hur tavlorna var målade.
Det var en perfekt avslutning på en perfekt dag med min lilla Wilmer.
Ett besök i Stockholm blev det också. Wilmer tog hand om Nanok och mamma tog hand om Tiffany. Tycker inte hundar ska behöva vara i allt vimmel och trafik i Stockholm.
Efter lite handlande i friluftsaffärer så tog vi bussen ut till min pappa. Det blev visserligen bara en snabbvisit med lite fika hos honom men det kändes bra att vi tog oss tid för en liten träff.
Hade gärna stannat hos pappa lite längre men det är svårt få tiden att räcka till ibland. Det var en mycket varm och solig dag så visst hade det varit skönt gå och bada även där. Finns ju många fina badställen därute i Fagerdala som ligger på Värmdö.
När barnen var små var vi hos pappa och åt kräftor på höstarna. Det var mysigt och gott.
Pappas nya hund Nisse! Vilket energiknippe!
Det känns bra att min pappa har sällskap av en söt liten hund. Det behöver han.
Jaha... sist av allt innan vi åkte hem till Arjeplog igen var att hjälpa Evelina och Micke flytta in i radhuset. Inga bilder därifrån tyvärr. Hann inte tänka på det.
Det gick bra men visst var det tungt och svettigt. Som det alltid är när man bär kartonger och möbler.
Ska bli kul hälsa på framöver i deras fina radhus. Det bästa området i Enköping tycker jag att det är så det är bara att gratulera!
Det var roligt att få träffa mina nära och kära. Fint väder hade vi hela tiden också vilket underlättar.
Träffade på en ung kille från Polen som cyklade inlandsvägen. Han startade i Nynäshamn och skulle ända upp till Nordkap och sedan vidare ner i Finland.
Hans färd skulle ju gå exakt där jag tidigare cyklat så jag gav honom lite tips om bra övernattningsställen m m. Han frågade även hur lätt eller jobbig färden skulle bli också. Denna dag hade han tydligen haft mycket jobbiga uppförsbackar så han misströstade lite grann. Han cyklade ca 13 mil om dagen. Bra gjort. Hoppas det gick bra för honom men det tror jag. Han såg vältränad ut och så var han väldigt ung och hade bra cykel.
Innan vi kom fram till Enköping hörde vi på radion om attentaten i Norge. Jag tänkte: ännu ett steg mot vår undergång. Hatet frodas alltmer i världen. Ondskan tar överhand.
När vi kom fram till min efterlängtade camping strax utanför Enköping som jag har så mycket fina minnen ifrån så visade det sig bli en stor besvikelse. Hade tänkt tälta där hela vår vistelse i Enköping men det kunde vi inte göra. Det var sådant fruktansvärt liv där från det vi kom och hela kvällen och största delen av natten. Nanok var jätteorolig i tältet. Ingen av oss fick mycket sömn den natten.
Många klagar över ungdomars beteende... men jag tycker det är mer bedrövligt att medelålders svenssons inte begriper bättre än att supa sig fulla och gapa och skrika bland tältande människor. Och att de lät barnen vara uppe till över midnatt! Och barnen var lika högljudda som sina fulla föräldrar.
Resten av tiden i Enköping sov vi på golvet i Evelinas och Mickes nya radhus som de höll på att måla och tapetsera i de sista dagarna innan de flyttade in.
Ååååhh... vad jag hade längtat efter att få bada i Mälaren! Kvällen efter vår ankomst åkte vi iväg till Staxhammar och tog ett kvällsdopp. Och så hade vi picknick på klipporna. Tänk så härligt det var! Här ligger mamma och jag i vattnet. Oj oj så skönt det var med varmt vatten. Minst 20 grader.
Mamma och jag är verkligen inga badkrukor. Hur kan man inte vilja bada i så varmt skönt vatten?
Den här flocken av gässlingar blev nyfikna på oss. Antagligen har de lärt sig att man kan tigga mat när det kommer folk. Men vart var mamma och pappa gås? Måste ju vara flera kullar ungar för de var så många.
Ligger och väntar på att mina döttrar ska våga sig ner i vattnet. Båda ville så gärna bada innan vi kom fram till Staxhammar men när de skulle till att hoppa i så blev de tveksamma.
Evelina doppade fötterna men inte mer än så. Jag lyckades inte övertala henne att hoppa i. Evelina som är så tuff i vanliga fall men inte när det gäller att bada. Det var kul hon följde med ändå och njöt av omgivningarna och picknicken. Hon hade stressigt med att hinna måla och tapetsera i radhuset innan de skulle flytta in så det var avkopplande för henne att följa med till Staxhammar där vi förr när barnen bodde hemma tillbringat många sköna dagar och kvällar.
Fanny tyckte det var jättekallt i vattnet men till slut efter stort övervägande så kom hon i och simmade en kort stund. Ser ni hur hon lider? Hon hoppade väl i mycket för att slippa höra mitt tjat. Vad gör man inte för att få tyst på mig?
André och mammas man avstod helt från badande så dom var verkligen de värsta badkrukorna i gänget. Jag tycker André är en riktig fegis! Ursäkta André att jag säger det men du är det!
I Arjeplog har vi nästan aldrig varmt i sjöarna (10-15 gr) så för mig var det rena lyxen att kunna bada i 20 graders vatten.
Kvällen efter det åt vi god middag hos mamma ute på balkongen. Wilmer kom och gjorde oss sällskap. Min minsta lilla unge!
Wilmer har nog gått igenom alla slags frisyrer. När jag flyttade till Arjeplog skaffade han dreads.
Så här såg han ut sommaren 2008 innan jag flyttade från Enköping. Det är tre år mellan bilderna. Lite skillnad?
Vem sitter min mamma och lyssnar på?
Och vad gör grannarna tvärs över gården? Måste ju ha koll så hon inte missar något!
Vi hade en jättetrevlig middag allihop. Har ett par till riktigt fina bilder på resten av gänget jag gärna hade visat men som jag tidigare sagt så vill inte mammas man vara med på bild här på bloggen så tyvärr...
Vet inte vad han tror ska hända?
Kändisar av alla de slag och toppolitiker bloggar själva och har facebooksidor, och vad jag vet har det inte hänt dem någonting fast en del av dem visar kort på familjen hemma i sina hus och lägenheter.
Någon dag senare gjorde vi en härlig utflykt till Ängsö utanför Västerås. Jag blev glad att Wilmer ville följa med. Det var en fantastiskt avkopplande och skön dag.
Jag njöt av att få umgås med Wilmer!
Vi gick den mycket sköna vägen förbi slottet och ner mot klipporna vid en annan del av Mälaren. Ännu ett underbart ställe där jag och barnen njutit många härliga dagar både med bad, sol, picknick och kvälls-grillning.
Det var som att gå inomhus i den här allén som gjorts med bågar där träden trätts in medan de växt och med åren blivit allt tjockare och tätare. Nanok är ute efter något litet djur att få döda som vanligt.
Wilmer var sannerligen ingen badkruka. Vi njöt båda två av det suuuuper-duuuuper härliga ljumna vattnet. Jag gömmer mig lite grann bakom Wilmer för jag kände mig så tjock.
På den här tiden kände jag mig inte tjock! Jag förstår varför. Även den bilden är från ett dopp i Mälaren. Hampus tog kortet kom jag ihåg. År 2000.
Nanok var uttråkad när hon fick lov att vara bunden och alldeles stilla så länge. Till slut gjorde hon det bekvämt åt sig genom att bädda i jorden och bita av rötter så hon kunde ligga skönt.
Tiffany fick springa lös eftersom hon inte rymmer iväg och jagar djur som Nanok gör.
Efter det välgörande badet gick vi tillbaks till slottet. Åt pannkakor m sylt och grädde där. Mums. Sedan betalade vi inträde och guidade oss runt med hjälp tryckta pappersinstruktioner. Mest var det målade tavlor i de olika rummen främst porträtter på personer som haft olika betydelse i slottets historia. Wilmer som är lite konstnärligt lagd var intresserad av hur tavlorna var målade.
Det var en perfekt avslutning på en perfekt dag med min lilla Wilmer.
Ett besök i Stockholm blev det också. Wilmer tog hand om Nanok och mamma tog hand om Tiffany. Tycker inte hundar ska behöva vara i allt vimmel och trafik i Stockholm.
Efter lite handlande i friluftsaffärer så tog vi bussen ut till min pappa. Det blev visserligen bara en snabbvisit med lite fika hos honom men det kändes bra att vi tog oss tid för en liten träff.
Hade gärna stannat hos pappa lite längre men det är svårt få tiden att räcka till ibland. Det var en mycket varm och solig dag så visst hade det varit skönt gå och bada även där. Finns ju många fina badställen därute i Fagerdala som ligger på Värmdö.
När barnen var små var vi hos pappa och åt kräftor på höstarna. Det var mysigt och gott.
Pappas nya hund Nisse! Vilket energiknippe!
Det känns bra att min pappa har sällskap av en söt liten hund. Det behöver han.
Jaha... sist av allt innan vi åkte hem till Arjeplog igen var att hjälpa Evelina och Micke flytta in i radhuset. Inga bilder därifrån tyvärr. Hann inte tänka på det.
Det gick bra men visst var det tungt och svettigt. Som det alltid är när man bär kartonger och möbler.
Ska bli kul hälsa på framöver i deras fina radhus. Det bästa området i Enköping tycker jag att det är så det är bara att gratulera!
Det var roligt att få träffa mina nära och kära. Fint väder hade vi hela tiden också vilket underlättar.
Semester
Blev en lite annorlunda semester med lång tur ner till Enköping via Östersund och Höga Kusten. Planerar ju för det mesta någon slags vandrings- eller cykeltur på semestern. Men nu ville jag gärna hälsa på där nere för att se hur mamma och hennes man fått det i nya lägenheten, och så skulle Evelina och Micke flytta in i sitt nya radhus i slutet av juli.
Vi bilade iväg mot Östersund första dagen på semestern, för jag har aldrig varit i Jämtland så ville se lite av landskapet där.
Ja första dagen och natten regnade det oavbrutet. Vi lyckades dock hitta en bra tältplats några mil innan Östersund. Det var bra att vi kunde laga mat och sitta och äta i detta vindskydd. Eller som det heter här uppe: bakval. Har aldrig förstått hur det kommer sig att det heter bakval här uppe?
Hundarna var duktiga hela tiden när vi tältade.
Så här vackra fält med Rallarrosor såg vi utefter hela vägen. Överallt där det blivit kalhyggen hade Rallarrosorna spridit ut sig. Blommorna riktigt lyste så starkt ljuslila och gjorde mig pigg och glad.
Första stoppet och övernattning när vi kommit till Höga Kusten var i Barsta som ligger nere vid vattnet söder om Nordingrå.
Här besökete vi det gamla fantastiska kapellet som ligger på en höjd vid campingen.
Nämen... är det pastor André?
Kapellet känns väldigt varmt och välkomnande. Litet och mysigt. Bänkarna är bara plankor att balansera på. Så det var nog ingen som somnade under predrikningarna på den tiden det begav sig för då ramlade man verkligen omkull.
Morgonen efter åkte vi båt över till fyren Högbonden. Varmt och härligt ute. Man får gå uppför en brant slingrig stig och sista biten en rätt krävande trappa. Hundarna tyckte inte om trappan men följde lite motvilligt med ändå.
Vill man övernatta så finns vandrarhem inne i fyren. Mat, glass och fika finns att köpa i ett ombyggt uthus . Mysigt sitta i trädgården.
Här slog vi oss ner för att njuta av utsikten och mumsa på vårt medhavda fika. Tiffany la sig tillrätta på klippan. Hon är så söt lilla Tiffany. Var vi än är så finner hon sig till rätta och anpassar sig.
Det var många segelbåtar som åkte förbi oss fast de såg pyttesmå ut där uppifrån.
Den gamla linbanan som transporterat upp mat och annat. Nu finns en ny modernare linbana.
Nanok tyckte det var lite obehagligt att stå där på höjden, hon ville ner och inte posera för nån kamera.
Från pastor till fånge! I väntan på båten tillbaks hittade André en stor järnring som var förankrad i berget så han lekte fånge i brist på annat. Kanske Nanok var fångvaktare?
Nästa stopp och övernattning var mitt absoluta favoritställe: Måviken! Strax öster om Mjällom. Hela den här delen har en gång i tiden varit en väldigt levande bygd. Träffade en kvinna och hennes dotter när de var på kvälls-jogging. Kvinnan har levt hela sitt liv där och berättade massor om fabriker m m som funnits.
Så här fint la sig Nanok på kvällarna utanför tältet.
Andrés härliga macka måste fotograferas. Mjälloms tunnbröd med nyrökt sik som han frenetiskt rensat, lagt på skuren potatis, rödlök och sallad. Som en surströmmings-klämma fast med sik istället.
Vi hade en otroligt skön kväll där i Måviken. Tältade för oss själva vid en liten strand. Stillsamt och rofyllt. Finns härliga promenadstigar runtom.
Dagen efter bar det av till Skuleskogen. Både Barsta, Högbonden, Mjällom och Måviken har jag tidigare besökt på en semestertripp 2008. Men Skuleskogen hade jag inte sett. Uppnådde väl inte förväntningar men nu har jag varit där i alla fall. Det var otroligt långt att gå i mörk skog med långa sträckor över stenbumlingar innan vi kom fram till själva kanjon-klyftan.
Kraftiga långa slingriga rötter. Bitvis var det trolskt och skönt där i skogen. Tiffany undrade säkert varför vi skulle gå där bland rötter och stenar när det finns asfalterade vägar att gå på!
Till slut kom vi fram till den berömda Ronja rövardotter-klyftan. Vi satte oss högst upp till vänster om klyftan och vilade och fikade. Var lite läskigt att titta ner! André ville inte gå nära kanten. Han tyckte det var otäckt att jag la mig ner och kröp fram till kanten. Jag själv fick känsla av att klippblocket plötsligt skulle ge vika under mig så jag skulle störta ner och dö!
Efter det styrde vi kosan mot Uppland.
Mer om det imorgon...
Vi bilade iväg mot Östersund första dagen på semestern, för jag har aldrig varit i Jämtland så ville se lite av landskapet där.
Ja första dagen och natten regnade det oavbrutet. Vi lyckades dock hitta en bra tältplats några mil innan Östersund. Det var bra att vi kunde laga mat och sitta och äta i detta vindskydd. Eller som det heter här uppe: bakval. Har aldrig förstått hur det kommer sig att det heter bakval här uppe?
Hundarna var duktiga hela tiden när vi tältade.
Så här vackra fält med Rallarrosor såg vi utefter hela vägen. Överallt där det blivit kalhyggen hade Rallarrosorna spridit ut sig. Blommorna riktigt lyste så starkt ljuslila och gjorde mig pigg och glad.
Första stoppet och övernattning när vi kommit till Höga Kusten var i Barsta som ligger nere vid vattnet söder om Nordingrå.
Här besökete vi det gamla fantastiska kapellet som ligger på en höjd vid campingen.
Nämen... är det pastor André?
Kapellet känns väldigt varmt och välkomnande. Litet och mysigt. Bänkarna är bara plankor att balansera på. Så det var nog ingen som somnade under predrikningarna på den tiden det begav sig för då ramlade man verkligen omkull.
Morgonen efter åkte vi båt över till fyren Högbonden. Varmt och härligt ute. Man får gå uppför en brant slingrig stig och sista biten en rätt krävande trappa. Hundarna tyckte inte om trappan men följde lite motvilligt med ändå.
Vill man övernatta så finns vandrarhem inne i fyren. Mat, glass och fika finns att köpa i ett ombyggt uthus . Mysigt sitta i trädgården.
Här slog vi oss ner för att njuta av utsikten och mumsa på vårt medhavda fika. Tiffany la sig tillrätta på klippan. Hon är så söt lilla Tiffany. Var vi än är så finner hon sig till rätta och anpassar sig.
Det var många segelbåtar som åkte förbi oss fast de såg pyttesmå ut där uppifrån.
Den gamla linbanan som transporterat upp mat och annat. Nu finns en ny modernare linbana.
Nanok tyckte det var lite obehagligt att stå där på höjden, hon ville ner och inte posera för nån kamera.
Från pastor till fånge! I väntan på båten tillbaks hittade André en stor järnring som var förankrad i berget så han lekte fånge i brist på annat. Kanske Nanok var fångvaktare?
Nästa stopp och övernattning var mitt absoluta favoritställe: Måviken! Strax öster om Mjällom. Hela den här delen har en gång i tiden varit en väldigt levande bygd. Träffade en kvinna och hennes dotter när de var på kvälls-jogging. Kvinnan har levt hela sitt liv där och berättade massor om fabriker m m som funnits.
Så här fint la sig Nanok på kvällarna utanför tältet.
Andrés härliga macka måste fotograferas. Mjälloms tunnbröd med nyrökt sik som han frenetiskt rensat, lagt på skuren potatis, rödlök och sallad. Som en surströmmings-klämma fast med sik istället.
Vi hade en otroligt skön kväll där i Måviken. Tältade för oss själva vid en liten strand. Stillsamt och rofyllt. Finns härliga promenadstigar runtom.
Dagen efter bar det av till Skuleskogen. Både Barsta, Högbonden, Mjällom och Måviken har jag tidigare besökt på en semestertripp 2008. Men Skuleskogen hade jag inte sett. Uppnådde väl inte förväntningar men nu har jag varit där i alla fall. Det var otroligt långt att gå i mörk skog med långa sträckor över stenbumlingar innan vi kom fram till själva kanjon-klyftan.
Kraftiga långa slingriga rötter. Bitvis var det trolskt och skönt där i skogen. Tiffany undrade säkert varför vi skulle gå där bland rötter och stenar när det finns asfalterade vägar att gå på!
Till slut kom vi fram till den berömda Ronja rövardotter-klyftan. Vi satte oss högst upp till vänster om klyftan och vilade och fikade. Var lite läskigt att titta ner! André ville inte gå nära kanten. Han tyckte det var otäckt att jag la mig ner och kröp fram till kanten. Jag själv fick känsla av att klippblocket plötsligt skulle ge vika under mig så jag skulle störta ner och dö!
Efter det styrde vi kosan mot Uppland.
Mer om det imorgon...
Sevilla
Nu backar vi ännu längre tillbaks.
Fanny fyllde 25 år i maj och då åkte jag, Sebastian, mamma och min moster ner och hälsade på.
På väg i planet. Moster har musik i öronen och blicken fäst vid korsordet.
Sebastian läser nyinköpt bok.
Vi kom fram vid midnatt så det hände inte så mycket mer den kvällen. La oss och sov.
Så här vackert blommade det över hela Sevilla.
En liten flicka satt och kollade på mammas fot som gungade. Allt annat var ointressant, fängslad av mammas gungande fot. Var det månne det färggranna nagellacket? Länge länge satt flickan med blicken fäst vid foten. Väldigt söt var hon.
La Ferian hade pågått hela veckan. Vi besökte den dess sista dag. Det var kul att ha fått se den.
Två män språkar medan hästarna får vila. Hästarna var klädda i stora färggranna kreationer på huvudena.
Fanny har berättat mer om Ferian på sin blogg och facebook om man vill kolla mer.
Mamma och Fanny på balkongen efter besöket på Ferian.
Fannys katt Lukas trivdes med att ha oss som sällskap hela veckan. Vacker och kelig.
Fanny går före oss och visar vägen. Så elegant och behagfull i sin vackra långa klänning.
Sevillas mest fotograferade trädgård. Jag förstår varför.
En bild genom gallerdörren. En låst gallerdörr håller bort besökarna så inte trädgården blir nedtrampad eller nedskräpad. Förståeligt.
Så kom vi fram till den här förunderliga parken. Vilka sagoträd! Besökte denna park även 2008 när jag var här. Man kan gå in i stammarnas håligheter. Mycket fascinerande.
Gick så vidare genom en park som jag glömt namnet på. Blommorna var fantastiska överallt!
Aloe vera. Vilka praktexemplar! Jag har ett par stycken hemma som krukväxter. Dessa giganter skulle inte få rum i någon kruka, inte heller ha i ett fönster.
Min moster poserar i parken i sin nya fina klänning. Hon var den enda av oss som ekiperade sig ordentligt i Sevillas affärer. Ärligt talat hade vi andra inte råd... den enkla sanningen.
En tunnelbanestation. Lustigt hur många platser och saker som heter Sebastian här och var.
Innergården där Fanny och Raúl bor. Fina växter och några bänkar. Behagfull gård.
Fanny med sin svärmor. De trivs bra med varandra. Det var angenämt att för första gången få träffa Raúls mamma.
Lilla söta Raúl med sin mamma.
Min mamma och Raúl ser glada ut.
Sebastian och Raúl är lika gamla och trivs väldigt bra tillsammans. Här går de i förväg och planerar en fotbollskväll. Båda är fotbollsfantaster. Lustigt nog så har Raúls favoritlag i Sevilla samma färger som Sebastians favvolag i Sverige... grön-vitt. Sebastian är en hard-core Hammarbyare! Har han efter sin far.
Tillbaks i lägenheten. Söta systrar! Och Lukas.
Utsikt från Fannys och Raúls balkong. Inte annat än bilparkering, affärshus och massor massor massor med trafik. Man vänjer sig säkert med allt ljud från trafiken men jag tyckte det var en ren plåga. Sömnen blev inte bra på hela veckan för all trafik, varenda natt var det någon tjutande siren från utryckningsfordon. Men Fanny och Raúl är nöjda med att bo där och det är huvudsaken. Snällt att de lånade ut lägenheten åt oss så vi slapp betala hotell eller vandrarhem.
Jaha... denna dag besökte vi Alcázar-palatset. Det finns en lång historia om detta palats precis som det finns om Katedralen men jag blandar ihop historier väldigt lätt så jag visar bara lite bilder.
Katedralen var vi in i lite grann också, på gratisdelen. Men den är så ofantlig stor så vi struntade i att se den delen där man måste betala inträde för att se, bl a gå upp i tornet. Jag har tidigare sett stor del av Katedralen och gått högst upp i tornet. Mamma och moster insåg rätt fort att de inte skulle orka gå upp i tornet. Så vi koncentrerade oss på en tur i Alcázar-palatset och påfågelsparken, vilket jag tyckte var bra mycket mer sevärt än Katedralen.
Lite synd i o för sig att inte Sebastian fick se den magnifika utsikten från tornet.
Snygg trio i början av den långa turen genom alla byggnader, gångar, parker.
Sebastian hyrde en informationstelefon. Vi andra gick efter honom. Han berättade lite grann om de olika rummen överallt. Det var verkligen en gigantisk byggnad. Mycket estetisk.
Vacker spännande trappa.
Som ledde upp hit. Nästan allt i byggnaderna var speciellt och varierat. Ingenting gick igen... allt var unikt.
Jag hade bara min mobilkamera (som vanligt) under veckan och tog därför begränsat med bilder. Fanny har på sin blogg (www.fannyboren.blogspot.com) skrivit och visat mycket fina bilder från hela vår vistelse hos henne. Läs och kolla gärna där.
Efter den långa turen i palatset och i påfågelparken gick vi så vidare genom stan.
Här poserar Sebastian och moster som matador och flamencodansös! Snyggt par!
Vi fortsatte längs kanalen. Det är väldigt skönt att gå längs vattnet. Bort från all trängsel och trafikbuller. Nog för man hörde trafiken men ändå avlägset.
Ett av mina favoritställen nära Katedralen. Otroligt gott apelsinvin! Lagom starkt, lagom sött. Här häller han i ordentligt i glasen må jag säga. När jag var i Sevilla januari 2008 var det kallt ute, ca +10, då värmde apelsinvinet gott.
Sebastian fick i försenad födelsedagspresent av Fanny och Raúl, en stunds Spa alldeles för sig själv i lugn och ro. Tog lite bilder medan vi väntade på att han skulle komma ut.
Miljön var sådär härligt rofylld som man kan tänka sig ett spa ska erbjuda. Jag var på en spa-anläggning utanför Tallin för några år sedan, men miljön på detta spa i Sevilla höll en helt annan klass.
Det var avkopplande att bara få insupa miljön medan vi väntade. Dofterna från ljus och oljor kändes välgörande.
Sebastian var väldigt nöjd med sin Spa-stund.
På kvällen gick vi alla iväg på fin restaurang nere vid kanalen för att fira Fannys 25-års dag. Hon fyllde egentligen år dagen efter men då var det vår hemflygartur på eftermiddagen. Så vi sjöng för Fanny och gav henne lite presenter där på restaurangen.
Hon fick pengar till nya träningsskor av oss. Hade egentligen tänkt att köpa ett par skor och ge henne på kvällen men det var svårt hitta något som jag var säker på hon ville ha. Därför blev det pengar istället. Och så hade jag gjort ett scrap-album med bilder på Fanny från det hon var liten till vuxen.
Efter middag och födelsedagsfirande så ville Fanny ut och festa med Raúl och Sebastian. Så vi "gamlingar" tog taxi hem. Lustigt nog togs detta kort på mig och Sebastian nästan exakt på minuten på dygnet då Fanny föddes för 25 år sedan. Egentligen synd att det inte var på mig och Fanny. Men just då tänkte jag inte alls på vad klockan var.
Sista bilden innan vi åkte till flyget.
Tyvärr blev det mest kaos sista timmarna innan vi åkte iväg...
Senare samma kväll kom Evelina ner och hälsade på Fanny. Det var bra för jag förstörde nog rätt mycket av Fannys riktiga födelsedag.
Det har jag bett om ursäkt för.
Hettan, allt storstadsmyller och den hemska trafiken plus bo med mamma och Sebastian i en trång lgh blev till slut för mycket för mig. Inte en enda pol eller strand att bada i. Min hjärna fick kortslutning. Ville hem hem hem!!!! Va ensam och ha tyst!
Fanny och Raúl på Ferian tidigare i veckan innan vi kom dit.
Hej då båda två!
Fanny fyllde 25 år i maj och då åkte jag, Sebastian, mamma och min moster ner och hälsade på.
På väg i planet. Moster har musik i öronen och blicken fäst vid korsordet.
Sebastian läser nyinköpt bok.
Vi kom fram vid midnatt så det hände inte så mycket mer den kvällen. La oss och sov.
Så här vackert blommade det över hela Sevilla.
En liten flicka satt och kollade på mammas fot som gungade. Allt annat var ointressant, fängslad av mammas gungande fot. Var det månne det färggranna nagellacket? Länge länge satt flickan med blicken fäst vid foten. Väldigt söt var hon.
La Ferian hade pågått hela veckan. Vi besökte den dess sista dag. Det var kul att ha fått se den.
Två män språkar medan hästarna får vila. Hästarna var klädda i stora färggranna kreationer på huvudena.
Fanny har berättat mer om Ferian på sin blogg och facebook om man vill kolla mer.
Mamma och Fanny på balkongen efter besöket på Ferian.
Fannys katt Lukas trivdes med att ha oss som sällskap hela veckan. Vacker och kelig.
Fanny går före oss och visar vägen. Så elegant och behagfull i sin vackra långa klänning.
Sevillas mest fotograferade trädgård. Jag förstår varför.
En bild genom gallerdörren. En låst gallerdörr håller bort besökarna så inte trädgården blir nedtrampad eller nedskräpad. Förståeligt.
Så kom vi fram till den här förunderliga parken. Vilka sagoträd! Besökte denna park även 2008 när jag var här. Man kan gå in i stammarnas håligheter. Mycket fascinerande.
Gick så vidare genom en park som jag glömt namnet på. Blommorna var fantastiska överallt!
Aloe vera. Vilka praktexemplar! Jag har ett par stycken hemma som krukväxter. Dessa giganter skulle inte få rum i någon kruka, inte heller ha i ett fönster.
Min moster poserar i parken i sin nya fina klänning. Hon var den enda av oss som ekiperade sig ordentligt i Sevillas affärer. Ärligt talat hade vi andra inte råd... den enkla sanningen.
En tunnelbanestation. Lustigt hur många platser och saker som heter Sebastian här och var.
Innergården där Fanny och Raúl bor. Fina växter och några bänkar. Behagfull gård.
Fanny med sin svärmor. De trivs bra med varandra. Det var angenämt att för första gången få träffa Raúls mamma.
Lilla söta Raúl med sin mamma.
Min mamma och Raúl ser glada ut.
Sebastian och Raúl är lika gamla och trivs väldigt bra tillsammans. Här går de i förväg och planerar en fotbollskväll. Båda är fotbollsfantaster. Lustigt nog så har Raúls favoritlag i Sevilla samma färger som Sebastians favvolag i Sverige... grön-vitt. Sebastian är en hard-core Hammarbyare! Har han efter sin far.
Tillbaks i lägenheten. Söta systrar! Och Lukas.
Utsikt från Fannys och Raúls balkong. Inte annat än bilparkering, affärshus och massor massor massor med trafik. Man vänjer sig säkert med allt ljud från trafiken men jag tyckte det var en ren plåga. Sömnen blev inte bra på hela veckan för all trafik, varenda natt var det någon tjutande siren från utryckningsfordon. Men Fanny och Raúl är nöjda med att bo där och det är huvudsaken. Snällt att de lånade ut lägenheten åt oss så vi slapp betala hotell eller vandrarhem.
Jaha... denna dag besökte vi Alcázar-palatset. Det finns en lång historia om detta palats precis som det finns om Katedralen men jag blandar ihop historier väldigt lätt så jag visar bara lite bilder.
Katedralen var vi in i lite grann också, på gratisdelen. Men den är så ofantlig stor så vi struntade i att se den delen där man måste betala inträde för att se, bl a gå upp i tornet. Jag har tidigare sett stor del av Katedralen och gått högst upp i tornet. Mamma och moster insåg rätt fort att de inte skulle orka gå upp i tornet. Så vi koncentrerade oss på en tur i Alcázar-palatset och påfågelsparken, vilket jag tyckte var bra mycket mer sevärt än Katedralen.
Lite synd i o för sig att inte Sebastian fick se den magnifika utsikten från tornet.
Snygg trio i början av den långa turen genom alla byggnader, gångar, parker.
Sebastian hyrde en informationstelefon. Vi andra gick efter honom. Han berättade lite grann om de olika rummen överallt. Det var verkligen en gigantisk byggnad. Mycket estetisk.
Vacker spännande trappa.
Som ledde upp hit. Nästan allt i byggnaderna var speciellt och varierat. Ingenting gick igen... allt var unikt.
Jag hade bara min mobilkamera (som vanligt) under veckan och tog därför begränsat med bilder. Fanny har på sin blogg (www.fannyboren.blogspot.com) skrivit och visat mycket fina bilder från hela vår vistelse hos henne. Läs och kolla gärna där.
Efter den långa turen i palatset och i påfågelparken gick vi så vidare genom stan.
Här poserar Sebastian och moster som matador och flamencodansös! Snyggt par!
Vi fortsatte längs kanalen. Det är väldigt skönt att gå längs vattnet. Bort från all trängsel och trafikbuller. Nog för man hörde trafiken men ändå avlägset.
Ett av mina favoritställen nära Katedralen. Otroligt gott apelsinvin! Lagom starkt, lagom sött. Här häller han i ordentligt i glasen må jag säga. När jag var i Sevilla januari 2008 var det kallt ute, ca +10, då värmde apelsinvinet gott.
Sebastian fick i försenad födelsedagspresent av Fanny och Raúl, en stunds Spa alldeles för sig själv i lugn och ro. Tog lite bilder medan vi väntade på att han skulle komma ut.
Miljön var sådär härligt rofylld som man kan tänka sig ett spa ska erbjuda. Jag var på en spa-anläggning utanför Tallin för några år sedan, men miljön på detta spa i Sevilla höll en helt annan klass.
Det var avkopplande att bara få insupa miljön medan vi väntade. Dofterna från ljus och oljor kändes välgörande.
Sebastian var väldigt nöjd med sin Spa-stund.
På kvällen gick vi alla iväg på fin restaurang nere vid kanalen för att fira Fannys 25-års dag. Hon fyllde egentligen år dagen efter men då var det vår hemflygartur på eftermiddagen. Så vi sjöng för Fanny och gav henne lite presenter där på restaurangen.
Hon fick pengar till nya träningsskor av oss. Hade egentligen tänkt att köpa ett par skor och ge henne på kvällen men det var svårt hitta något som jag var säker på hon ville ha. Därför blev det pengar istället. Och så hade jag gjort ett scrap-album med bilder på Fanny från det hon var liten till vuxen.
Efter middag och födelsedagsfirande så ville Fanny ut och festa med Raúl och Sebastian. Så vi "gamlingar" tog taxi hem. Lustigt nog togs detta kort på mig och Sebastian nästan exakt på minuten på dygnet då Fanny föddes för 25 år sedan. Egentligen synd att det inte var på mig och Fanny. Men just då tänkte jag inte alls på vad klockan var.
Sista bilden innan vi åkte till flyget.
Tyvärr blev det mest kaos sista timmarna innan vi åkte iväg...
Senare samma kväll kom Evelina ner och hälsade på Fanny. Det var bra för jag förstörde nog rätt mycket av Fannys riktiga födelsedag.
Det har jag bett om ursäkt för.
Hettan, allt storstadsmyller och den hemska trafiken plus bo med mamma och Sebastian i en trång lgh blev till slut för mycket för mig. Inte en enda pol eller strand att bada i. Min hjärna fick kortslutning. Ville hem hem hem!!!! Va ensam och ha tyst!
Fanny och Raúl på Ferian tidigare i veckan innan vi kom dit.
Hej då båda två!
Gallejaur
Nu ska jag gå tillbaks lite i tiden och berätta om en både härlig och märklig dag när jag och André var i Gallejaur gammelskog utanför Arvidsjaur. Den 4 juni.
Det var länsstyrelsen som ordnat en informations- samt exkursions-dag. Lärorikt och intressant. Tänk så roligt och berikande att få kunskaper om naturen.
Det var lugnt och stilla på morgonen när vi åkte iväg med hundarna i bilen.
Men när vi närmade oss Arvidsjaur såg vi omkullblåsta träd lite här och var. Mest vid sidorna av vägen, men även några som låg över vägen. Som tur var hade någon hunnit vara där och sågat itu träden och flyttat dem så det gick att köra förbi. Kändes konstigt... vi hade inte märkt av någon storm eller oväder. Men helt klart var att träden blåst omkull eftersom alla låg med rotvältor uppdragna ur marken.
När vi kom fram till Gallejaur hörde vi att det dragit igenom någon slags tornado genom delar av Norrbotten och orsakat kaos på vägarna. Ingen skadad som tur var.
Efter information och fika inne i det nybyggda härliga infocentret begav vi oss iväg ut i gammelskogen. Nu när vi lärt oss en del om träd, växter och djur och dess betydelse så var det precis som skogen såg annorlunda ut, jag såg en helhet som jag aldrig tidigare sett.
En ståtlig tät gammal tall.
En död Björk... men den stod ändå fortfarande upp.
Mannen från länsstyrelsen som ledde hela exkursionen ut i skogen berättade oändligt mycket om processerna kring de olika träden. Hur de växer upp och åldras och dör... och varför.
Man har tidigare trott att Björk bara blir ca 100 år gamla. Men det är för det tidigare endast forskades om Björken i södra Sverige. Nu vet man att här i Norr lever de längre. Ända upp till 300 år!
Granarna var fantastiska att se. Flera stycken av dem var 300 år gamla! Fullt med skägglav och med tungt hängande grenar. Ju äldre de blir desto mer skägglav och desto tyngre hänger grenarna.
Här har vi vår guide och "guru". Han var både duktig och inspirerande.
Även barken på de olika träden gick han noggrannt igenom... från den lenaste ung-bark till den grovaste gammel-bark.
På den här gamla björken hade barken förändrats i färg och utseende och lossnat från stora delar av stammen. Otroligt grov och tjock. Gick egentligen inte se att det var björkbark.
Ännu ett urgammalt träd med tjock grov bark.
Här är en närbild på en hålig trädstam av ett träd som fallit till marken av ålderdom. Mossan växte nu över trädet. Ser man ett omkullfallet träd där stammen knäckts av och med rötterna kvar i marken så har det fallit av ålderdom. Ser man träd som fallit med rotvältan upp så har det fallit av blåst.
Så här ser det ut i gammelskogen.
Vi fick lära oss olika sorters svampar som växer på de omkullfallna träden. Men nu kommer jag inte ihåg namnen på dem. I alla fall så går svamparnas trådar längs med hela stammarna invändigt så det man ser utvändigt är bara en liten del av svampen.
En annan sorts svamp på en levande tall.
Fantastiskt att få höra hur viktigt det är att vi har kvar de riktiga gammelskogarna. Utan avverkning. Det finns många djur och växter som bara lever i gammelskogarna så om vi avverkar träd där så utrotar vi också djurarter och växtsorter. Det är därför det är så viktigt att länsstyrelsen ser till att det finns naturskyddade områden.
Men många tycker såklart inte det är viktigt. Kan något vara viktigare än att tekniken utvecklas så vi kan leva så bekvämt som möjligt? Eller vad är gammelskog jämfört med shopping i Stockholm London New York m fl storstäder? Eller att varje år flyga till Thailand och gassa sig i 40 gr värme?
Ha och äga mycket... och mer.... och mer... och ännu mer...
För mig har naturen och friluftsliv året runt blivit alltmer viktigt. Det är bara då jag mår riktigt bra. Och jag tror att människan håller på att utplåna sig själv och jorden sakta men säkert. Det är bara att se hur allt blivit i världen. Hur lycklig är människan? Mord och katastrofer duggar tätt tätt.
Nåväl... Den mest ljuvliga lilla orkidé fick vi förmånen att få se denna dag... och som var exkursionens höjdpunkt för oss alla som var med.
Nornan!
Linné skrev i sin Flora Suecia: "själv har jag aldrig lyckats finna den".
Denna lilla späda orkidé är sällsynt. Växer i fuktiga granskogar i norra Sverige.
Nornan blommar strax efter tjällossningen i maj eller i början av juni. Liten och stolt står den där i mossan.
Blomman ser exotisk ut med förförisk vaniljdoft. Men humledrottningarna som besöker blomman blir lurade. Det finns ingen nektar. Den får de hämta hos blåbärsblommorna som finns runt om. En förutsättning för Nornans fortlevnad är därför blåbärsblomman.
Enligt fornnordisk folktro spann Nornan alla levande människors ödestrådar.
Alla var vi glada att få se så många av den här sällsynta orkidén. Men man fick se upp var man satte fötterna för det var lätt att trampa på de små varelserna.
Tänk så mycket vi lärde oss den här dagen. Oförglömligt.
Jaha... nöjda och belåtna så körde vi en annan liten väg hem från Gallejaur. Och vad hände? Jo ett träd låg vräkt över vägen! Inte så lätt att dra undan ett träd när rotvältan sitter kvar. Omöjligt faktiskt!
Men bilen bakom oss som kördes av en äldre kvinna... hon hade yxa med sig i bilen.
Och varför? Jo hon tyckte det var säkrast ifall hon skulle köra på någon ren och skada den... då skulle hon kunna slå ihjäl den! Det ni!!! Så handlingskraftiga är kvinnorna här uppe.
Tack vare henne kunde rotvältan huggas av och trädet flyttas undan.
Det var länsstyrelsen som ordnat en informations- samt exkursions-dag. Lärorikt och intressant. Tänk så roligt och berikande att få kunskaper om naturen.
Det var lugnt och stilla på morgonen när vi åkte iväg med hundarna i bilen.
Men när vi närmade oss Arvidsjaur såg vi omkullblåsta träd lite här och var. Mest vid sidorna av vägen, men även några som låg över vägen. Som tur var hade någon hunnit vara där och sågat itu träden och flyttat dem så det gick att köra förbi. Kändes konstigt... vi hade inte märkt av någon storm eller oväder. Men helt klart var att träden blåst omkull eftersom alla låg med rotvältor uppdragna ur marken.
När vi kom fram till Gallejaur hörde vi att det dragit igenom någon slags tornado genom delar av Norrbotten och orsakat kaos på vägarna. Ingen skadad som tur var.
Efter information och fika inne i det nybyggda härliga infocentret begav vi oss iväg ut i gammelskogen. Nu när vi lärt oss en del om träd, växter och djur och dess betydelse så var det precis som skogen såg annorlunda ut, jag såg en helhet som jag aldrig tidigare sett.
En ståtlig tät gammal tall.
En död Björk... men den stod ändå fortfarande upp.
Mannen från länsstyrelsen som ledde hela exkursionen ut i skogen berättade oändligt mycket om processerna kring de olika träden. Hur de växer upp och åldras och dör... och varför.
Man har tidigare trott att Björk bara blir ca 100 år gamla. Men det är för det tidigare endast forskades om Björken i södra Sverige. Nu vet man att här i Norr lever de längre. Ända upp till 300 år!
Granarna var fantastiska att se. Flera stycken av dem var 300 år gamla! Fullt med skägglav och med tungt hängande grenar. Ju äldre de blir desto mer skägglav och desto tyngre hänger grenarna.
Här har vi vår guide och "guru". Han var både duktig och inspirerande.
Även barken på de olika träden gick han noggrannt igenom... från den lenaste ung-bark till den grovaste gammel-bark.
På den här gamla björken hade barken förändrats i färg och utseende och lossnat från stora delar av stammen. Otroligt grov och tjock. Gick egentligen inte se att det var björkbark.
Ännu ett urgammalt träd med tjock grov bark.
Här är en närbild på en hålig trädstam av ett träd som fallit till marken av ålderdom. Mossan växte nu över trädet. Ser man ett omkullfallet träd där stammen knäckts av och med rötterna kvar i marken så har det fallit av ålderdom. Ser man träd som fallit med rotvältan upp så har det fallit av blåst.
Så här ser det ut i gammelskogen.
Vi fick lära oss olika sorters svampar som växer på de omkullfallna träden. Men nu kommer jag inte ihåg namnen på dem. I alla fall så går svamparnas trådar längs med hela stammarna invändigt så det man ser utvändigt är bara en liten del av svampen.
En annan sorts svamp på en levande tall.
Fantastiskt att få höra hur viktigt det är att vi har kvar de riktiga gammelskogarna. Utan avverkning. Det finns många djur och växter som bara lever i gammelskogarna så om vi avverkar träd där så utrotar vi också djurarter och växtsorter. Det är därför det är så viktigt att länsstyrelsen ser till att det finns naturskyddade områden.
Men många tycker såklart inte det är viktigt. Kan något vara viktigare än att tekniken utvecklas så vi kan leva så bekvämt som möjligt? Eller vad är gammelskog jämfört med shopping i Stockholm London New York m fl storstäder? Eller att varje år flyga till Thailand och gassa sig i 40 gr värme?
Ha och äga mycket... och mer.... och mer... och ännu mer...
För mig har naturen och friluftsliv året runt blivit alltmer viktigt. Det är bara då jag mår riktigt bra. Och jag tror att människan håller på att utplåna sig själv och jorden sakta men säkert. Det är bara att se hur allt blivit i världen. Hur lycklig är människan? Mord och katastrofer duggar tätt tätt.
Nåväl... Den mest ljuvliga lilla orkidé fick vi förmånen att få se denna dag... och som var exkursionens höjdpunkt för oss alla som var med.
Nornan!
Linné skrev i sin Flora Suecia: "själv har jag aldrig lyckats finna den".
Denna lilla späda orkidé är sällsynt. Växer i fuktiga granskogar i norra Sverige.
Nornan blommar strax efter tjällossningen i maj eller i början av juni. Liten och stolt står den där i mossan.
Blomman ser exotisk ut med förförisk vaniljdoft. Men humledrottningarna som besöker blomman blir lurade. Det finns ingen nektar. Den får de hämta hos blåbärsblommorna som finns runt om. En förutsättning för Nornans fortlevnad är därför blåbärsblomman.
Enligt fornnordisk folktro spann Nornan alla levande människors ödestrådar.
Alla var vi glada att få se så många av den här sällsynta orkidén. Men man fick se upp var man satte fötterna för det var lätt att trampa på de små varelserna.
Tänk så mycket vi lärde oss den här dagen. Oförglömligt.
Jaha... nöjda och belåtna så körde vi en annan liten väg hem från Gallejaur. Och vad hände? Jo ett träd låg vräkt över vägen! Inte så lätt att dra undan ett träd när rotvältan sitter kvar. Omöjligt faktiskt!
Men bilen bakom oss som kördes av en äldre kvinna... hon hade yxa med sig i bilen.
Och varför? Jo hon tyckte det var säkrast ifall hon skulle köra på någon ren och skada den... då skulle hon kunna slå ihjäl den! Det ni!!! Så handlingskraftiga är kvinnorna här uppe.
Tack vare henne kunde rotvältan huggas av och trädet flyttas undan.
Fanny säger hejdå
Några timmar innan Fanny åkte iväg med bussen från Arjeplog var vi ut till stugan så hon fick säga hejdå till barnen.
Det var lite vemodigt att Fanny skulle åka iväg men vi hade gjort mycket roliga saker tillsammans här uppe så det kändes ändå bra på ett sätt.
Jämfört med Sevilla är Arjeplog rena ödemarken så det är väl lättare att att vistas i Enköping. Där finns ju också Evelina, Wilmer och numera även mamma. Och så har Fanny en del vänner från förr att umgås med i Enköping.
Fanny med Gabriel och Aron.
Mamma Lisa gjorde upp eld och kokade kaffe. Den här kvinnan är imponerande. Säg det hon inte klarar!
Båten är fixad och sjösatt. Hoppas jag får följa med på nån tur i sommar.
Jag hämtar vatten ute på stenudden. Hundarna sprang med ut för att kolla.
Det är så lyxigt att kunna dricka vatten från alla fjällsjöar här uppe i Norr. Gott!
Här är ett par bilder jag tog tidigare under sommaren när vi var ut på Krajas restaurang och åt mat.
Hej då Fanny!
Önskar du kunde vara här med mig för alltid!
Den här bilden glömde jag visa tidigare. Var när vi gick utefter Märkforsen.
Det var lite vemodigt att Fanny skulle åka iväg men vi hade gjort mycket roliga saker tillsammans här uppe så det kändes ändå bra på ett sätt.
Jämfört med Sevilla är Arjeplog rena ödemarken så det är väl lättare att att vistas i Enköping. Där finns ju också Evelina, Wilmer och numera även mamma. Och så har Fanny en del vänner från förr att umgås med i Enköping.
Fanny med Gabriel och Aron.
Mamma Lisa gjorde upp eld och kokade kaffe. Den här kvinnan är imponerande. Säg det hon inte klarar!
Båten är fixad och sjösatt. Hoppas jag får följa med på nån tur i sommar.
Jag hämtar vatten ute på stenudden. Hundarna sprang med ut för att kolla.
Det är så lyxigt att kunna dricka vatten från alla fjällsjöar här uppe i Norr. Gott!
Här är ett par bilder jag tog tidigare under sommaren när vi var ut på Krajas restaurang och åt mat.
Hej då Fanny!
Önskar du kunde vara här med mig för alltid!
Den här bilden glömde jag visa tidigare. Var när vi gick utefter Märkforsen.
Vuoggatjålme
Fannys sista dag hos oss åkte vi ca 10 mil mot Norgegränsen till ett ställe som heter Vuoggatjålme där det är en husvagnscamping. Det var en nyöppnad restaurang som vi ville besöka. Det gjorde vi också och det var hur trevligt som helst. Mycket smakfullt inrett och med väl genomtänkta maträtter att välja mellan.
Men innan vi åt där så åkte vi ett mar mil till och gick den vackra leden mot Jorun där jag och André gick för ett par år sedan.
Ni kan inte ana hur vackert det är att åka Silvervägen mot Norge. Fjällen reser sig stora och mäktiga omgivna av sjöar och forsar.
Fanny och jag och hundarna satte oss på andra sidan lilla forsen.
Hundarna tyckte det var konstigt att vi skulle sitta där i den brusande och dånande forsen.
Jaha, då skulle vi tillbaks över forsen igen. Det ser inte så farligt ut men när man står där så känns forsen mycket starkare under fötterna än man tror.
Jag råkade hitta en massa Rosenrot när vi gick längs med vattnet. Passade på att plocka så mycket jag orkade. Rosenrot är ju en otroligt välgörande växt som använts både av Vikingarna och kosmonauterna på MIR och många många andra långt tillbaks i tiden. Säljs i form av piller och kapslar. Så jag tänkte att jag kan väl själv göra lite hälsomedel av det. Och det har jag gjort nu också när jag varit ute i stugan.
Ooo... en stor snöfläck som korsade vår stig. Jag tog kort med Fannys kamera och André tog kort på oss båda bakom mig.
Bra stig att gå på och mycket sköna omgivningar.
Nanok drar i kopplet så mycket hon orkar som vanligt. Tänk så svårt vi haft att lära henne gå ordentligt. Var på en privat 4-timmarskurs med henne för 2000 kr men inte sjutton blev det så mycket bättre efter de kunskaperna!
Tillbaks till snöfläcken efter vi suttit och druckit kaffe nere vid en liten sjö.
Tjoho va de springer! Snön var mycket mer kompakt än vi trodde och flera decimeter tjock där Fanny och Nanok springer.
André gjorde en jättelång bildsekvens av dem när de springer ända från början av snökanten. Men det tar alldeles för lång tid att ladda ner. Så ni får hålla till godo med de här sista bilderna på snölöpet.
Snart i mål. Duktigt sprunget!
Sedan bar det av till Vuoggatjålmes restaurang som ligger naturskönt alldeles i en dal nedanför fjället.
Det var en lyckad avslutning på Fannys vistelse.
Vi har hunnit med att göra och se mycket här runt Arjeplog med Fanny. När vädret varit gynnsamt vill säga. När det varit kallt och blåsigt och ibland regnigt har vi inte haft någon lust göra så mycket mer än vara inne i Arjeplog.
Men innan vi åt där så åkte vi ett mar mil till och gick den vackra leden mot Jorun där jag och André gick för ett par år sedan.
Ni kan inte ana hur vackert det är att åka Silvervägen mot Norge. Fjällen reser sig stora och mäktiga omgivna av sjöar och forsar.
Fanny och jag och hundarna satte oss på andra sidan lilla forsen.
Hundarna tyckte det var konstigt att vi skulle sitta där i den brusande och dånande forsen.
Jaha, då skulle vi tillbaks över forsen igen. Det ser inte så farligt ut men när man står där så känns forsen mycket starkare under fötterna än man tror.
Jag råkade hitta en massa Rosenrot när vi gick längs med vattnet. Passade på att plocka så mycket jag orkade. Rosenrot är ju en otroligt välgörande växt som använts både av Vikingarna och kosmonauterna på MIR och många många andra långt tillbaks i tiden. Säljs i form av piller och kapslar. Så jag tänkte att jag kan väl själv göra lite hälsomedel av det. Och det har jag gjort nu också när jag varit ute i stugan.
Ooo... en stor snöfläck som korsade vår stig. Jag tog kort med Fannys kamera och André tog kort på oss båda bakom mig.
Bra stig att gå på och mycket sköna omgivningar.
Nanok drar i kopplet så mycket hon orkar som vanligt. Tänk så svårt vi haft att lära henne gå ordentligt. Var på en privat 4-timmarskurs med henne för 2000 kr men inte sjutton blev det så mycket bättre efter de kunskaperna!
Tillbaks till snöfläcken efter vi suttit och druckit kaffe nere vid en liten sjö.
Tjoho va de springer! Snön var mycket mer kompakt än vi trodde och flera decimeter tjock där Fanny och Nanok springer.
André gjorde en jättelång bildsekvens av dem när de springer ända från början av snökanten. Men det tar alldeles för lång tid att ladda ner. Så ni får hålla till godo med de här sista bilderna på snölöpet.
Snart i mål. Duktigt sprunget!
Sedan bar det av till Vuoggatjålmes restaurang som ligger naturskönt alldeles i en dal nedanför fjället.
Det var en lyckad avslutning på Fannys vistelse.
Vi har hunnit med att göra och se mycket här runt Arjeplog med Fanny. När vädret varit gynnsamt vill säga. När det varit kallt och blåsigt och ibland regnigt har vi inte haft någon lust göra så mycket mer än vara inne i Arjeplog.
Blommorna runt kyrkan
Strax före midsommar gick vi en härlig promenad på den sandade gångvägen runt kyrkan. Jag visste sedan tidigare år att det är väldigt rikt på blommor och med en färgprakt som gör ´en glad.
Inte bara blommorna är fina att se på, det är även kyrkan. Och så är Hornavans vatten alldeles strax nedanför. Så man har i stort sett allt detta promenadstråk. Och så naturligtvis fjälltoppar i bakgrunden.
Jag är inte så duktig på blomnamn men detta är i alla fall en Förgätmigej.
Violerna sträckte så mycket de orkade på sig. Väldigt söta tycker jag.
Gul och orange Vallmo lös upp så fint i backen.
Närbild på en av raringarna.
Vit Vallmo sträckte på sig lite längre bak.
Närbild även på den raringen.
De nästan rosenliknande Smörbollarna hade inte kommit i blomning vid den här tiden än. I juli blommar de för fullt och är en av mina favoriter, just för att själva blomman är rosenlik.
Vi gick i slutet av juni en arrangerad blomvandring men vi orkade inte vara med så länge eftersom de där blomexperterna gick in i så mycket detaljer kring varenda litet strå de såg så vi kom nästan ingen vart. En kvarts prat för varje litet strå, pistill, kronblad m m. Nä... det var överkurs för mig och André.
Jag har inte hunnit berätta hur fantastiskt det var när vi var iväg på en exkursion i Gallejaur utanför Arvidsjaur. Då lärde jag mycket om "gammelskogen" och dess väldigt viktiga betydelse för massor av djur- och växt-arter. Får ta det senare efter semestern. Vi ska iväg strax med bilen. Blir campingsemester men per bil.
Inte bara blommorna är fina att se på, det är även kyrkan. Och så är Hornavans vatten alldeles strax nedanför. Så man har i stort sett allt detta promenadstråk. Och så naturligtvis fjälltoppar i bakgrunden.
Jag är inte så duktig på blomnamn men detta är i alla fall en Förgätmigej.
Violerna sträckte så mycket de orkade på sig. Väldigt söta tycker jag.
Gul och orange Vallmo lös upp så fint i backen.
Närbild på en av raringarna.
Vit Vallmo sträckte på sig lite längre bak.
Närbild även på den raringen.
De nästan rosenliknande Smörbollarna hade inte kommit i blomning vid den här tiden än. I juli blommar de för fullt och är en av mina favoriter, just för att själva blomman är rosenlik.
Vi gick i slutet av juni en arrangerad blomvandring men vi orkade inte vara med så länge eftersom de där blomexperterna gick in i så mycket detaljer kring varenda litet strå de såg så vi kom nästan ingen vart. En kvarts prat för varje litet strå, pistill, kronblad m m. Nä... det var överkurs för mig och André.
Jag har inte hunnit berätta hur fantastiskt det var när vi var iväg på en exkursion i Gallejaur utanför Arvidsjaur. Då lärde jag mycket om "gammelskogen" och dess väldigt viktiga betydelse för massor av djur- och växt-arter. Får ta det senare efter semestern. Vi ska iväg strax med bilen. Blir campingsemester men per bil.
Cyketur i Laisdalen
På min förra 10-nätters-ledighet (som jag har var tredje vecka på mitt schema)... så var det sådär soligt och varmt ute. Så först tänkte jag cykla ut till stugan med hundarna och vara där. Men så ångrade jag mig och tänkte att jag vill ju se så mycket annat här runt omkring.
Så då bestämde jag mig för att ta med bara Tiffany i cykelkorgen och ta en tur längs med Laisälven. Jag har åkt buss där tidigare på en kunskapsresa som Silvermuséet anordnade. Så nu ville jag tuffa fram på min cykel och njuta av den härliga naturen på en smal grusväg och även fiska lite grann.
Här tog jag en bild på en informationstavla. Det är såhär jag vill njuta av livet framöver. Jag blir så imponerad när jag ser kvinnor som helt koncentrerat står och flugfiskar. Och känns bra att det finns fler än jag som värdesätter det lugna frilufslivet framför "shopping" i storstäder. Flugfiske är verkligen både spännande och rogivande. Jag är inte så duktig än precis men övning ger färdighet. När Sebastian kommer tillbaks från Holland ska vi iväg och flugfiska. Han är så duktig att förklara och lära ut.
Oj oj oj så skönt det var när vi hade kommit så här långt första dagen! Vi startade rätt sent på eftermiddagen så jag och lilla Tiffy slog inte upp tältet förrän 9 på kvällen.
Och inte sjutton kom jag ihåg att det var som en enda berg-och-dalbana hela Dainak-vägen. Fick gå med den fullpackade cykeln halva vägen där, alltså ca 5 km av 10.
Bara någon kilometer efter den här lustiga stolpen hittade jag ett perfekt ställe vid en liten sandstrand nere vid Laisan. Oj så härligt det var alldeles ensamna där, jag och Tiffy!!!
Tiffany utanför tältet.
Det var så härlig kväll så Tiffy och jag var uppe länge och bara satt och njöt av tystnaden. Lite fåglar som flög över vattnet såg vi. Och fisk som hoppade upp och tog insekter vid ytan.
Morgonen efter tog vi det lugnt. Vi hade inte bråttom iväg. Fint väder skulle det vara hela tiden så det kändes bra att inte behöva oroa sig för regn och rusk.
Hittade en finfin sten att ha mina morgontoalettsaker på. Det var iskallt i vattnet men jag badade och plaskade ändå. Det är bland det bästa jag vet att få vara ensam på en strand och gå omkring naken i lugn och ro och känna mig som Eva i paradiset. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla.
Gick omkring länge och väl och fixade med min packning, tände en eld och kokade kaffe och åt frukost m m. Och så badade jag lite däremellan. Mmmmm.... Tack Gud för allt vackert och underbart som naturen ger!
Hi hi... Här är min skugga ner i vattnet. Blev så full i skratt åt mig själv när jag stod och poserade och tog kort.
Hej då stranden. Tack för besöket. Det var trevligt att jag hittade dig...
Ja så cyklade vi vidare på lilla grusvägen i solens hetta. Svettigt var det, och massor med mygg och broms! Men nu är jag så van vid de hemska krypen här uppe så jag kan ta det mer lugnt nu än första sommaren. Varför ska det vara mer av den varan här uppe?
Träffade på renar lite då och då som stirrade på oss när vi kom cyklandes. Det är ju gulligt med renar och ofarligt. Men när en älgko med kalv stod nere i diket och betade så var det obehagligt. Och inte ville de flytta på sig heller. Jag fick tjoa och stampa flera gånger om innan de behagade springa in i skogen. När man är alldeles ensam ute sådär så är man inte så tuff när man står öga mot öga med en stor älg. Hellre vill jag skrämma iväg älgarna än försöka cykla förbi när de är så himla nära som bara ett par meter.
Här var det en hel del bilar parkerade. Superbra fiskeställe. Man kan nämligen gå iväg på många olika stigar och hitta bra ställen att fiska på utefter forsen.
Tiffany och jag gick ner till en rastplats och vilade oss och fikade. Skrev några rader i blocket som låg i raststugan. Och läste även vad andra hade skrivit. Det är så roligt att läsa andras upplevelser och var de kommer ifrån.
Hängbron över till Delliknäs.
Ja så här heter den här delen av Laisan.
Vi cyklade vidare efter välbehövlig vila. Såg många fina ställen. Det går ner små traktorvägar ner till älven lite här och var. Skulle helst vilja tälta på alla de fina ställena men då skulle det ta minst en vecka. Och jag ville gärna hinna umgås med Fanny och Hampus på min ledighet också.
Undrade lite grann var någonstans barnens pappa Leffe och min bror fiskade när de var här uppe. Jag vet att bror Klas sagt att de fiskade utefter Laisälven bl a. Önskar att Leffe kunde uppleva allt här uppe genom mig. När jag är iväg ensam såhär så tänker jag ofta på honom. Och pratar med honom också. Säger att han missat så mycket här på jorden. Undrar också hur allt hade varit om vi hade flyttat till Arjeplog när barnen var små. Vi var ju båda två intresserade av både fiske, vandring, skidåkning... synd att vi inte tog oss tid att stanna upp och prata igenom hur vi egentligen ville leva våra liv med barnen. Vi gjorde så många onödiga misstag. Och lyssnade alldeles för mycket på andra istället för vad vi själva ville. Vi skulle varit starkare och stått emot strömmen.
Barn här uppe har verkligen inte tråkigt som säkert många tror. Tvärtom. Och när de börjar gymnasiet blir det ofta någon annan stad och då bor de borta där i veckorna och kommer till Arjeplog på helgerna. Inte så tokigt. De flesta ungdomar jag pratar med här genom jobbet när de kommer på jourtid för diverse åkommor så är det kul att höra att de vill vara kvar här om de kan få jobb.
Efter ett litet besök i Björkligen så cyklade vi ner till Sadeforsen. Ännu en fantastisk kväll. Synd nog hade vattnet stigit så högt så den lilla sandstranden låg helt under vatten. Och så var det ett fruktansvärt mygghål! Men det visste jag redan innan så det var bara att smörja in mig från topp till tå med djungelolja.
Gick lite uppåt och neråt forsen och fiskade. Såg hur fisken "vakade" ute i vattnet men inte sjutton fick jag någon fisk. Härligt var det hursomhelst att fiska. Jag har fiskat alldeles för lite både förra och denna sommar så jag får skylla mig själv. Man måste ha många timmars fiske bakom sig för att få in rätta känslan, särskilt flugfiske.
Lite fåglar seglade över vattnet då och då men jag hann aldrig med att se vad det var för några.
Och så fick jag naturligtvis besök av Lavskrikor igen. Lite då och då under hela cykelturen kom det Lavskrikor. De är så otroligt sällskapliga. Det är egentligen en sällsynt fågel men jag ser dem ständigt när jag är ute och cyklar. De trivs bäst i riktiga "gammelskogar" där människan inte varit och röjt och huggit ner träd. Men jag har sett Lavskrika ute i stugan och även när jag cyklat utefter Silvervägen. Söta är de. Och jag blir liksom så glad när de följer med mig en bit här och var när jag cyklar.
Tiffany la sig tillrätta på mitt liggunderlag. Vi satt där nere vid vattnet och åt lite gott och mös.
På natten kom en rejäl regnskur. Luften var så skön när vi klev upp på morgonen. Gjorde iordning en brasa och kokade kaffe. Och som vanligt gick jag där naken och badade och fixade med packningen. Det är verkligen skönt att vara iväg ensam ibland och bara ta allting i min egen takt.
Ja, sedan så cyklade vi i sakta mak mot Arjeplog. Stannade och rastade lite här och var där det såg fint ut.
När jag kom cyklandes på Silvervägen alldeles bara några kilometer utanför Arjeplog så träffade jag på två Uppsala-killar som jag träffade dagen innan när jag precis hade kommit ner till Sadeforsen. Både dagen innan och den här dagen ville de ha tips om bra fiskevatten. Det är alltid trevligt att prata med fisketurister. Man ger varandra lite olika tips och utbyter erfarenheter.
När jag är ute såhär på mina ensamturer så känner jag alltid likadant: Gud vad livet är härligt!!!
Så då bestämde jag mig för att ta med bara Tiffany i cykelkorgen och ta en tur längs med Laisälven. Jag har åkt buss där tidigare på en kunskapsresa som Silvermuséet anordnade. Så nu ville jag tuffa fram på min cykel och njuta av den härliga naturen på en smal grusväg och även fiska lite grann.
Här tog jag en bild på en informationstavla. Det är såhär jag vill njuta av livet framöver. Jag blir så imponerad när jag ser kvinnor som helt koncentrerat står och flugfiskar. Och känns bra att det finns fler än jag som värdesätter det lugna frilufslivet framför "shopping" i storstäder. Flugfiske är verkligen både spännande och rogivande. Jag är inte så duktig än precis men övning ger färdighet. När Sebastian kommer tillbaks från Holland ska vi iväg och flugfiska. Han är så duktig att förklara och lära ut.
Oj oj oj så skönt det var när vi hade kommit så här långt första dagen! Vi startade rätt sent på eftermiddagen så jag och lilla Tiffy slog inte upp tältet förrän 9 på kvällen.
Och inte sjutton kom jag ihåg att det var som en enda berg-och-dalbana hela Dainak-vägen. Fick gå med den fullpackade cykeln halva vägen där, alltså ca 5 km av 10.
Bara någon kilometer efter den här lustiga stolpen hittade jag ett perfekt ställe vid en liten sandstrand nere vid Laisan. Oj så härligt det var alldeles ensamna där, jag och Tiffy!!!
Tiffany utanför tältet.
Det var så härlig kväll så Tiffy och jag var uppe länge och bara satt och njöt av tystnaden. Lite fåglar som flög över vattnet såg vi. Och fisk som hoppade upp och tog insekter vid ytan.
Morgonen efter tog vi det lugnt. Vi hade inte bråttom iväg. Fint väder skulle det vara hela tiden så det kändes bra att inte behöva oroa sig för regn och rusk.
Hittade en finfin sten att ha mina morgontoalettsaker på. Det var iskallt i vattnet men jag badade och plaskade ändå. Det är bland det bästa jag vet att få vara ensam på en strand och gå omkring naken i lugn och ro och känna mig som Eva i paradiset. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla.
Gick omkring länge och väl och fixade med min packning, tände en eld och kokade kaffe och åt frukost m m. Och så badade jag lite däremellan. Mmmmm.... Tack Gud för allt vackert och underbart som naturen ger!
Hi hi... Här är min skugga ner i vattnet. Blev så full i skratt åt mig själv när jag stod och poserade och tog kort.
Hej då stranden. Tack för besöket. Det var trevligt att jag hittade dig...
Ja så cyklade vi vidare på lilla grusvägen i solens hetta. Svettigt var det, och massor med mygg och broms! Men nu är jag så van vid de hemska krypen här uppe så jag kan ta det mer lugnt nu än första sommaren. Varför ska det vara mer av den varan här uppe?
Träffade på renar lite då och då som stirrade på oss när vi kom cyklandes. Det är ju gulligt med renar och ofarligt. Men när en älgko med kalv stod nere i diket och betade så var det obehagligt. Och inte ville de flytta på sig heller. Jag fick tjoa och stampa flera gånger om innan de behagade springa in i skogen. När man är alldeles ensam ute sådär så är man inte så tuff när man står öga mot öga med en stor älg. Hellre vill jag skrämma iväg älgarna än försöka cykla förbi när de är så himla nära som bara ett par meter.
Här var det en hel del bilar parkerade. Superbra fiskeställe. Man kan nämligen gå iväg på många olika stigar och hitta bra ställen att fiska på utefter forsen.
Tiffany och jag gick ner till en rastplats och vilade oss och fikade. Skrev några rader i blocket som låg i raststugan. Och läste även vad andra hade skrivit. Det är så roligt att läsa andras upplevelser och var de kommer ifrån.
Hängbron över till Delliknäs.
Ja så här heter den här delen av Laisan.
Vi cyklade vidare efter välbehövlig vila. Såg många fina ställen. Det går ner små traktorvägar ner till älven lite här och var. Skulle helst vilja tälta på alla de fina ställena men då skulle det ta minst en vecka. Och jag ville gärna hinna umgås med Fanny och Hampus på min ledighet också.
Undrade lite grann var någonstans barnens pappa Leffe och min bror fiskade när de var här uppe. Jag vet att bror Klas sagt att de fiskade utefter Laisälven bl a. Önskar att Leffe kunde uppleva allt här uppe genom mig. När jag är iväg ensam såhär så tänker jag ofta på honom. Och pratar med honom också. Säger att han missat så mycket här på jorden. Undrar också hur allt hade varit om vi hade flyttat till Arjeplog när barnen var små. Vi var ju båda två intresserade av både fiske, vandring, skidåkning... synd att vi inte tog oss tid att stanna upp och prata igenom hur vi egentligen ville leva våra liv med barnen. Vi gjorde så många onödiga misstag. Och lyssnade alldeles för mycket på andra istället för vad vi själva ville. Vi skulle varit starkare och stått emot strömmen.
Barn här uppe har verkligen inte tråkigt som säkert många tror. Tvärtom. Och när de börjar gymnasiet blir det ofta någon annan stad och då bor de borta där i veckorna och kommer till Arjeplog på helgerna. Inte så tokigt. De flesta ungdomar jag pratar med här genom jobbet när de kommer på jourtid för diverse åkommor så är det kul att höra att de vill vara kvar här om de kan få jobb.
Efter ett litet besök i Björkligen så cyklade vi ner till Sadeforsen. Ännu en fantastisk kväll. Synd nog hade vattnet stigit så högt så den lilla sandstranden låg helt under vatten. Och så var det ett fruktansvärt mygghål! Men det visste jag redan innan så det var bara att smörja in mig från topp till tå med djungelolja.
Gick lite uppåt och neråt forsen och fiskade. Såg hur fisken "vakade" ute i vattnet men inte sjutton fick jag någon fisk. Härligt var det hursomhelst att fiska. Jag har fiskat alldeles för lite både förra och denna sommar så jag får skylla mig själv. Man måste ha många timmars fiske bakom sig för att få in rätta känslan, särskilt flugfiske.
Lite fåglar seglade över vattnet då och då men jag hann aldrig med att se vad det var för några.
Och så fick jag naturligtvis besök av Lavskrikor igen. Lite då och då under hela cykelturen kom det Lavskrikor. De är så otroligt sällskapliga. Det är egentligen en sällsynt fågel men jag ser dem ständigt när jag är ute och cyklar. De trivs bäst i riktiga "gammelskogar" där människan inte varit och röjt och huggit ner träd. Men jag har sett Lavskrika ute i stugan och även när jag cyklat utefter Silvervägen. Söta är de. Och jag blir liksom så glad när de följer med mig en bit här och var när jag cyklar.
Tiffany la sig tillrätta på mitt liggunderlag. Vi satt där nere vid vattnet och åt lite gott och mös.
På natten kom en rejäl regnskur. Luften var så skön när vi klev upp på morgonen. Gjorde iordning en brasa och kokade kaffe. Och som vanligt gick jag där naken och badade och fixade med packningen. Det är verkligen skönt att vara iväg ensam ibland och bara ta allting i min egen takt.
Ja, sedan så cyklade vi i sakta mak mot Arjeplog. Stannade och rastade lite här och var där det såg fint ut.
När jag kom cyklandes på Silvervägen alldeles bara några kilometer utanför Arjeplog så träffade jag på två Uppsala-killar som jag träffade dagen innan när jag precis hade kommit ner till Sadeforsen. Både dagen innan och den här dagen ville de ha tips om bra fiskevatten. Det är alltid trevligt att prata med fisketurister. Man ger varandra lite olika tips och utbyter erfarenheter.
När jag är ute såhär på mina ensamturer så känner jag alltid likadant: Gud vad livet är härligt!!!
